av Stephen M. Barr

Den katolska teologin har aldrig haft svårt att acceptera idén att nuvarande former av plantor och djur är resultatet av en lång evolutionsprocess – eller idén att denna process så sakta utvecklat sig genom att följa naturlagarna. År 1909 uttryckte ” Catholic Encyclopedia ” det på så sätt att dessa idéer ”tycks vara i perfekt överensstämmelse med den kristna uppfattningen av universum.”

När det gäller människans ursprung är de katolska teologerna lite mera tveksamma, men även här, erkänner en äldre encyklopedin, är evolutionen av den mänskliga kroppen inte ”per se otrolig” och Augustinus ”hade uttryckt samma sak på ett annat sätt”. Kruxet ur doktrinär synvinkel var att människans själ, eftersom den är av andlig art, inte kunde vara resultatet av en enbart materiell process: varken av biologisk evolution eller sexuell reproduktion. Varje människa måste få sin själ genom en särskild skapelseakt från Gud. Därför måste Kyrkan förkasta ateistiska och materialistiska evolutionsteorier, som vägrar att erkänna att det finns en Skapare eller att han styr världen på ett sätt som innebär att allt har en mening. Så länge som evolutionsteorin endast sysslade med biologiska frågor, ansågs den vara godartad och ”ofarlig”.

Det var detta som många generationer av barn fick lära i de katolska skolorna. Det första formella uttalandet som evolutionen som gjordes av läroämbetet kom först i det encykliska brevet Humani Generis som Pius XII gav ut år 1950. Den enda punkten som påven förfäktade som en definitivt dogmatisk sanning var att människans själ inte var en produkt av evolutionen. När det gäller människans kropp, noterade Pius, kunde dess utveckling från lägre djurs undersökas som en vetenskaplig hypotes, så länge som man inte ur detta drog förhastade slutsatser.

Det var så sakerna stod i ännnu femtio år. Sedan tillkännagav Johannes Paulus år 1996, i ett brev till den Påvliga vetenskapsakademin, att evolutionsteorin numera erkänns som ”mer än en hypotes”, tack vare imponerande bevis som sammanstrålar från många olika områden. Han upprepade det som han kallade den ”väsentliga anmärkning” som Pius XII hade gjort, nämligen att ” om den mänskliga kroppen har sitt ursprung i levande materia som existerat tidigare, så är (ändå) själen omedelbart skapad av Gud.”

Några kommentatorer i den vetenskapliga och populära pressen trodde att detta uttalande betydde att kyrkan en gång hade förkastat tron på evolutionen men nu till sist gav upp och kastade in handduken. Sanningen är dock att Pius XII, även om han var en försiktig man, klart och tydligt var villig att låta de vetenskapliga pusselbitarna falla lite där de ville. Och Johannes Paulus II noterade helt enkelt det tydliga faktum att många pusselbitar tillkommit sedan dess. Men Johannes Paulus´ uttalande var en välkommen påminnelse om kyrkans verkliga attityd mot den empiriska vetenskapen. Det följdes år 2004 av ett långt dokument med titeln ”Kommunion och tjänande: Människorna är skapade till Guds avbild” utgivet av ”Internationella Kommissionen för Teologi” (som i sin tur är underställd Troskongregationen och som då hade kardinal Ratzinger som ordförande). Detta viktiga dokument innehöll bland annat en klarsynt och försiktig analys av evolutionen och evolutionens relation till den katolska läran.

Så varför gjorde Kristoffer Schönborn, kardinal i Wien, i somras ett så starkt utfall mot neodarwinismen? I en ledare i New York Times den 7 juli reagerade han med indignation mot påståendet att ”den katolska kyrkan inte ifrågasätter evolutionsbegreppet så som de flesta biologer använder det – dvs. som synonym med neodarwinism”. Han avvisade Johannes Paulus II:s uttalande år 1996 som ”vagt och oviktigt” och citerade istället ett annat bevismaterial, (som också inkluderade ett uttalande av den tidigare påven, påståenden hämtade ur Kommunion och tjänande och Katolska Kyrkans Katekes, och en sats ur Benedikt XVI:s installationspredikan) för att stödja sin tes att neodarwinismen är oförenlig med den katolska läran.

