Vi ska alltså få en uppförandekod. Traditionella anglo-katoliker måste nu besluta om de vill stanna inom Church of England i något som – under en tid – kommer att vara som en skyddad verkstad – där vigningen av kvinnor till biskopar eller präster varken anammats eller inte har anammats – eller så får de lämna den.  

Att lämna är inte så lätt som det låter. Man blir inte katolik för att något är fel med en annan trosbekännelse eller tro. Man blir katolik eftersom man accepterar att den katolska kyrkan är vad hon säger sig vara och den katolska tron är vad den säger att den är. Kort och gott, en del anglo-katoliker kommer att stanna och andra kommer att gå. Det är ganska enkelt att komma på ovärdiga skäl till att stanna kvar – och säkert finns det ett eller två ovärdiga skäl att ge sig iväg.  

Det finns också hedersvärda skäl för att stanna. På samma sätt som de anglikanska präster som vägrade att svära William och Mary sin undersåtliga tro och lydnad i slutet av 1600-talet och det katolska prästerskap som vägrade att svära sin tro åt den franska revolutionära regeringen ett sekel senare, kommer ”edsvägrarna” av vår tid att tappert stanna kvar och dö ut men de kommer att ha varit trogna det som satt sin tro till och historien kommer att ge dem erkännande för deras trofasthet.    

Senare tiders historia lär oss att de som stannar kvar – till exempel under liknande omständigheter i Nordamerika eller Skandinavien – inte lämnas ensamma så länge. Påtryckningen från den sekulära kulturen pressar på och bidrar till likriktning och anammande av de sekulära värdena.

Vad beträffar dem som beslutar sig för att gå, kommer de, liksom skedde i början av 1990-talet, att omfatta några av de bästa inom anglikanskt prästerskap.  

De flesta av dem har inte alls som skäl för utträdet gender-frågor utan en iver att bli upptagen i den katolska gemenskapen och att få följa katolsk sanning.  

Beslutet som Church of England tagit att tillåta biskopsvigning av kvinnor utan att ge traditionalisterna tillräckligt med livsrum för sina åsikter gör att denna kyrkas anspråk att vara En, Helig, Katolsk och Apostolisk kyrka för dessa verkar helt ohållbar.

Uppförandekoder är som flygsand, men kyrkans sakramentala liv måste byggas på klipphällen.  

Hur kan vi tro på en uppförandekod att denna ska ge oss en hållbar ecklesiologi, när varje förslag som vi har gjort för att möjliggöra för oss att stanna kvar, har brutalt avvisats?

Hur kan vi lita på en uppförandekod när de som erbjuder den inkluderar dem som har gjort mest för att underminera och upphäva den uppförandekod som varit gällande under de senaste 14 åren?

Synoden för de traditionella anglo-katolikerna och arbetet i den är över. En del kommer att försöka dra upp nya linjer i sanden. Men det som den Allmänna synoden i  Church of England visade den 7/7 (2008) är, liksom den 11/11 (1992), att den har beslutat att den är ensidigt kompetent att ändra på den heliga ordningen. Under ett skede i slutet av 1990-talet ville den till och med försöka ändra på Tron. Här har vi ett demokratiskt läroämbete som i York denna veckan visade att den värdesätter ärkebiskopars och biskopars företrädares åsikter i mycket mindre grad än de gör resultatet av en handuppräckning.

Det som vi nu ödmjukt måste be om är storsinta gester från våra katolska vänner och särskilt från den Helige Fadern, som väl förstår vårt längtan efter enhet, samt från hierarkin i England och i Wales. Främst av allt ber vi om lösningar som gör att vi kan ta vårt folk med oss.

Under tiden drar vi oss tillbaka till ödemarken för att hålla vakt och be.

Andrew Burnham är biskop av Ebbsfleet och vice-biskop av Canterbury