![]() |
||||
|
||||
Ett metafysiskt fältslag - den goda kampen Angrepp på Ratzinger? Några anmärkningar av Dr. Armin Schwilbach/Rom |
||||
|
”Angrepp på Ratzinger”-”Attacco a Ratzinger”- så lyder titeln på Andrea Torniellis och Paolo Rodaris bok (jmf. Guido Horst,” Angriff auf Ratzinger”, Die Tagespost 2. 9. 2010). Betraktande de olika ”skandaler” och ”problem” som, alltsedan 2006, dykt upp i Benedikt XVIs pontifikat har författarna, vilka tillhör Italiens viktigaste och bäst informerade ”vaticanisti” givit sig i kast med att sammanställa viktiga stadier i angreppen och framförallt peka på allvarliga misstag av inte minst påvens närmaste medarbetare. Författarnas analyser utmynnar i slutsatsen att angreppen mot Benedikt XVI riktas framförallt från tre håll. Huvudfienden är en ”yttre fiende”. Det rör sig om det västerländskt liberal-demokratiska mainstream- tänkesättet och de olika maktcentra, i politik och näringsliv, som handlar i enlighet med detta. Den andre fienden är den ”inre fienden” d.v.s. de katoliker (kardinaler, biskopar, lekmän, en viss katolsk intelligentia, självutnämnda småpåvar), som från första början såg den dåvarande ”pansarkardinalen” på Petri stol som huvudhindret för kyrkans ”modernisering”. En utveckling som de aggressivt försöker driva fram samtidigt som de försöker att förkväva eller försvaga varje reformrörelse som bygger på kyrklig grund. Bästa exemplet på detta är hur man ständigt motarbetar påvens avsikt, förklarat i hans motu proprio ”Summum Pontificum”, att reformera den gamla liturgin. Den tredje fienden utgörs av de medarbetare i den romerska kurian som – vare sig det handlar om inkompetens, oförstånd eller inre opposition- inte bistår påven i att förverkliga ämbetet som Petri efterföljare och Kristi ställföreträdare på lämpligt sätt. Som ett av de mest uppenbara exemplen på detta analyserar författarna ingående skandalen kring titulärbiskopen Williamson. Här åstadkom man stor skada när exkommmunikationen av de fyra orättmätigt vigda biskoparna i SSPX, i samband med Williamsons förintelseförnekande, upphävdes. Man hade kunnat förhindra detta om åtminstone vissa informationskanaler i Vatikanen hade fungerat annorlunda. Slutsats: Johannes Paulus II hade Ratzinger som sin viktigaste medarbetare. Han stod med sin intelligens och duglighet på ett så osvikligt sätt vid påvens sida att denne inte kunde undvara hans hjälp och därför flera gånger avslog dennes avgångsansökningar. Benedikt XVI – Papa Ratzinger som italienarna gärna kallar honom- har ingen ”Ratzinger” vid sin sida: Det finns ingen ”Ratzinger di Ratzinger”. Men är detta hela sanningen? Beskriver detta hela verkligheten? Här förtjänar två ytterligare aspekter att beaktas ( utan att vilja förminska de andra lika viktiga och riktiga), två väsentliga aspekter som kastar ljus över diskussionen om ett ”angrepp”. För det första: Benedikt XVI har aldrig ryggat för att stiga ner i lejongropen och tvivelsutan överraskades han inte av den kraft och det djup med vilket vissa skikt i samhälle och kyrka aggressivt reagerade (och reagerar) på hans arbete för att förnya tron och föra det kristliga medvetandet tillbaka till dess mylla. Det räcker med att påminna sig kardinal Ratzingers predikan i den heliga Mässan ”Pro eligendo Pontifice” som inledde 2005 års konklav. Den blivande Benedikt XVIs angrepp här utkristalliserade sig till ett enda ord: ”relativism”. Den kommande påven lät alltså förstå att nu handlar det om att ta upp kampen mot en värld som lever som om Gud inte finns och som motsägelsefullt och dogmatiskt förklarar att relativismen är absolut sanning och enda tanke- och handlingsätt. Man måste säga att Benedikt XVI aldrig har dragit sig för att gå till angrepp, även om det tar emot att förknippa detta militäriska ord med denne