av Catalino Arevalo, SJ

Först önskar jag be om ursäkt för en introduktion som kan tyckas vara lite opassande. Under de sista dagarna av president Corys sjukdom, när slutet tycktes nära, gav mig hennes dotter Kris Aquino uppdraget att hålla denna homilia. Hon påminde mig om att hennes mor vid ett flertal tillfällen och offentligen hade bett mig predika vid hennes begravningsmässa. Jag brukade alltid svara att jag var mycket äldre än hon och säkert skulle gå bort före henne, men hon brukade bara le åt detta. De som kände Tita Cory visste att när hon var säker på en sak, då ändrade hon sig inte i första taget.

Vilken är då min uppgift denna morgon? Jag vet att om de liturgiska reglerna inte vore vad de är, då skulle hon bett kongressledamoten Ted Locsin att vara här i mitt ställe. Ingen kan tala som han om Cory Aquino på det sätt som hon som ingen annan förtjänar, ingen annan kan göra det än han. I en intervju sade hon en gång att talet inför de två House of Congress i Washington var kanske det hon betraktade som det största ögonblicket i sitt liv. Vi vet det, vi som hjälpte henne med de ord med vars hjälp hon segrade i Amerika. Under de senaste dagarna har varje begåvad journalist i pressen och andra media skrivit om hennes person och hennes politiska betydelse, analyserat nästan varje sida av hennes liv och hennes livsverk som vår egen ”symbol för demokrati”. Bilder av henne och av EDSA Uno har timme efter timme fyllt tv-rutan. Ja, vad kan ännu finnas att säga?
    
Därför, Tita Cory, ber jag dig att förlåta mig att jag inte ger dig ens tillstymmelsen av det stora tal som borde ha hållits här denna morgon. Låt mig istället försöka säga något som alla de människor som väntat tåligt i många timmar i hopträngda folkmassor i Ortigas eller här i Intramuros lättare (hoppas jag) kan förstå. Detta är en ödmjuk hyllning som passar ”de gamla jympadojorna och kläder som blivit trängre med åldern, genomdränkta av vatten och slitna” liksom de män, kvinnor och barn som trotsade regnet och solen för att de ville säga till dig – även om det bara var för ett kort och snabbt förbiilande ögonblick – hur mycket de älskar dig. Nu tillhör du verkligen ”de odödliga”. Men dessa ord jag vill uttala nu är för de dödliga som med krossade hjärtan har förlorat ”ett helt folks moder”. Kanske lite mindre utmejslat men med samma innehåll skulle de vilja säga det som den unge seminaristen sade till mig i måndags: ”Hon var den enda sanna drottning vårt folk någonsin haft. Hon var en drottning för vi visste att hon verkligen bevarade våra hjärtan i sitt eget hjärtas storhet och i sin ömma kärlek till oss.”

En av mina lärare brukade säga till oss att om vi verkligen ville förstå och lära känna ett visst ställningstagande, då skulle vi se till att lära det av någon som själv med hull och hår intog denna ståndpunkt. På samma sätt som en som verkligen älskar en annan människa också känner honom eller henne. Till att börja med vände jag mig alltså till tre verkliga ”Cory-experter” med frågan vad som för dem utgjorde Cory Aquinos storhet. Min första källa ansåg att det var hennes osjälviskhet som visade sig framför allt i hennes kärlek till sitt land – som hon verkligen älskade mer än sig själv, ja, till och med mer än sin familj. Hennes självutlåtelse för oss: Det som hon fått ta emot det gav hon bort, skänkte det som en gåva till oss. Den andra personen trodde att det var i hennes tro som hennes storhet låg, i hennes fullkomliga förlitan på Gud, vilken också var hennes största styrka. Och den tredje sade att det var hennes mod och den orubbliga trofasthet som var en konsekvens av detta. Det var en styrka som andra kunde ta som stöd. Den gav aldrig vika, den kunde aldrig knäckas…  Corys osjälviskhet och självutlåtelse, hennes starka tro (den Helige Fadern kallade den nyss för ”orubblig”), hennes mod och styrka. Får jag använda denna korta lista som en ram till det jag vill säga?

