av John Hepworth

Denna kväll har jag tillbringat i samtal med biskopar, präster och lekmän som tillhör Traditional Anglican Communion i England, Afrika, Australien, Indien, Canada, USA och Sydamerika.

Vi är djupt rörda över den stora generositet som den Helige Fadern, påven Benedikt XVI, visar oss. Med sin Apostoliska konstitution ger han

”tidigare anglikaner möjlighet att träda i full gemenskap med den katolska kyrkan”.

Han hoppas att vi

”i denna kanoniska struktur kan finna ett sätt att bevara de anglikanska traditioner som är dyrbara för oss och som är förenliga med den katolska tron”.

Sedan har han följande varmhjärtade yttrande:

”Vi är lyckliga över att dessa män och kvinnor för med sig sina särskilda bidrag till vårt gemensamma trosliv.”  

Låt mig först säga att detta är en handling som vittnar om stor godhet från den Helige Faderns sida. Han har ägnat sitt påveämbete enhetens sak. Det överträffar alla drömmar vi vågade hysa i vår ansökan för två år sedan. Under dessa två år har vi blivit starkt medvetna om de böner som våra vänner inom den katolska kyrkan riktade till Gud. Kanske de i sina böner vågade be om ännu mer än vi.  

Medan vi så väntar på den fullständiga texten i den Apostoliska konstitutionen, är vi också rörda över den kommuniké som idag utfärdades av Troskongregationen. Mina biskopskollegor har undertecknat sin bekännelse till den Katolska Kyrkans Katekes och avgivit ett yttrande angående Petrusämbetet som reflekterar de ord påven Johannes Paulus II nedtecknade i sitt brev "Ut Unum Sint".

Andra anglikanska grupper har meddelat den Heliga stolen att de äger en liknande önskan och ett liknande accepterande av den katolska tron. Som kardinal Levada meddelat ska detta svar på de anglikanska bönerna få en allomfattande karaktär. Det ankommer nu på dessa grupper att skapa ett nära samarbete, även där de överskrider gränserna för den anglikanska gemenskapen.

Lyckligtvis återger det yttrande som ärkebiskopen av Canterbury givit vår uppfattning att han inte står i vår väg och att han förstår de beslut som vi kommit fram till. Både hans reaktion och vår begäran är resultatet av ett århundrades böner om kristen enhet, som vi enträget bett även när vår sak tycktes helt förlorad. Vi önskar nu uttrycka vår tacksamhet till ärkebiskop Williams, och har gång på gång försäkrat honom om våra förböner. Augustinus biskopssäte förblir en mittpunkt på vår pilgrimsväg, liksom det var i trons tidigare tidevarv.

Jag har gjort en utfästelse till Traditionella anglikanska gemenskapen (TAC) att den Heliga Stolens svar skall medtagas till var och en av de nationella synoderna. De har redan bekräftat den väg vi ska gå. Nu ger oss den Heliga stolen en utmaning när den ber oss söka i de särskilda strukturerna som nu öppnas för oss den

”fulla, synliga enheten, särskilt den eukaristiska gemenskapen”

om vilken vi så länge har bett och som våra drömmar handlat om. Denna process kommer att börja genast.  

I det anglikanska morgonbönsritualen, utgör den stora tacksägelsehymnen, Te Deum, en del av den dagliga ordningen. Det är med djupt känt tack till den Allsmäktige Guden, Herren och källan till all frid och enhet, som denna hymn är på våra läppar idag. Detta är ett ögonblick av nåd, kanske till och med ett historiskt ögonblick, inte enbart för att det förflutna upphävs utan för att det förflutna förvandlas.


Ärkebiskop John Hepworth är Primas av Traditional Anglican Communion (TAC)