vänlige och kärleksfulle man, älskad av så många just för den mildhet som han utstrålar. År 2006 i Regensburg angriper han den moderna världsbild som försöker separera tro och förnuft och som självsäkert gör monopolanspråk på det man ensidigt definierar som förnuft. Samtidigt angriper påven även den interreligiösa dialog som inskränker sig till en klapp på axeln och som skyr uppgörelser om sanningen. Benedikt XVI är en påve som inte förhandlar om grundläggande värden och som ständigt angriper ett bräckligt relativistiskt och irrationellt ”värdesystem”. Han vill föra människor till sanningen och sanningen finner sin uppfyllelse endast i Gud. Inte för inte tillhör ”revolution” (ett ord som i katolska sammanhang annars har en snarast negativ bibetydelse) pontifikatets kärnord: Det handlar om Guds revolution, det handlar om allt- fördärv och evig fördömelse eller frälsning. ”Tertium non datur”. (lat. något tredje gives icke. övers. anm.) Mänskligheten har genom Guds vilja oåterkalleligen förenats med Guds historia för världen och allt som följer därav. Därför är kyrkan förpliktigad att förkunna evangeliet för alla utan åtskillnad och undantag. Utan att beakta en andra väsentlig aspekt är det dock omöjligt att förstå den av Benedikt XVI praktiserade läran och hållningen. Denna aspekt är av metafysiskt slag. För påven verkar det vara fullkomligt klart, att mänskligheten deltar i ett avgörande slag, ett slag som Fienden har initierat. Detta har varit desto lättare för Motståndaren eftersom kristenheten själv berövat sig sin egen princip och grund: Det odiskutabla erkännandet av Kristus som sin ende Frälsare och ende Herre. I stora delar av kyrkan verkar saltet ha mist sin sälta och det har varit förutsättningen för Motståndarens möjlighet att förstöra. Påven och Kristi mystiska kropp, Kyrkan, står inom skotthåll för den som i detta historiska ögonblick ser möjligheten att fälla ett avgörande slag. Hur kan man här undgå att påminna sig ängelns ord till församlingen i Laodicea i Uppenbarelsebokens apokalyps?
Benedikt XVI förklarade i sin predikan på en överfylld Petersplats vid avslutningen av präståret (11 juni):
En av fiendens inkörsportar har varit korruptionen, prästerskapets förräderi. De som är kallade att vara Kristi företrädare gör raka motsatsen och begår därmed det största nidingsdåd mot Gud själv. Vad är motmedlet? Omvändelse, botgörelse och insikten att Vedersakaren använder sig av herdarna för att leda hela hjorden i fördärvet. Under sin Portugalresa försummade därför Benediktus XVI inte att åberopa sig på ”Fatimas tredje hemlighet”. Under flygresan förklarade han inför de ombordvarande journalisterna (11/5 2010):
Viktigt är därvid att Fatimas svar, inte främst avser bestämda andaktsövningar, utan det grundläggande, d.v.s. den ständiga omvändelsen, botgörelsen, bönen och de tre gudomliga dygderna: ”Tro, hopp och kärlek.” Fatimas budskap är för Benedikt XVI inget avslutat kapitel i den senaste kyrkohistorien: Bland det nya som vi kan upptäcka i detta budskap finns också det faktum att angreppen mot påven och Kyrkan inte bara kommer utifrån, utan Kyrkans lidande kommer från Kyrkans inre, från synden som finns i Kyrkan. Benedikt XVI drar sig inte för att uttala det ”förskräckliga”:
Botgörelse, rening, modet att, i kyrkans gemenskap och livnärda av Kristi kropp i eukaristin, träda upp mot kyrkans både inre och yttre vedersakare, är den oundgängliga reformvägen. Den trogna kristna hopen motsätter sig Vedersakaren och följer banérföraren Benedikt XVI. Baneret är Kristi heliga anlete, det gudomliga Logos, som måste följas i sann gudstjänst, i vilken himmelens gudomliga liturgi återspeglas. 20100913 Dr. Armin Schwibach är sedan 1 september 2010 korrespondent för Kath. Net i Rom. Översättning: Didrik Wangel
|
|||