O, låt mig först tala om vem dessa experter var, om ni tillåter mig. De var tre, alla kvinnor som stod henne nära. Maria Elena Aquino Cruz, känd under namnet Ballsy, Maria Aurora Aquino Abellada, Pinky kallar hennes vänner henne, och Victoria Elisa Aquino Dee, familjens smeknamn på henne är ”Viel”. Kris och Noynoy är offentliga gestalter, de kan tala för sig själv. Jag hoppas de ursäktar mig att jag inte frågade dem.

För det första, osjälviskhet
Först alltså hennes generositet och osjälviskhet. För oss som är här denna morgon är det vi främst kommer att tänka på hennes kärlek till sitt land. När hennes slutliga sjukdom redan börjat göra sig gällande sade hon nyligen i Greenmeadows-kapellet (det var hennes sista offentliga ord, tror jag) att hon offrade sitt lidande, främst åt Gud, och sedan åt sitt folk. Jag hörde hennes barnbarn Jiggy fråga henne varför landet och folket kom först och hennes svar var att Gud alltid kom först på listan över prioriteter, och sedan folket, därefter familjen. På radion häromkvällen frågade speakern en äldre kvinna i kön varför hon stod där i timmar i regnet för att få komma in i La Salle. “Ito lang ang maibibigay ko po sa kanya, bilang pasasalamat.” “Bakit, ano ba ang ibinigay ni Cory sa inyo?” “Di po ba ang buhay nya? Ang buong sarili nya? At di po ba ang pag-asa? Kaya mahal na mahal po namin siya. (Vad har Cory gett till er? Är det inte hennes liv? Hennes hela själv? Och är det inte hoppet? Just därför vi älskar henne så mycket.”)

Tidigare kunde man många gånger om se ett avsnitt ur hennes sista intervju på tv. Hon säger: ”Jag tackar Gud att jag blev en filippinska, att jag blev en av er. Jag vårdar denna gåva som en av de största jag fått.” Några veckor före sin död kunde hon säga, utan affekt eller minsta hyckleri: ”Jag tackar er för att ni gjort mig till en av er.”

Hennes osjälviskhet, hennes gåva av sig själv. Påve Benedikt brukar säga att den Gud som Jesus Kristus uppenbarade för oss, är Fadern. En Fader som är helt och fullt självutgjutelse, den Gud ”vars väsen är att ge ut sig själv” – att ge sig själv åt oss, i sin Son. Och, säger påven, det är det som är meningen med Jesus och med Jesu liv, och genom lärjungeskapet, det som det kristna livet handlar om. Vi kristna, även vi, måste ge ut av oss själva i kärlekens självutgivelse.

“Ang buhay po nya at sarili. Kaya po mahal na mahal namin sya. (Hon gav liv och sig själv. Därför vi älskar henne så mycket.”) Under de senaste dagarna när hon slutligen och motvilligt erkände att hon hade mycket ont, brukade jag tänka på att hon för bara några veckor sedan, för första gången offentligen, sade att hon offrade detta först och främst för oss.

För det andra hennes tro   
För det andra hennes tro. Pinky säger att det var hennes mors största styrka. Det var det som fanns allra djupast i henne. Hennes tro var hennes grundval och den var en orubblig grund. Frederick Buechner som är vigd präst och på samma gång författare brukar säga att under sitt liv har han ofta känt tvivel, och det har varit djupa tvivel, dagliga tvivel. ”Men jag har aldrig verkligen blickat ner i den djupa avgrunden och sett att där varit tomt. På något sätt har jag alltid vetat att under alla skuggorna och mörkret, finns Guds evigt omslutande armar.”  Mer än en gång sade hon till mig: ”Varje gång jag av livet blev trängd in i ett hörn, och det som det tycktes saknades en utväg, vände jag mig alltid till Honom i förtröstan. Jag visste att Han aldrig skulle överge oss om vi litade på Honom. Och ser du – Han hittade alltid en utväg åt oss.” Och Pinky säger: ”Mamma var alltid lugn, till och med när allt såg som mest hopplöst ut. Hon litade på att Gud alltid skulle finnas där för att hjälpa. Hon var vår styrkekälla. Hon fick världen att verka så mycket tryggare och mista en del av sin grymhet. Och nu när hon som var vår styrkekälla lämnat oss, måste vi se till att vår tro blir mera lik hennes. Men vi vet i våra hjärtan att i varje ny storm som blåser upp kommer hon också att vaka över oss från himlen.”