I Förenta Staterna vållade artikeln uppståndelse och de skarpa frågorna och spydiga kommentarerna haglade över honom. Kunde det verkligen vara sant att den moderna kyrkan fördömer en vetenskaplig teori? Hur stor doktrinal vikt äger Schönborns artikel? (När nu ett brev från påven riktat till vetenskapsmännen kan kallas ”oviktigt”, hur viktigt kan ett brev från en kardinal till en tidnings läsare vara?) Varför skrev han det? (Det verkar som om det skrevs på uppmaning och med hjälp av vännen Mark Ryland, en filantrop och ivrig anhängare av den anti-darwinistiska Intelligent Design-rörelsen.) Och vad är det egentligen kardinalen säger?

Kyrkan har under senaste århundraden undvikit att välja sida i interna vetenskapliga dispyter – vilket betyder att såväl formen som innehållet i kardinalens artikel kom som en chock. Ämnena han tar upp, som främst har att göra med relationen mellan slumpmässiga tillfälligheter och den gudomliga försynen är otroligt sublima och kan inte behandlas på tillräckligt utförligt sätt inom ramen för en tidningsspalt. Det var därför nästan oundvikligt att distrinktioner skulle falla bort, termer bli dåligt definierade och viktiga detaljer sammanblandade.

Genom att säga att ”neodarwinism” är ”synonymt” med ”’evolution’, så som termen används av konventionella biologer”, anger Schönborn att han förstår termen så som den vanligtvis förstås av vetenskapsmän. Om den förstås på det sättet, då grundar sig neodarwinismen på idén att evolutionens drivkraft är det naturliga urvalet som handlar på basis av en slumpvist utvald genetisk variation. Men på ett annat ställe i artikeln ger kardinalen en annan definition: ”evolution enligt neodarwinismen är en icke-ledd, oplanerad och slumpmässigt utförd variation och naturligt urval”. Detta är det viktigaste misstaget i kardinal Schönborns artikel. Han har råkat att in i definitionen av en vetenskaplig teori, neodarwinismen, få orden ”oplanerad” och ”icke-ledd” att slinka in, ord som är fulla av teologisk mening.

Raden som han citerar från Kommunion och tjänande kan tyckas stödja hans tanke: ” En icke-ledd evolutionär process – som faller utanför den gudomliga försynens gränser – kan helt enkelt inte existera.” Och eftersom det är en fundamental kristen doktrin att Guds förutseende plan sträcker sig till allt i universum, kan ingenting som händer vara ”oplanerat” när det har att göra med Gud.

Men Kommunion och tjänande varnar också uttryckligen för att ordet ”slumpmässig” som biologer, kemister, fysiker och matematiker använder sig av i sitt tekniska arbete inte betyder samma sak som orden ”icke-ledd” och ”oplanerad” så som dessa ord används i kyrkans doktrinära uttalanden. I vardagsspråket används ”slumpmässig” (random) ofta i betydelsen av ”som inte har en bakomliggande orsak”, ”meningslös”, ”oförklarlig” och ”poänglös”. Och det är omöjligt att en biolog när han vill förklara evolutionen för en publik av åhörare eller för håglösa studenter, går ifrån att förklara genetiska mutationers ”slumpmässighet” till den filosofiska slutsatsen att allt liv genom historien varit ”icke-lett” och ”oplanerat”. En del gör detta i en antireligiös anda, medan andra helt enkelt är slarviga och inte tänker efter.

När vetenskapsmän verkligen ägnar sig åt sin vetenskap då använder de inte orden ”icke-ledd” och ”oplanerad”. Det välkända Science Citation Index som Institutet för Vetenskaplig Information ger ut avslöjar att det bara finns 48 avhandlingar inom den vetenskapliga litteraturen som har ordet ”icke-ledd” i titeln, och då rör det sig framför allt om missiler. Däremot finns det 52,633 uppsatser som har ”slumpmässig” i titeln, från alla slags forskningsområden. Ordet ”slumpmässig” är en grundläggande teknisk term i de flesta vetenskapsgrenar. Det användes för att diskutera molekylernas rörelser i en gas, växlingarna i ett kvantfält, bullret i elektroniska apparater och det statistiska felen i en datamaskin, bara för att ge några exempel. Så om ordet ”slumpmässig” nödvändigtvis innehåller idén att några händelser är ”utan ledning” i den meningen att de faller ”utanför gränserna för den gudomliga försynen”, då måste vi döma en stor del av den moderna fysiken, kemin, geologin och astronomin, liksom biologin som oförenlig med den kristna tron.

