Av Rev. Stanley L. Jaki

Nobelpristagaren är naturligtvis Alexis Carrel (1873-1944). Han fick nobelpriset år 1912 för sina arbeten om vaskulär anastomosis (konsten att förena blodkärl med varandra). För fyra år sedan gav en artikel i Scientific American 1 Carrel erkänsla för att han var initiativtagaren till många framsteg inom modern kirurgivetenskap, inkluderande organtransplantationer. På 1920-talet var han en kändis i New York City. Viktiga besökare tävlade med varandra om att få komma till hans laboratorieundersökningar vid Rockefeller University. De ville se en bit transplantat från hjärtat på ett kycklingembryo som Carrel bevarade levande i en särskild lösning. Det blev en kliché bland journalister att säga att Dr Carrel var i färd med att avslöja hemligheten med odödligheten.

Även på ett annat sätt tog Carrel ett nappatag med odödlighet. Det var när han på nära håll bevittnade ett mirakulöst tillfrisknande i Lourdes. Det var i själva verket två sådana tillfrisknanden som han fick se. Det andra ägde rum år 1910 när han såg hur synen på en 18-månaders pojke som var blindfödd kom åter.

Det allra mest berömda av de två helandena som ägde rum var naturligtvis det första. Det ägde rum den 28 maj, 1902 och är vi känner det under namnet ”fallet Marie Bailly”. Ja, det är så berömt att det är omöjligt att skriva om Carrel utan att ta upp det, även om det är helt kort.

Författarna till den där artikeln i Scientific American ägnade merparten av en spalt till fallet Marie Bailly. Olyckligtvis är nästan varje uttalande som görs där antingen felaktigt eller bara till hälften sant. Det är alltid bra att rätta till felaktiga påståenden, men i detta fall gäller det mer än bara ett enkelt tillrättavisande när vi nu önskar berätta exakt vad det var som hände.

Ett mirakulöst tillfrisknande är mer än enbart en medicinsk fråga, hur intressant denna än må vara. Ett mirakulöst tillfrisknande är också mycket mera än en medicinsk utmaning för läkaren som är med om det. Det intressanta i fallet Marie Bailly består i sättet på vilket Carrel tog ställning till det.

Men låt oss först återvända till artikeln. Vi läser där att ”Carrel var en man som ägde en intensiv religiös tro”. Det var han inte. Sedan läser vi: ”År 1903 accepterade han en prästs inbjudan att följa med på en pilgrimsfärd till Lourdes, eftersom han var angelägen om att erhålla kunskap från källan om påstådda mirakel och att kontrollera deras äkthet genom att bedöma dem utifrån objektiva grunder.” Den andra delen av redogörelsen är till hälften sann, den första felaktig. Året var inte 1903 utan 1902. Det var inte en präst utan en läkarkollega, en före detta studiekamrat, som bad Carrel att träda in i stället för honom och ta hand om ett tåg med sjuka människor på väg till Lourdes.

Carrel var intresserad av Lourdes, men anledningen var inte att han önskade kontrollera äktheten i miraklen. Under den tiden och många år därefter trodde han inte på mirakel. Han ville bara på nära håll bevittna hur snabbt det tog för sår att hela enligt vad som rapporterades från Lourdes.

I artikeln står det också: ”På tåget mötte han och undersökte en flicka som var nära döden på grund av tuberculous peritonitis (tuberkulöst betingad bukhinneinflammation), som var en vanlig sjukdom på den tiden. Han föreslog att prästen som var med skulle ge henne den sista smörjelsen.” Det finns inget som helst bevis för att Carrel föreslog något sådant eller att en präst fanns närvarande. Beträffande tuberkulös peritonit så var den vanlig, och den var dödlig vid den tiden. Och detta gällde särskilt om den slags tuberkulös peritonit som Marie Bailly led av.