Mariafromhet
Mycket viktig för hennes tro var hennes Mariafromhet, hur hennes liv innehöll en djup vördnad för Vår fru av Fatima och rosenkransen. Vad vi kan säga om det denna morgon är att Jungfru Maria verkligen var en alldeles särskild, levande närvaro i hennes liv. Maria var för Cory en sann moder och en oförliknelig vän. Som vi sjunger i hymnen (Salve Regina): hon var ”vita, dulcedo et spes” – liv, ljuv sötma och hopp. Nej, Maria var inte centrum av hennes tro, men gav den dess luft och atmosfär. Och rosenkransen var hennes livlina som tog henne igenom varje prövning och kris. Under de långa svåra månaderna då hon var sjuk lämnade syster Lucias rosenkrans nästan aldrig hennes händer. Hon höll i den när lördagens gryning kom, när hennes år i exil till sist var över och hennes sköna dam ”visade henne det välsignade barnet hon burit inom sig”.

För det tredje, modet
Och så till sist, hennes mod, hennes styrka. Hennes barn berättar för oss att anledningen till att deras far kunde göra det han ville göra, var att hennes lojalitet och stöd för det han ville utföra var så fullständiga, att hon utan att klaga uppfostrade dem så gott som ensam, som ensamförälder. Ninoy själv skrev det, gång på gång, att han stod ut med fängelsevistelser och förföljelse på grund av det mod och den kärlek som hela tiden fanns med honom förkroppsligad i hennes person. Och efter hans död, när hon äntligen hade kunnat dra sig tillbaka ”i trygghet” med sina barn, då stannade hon istället på sin post och kämpade under åren som följde, genom de författningsenliga valen och det som kom före och efter dem, genom sitt presidentskap och de sju anslagen mot hennes liv, allt detta som hade kunnat få vem som helst att tappa modet och ge upp. Även sedan hon blev tvungen avsäga sig regeringsmakten, kunde hon inte helt enkelt sagt ”nu är det nog” och fått oss alla att förstå? Men utan den minsta önskan om att på nytt skaffa sig en plats i maktens boningar, närhelst hon trodde att friheten och landets välfärd var i fara återvände hon till gatorna för att kämpa igen. Än en gång drog hon oss ut ur den apati som vi var så nära att hamna i igen. Än en gång kallade hon oss ut ur vår bekvämliga tillvaro ut på offerviljans vägar.

Hjärtats renhet
Låt mig här, även om med tvekan, tillägga ännu ett drag, en dygd, som tillägg till dem hennes döttrar har nämnt. En dag frågade kardinal Stephen Kim från Sydkorea om han fick besöka henne. Hon sade ja, via Ballsy. Det var en dag då Malacañang (regeringspalatset)) var ”stängt”. Man höll på att göra en förteckning av vilka som skulle delta i det nästkommande författningsenliga konventet. En av palatsets anställda ville mota bort oss när vi kom. Det var Ballsy som räddade oss.  Stephen Kim, hjälte och helgon för sitt eget folk och tillsammans med kardinal Sin, kanske en av de två största katolska präster från Asien i vår tid – hade ett samtal på 45 minuter med henne. När vi sedan var på väg bort därifrån sade han: ”Jag vet varför Herren har givit henne makt, under denna så svåra tid … Det är för att hon äger hjärtats renhet. Hon önskar sig ingen makt, även nu är det motvilligt hon tar på sig den. Och hon har gjort allt detta enbart på grund av sin önskan att göra allt hon kan för ert folk.” Och tillade: ”Hennes renhet i anden rör mig verkligen. Gud har givit ert folk en stor gåva.”