Det vore naturligtvis absurt. Ordet ”slumpmässigt” så som det användes i vetenskapen betyder inte att något inte har någon orsak, är oplanerat, eller oförklarligt, det betyder bara att det är okorrelerat. Mina barn tycker om att observera nummerplåtarna på bilarna som kör förbi oss på motorvägen för att se vilka stater de kommer ifrån. Sättet på vilket bilarna följer på varandra är slumpmässigt. Först kommer en bil från Kentucky, sedan kommer nästa från New Jersey och sedan en från Florida, osv – för bilarna saknar relation mellan sig. Om vi vet varifrån en bil kommer säger det oss ingenting om varifrån den andra kommer ifrån. Och ändå kommer varje bil till den platsen och vid den tiden på grund av en orsak. Varje resa är planerad och har en karta eller en plan som ledning för vart man skall åka. Varje förares resa passar in i hans livs historia på något sätt som det är möjligt för oss att förstå med hjälp av intelligensen, även om dessa förares liv och historia vanligtvis inte är så nära förbundet med andra förares liv.

Eller fundera över följande analogi: Prosaverk har till skillnad från sonnetter rader vars slutstavelser inte rimmar. Sekvensen som dessa stavelser bildar kommer därför att verka som något slumpmässigt. Men det betyder inte att ett prosaverk är ”utan ledning” eller ”oplanerat”. Det är sant att författaren inte valde orden för deras rims skull, han gjorde inte deras inbördes förhållande (korrelation) förenlig med rimning. Men ändå låg en mening bakom när han valde orden. På samma sätt kanske också Gud, även om han planerade sitt arbete med oändlig möda, inte valde att låta vissa händelser stå i ett visst växelförhållande till varandra och att t.ex. olika molekylers rörelse i en gas uppvisar statistiskt påvisbar korrelation.

Vi måste därför skilja mellan det som vi kan kalla ”statistisk slumpmässighet”, som inte säger något om processen ifråga varit i förväg planerad eller ledd, och ”slumpmässighet” i annan bemärkelse. Man kan använda sig av statistisk slumpmässighet, som grundar sig på bristande korrelation mellan saker eller händelser, för att förstå och förklara olika fenomen med hjälp av sannolikhetsteorin. Vi kanske till exempel önskar bestämma om omfattningen av cancer i en viss kommun är förenlig med statistiska förväntningar, eller om det finns någon ännu okänd faktor med i spelet. Genom att titta på aktuariell statistik, åldersprofil, osv, kan man beräkna det förväntade antalet dödsfall till följd av cancer och se om det finns någon statistiskt signifikant avvikelse från detta. I alla sådana beräkningar är antaganden om slumpmässighet underförstådda. Hela vetenskapliga underavdelningar (som t.ex. ”statistisk mekanik”) bygger på dylika metoder. Egenskaperna hos gaser, vätskor och fasta ämnen kan t. ex. begripas och nöjaktigt beräknas genom metoder som används för antaganden om slumpmässighet för molekylernas och atomernas rörelser.

Företrädarna för den anti-darwinistiska Intelligent Design-rörelsen, erkänner vanligtvis att statistisk slumpmässighet, sannolikhet och tillfälligheternas spel kan vara en del av en legitim förklaring av fenomenen. De argumenterar istället så att man för att kunna dra en vetenskaplig slutsats ur en grupp fakta först måste utesluta möjligheten av andra förklaringar, däri inbegripet ”slumpen”. Medlemmarna av den Internationella Kommissionen för Teologi refererade klart och tydligt till Intelligent Design-rörelsen när de i Kommunion och tjänande skrev: ”Ett växande antal vetenskapliga kritiker av neodarwinismen pekar på beviset av att det finns en ”design” (bakomliggande avsikt, t.ex. biologiska strukturer som uppvisar en särskild komplexitet) som enligt dem inte kan förklaras i termer av en rent villkorlig process och att neodarwinisterna inte har förstått detta eller missuppfattat det. Kärnpunkten i denna just nu så livliga diskussion omfattar bland annat vetenskaplig observation och generaliseringar. Man försöker ta reda om tillgängliga data är att föra tillbaka på en design eller det istället är slumpen som spelar in. För att komma underfund med detta kan man därvid inte ta teologin till hjälp.”

Om det inte går att av teologiska skäl avfärda begreppet ”tillfälligheternas spel” som grund för ett fenomen, så kan på samma sätt teologerna inte lösa konflikten som råder mellan neodarwinisterna och deras kritiker inom Intelligent Design-lägret när det gäller att förklara biologisk komplexitet. Det måste sägas till deras förtjänst att många av de bästa författarna inom ID-rörelsen, t.ex. William Dembski och Michael Behe, insisterar på att frågan skall avgöras vetenskapligt.