Låt oss nu komma till den ”ovetenskapliga” delen av berättelsen i Scientific American som har att göra med själva Lourdes: "I Lourdes gick Carrel till bassängerna med flickan och hennes sjuksköterska. Hon levde ännu men befann sig i koma.” Faktum är att när tåget kom fram till Lourdes var flickan, Marie Bailly, till hälften medvetslös, men när hon kom fram till själva sjukhuset i Lourdes var hon vid fullt medvetande. Sedan fortsätter författarna till artikeln: ”Att sänka henne ner i den heliga bassängen kunde inte komma på fråga. Man beslöt sig för viska fram några böner och att stänka vatten på hennes uppsvällda mage och täckte henne sedan med en filt.”

"Grotto" i Lourdes

Enligt vad vi vet så stänkte man inte hennes mage med heligt vatten. Istället bad Marie Bailly att man tre gånger skulle hälla kannor med Lourdes-vatten över hennes mage, som verkligen var mycket uppsvälld. "En halv timme senare”, fortsätter artikelförfattarna, ”började flickans puls att bli lägre och hon kom alltmer till medvetande. Den del av filten som täckte hennes mage hade blivit platt. Carrel drog bort filten och såg att hennes buk nu var platt och kände på den. Den var mjuk, uppsvällningen och hårdheten som varit där tidigare hade försvunnit. Några månader senare gick flickan in i en religiös orden där hon levde till 51 års ålder.”

Marie Bailly dog vid 58 års ålder. Det finns inget bevis för att Carrel ställde sin diagnos så som den beskrivs i artikeln just då och där. Under hela den halvtimmen var Marie Bailly vid fullt medvetande. Våra författare fortsätter: "Carrel var förbluffad. Vetenskapsmannen inom honom vägrade att acceptera att det kunde ha rört sig om ett mirakel, men det fanns inte heller någon empirisk eller pragmatisk förklaring.” Förvisso var Carrel förbluffad. Men det är fel att säga att: ”Därför valde han att endast beskriva händelsen till det medicinska samfundet i Lyon utan att försöka dra några slutsatser som skulle ha kunnat förklara den.”

I själva verket hoppades Carrel att ingen bland hans läkarkollegor skulle få veta att han varit i Lourdes. Han visste att bara ryktet om det skulle kunna äventyra hans karriär vid den medicinska fakulteten i Lyon, där han vid den tiden tjänstgjorde som biträdande professor i anatomi.

Men det som hände var att Marie Bailly´s snabba tillfrisknande blev vida känt i Lyon, tillsammans med det faktum att Carrel var närvarande när hon blev frisk. En tidning publicerade en artikel där det stod att Carrel vägrade att tro på undret. Carrel blev tvungen att publicera ett svar som inte gjorde någon glad. Han klandrade de troende för att de alltför snabbt dragit slutsatsen att något som var ovanligt samtidigt var ett mirakel. Och han tog medlemmarna av det medicinska samfundet i upptuktelse för att de vägrade att se på fakta så fort dessa verkade ha karaktär av mirakel.

Hur Carrels karriär löpte vidare

Ett halvt år senare måste Carrel lämna den medicinska fakulteten. Han begav sig först till Paris, sedan därifrån till Montreal, därifrån till University of Chicago, och därifrån, genom ett föredrag vid John Hopkins-universitetet, till Rockefeller Institute. Fallet Marie Bailly blev förstasidenyheter i Frankrike endast från och med 1913 när Carrel med Nobelprisets gloria runt huvudet återvände till Frankrike på ett kort besök.

Innan vi tar oss en titt på själva fallet, kan det vara bra att säga några ord om Carrel. Han kom från en from katolsk familj och hade fått sin undervisning hos jesuiterna. Vid den tid då han började studera vid universitetet var han inte längre en praktiserande katolik. Han var medicinstudent på andra året när den franske presidenten, Sadi Carnot, mördades av en anarkist i Lyon år 1894. Anarkistens kniv skar igen en tjock artär. Presidenten levde ännu i två dagar och dog sedan. Vid din tiden var fortfarande suturering av stora blodkärl något som mycket sällan lyckades.