Tillsammans med denna hjärtats renhet finns en annan verklighet som har samband med det Glada Budskapet, och det är en som bara helgonen förstår. Det är lidandet. Hur ofta – och det var verkligen ofta – gång på gång under årens lopp – talade hon inte om lidandet som en del av livet. Den nutida andligheten talar om lidandet nästan som om det vore inbegreppet av allt som är ont. Men i själva verket är det för helgonen ett mysterium som de själva inte riktigt förstår, ej heller riktigt kan förklara. Ändå accepterar de det lugnt och stilla, helt enkelt som en del av deras liv i Kristus. En gång bara gav hon mig en målning. Kris sade när hennes mor gav den åt mig att det var hennes älsklingstavla. Målningen är daterad 1998. Cory kallade den ”Kors och rosor”. Där finns sju kors som symboliserar de sju månaderna och sju veckorna då hennes älskade Ninoy var i fängelse och för de sju anslagen mot hennes liv under hennes presidenttid och runt dem ser man rosor, många, många rosor. Bakpå målningen har hon skrivit en haiku som hon själv författat: ”Kors och rosor gör mitt liv mera meningsfullt, jag klagar inte.” Hon talade ofta om sitt ”mått av lidande”. När hon talade om sin sista sjukdom sade hon: ”Jag trodde att mitt mått av lidande var fyllt, men det tycks som om det inte finns något sådant mått. Jag betraktar Jesus som var helt utan synd. Hur mycket lidande fick han inte bära för vår skull.” Och i det senaste offentliga tal hon höll (det var i Greenmeadows-kapellet) talade hon för första gången om sin egen smärta: ”Jag har inte bett om det, men om det är meningen att det ska vara en del av mitt liv, så låt det bli det. Jag kommer inte att klaga.”  ”Jag försöker förena mitt lidande med Jesu lidande och offer. För vad det är värt, vill jag offra det för mitt folk.” Ni som var hennes vänner och som är här idag, ni ska veta att jag tvekade att ta upp detta ämne, när jag förberedde homilian i morse. Men utan det skulle en del av den verkliga Cory Aquino inte komma fram. Detta var en nödvändig del av den kärlek hon hyste för sitt folk.

Tack vare hennes barn
När jag nu kommit till denna punkt skulle jag vilja ta upp det ämne som Rapa Lopa just nämnde, och med några få ord nämna President Corys barn, som var delaktiga i så mycket av hennes tjänande och hennes uppoffring. De har nästan aldrig haft sin far eller mor för sig själva. Under alla dessa år har man förväntat sig att de skulle dela Ninoy och Cory med oss alla. Och på grund av föräldrarnas blod och anda som de fått i arv av dem, har även de kunnat ge oss detta offer med den frikostiga och älskvärda charm som vi krävde av dem.  Ballsy och Pinky, Viel och Kris, era makar och barn, och senator Noynoy, må vi denna morgon tacka er av hela vårt hjärta, och må vi uttrycka vår tacksamhet ur djupet av vårt hjärta, vi som är ett folk som för alltid står i skuld hos er.

Min tid är nästan ute – tycker ni nog – och jag har inte ens nuddat vid det viktigaste: hennes politiska liv, att hon var vår nations unika symbol för demokrati, denna Cory Aquino som är känd i hela världen. Hon var Årets kvinna i TIME Magazine år 1986, hon som gjorde så att diktaturen som tyngde vårt land fick ett slut för alltid, hon som var frihetens bärare och hoppets ljusgestalt för ett nedbrutet och utmattat folk.