Vi kan inte genom att ta teologin till hjälp avgöra frågan om vilken roll ”slumpen” spelar i evolutionen, för Gud är allsmäktig och Han kan därför frambringa verkningar på olika sätt. Låt oss tänka på en man som vill att en viss pokerhand skall komma upp. Om han delar ut från en kortlek som bara blandats en gång, är hans chancer att få upp en ”royal straight flush” 1 på 649 740. Därför kanske han beslutar sig för att fiffla med korten för att få in de rätta inbördes förhållandena i kortleken innan han delar ut. Eller så kan han besluta att dela ut från var och en av en biljon blandade kortlekar. I det fallet kommer den hand han vill ha nästan ofelbart att någon gång komma upp. (Chanserna att den inte skall göra det är oändligt liten: 10 till – 669.) Hur skapade Gud livet? ”Fifflade” han med korten i den molekulära kortleken eller ”blandade” han dem?

Liknelsen med pokerspelet har naturligtvis sina svaga punkter. Vi känner inte till i vilken ordning en blandad kortlek kommer upp – det är en av anledningarna till att vi blandar den. Men Gud känner till alla detaljer i universum, från all tid och framåt i evigheters evigheter. Han vet vad som finns i kortleken. Vetenskapsmannen och pokerspelaren ser inte på saker och ting utifrån Guds synvinkel, och därför talar de om ”sannolikheter”.

Människor har i tusentals år använt sig av orden ”slump”, ”sannolikhet”, ”tillfällighet” utan att någon har dragit slutsatsen att detta medför att de måste förneka existensen av en gudomliga försyn. ”Vidare såg jag under solen: det är inte de snabba som vinner loppet, det är inte de tappra som vinner striden, det är inte de visa som får bröd, inte de kloka som blir rika, inte de kunniga som har framgång, allt är bara tillfällighet och slump,” noterar Predikaren. Eller för att uttrycka det i torra och tekniska termer, det finns ingen perfekt korrelation (inbördes förhållande eller samstämmighet mellan två storheter, ö.a.) mellan att vara tapper och att vinna striden eller att ha bröd och vara vis.

Varför finns det statistisk slumpmässighet och bristen på korrelation i vår värld? Är det därför att händelser inte sker på ett automatiskt sätt, enligt en enkel formel, utan utgör en del i en oändligt komplicerad väv av oförutsedda möjligheter (contingency). Begreppet ”contingency” är ett viktigt begrepp inom den katolska teologin och är intimt förknippat med det som vi i vanligt tal skulle kalla för ”slumpen”.

Kommunion och tjänande förklarar saken. ”Många neodarwinistiska vetenskapsmän, liksom några av deras kritiker, har dragit slutsatsen att om evolutionen är en radikalt kontingent (villkorlig) materialistisk process som drivs av naturligt urval och slumpmässig genetisk variation, då kan det inte finnas rum för den gudomliga försynens kausualitet” (kausualitet=att handlingen står i direkt relation till effekten, motsats till korrelation, ö.a.), läser vi i dokumentet. ”Men det är viktigt att notera att enligt det katolska sättet att se på den gudomliga kausualiteten är sann ” contingency ” (= förekomsten av oförutsedda möjligheter, ö.a.) i den skapade ordningen inte oförenlig med meningsfull gudomlig försyn. Den gudomlig kausualiteten och den inom skapelsen förefintliga kausualiteten skiljer sig radikalt inte bara till graden utan till arten. Därför kan resultatet av en helt kontingent (slumpartad, villkorlig, tillfällig) naturlig process ligga inom Guds providentiella plan. Thomas av Aquino säger: ’Verkan av den gudomliga försynen är inte bara att saker och ting måste hända på det ena eller det andra viset, utan att de sker antingen av nödvändighet eller på ett slumpartat sätt. Därför händer det som den gudomliga försynen befaller skall ske på ett ofelbart och nödvändigt vis också på ett ofelbart och nödvändigt vis. Och det som den gudomliga försynen anser bör hända slumpmässigt sker slumpmässigt.’ I det katolska perspektivet betyder det därför att neodarwinister förirrar sig om de inför slumpmässig genetisk variation och naturligt urval som bevis för evolutionsprocessen, för detta är bortom det som det är möligt för vetenskapen att bevisa. ”

Det är inte neodarwinisterna som sådana som kritiseras här utan bara den slutsats ”många av dem” drar (tillsammans med ”några av deras kritiker”) och som är ogiltig, nämligen att den ”slumpmässighet” som man tillskriver den genetiska variationen nödvändigtvis måste åtföljas av en ”absolut icke-ledd process”. Med den ovan citerade texten vill man tydligen skarpt skilja den legitima vetenskapens nuvarande hypoteser från de filosofiska felbedömningar som ofta av misstag härletts ur dem.