Den unge medicinstudenten Carrel beslöt sig för att lösa problemet. Sex år senare, då han redan tagit sin doktorsexamen och arbetade som assistent vid anatomiavdelningen, höll han den 12 maj, 1902, ett medicinskt föredrag inför det medicinska sällskapet i Lyon. Föredraget gick till den medicinska historien så som Carrel visste att det skulle. Det var tydligt att han befann sig i ett tillstånd av eufori när han skrev det och då är man beredd att kasta all försiktighet över bord. Två veckor senare befann han sig på det tåg som förde Marie Bailly till Lourdes.

Vad som hände från och med det ögonblicket och under de nästföljande fem eller sex dagarna skrev Carrel ner kort därefter, men den rapporten publicerades först år 1948, fyra år efter hans död som ägde rum i november år 1944. Efter ytterligare två år, år 1950, utkom det även i engelsk översättning under titeln The Voyage to Lourdes.2

Delvis på grund av att det var Charles Lindbergh som skrev förordet till den missförstod publiken vad det rörde sig om. En anledning var att Lindbergh, som var något av en ateist, undvek allt som kunde få en att tänka på mirakel eller det övernaturliga. En annan anledning var att Carrel hade skrivit det hela som en slags skönlitterär berättelse, och inte som ett medicinskt dokument. Även så hade han i boken varit tillräckligt tydlig vad gällde fakta.

De viktigaste fakta kan hämtas i arkiven hos Le Bureau médical de Lourdes. Dessa detaljer bildar ryggraden i introduktionen som jag skrev till en ny upplaga av The Voyage to Lourdes, som kom ut år 1994.

Marie Bailly föddes år 1878. Både hennes far, som var optiker, och hennes mor dog i tuberkulos. Av fem syskon vara bara en fri från symptom. Hon var 20 år gammal när först visade tecken på lungtuberkulos. Ett år senare fick hon diagnosen tuberkulosis meningitis, från vilken hon plötsligt tillfrisknade när hon fick ta emot vatten från Lourdes. Två år senare fick hon tuberculosis peritonitis. Mycket snart blev det omöjligt för henne att behålla föda. I mars år 1902 vägrade läkare i Lyon att operera henne. De var rädda hon skulle dö på operationsbordet.

Den 25 maj år 1902, bad hon sina vänner att smuggla in henne på ett tåg som förde sjuklingar till Lourdes. Det var nödvändigt att hon blev förd i hemlighet, för dessa tåg var vanligtvis förbjudna att ha döende människor som passagerare. Tåget lämnade Lyon vid middagstid. Klockan två nästa morgon fann man henne i färd med att dö. Carrel kallades dit. Han gav henne morfin i ljuset av en kerosinlampa och stannade hos henne. Tre timmar senare diagnostiserade han hennes fall som tuberculosis peritonitis och sade halvhögt att hon inte skulle anlända till Lourdes levande. Den omedelbara diagnosen gjordes på den tiden genom en metod som var känd under benämninen ”palpering”.

Sakramental tillbedjan, Lourdes 1902

I Lourdes undersöktes Marie Bailly av flera läkare. Den 27 maj insisterade hon på att man skulle ta henne till ”Grotto” (grottan där flickan Bernadette fick sin uppenbarelse. ö.a.), fastän läkarna var rädda att hon skulle dö på vägen dit. Carrel själv var så hård i sitt omdöme att han lovade att bli munk om hon kom fram till Grotto vid liv. Grotto låg bara några hundra meter från sjukhuset.

Resten är medicinsk historia. Vi finner den i Journal 54 i Le bureau médicale i Lourdes. Dossién innehåller det omedelbara utlåtandet från tre läkare, inkluderande Carrel, och Marie Bailly's egen redogörelse, som hon skrev i november och gav till Carrel, som sedan vederbörligen vidarebefordrade den till det medicinska kontoret i Lourdes.

De viktigaste punkterna i Marie Bailly's egen redogörelse är de följande: Då hon kom fram till bassängerna som ligger bredvid grottan vägrade man att sänka ner henne i vattnet. Då bad hon att lite av vattnet skulle stänkas på hennes mage. Det gav henne en svidande smärta över hela kroppen. Men hon bad att det än en gång skulle ske. Denna gång var smärtan mindre stark. När vattnet sedan för tredje gången stänktes på hennes mage gav det henne en behaglig känsla.