Så innan ni lämnar mig, kan jag tillägga ännu en sak nu till slut. I oktober 1995 blev hon av Milanos katolska universitet utnämnd till doktor honoris causa  i statsvetenskap (inom parentes, det var bara hennes tjugotredje hedersdoktorstitel). Det var endast den femte gången som denna titel hade givits av detta universitet och det var första gången en asiat fick den, och den första någonsin en kvinna. På slutet av sitt anförande, sin lectio magistralis, gav hon, kanske för första gången med en sådan tydlighet och fulla kraft, uttryck för sin politiska tro. Hon räknade upp sju grundläggande trossatser vilka hon sade att hon i det politiska livet försökte ha som sina rättesnören. Sedan nämnde hon ännu en, ”en som jag inte får utelämna”. Kanske de ord hon sedan yttrade förtjänar att citeras här, även utan kommentar, för de har något att göra med den stund vi upplever nu.

(Här citerar vi hennes ord):

”Jag tror att den politiska kallelsen måste accepteras av dem som åtar sig att bli sina folks ledare som en kallelse i ordets djupaste bemärkelse: den kräver allt av livet. För den som åtar sig uppdraget att leda sitt folk – och i våra dagar är detta mer än någonsin sant – den personens liv måste sträva efter att få ett sammanhang mellan sitt liv och den vision som uppfyller honom eller henne. I annat fall sviker han både själva visionen och förverkligandet av den. Den visionen måste på något sätt alltid på ett äkta och sant sätt finnas framför blicken på dem som försöker göra den till något verkligt. Den måste vara närvarande i föredömet de försöker ge, närvarande i deras hjärtas renhet när de inte låter närheten till makten och allt vad detta innebär fördärva sig, i hängivenheten de känner när de villigt ansluter sig till kardinal Newmans valspråk: ”ingenting mindre än allting”. Det var också kardinal Newman, tror jag, som sade att i denna värld gör vi gott endast i den mån vi betalar för det med våra egna liv. För oss kristna har vi alltid inför våra blickar bilden av Jesus och priset han betalade för sitt tjänande av oss. Och för mig har det som en ständig påminnelse stått inför mig den offergärning min make utförde och vad den har betytt, för mig och för mitt folk.” (Cory Aquino, slut på citatet)

Sammanfattning
Nu har jag sagt allt vad jag ville säga. Ma’am, tapos na po ang assignment ko. Det har varit så svårt att göra det du bad om. Men jag tröstar mig med att alla dessa ord egentligen inte är så viktiga. Vad det handlar om sist och slutligen är det som hela denna veckan har handlat om. De senaste dagarnas slösande rika bevis på vårt folks tacksamhet och kärlek. Vad kommer att komma efter denna dagen? Vad kommer vi att göra i den närmaste tiden, för att visa oss värdiga din gåva. Igår fick jag några rader från en man som levt ganska länge här på jorden: ”Hon fick mig att vara stolt över att vara filippin.” Kanske det är allt som behöver sägas. Kardinal Sin uttryckte samma sak så här: ”Vilken gåva Gud har givit vårt folk när han gav oss Cory Aquino.” Ditt ädla sinne och mod, den frikostighet, älskliga väsen, som du alltid ägde. Det kallades för ”Cory magic” – men det var inte en förtrollning, det var sanningen och din renhet och skönhet, klar och lysande inom dig, som vi såg. Och hoppet som vi fick av dig. Och när du fick dina kors att bära, och du inte skydde dem, då blev du ännu mer Kristi efterföljare och ett med ditt folk och dess smärta. ”Saliga är de renhjärtade, för de skall se Gud.”

Tack gode Fader i himlen för din gåva till oss i Cory Aquinos person. Tack att hon kom till oss och lyste upp våra liv med den älsklighet som du skänkte henne för att hon skulle dela den med oss. Om vi nu ger henne tillbaka till Dig, så gör vi det med hjärtat fullt av tacksamhet, men också förkrossade, för maken till sådant ädelmod och skönhet kanske vi aldrig får uppleva mer. Salamat po, Tita Cory, mahal na mahal po namin kayo. (Tack, Tita Cory, Vi alskar Er så mycket.)

(Stående applåder)

Översättning: NH