En lärare för alla tider

Om Aice von Hildebrands minnen

av diakon Göran Fäldt

 

Alice von Hildebrand

När Alice Jourdain gifte sig med den 34 år äldre änkemannen Dietrich von Hildebrand 1959 sammanstrålade två flyktingvägar undan nazismen i Tyskland. Dietrich var redan känd i Tyskland som filosof, teolog och motståndsman. I slutet av sitt liv dikterade han svårt sjuk sina minnen från den nazistiska förföljelsen för sin hustru (My Battle Against Hitler: faith, truth, and defiance in the Shadow of the Third Reich, 2014). Inför hotet av en militär invasion av fäderneslandet Belgien såg Alices föräldrar till att hon och den äldre systern kunde fly till New York med båt över Bordeaux, Lissabon och Galway i Irland. Belgien invaderades 10 maj 1940 och pappan och döttrarna lämnade Bryssel i all hast den 12 maj. Alice var då 18 år gammal och systern Marie Helene 19. Brodern Robert var yngst av barnen och blev präst i jesuitorden. Liksom systrarna flydde han undan den tyska anstormningen och kom till England där han blev kaplan för franska och belgiska styrkor under världskriget. Han mottog senare stora hedersbetygelser för sina insatser.

I sin självbiografiska bok Memoirs of A Happy failure (2014) beskriver Alice von Hildebrand hur hon kom att stanna resten av sitt liv i New York, till slut som erkänd professor i filosofi vid det stora Hunters College inom City of Education. Det handlade på denna skola om offentligt understödd undervisning under efterkrigstiden, det kalla kriget och Vietnamkriget i en stad som var lika mycket en smältdegel av folk och kulturer som ett ideologiskt och filosofiskt Babels torn. Hunters College grundades 1889 och var redan från början en banbrytande institution framför allt för kvinnor och minoritetsgrupper. Dessa målgrupper i sig är samtidigt bakgrunden till den allmänna öppenhet för olika religioner och livsåskådningar som varje undervisande anställd lärare hade att ta hänsyn till.

Den unga Alice Jourdain förstod snart att filosofisk relativism hörde till hela institutets karaktär vilket också skulle vara det problem hon som katolskt uppfostrad och senare utbildad filosofilärare skulle brottas med under alla de 30 år hon kom att undervisa på Hunters. Både elever och kolleger rapporterade snart att hon i sin undervisning, tvärtemot principerna om alla sanningars lika värde, ställde frågorna om absoluta sanningar och existensen av objektivt gott och ont. Det kom under hela hennes karriär att ligga henne i fatet att hon var känd som katolik och därför beskylldes för att propagera romersk katolsk lära i sina kurser. Det hjälpte henne inte att hon tydligt förklarade att den filosofi hon undervisade i hade sin grund i Platon och Aristoteles. Problemet för universitetsstyrelsen å andra sidan var att hon hade osedvanligt stor framgång i sina klasser och kurser. Studenterna skockades till hennes kurser, både dag och kvällskurser. Hon var tidvis så kontroversiell genom klarheten i sin undervisning att ledningen omplacerade henne till kvällsundervisning och med minsta lön som timlärare. En ansedd professor övertog en kurs som utlysts i hennes namn. Reaktionen var den att eleverna frågade varför en förändring skett och när de fick svaret lämnade mer än hälften av klassen salen. Den förödmjukelsen för den etablerade professorn gjorde honom till fiende till Alice under hela den tid de båda undervisade på Hunters.

Omdömena om henne som lärare var genomgående så positiva att hon till slut erkändes som skolans skickligaste lärare. När hon slutade 1984 tilldelades hon titeln professor emerita. Hennes kurser var djupgående i de stora mänskliga frågorna vilket engagerade eleverna och fick dem att både älska och hata kurserna. Diskussionerna i filosofikurserna blev ofta omtumlande och avgörande för mångas livsinställning. Flera studenter ur olika bakgrund kom också att konvertera till den katolska kyrkan i New York, av egen inre drivkraft och utan någon som helst direkt påverkan från Alice själv. En av hennes chefer frågade henne rakt ut om hon i sin undervisning påstod att det fanns objektiv sanning och objektivt ont och gott. Svaret var uppriktigt och klart ja. Hon tillsades då att aldrig i fortsättningen hävda något sådant.