Under tiden stod Carrel bredvid henne med en anteckningsbok i handen. Han noterade tidpunkt, puls och ansiktsuttryck. Andra kliniska detaljer som han noterade var de följande: Den starkt uppsvällda och mycket hårda magen började bli plattare och inom 30 minuter hade den blivit helt platt. Ingen som helst utsöndring märktes från kroppen.

Hon fördes först till basilikan och sedan till det medicinska kontoret, där hon igen undersöktes av flera läkare, bland dem Carrel. På kvällen satte hon sig upp i sängen och åt middag utan att kasta upp. Tidigt nästa morgon steg hon upp utan hjälp och var redan påklädd när Carrel besökte henne igen.

Efterdyningar

Det var omöjligt för Carrel att undgå att notera att hon hade blivit botad. Vad skall du göra med ditt liv nu när du är frisk? frågade han henne. Jag kommer att ansluta mig till De barmhärtiga systrarna (Les Soeurs de la Charité, samma orden som den heliga Bernadette hade tillhört, ö.a.) och tillbringa resten av mitt liv med att ta hand om sjuka, blev svaret. Nästa dag klev hon upp på tåget på egen hand och efter att ha färdats i 24 timmar på en hård bänk anlände hon fräsch som en nyponros till Lyon. Där tog hon spårvagnen och begav sig omedelbart hem till familjen där hon var tvungen att bevisa att hon verkligen var samma Marie Bailly, som nu var frisk men som fem dagar tidigare hade lämnat Lyon i ett mycket kritiskt tillstånd.

Carrel fortsatte att intressera sig för henne. Han bad en psykiatriker att undersöka henne varannan vecka, och detta skedde under fyra månader. Hon undersöktes regelbundet med tbc-tester. I slutet av november förklarade man att hon var vid god hälsa, både fysiskt och psykiskt. I december påbörjade hon sitt novitiat i Paris. Utan att någonsin ha fått ett återfall levde hon ett intensivt liv som barmhärtighetssyster ända fram till 1937, då hon dog vid en ålder av 58 år.

Detta är inte rätta platsen att återge rapporterna som vi finner i den berömda ”Dossier 54”. De finns fullständigt återgivna i min nyupplaga av The Voyage to Lourdes. Men allt materialet där ger oss bara hälften av svaret på frågan: Vad var det som egentligen hände?

Den andra hälften handlar inte så mycket om medicinvetenskap som om tron, den katolska tron. En viktig del av denna tro är att det finns en kyrka som undervisar i Jesu Kristi namn och att hennes lära därför måste vara ofelbar.

En del av denna ofelbara lära består i att det har funnits, och att det finns och alltid kommer att finnas, mirakel. Detta på grund av att kyrkan innebär en bestående närvaro av en övernaturlig verklighet, verkligheten som består av Guds uppenbarelse till mänskligheten. Denna uppenbarelse är tecken på Guds önskan att dela sitt liv med människan och därför är det en mycket viktig sak! Mirakel är de mest påtagliga tecknen på den gudomliga livskraften som det övernaturliga besitter.

Det var i detta som kruxet låg för Carrels del! Om någon visste det så var det han att det som hände med Marie Bailly vida övergick något som den medicinska vetenskapen kunde drömma om i sina vildste drömmar. Ändå kunde han inte förmå sig själv till att tro att det hade varit något annat än naturens krafter som hade bidragit till Marie Bailly's plötsliga tillfrisknande. Han fortsatte att åka till Lourdes, gång på gång, för att bevittna andra plötsliga tillfrisknanden, flera snabba läkanden av sår. Han hoppades att han där skulle få en glimt av en helt och hållet naturlig kraft som åstadkommer mirakulösa tillfrisknanden och som gör det med hjälp av bönens makt, som han tog för en rent naturlig och psykisk kraft.

Beviset på detta finner vi i hans berömda bok Man the Unknown, som först kom ut på franska år 1934 och sedan på engelska och på trettio andra språk. Där talar han på exakt samma sätt om olika mirakel som ägt rum i Lourdes.

