Sveriges kristna råd har i år inbjudit många representanter för olika kyrkor och arrangerat ett 70 tal seminarier med olika innehål. I en vecka har det funnits olika aktiviteter med tema ekumenik. Det var 100 år sedan Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom samlade kyrkoledare till The Universal Christian Conference on Life and Work. Ett stort antal internationella företrädare för ortodoxa och protestantiska kyrkor samlades. Bland de som kommit kan noteras Hans All-Helighet ekumeniska patriarken Bartholomew I, ärkebiskop av Konstantinopel och Nya Rom och Hans helighet Mor Ignatius Aphrem II från syrisk-ortodoxa kyrkan.
lI fredags läste ärkebiskop Flavio Pace upp ett budskap från påve Leo XIV till deltagarna i Ekumeniska veckan i Stockholm med anledning av hundraårsminnet av det ekumeniska mötet 1925: Han skriver bland annat:
År 325 samlades biskopar från hela den då kända världen i Nicaea. Genom att bekräfta Jesu Kristi gudomlighet formulerade de trosbekännelsens ord att han är “sann Gud av sann Gud” och “av samma väsen (homoousios) som Fadern.” På så sätt gav de uttryck åt en tro som fortsatt förenar kristna. Detta koncilium var ett modigt tecken på enhet mitt i olikheterna – ett tidigt vittnesbörd om övertygelsen att vår gemensamma bekännelse kan övervinna splittring och främja gemenskap.
Att påven Pius IX avvisade mötet 1925 var välmotiverat: Det fanns en underliggande tanke inför mötet om en hållning av ”minsta gemensamma nämnare”: en världsvid, religiös ”enhet”, där alla skulle kunna enas om några få grundläggande trosföreställningar men ”tillåtas vara olika” i andra. Påven menade att dessa religiösa liberaler uppenbarligen
”hoppas att alla nationer, fastän de i själva verket skiljer sig åt i religiösa frågor, ändock utan svårighet skall kunna ledas till broderlig överenskommelse om vissa läropunkter, som kan bilda gemensam bas för det andliga livet” (Mortalium animus 2).
Påven Pius IX regagerade mot en falsk ideologi, som uttrycker att sanningen inte är uppenbarad, utan vi kan bara ana den, och gissa oss fram. Denna tanke manifesterades sedan i den sk gren-teorin, att alla kyrkor är lika värda, då de är lika bristfälliga. Den sanna kyrkan kan uppstå bara genom att man enas om detta. Först då kan ”trädet” synas. Han kunde inte leda kyrkan in i detta tvivel på dess verkliga fullhet och sanning som uppenbarats för oss genom skrift och tradition.
Men nu skriver alltså påve Leo XIV att
Söderbloms övertygelse var att ”tjänandet förenar.” Han uppmanade därför sina kristna bröder och systrar att inte vänta på samförstånd i varje teologisk fråga, utan att förenas i ”praktisk kristendom” – att tillsammans tjäna världen i strävan efter fred, rättvisa och mänsklig värdighet.
Mötet i Stockholm har handlat om mycket mellan himmel och jord. Endast en liten del av seminarierna har berört själva tron. Men en del har tagit upp hur kyrkorna kan samarbeta i olika frågor på ett världskligt plan snarare än ett teologiskt. Det är så man måste se det.
20250824
Se även: Är ekumeniken en irrlära?
