Fastepredikan av fader Fermín Landa

Arkitekturen i kyrkorummet, i koret närmare bestämt, visar redan det på något av korsets betydelse: Uppifrån ner ser vi krucifixet, tabernaklet, altaret och de bildar en enhet.

Påve Benedikt XIV:s Apostoliska förmaning, Sacramentum caritatis (Kärlekens sakrament), syftar just på Eukaristin. Vi kan säga att korset också är kärlekens sakrament eftersom Eukaristin är helt förenade med korset.

Utan korset har vi inget tabernakel. I tabernaklet finns den uppståndne Kristi kropp men vi får inte glömma att det är en kropp som har lidit och som har kvar korsets spår.

Altaret är ju ett offeraltare: Den heliga mässan är en förnyelse av Kristi offer på korset. Att titta på altaret för våra tankar till Kristi död och uppståndelse och till en offermåltid: till Kristi kropp som just har offrats för oss.

Krucifixet heter ju Triumfkrucifix. Något som skulle behöva en förklaring om vi inte vore så vana vid tanken att ha ett kors mitt på kyrkorummet. Det som var ett ohyggligt och skamligt straff. (Förbannad är var och en som hängs upp på en träpåle Gal 3:13) har blivit en triumf eftersom Guds son har dött för oss och segrat över djävulen, synden och döden.

Korset i Jesu undervisning

Några texter ur Evangeliet:
”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” - ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” Frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. (Mark 10:33).

Först förutser vår Herre sitt lidande men lärjungarna tycks inte har förstått innehållet i hans ord. De kommer med sina önskemål. Det är inte bara maktbegär som finns bakom dessa ord, de vill ställa upp för sin Herre och kämpa med honom för att upprätta hans rike. Men Jesus får lyfta upp deras blickar från en jordisk rike till något annat. Det är inte hedersplatser som räknas utan lidande och död för att vara med Jesus. Han säger det uttryckligt på ett annat ställe:

"Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig." (Matt 10:38).

Den enda vägen för att vara med Kristus blir då försakelsen och korset.

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. (Matt 16:24).

Och han sade till alla: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig (Luk 9:23).

Apostlarnas syn på korset

Vi tar upp två exempel från Paulus undervisning som visar hur de första kristna har förstått korset betydelse i det kristna livet.

Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. (2 Kor 4:10).

Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24).

Korset som reningsmedel (botgöring)

Dopet inlemmar oss i Kristus. Nåden gör oss till Guds barn eftersom vi är delaktiga i Sonens barnaskap men ändå är inte allt färdigt med dopet det finns en hel väg framför oss tills vi uppnår det kristna livets fullhet, kärlekens fullhet. En hjälp på vägen är ju de andra sakramenten som i och för sig flödar över ur vår herres öppna sida på korset.

Vi får en fingervisning av det som fattas i vår Herres uppmaning om att förneka sig själv och ta korset, och att göra det dagligen. Paulus ord ger oss en förklaring om varför vi ska förneka oss själva. Det är för att vi ska bära Kristi död i vår kropp så att hans liv blir synligt där.

Med dopet blir vi pånyttföda men det lämnas kvar i oss begäret: En tendens till synden, svagheten och det sjukliga tillstånd efter arvsynden. Något vi känner på oss. Den helige Paulus beskriver det så:

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” (Rom 8:12-15).

Botgöring är då den väg vi kan gå för att döda den gamla människan så att den nya får liv, så att Kristi liv syns i oss. Botgöringen som består i att förneka sig själv och begärets lockelser, avstå från vår rikedom i form av pengar men också som maktbegär, högmodig inställning om att jaget ska få sitt erkännande eller att jag med min förmåga kan klara av det ena och det andra.

Att dagligen ta på sig korset är då det samma som botgöring d.v.s. aktiv rening av vår själ, men också att låta Gud rena oss med det kors han tillåter falla på oss i form att svårigheter, motgångar, nederlag, osv. Allt som ställer oss inför det faktum att jag fortfarande är fast vid materiella, mänskliga saker; eller att jag vill styra mitt liv själv, utan hänsyn till Guds planer.

Korset som frälsningsmedel

Vad fattas i Kristi lidande? Offret är fullkomlig priset är betalt. Ändå säger Paulus Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött.

Man kan säga att Jesus vill förena oss med sig i frälsningsverket. Vi bildar en enda kropp i Kristus han är huvudet och vi är lemmar i hans kropp: genom dopet (och konfirmationen och Eukaristin alltså initiationens sakrament) har vi blivit delaktiga i hans uppdrag: frälsningen.

Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. (…) Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk (1Pet 2:4-9a).

Offer är ju något man avstår ifrån för att ge det till en annan. Det största offret är nog att ge sitt liv för någon annan av kärlek. Det är det som Jesus har gjort för oss och då vår delaktighet i hans frälsningsverk innebär att man är beredd att ta korset av kärlek till Gud: ge sitt liv. Man ska alltså dagligen ge sitt liv dvs. dagligen kan man offra till Gud något som innebär att man avstår från något man tycker om eller är värdefullt för en.
Kan det finnas glädje på korset.

Medåterlösare. Iklädda den vita klädnaden.

Nu gläder jag mig över att få lida har vi läst hos Paulus. Han kan vara glad mitt i lidandet, mitt i svårigheterna (och han hade en stor erfarenhet av dem) eftersom har ser bortom själva lidande för att fokusera på effekterna av sitt kors. Han lider, men för de kristna för dem han har fött med smärta (jfr Gal 4:19). Han lider men han vet att korset är hans rening, att korset skall göra Jesu liv synlig i hans kropp (jfr 2 Kor 4:10). Med idrottens perspektiv kan vi säga som den helige Paulus:

Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. (1 Kor 9:24-27).

Glädje mitt i lidandet eftersom målet är nära och inom räckhåll. Vi kämpar oss fram till segerkransen men inte genom att slå i luften utan med ett väl riktat träningsprogram. Vi är medåterlösare och behöver ikläda oss den vita klädnaden. När vi ska välja botgöringen skall vi se på vad vi behöver: hur visar sig den gamla människan i mig? Vilka färdigheter behöver jag?
Ett annat skäl till glädje är att korset är Paulus berömmelse, hans legitimation.

Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen. (…) I fortsättningen får ingen ställa till besvär för mig, jag bär Jesu märken på min kropp. (Gal 6:14, 17).