Vid det laget hade det gått trettiotvå år sedan han stod bakom Marie Bailly´s bår. Under alla dessa år hade han gång på gång mött olika präster. Han mötte teologer, eller en del teologer sökte upp honom i hopp om att Carrel skulle ge dem en ”vetenskaplig” förklaring på mirakel.

Inget alls av detta förde honom närmare sin barndoms tro. Sedan Marie Bailly år 1937. Utan tvekan fick hon komma direkt till himmelen liksom så många av Guds okända helgon. Som sådant hade hon en ny uppgift, nämligen att hjälpa till däruppifrån för människor som är kvar på jorden.

Nästa år råkade Carrel på en präst, rektorn för prästseminariet i Rennes, med vilken han snabbt fick god kontakt. Rektorn bad honom att besöka en trappistmunk vars tillnamn även det råkade vara Alexis. Hans fullständiga namn var Alexis Presse. Bland andra framstående personer var Charles de Gaulle en stor beundrare av fader Alexis.

Vid det laget hade fader Alexis tillbringat ett tiotal år med att renovera och återöppna klosterkyrkor som hade befunnit sig i ruiner över hela Frankrike. År 1939 hade han just börjat arbeta på en klosterkyrka i ruiner i Bouquen, som låg på en timmas bilresa ifrån Carrels sommarhus i Bretagne. På vägen dit i bilen muttrade Carrel till sin fru: Att träffa präster gör mer skada än det gör nytta.

De kom fram. Ut ur ruinerna trädde en munk, fader Alexis. Han tittade på Carrel. Carrel kände något underligt hända inom sig. Fyra år senare, i november år 1944, låg Carrel döende i Paris. Man sände efter fader Alexis i Bretagne. Denne hoppade upp i ett amerikansk militärtåg som förde bananer till trupperna som fortfarande höll på att bekämpa tyskarna långt utanför Paris. Han kom just i tid. Carrel dog efter att ha mottagit de sjukas sakrament.

I himmelen kunde Carrel samtala i lugn och ro om vilket slags hjälp han hade fått av Marie Baily och vad det var för en kraft som hade utverkat hennes mirakulösa tillfrisknande. Kraften hade inget att göra med ens de mest avancerade formerna av partikelfysikens strängteorier. Det var kraften från det övernaturliga.

Detta är kärnan i det som verkligen hände en nobelprisvinnare som hade den goda turen, den utomordentligt goda turen, att bevittna inte bara ett, utan två, mirakel i Lourdes.

Kyrkans bedömande av vad som är under

Händelsvis har inget av dessa två underverk godkänts av kyrkan. Det andra, tillfrisknandet på et mirakulöst sätt av en 18-månaders pojke har antagligen aldrig lagts fram för kyrkans godkännande, vilket är en lång och invecklad process. Det andra, Marie Bailly-fallet, diskuterades på olika nivåer gång på gång av det medicinska kontoret i Lourdes och slutligen i Paris, på den allra högsta nivån som är den Internationella kommittén. Året var 1964. Sedan beslöt man att detta inte var ett mirakel. Vad var anledningen till detta?

Innan jag talar om vad den var, låt mig erinra om vad som hände mig för tre år sedan när jag skulle hålla ett föredrag om Carrel vid Rockefeller University. Efter mitt föredrag följde en stund med frågor och svar. Som vanligt handlade en del av frågorna inte om ämnet. Denna typ av frågor kan man lätt avfärda med en gnutta sinnesnärvaro. Men jag kippade efter andan när en läkare – de flesta i åhörarskaran var läkare – ställde sig upp och avfyrade invändningen: Kanske Marie Bailly var gravid..?