I sin artikel citerar Schönborn Katolska Kyrkans Katekes (han var själv redaktör och koordinator för den, se artikel i KATOLSK OBSERVATÖR, ö.a.) ”Vi tror att Gud skapade världen genom sin vishet. Världen har inte kommit till av något slags nödvändighet, ett blint öde eller av en slump. (KKK 295)” Det är dock en sak att säga att hela världen är en produkt av slumpen, att universums existens är en lyckoträff, och en helt annan att säga att det inom universum råder statistisk slumpmässighet. Kardinalen citerar också följande utdrag från ett tal som Johannes Paulus II höll: ”Till alla dessa indikationer som tyder på existensen av Gud, Skaparen sätter några människor i motsatsställning tillfälligheternas kraft eller materiens egna mekanismer. Att tala om tillfälligheter och slump när det gäller ett universum som uppvisar en så komplicerad organisation av elementen det består av och underbar ändamålsenlighet i det som är dess liv skulle vara detsamma som att ge upp att försöka förklara denna värld så som den finns för oss här och nu.” Ja, så är det. Men om man inom vetenskapen använder sig av argument som bygger på statistiska tillfälligheter och sannolikhetsantaganden så är detta inte nödvändigtvis detsamma som att sätta idén om slumpen som motsats till Guds, Skaparens, existens.

Även inom det neodarwinistiska sättet att se finns det många ställen där man skulle kunna finna bevis för den ”finalitet” (universums och livets styrning) som Johannes Paulus II refererar till. Det faktum att vi har en evolutionär process som kunde skapa alla dessa underbart invecklade formerna som vi ser förutsätter att ett universum existerar vars struktur, materia, processer och lagar är av en särskild beskaffenhet. Det är det vi lärt oss av de många ”antropiska tillfälligheterna” som har identifierats av fysiker och kemister (se artikeln ”Anthropic coincidences” av ovanstående författare som snart kommer att publiceras i KATOLSK OBSERVATÖR). Det är också mycket troligt, som den framstående neodarwinistiska Simon Conway Morris har föreslagit, att vissa evolutionära slutpunkter (eller ”lösningar”) finns inbyggda i de fysikaliska och kemikaliska lagarna, så att de ”slumpmässiga variationerna” gång på gång slutar i samma destinationer, ungefär på samma sätt som flodernas slingrande lopp (meandrarna) alltid hittar till havet. I sin Life’s Solution, anför Morris många slående bevis på sådana evolutionöra tropismer. Och vi får naturligtvis aldrig glömma att vi var och en av oss har andlig kapacitet i form av intellekt, förmåga till förnuftigt och rationellt tänkande, och en frihet som inte kan förklaras enbart genom biologin, varken så som neodarwinisterna uppfattar den eller deras kritiker inom Intelligent Design.

Pesonligen är jag inte alls säker på att den neodarwinistiska ramen är tillräcklig när det gäller biologi. Men om den nu visar sig vara det, kommer det ändå inte på något sätt att kullkasta det som Benedikt XVI sade i sin installationspredikan. ”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av Guds tanke. Han har velat vars och ens existens, han älskar var och en av oss, var och en av oss är nödvändig.” I sin artikel i New York Times , ville kardinal Schönborn förståeligt nog gå emot de neodarwinistiska förespråkarna som hävdar att evolutionsteorin är något som utesluter en Skapares skickelsedigra ledning av skapelsen. Tyvärr blev det på slutet av artikeln så att han istället understödde deras påstående och därigenom ställde han den kyrkans klara lära i skuggan som säger att ingen sanning som naturvetenskapen kommit fram till kan motsäga den sanning vi fått ta emot genom Uppenbarelsen.

Stephen M. Barr är fysiker i teoretisk partikellära vid Bartol Research Institute vid University of Delaware. He är författare till boken Modern Physics and Ancient Faith (University of Notre Dame Press).

Artikeln har ursprungligen publicerats i tidskriften First Things.

Copyright (c) 2005 First Things 156 (October 2005): 9-12.

2006-03-01 med benäget tillstånd från First Things.