Det påvliga vapnet

Nyligen har påvens Benedikt XVI vapen publicerats från Vatikanen. Det är värt en reflektion. Påvar har haft vapen sedan 800-talet. Det finns inga särskilda regler för hur dessa ska se ut, ofta har de därför fått personlig prägel. Den påvliga kronan, tiaran, och nycklarna har funnits med länge, men inte alla påvar har använt dessa tecken på petrusämbetet. Tiaran är nu utbytt mot mitran - förmodligen därför att krönings-ceremonin är borttagen. (Dock finns tiaran i Vatikanträdgårdens blomstervapen!) Men de tre påvliga makterna – vigning, rätt och läroämbete– markeras ännu med tre band, förenade med ett lodrätt band.

Den blodröda skölden är försedd med en kappa av guld. Detta är ett benediktinskt attribut som symboliserar den totala överlåtelsen.Det finns ett antal symboler i påvens vapen som anknyter till hans bakgrund i ärkestiftet München och Freising. Snäckan dock känner vi igen som pilgrimssymbol, framförallt då utmed vallfartsvägen till Santiago de Compostela. Vi är alla främlingar (pere ager) för världen, på vägen till det eviga Jerusalem. Men påven anger också själv en betydelse från en av Augustinus´ metaforer. Kyrkofadern, mediterande över treenigheten, ser en pojke på stranden som öser vatten ur havet med en snäcka för att fylla ett hål i sanden.. Augustinus frågar varför pojken gör så. Han svarar: ”Jag skall tömma havet och fylla detta hål med vattnet.” Så begränsat är vårt vetande jämfört med Guds allvetande.

De andra symbolerna härrör från påvens hemstad Freising i Bayern. Björnen med packning är knuten till en historia om den helige biskopen Korbinian, som på sin vandring till Rom blev överfallen av en björn, som dödade hans lastmula. Som straff fick björnen bära packningen hela vägen till Rom, där han släpptes fri. Kard. Ratzinger har i sin självbiografi beskrivit björnen som en symbol för hur Guds nåd gör det möjligt att bära episkopatets börda.

Freisings stats- och länsvapen

Den tredje symbolen, det s.k. etiopiska huvudet, har en mångfasetterad tradition. Det ingår i Friesings statsvapen sedan 1300-talet och finns i många andra vapen i Bayern och Österrike, även i Slovenien. Påven själv är osäker om dess betydelse. Han tolkar det som ett uttryck för kyrkans universalitet.

Det finns dock ett antal möjliga förklaringar till detta märkliga inslag. Den nordafrikanske härföraren S.Mauricius anses vara en förebild för det svarta huvudet. Romarrikets kejsare till trots var han kristen liksom hela hans här. Efter ett framgångsrikt fältslag år 286 beordrades de offra till de hedniska avgudarna, viket de vägrade. Mauricius gick in i döden med en tiondel av sin armé, för den heliga tron.

Ytterligare en tänkbar förebild är Presbyter Johannes, en mytomspunnen konung och patriark. Han skulle ha varit ättling till en av de vise männen och han styrde över flera folk i Centralasien, eller möjligen Etiopien, på elvahundratalet. Hans kombination av världslig makt och hängiven fromhet var ryktbar och måste utgjort ett efterlängtat härskarideal när striden stod mellan kejsare och påve i ett oroligt Europa. Biskop Otto av Freising omnämner honom på 1100-talet, men hans verkliga existens har aldrig kunnat beläggas.

Värt att notera är också att den svarte konungen bär en guldring i örat. I Andra Moseboken står, att den slav som väljer att stanna hos sin herre skall få ett hål i örat och stanna för alltid (2Mos.21:5-6). Etiopiens kejsare förklarade sig också vara slav under korset. Guldringen är således ett tecken på det ”frivilliga slaveriet” under Herren.

En nyhet slutligen är palliet längst ner. De första påvarna bar ibland en fårpäls på sina axlar, precis som herdarna, för att markera Jesu ord: ”För mina får på bete”.

Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att det påvliga vapnet är fullt av symbolik, som vi kan ta till oss och meditera över. Särskilt i denna tid, när det görs ständiga försök att isolera religionen från samhället i övrigt, påminner oss dessa traditionsbundna symboler om den goda makten som tjänar människorna genom att den först och främst tjänar sanningen och Gud.

Ulf Silfverling

(artikeln är tidigare publicerad i tidningen Domkyrkan)