Det visade sig att det fanns en mycket stark antikatolicism på det liberala Hunters College. Unga människor upptäcker alltid nya och livsavgörande kunskaper under sina formativa år och en skola invänder aldrig mot en sådan utveckling. Det innebar i Alices fall att hon kunde se full acceptans av att studenter blev brahmanister, buddister, protestanter, ateister eller marxister. Men just katolsk tro och lära var inte accepterad. Von Hildebrand tar upp ett exempel med en rektorstillsättning av en före detta katolsk nunna. Denna professor insåg faran för sin karriär och gjorde omedelbart ett uttalande att hon under de senaste 10 åren inte en enda gång återgått till katolska böneformer. Andra lärare som var katoliker såg till att de höll så låg profil som möjligt i sina ämnen för att undvika det öde som hela tiden drabbade Alice i frågor om schemaläggning, lönesättning och tillträde till olika kommittéer.  Full relativism måste råda som fundament.  Hade Alice von Hildebrand bestämt sig för att anpassa sig till tidens idéer hade hon på grund av sin pedagogiska kompetens avancerat och fått full professorstjänst inom några år.  Men hon hade övergivit sin övertygelse och förlorat sin filosofiska instinkt. Det var också den som gjorde hennes undervisning spännande, intressant och som inspirerade många att fortsätta sina egna studier på högre nivå.

 Självbiografin innehåller många skildringar av dramatiska mänskliga möten. Hon hade många elever som lämnat all religion bakom sig men med hennes nya sätt att gripa sig an existensiella frågor hittade många tillbaka till förklaringar som var meningsfulla. Hon berättar till exempel om en ung man som skrev in sig på kursen i filosofi men visade alla tecken på livsångest. Vid ett senare samtal kom det fram att han som normalt troende katolik blivit uppmuntrad att söka sig till ett prästseminarium för att pröva en kallelse till katolsk präst. Detta seminarium låg emellertid i ”tidsandan”: Bibeln skulle förstås i sin kulturella och historiska kontext och Kyrkan som människors goda gemenskap. Allt föll samman och han vände religionen ryggen. Men Alices betoning av sanningens objektiva existens, förklarad av Platon, Aristoteles och naturlagen, återgav honom hela sin tidigare positiva livssyn och personförståelse. Något som finns och består är en grundval. Alices undervisning visade att just detta är den stora utmaningen.

Det som gör självbiografin till en intellektuell historiebeskrivning mitt i samtidens ifrågasättande av både normer och auktoritet är att författaren också redogör för studenters intelligenta invändningar mot det hon själv framhållit. Det finns kapitel i boken som handlar om studenters rent våldsamma invändningar och protester. Motsvarigheten till studentrevolten i Paris 1968 finns också med i ett av bokens kapitel. Bara lärare av absolut högsta kvalitet förmår reda ut sådana utmaningar och ändå vinna elevernas odelade respekt. Problemen för lärare kan vara enorma men att lösa dem som en del av undervisningen och fortsätta programmet i dess helhet är egentligen kriteriet på vad en god lärare och en god undervisning bör vara. Med alla de svårigheter och motgångar Alice haft borde hon ha gett upp. Men som alla goda lärare hade hon en syn på utbildning för unga människor som en av samhällets allra dyrbaraste tillgångar. Det var alltid värt mödan att fortsätta undervisa.


I dag ingår Hunters College i ett komplex av institutioner i New York och har omkring 20 000 inskrivna studenter både i dag och kvällskurser i ett stort antal fakulteter, från naturvetenskaper och estetik till psykologi, litteraturvetenskap, filosofi och socialvetenskaper. Mängder av kända personer har fått en grundläggande akademisk utbildning vid Hunters College. Elever kan också välja att forska vidare inom områden som belönats med Nobelpris. Den har hög ranking bland USA:s  mest framgångsrika eftergymnasiala skolor. Dess motto är Mihi cura futuri – Jag bryr mig om framtiden.