Jag funderar fortfarande över detta svar i mitt inre. Jag skulle inte ha blivit lika mållös om man hade sagt mig att det rörde sig om ett fall av pseudocyesis eller ett psykologiskt tillstånd där man tror sig vara gravid och beter sig som om man var det. Men även detta är en fantastisk förmodan. Kunde så många läkare ha missbedömt fallet? Hade alla dessa läkare fel när de genom palpering kände att det fanns stark mukos i buken? För Marie Bailly's bukhinneinflammation utsöndrade inte en vätska utan visade sig i tung mukos. Genom palpering kan man lätt fastställa närvaron av detta hårda ämne, särskilt när det finns i stor omfattning. Men vart tog denna tunga mukos vägen inom loppet av 30 minuter? Slutligen måste vi säga att Marie Bailly klarade alla de psykologiska proven på lysande sätt. Det konstaterades att hon var en person som ägde ett mycket sunt omdöme, hon var en person som inte var så lätt påverkbar.

Men det tycks som om det var just för att dessa de första läkarna inte hade tänkt på möjligheten av pseudocyesis som den Internationella Kommittén beslutade att man ej ämnade rekommendera att Marie Bailly's fall skulle tas upp för ecklesiastiskt godkännande.

En första reaktion på detta kanske är att det motverkar de egna syftena om man är så försiktig för att undvika att göra ett misstag. Men detta är det slags försiktighet som kyrkan alltid har begärt av läkarna som konsulteras för att bedöma tillfrisknanden som verkar bero på under.

Till detta kan vi berätta en annan historia, en sann historia, som ägde rum i Rom för nästan 300 år sedan. En ung engelsk aristokrat anländer dit och tar upp kontakt med en hög ämbetsman i Vatikanen. Han önskar få veta vad som verkligen händer när mirakel godkänns av kyrkan i förundersökningarna som äger rum innan man salig- eller heligförklarar någon. Han är övertygad om att Rom på ett nonchalant sätt godkänner vilket plötsligt tillfrisknande som helst och anser det vara ett mirakel. Som svar ger honom hans kontaktman i Vatikanen en tjock aktsamling om ett mirakulöst tillfrisknande som nyligen lämnats in till Kongregationen för helgonförklaringar.

Aristokraten går hem, studerar handlingarna och kommer några dagar senare tillbaka med dem med orden: Detta var alldeles säkert ett mirakel. Vatikanens man, som fortfarande är monsignore Prospero Lambertini och ännu inte påve Benedikt XIV, svarar med ett ironiskt leende: Fallet har redan avfärdats. 3

Katolska läkare kan vara säkra på två ting. Ett, att kyrkan alltid kommer att vara mycket försiktig innan den godkänner mirakel. Hon måste godkänna dem eftersom varje salighets- och kanoniserings-process för att vinna kyrkans erkännande måste innehålla minst ett mirakel som kommit till genom att den sjuka personen genom att be om förbön av den som processen gäller blivit botad. Ett sådant godkännande sätter alltså själva kyrkans ofelbarhet på hårt prov. Kyrkan får inte bli imponerad bara för att den läkare som säger att medicinvetenskapen inte kan förklara tillfrisknandet råkar vara nobelpristagare. Det andra, att kyrkan är extremt försiktig, eftersom hon helt enkelt värnar om den övernaturliga vitaliteten som miraklen är det mest tydliga tecknet på. Det behövs alltså inte bara en fysisk men även en andlig slags palpering för att upptäcka sådana mirakel.

Referenser
1. V.E. Friedenwald, Jr. och C. Crossen, "Vascular Anastomosis," Scientific American, Science and Medicine, Volume 1, Number 4, September/October 1994, sid. 68-77.
2. Royal Oak, MI: Real View Books, 1994.
3. Beviset för att det verkligen var Lambertini som var denne ämbetsman ges i kapitlet om mirakel i min kommande bok, Means to Message: A Treatise on Truth (Grand Rapids, MI: Wm.B. Eerdmans, 1999). (Finns att köpa via bl.a. amazon.com, den andra verkar vara utgången, ö.a.)

Författaren till denna artikel vann 1987 års Templeton-pris i litteratur. Detta är det årliga Joseph M. Gambescia-föredraget som han höll den 13 september, 1998 vid den nittonde FIAMC-kongressen som samtidigt var det 67:e årliga mötet för The Catholic Medical Association, September 13, 1998.

Från www.cathmed.org med tillstånd

Översättning: Natasja Hovén