Alice von Hildebrand får till slut efter trettio års undervisning det erkännande om professor och lärare som hon hela tiden förtjänat. Hon har fast tjänst och är i princip oavsättlig. Hennes väg kan vara en inspiration för alla unga lärarbegåvningar som varje land och varje skolsystem så innerligt väl behöver. Integritet, kunskap, metod, rättvis utvärderingsförmåga, elevempati och uthållighet är nödvändiga egenskaper. Det egna sökandet, fascinationen över sitt ämnesområde och tron på sina egna möjligheter är lika oumbärliga. Men en lärare måste ibland vara kvicktänkt och ha humor. Det finns en berättelse i boken om en student som livligt invänder mot påståendet att människan står över djuren och befinner sig högst i den zoologiska hierarkin. Studenten  ansåg att läraren inte tillägnat sig den moderna forskningen och meddelade att den genetiska skillnaden mellan en gris och en människa inte var stor. Det skulle därför vara fel att på klassiskt manér upphöja just människans art som hon gjorde. Alice samlade ihop sig och uttryckte förvåning över att just denna student, som följt kursen med i övrigt utmärkta resultat, och dessutom offrat månader av studier och långa resor från hemmet till skolan till och med sena kvällar, inte ansåg sig vara bättre än en gris. Klassen vrålskrattade! Studenten tog poängen och senare examen med högt betyg. 

Alice von Hildebrand visar genom denna bok, och alla sina andra böcker, att hon är just ”en lärare för alla tider”. Som ung väluppfostrad katolsk flicka kom hon till USA som en främling med stark längtan att få studera. I New York togs hon och systern Marie Helene om hand av en morbror och moster som bodde på det gigantiska våningshotellet Waldorf Astoria vid Park Avenue. Båda flickorna började lära sig engelska på Berlitz språkinstitut. Alice ansågs inte som flicka ha förutsättningar för högre studier och fick till en början arbeta på morbroderns kontor. Hon skickades sedan på en sekreterarutbildning men trivdes inte. Det bestämdes då att hon skulle försörja sig som bibliotekarie och fick en praktikplats. Av en händelse råkade hon där få en bok av sin framtida make Dietrich von Hildebrand i sina händer. Den boken gjorde djupt intryck på henne.

Efter två år fick hon börja studera på heltid och avlade examen (Bachelor of Arts) vid Manhattanville College, en privat högskola grundad 1841 för både män och kvinnor. Det var med den utbildningen hon sedan fick sin första tjänst, med timarvode, på Hunters College på Lennox Hill, för att undervisa i filosofi. Hennes erfarenheter är ett djupt mänskligt dokument, inte bara ur den undervisande personens synvinkel utan också i det medmänskliga, personligt engagerade, perspektivet. Hon påminner också om andra av nittonhundratalets framstående kvinnliga filosofer, Simone Weil, Hanna Arendt, Edith Stein, för att nämna några.

Hennes slutord i Memoirs of a Happy Failure vittnar om en slags missionskallelse: ”Religiöst, moraliskt, mänskligt och politiskt kan vår stora nation bara hoppas överleva om den står på en grund av sanning och ger sina barn det bröd de hungrar efter. Detta är utbildningens stora uppgift”. I den uppgiften medger hon blygsamt att hon gjort många misstag. Men, säger hon, ”jag tror mig ärligt kunna säga att jag aldrig har kompromissat i vad jag hållit för sant för värdslig vinnings skull. Så även om jag är ett misslyckat fall, har jag ändå lyckats och upplevt lyckan”.

 
 Göran Fäldt, januari 2015

Se även: Tankar om ett liv av undervisning, lärdom och bön. Intervju med Alice von Hildebrand om hennes memoarer.

 

                  

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved