av Stephen M. Barr

Just nu rasar två olika debatter om evolutionen. Den första gaddar samman nästan alla naturvetenskapare mot kreatonisterna, som tror att de uppehåller Skriftens sanning genom att bestrida att evolutionen alls ägt rum.

Den andra debatten berör inte så mycket det faktum att evolutionen ägt rum som den neo-darwinistiska förklaringen av den, och intar en filosofisk och vetenskaplig position i denna fråga. I den andra debatten är det Intelligent Design-rörelsen som har övertaget. Dennas främsta tes säger att de naturliga mekanismerna inte är nog för att förklara den biologiska världens komplexitet. Intelligent Design-teoretikerna hävdar därför att man kan bevisa att en intelligent designer har varit framme. Ibland säger de att det redan finns tillräckliga bevis för detta, andra gånger ber de bara att ”design-hypotesen” placeras vid sidan av ny-darwinism som en alternativ vetenskaplig teori som kräver ytterligare forskning, penningmedel till forskning samt utrymme i läroböckerna.

Men olyckligtvis blandar man ihop tankarna i dessa två debatter. Detta beror till en del på att några försvarare av neo-darwinismen har beslutat sig för att vara oschyssta mot sina opponenter. Det sägs ofta, till exempel, att Intelligent Design-rörelsen – trots många bevis om motsatsen – bara betyder att kreationismen förses med nya verktyg eller packas om. Under tiden råder en vida utbredd misstanke om att ”kreationisterna” använder sig av rörelsen som en trojansk häst för att pusha på sin egen teori. En del Intelligent Design-litteratur (som t.ex. det Phillip Johnson skrivit) lägger stort eftertryck vid fossil-lämningar och andra argument som motsäger gemensam härkomst. Och när Johannes Paulus II talade om evolutionen som ”mer än en hypotes” år 1996, ville en del av Intelligent Design-anhängarna först förklara detta som ”ett misstag vid översättningen”. Att de reagerade på det viset betyder att de var bekymrade för hela idén med gemensam härkomst, eftersom påven varken hade givit uttryck för att han stödde någon särskild mekanism inom evolutionen eller godkänt något av de metafysiska misstagen som vanligtvis begås i neo-darwinismens namn – han hade istället varnat för dem.

Den andra dispyten hade kunnat undvikas om vetenskapsmännen hade visat prov på mera god vilja och intellektuell ödmjukhet. Det hade varit bättre för oss alla om flera vetenskapsmän kunde erkänna att de helt enkelt finns saker som vi inte kan förstå när det gäller evolutionens hur och varför. Istället har vi sett prov på intolerans mot var och en som ställer sig undrande inför detta frågekomplex, vilket verkligen inte kan anses vara förenligt med sann vetenskaplig anda.

Den naturvetenskapliga lobbyn har dessutom suttit och tittat på när en del vetenskapsmän och filosofer under åberopande av naturvetenskapen fört krig mot religionen och därvid tagit den neo-darwinistiska synen på evolutionen som metafysiskt vapen. Denna offensiv har haft tre huvudsakliga uddar. Den första är främjandet av en extrem slags naturalism och reduktionism som ibland går under namnet ”scientism”. Enligt denna åskådning (som är en kvarleva från positivismen och mycket vida spridd bland vetenskapsmän) kan alla objektivt meningsfulla frågor reduceras till vetenskapliga frågor och bara naturliga förklaringar anses vara förnuftiga.

Den andra ”udden” är angreppet på idén om att det skulle finnas en avsikt i naturen. Biologer som Richard Dawkins och filosofer som Daniel Dennet hävdar att den darwinistiska evolutionsidén har förklarat hur komplicerade biologiska strukturer uppkommer ur omedvetna fysiska processer och därför har förstört Intelligent Designs argument för Guds existens, besegrat den sista bastionen som teleologin (läran att man kan förklara allting i naturen med att det är ändamålsenligt) ännu innehade inom naturvetenskapen och visat att universum och livet saknar ett slutgiltigt ändamål.

Den tredje udden är ett påhopp på den religiösa uppfattningen av människan. Hon har ”störtats från sin tron”, för att bruka framlidne Stephen Jay Goulds ord. Det finns ingen ”ontologisk diskontinuitet (brist på sammanhang)”, som Johannes Paulus II kallade det, mellan människan och lägre djur. Vi är helt enkelt produkten av en evolutionsprocess och därför måste vi lämna åt sidan moraliska koncept som bygger på religionen eller den naturliga lagen och istället ge plats åt ”evolutionär etik” och ett sociobiologiskt synsätt. Alla de tre elementen i denna anti-religiösa agenda har inte bara främjats i populärvetenskapliga skrifter och dokumentationer utan också så sakta trängt in i gymnasiets läroböcker i biologi och ibland till och med funnit vägen in i tekniska facktidskrifter.

Alla dessa angrepp på religionen saknar naturligtvis all vetenskaplig halt. Inget av dem är ett förslag som ingår i en vetenskaplig teori. Det bästa svaret – och det som i sista hand blir mest effektivt – är att göra en skarp åtskillnad mellan den legitima vetenskapens verkliga hypoteser och de filosofiska felaktiga slutledningar som ofta följer dem. Vi måste dra en så skarp linje som möjligt mellan vetenskap och filosofi – vi får inte upphöja vetenskapen till något som står över filosofin, utan återställa den till den ”metafysiskt blygsamma roll” den har, för att använda den vackra sats kardinal Schönborn använde sig av när han i förra numret av FIRST THINGS besvarade min kritik av hans tidigare uttalanden om evolutionen.

Denna metafysiska blygsamhet betyder att man inte låter filosofiska system utge sig för att vara vetenskap eller tvärtom. När det gäller neo-darwinismen måste vi först fastställa vilka av dess påståenden som verkligen är vetenskap, och skala av den allt filosofiskt innehåll som människor som Dawkins, Dennett, Futuyama, Watson och Crick vill finna, och som ibland även religiösa människor finner, och därför anser sig tvungna att förkasta den. Ja, det finns till och med personer som läser in denna betydelse i all modern vetenskap i sin helhet, och det verkar kardinal Schönborn för övrigt också göra när han på ett ställe refererar till ”den moderna vetenskapens reducerande anspråk (vilket betyder positivism)”.

Neo-darwinismen är i sig själv bara en teori som säger hur biologiska strukturer skapas. Låt oss ta ett exempel från det inte fullt så kompetitiva området fysik. Om vi såg tio biljardbollar rulla runt på ett biljardbord skulle vi inte förvänta oss att de skulle komma till vila i en exakt triangulär uppställning. Det skulle bara vara möjligt om deras rörelser hade korrelerats med varandra på ett precist och mycket osannolikt sätt. När vi alltså ser framför oss en triangulär uppställning av bollar drar vi den förnuftiga slutsatsen att de har arrangerats för hand. I motsats till detta formar sig molekyler i en tillräckligt avsvalnad flytande form till exakta uppställningar som vi kallar för kristialler. Och vi vet att det inte är nödvändigt att molekyler rör sig på något särskilt sätt för att denna kristallisering skall äga rum. (Man kan simulera kristallisering i en dator, där man låter molekylernas inledande rörelse bestämmas av en slumpmässigt utvald procedur).

Ett annat belysande exempel är det sätt på vilket solsystemen bildats. Vetenskapsmännen anser att de har kondenserats ur ett moln av gas och stoft. Planeterna rör sig till exempel alla runt solen nästan på samma plan och i samma riktning. Var det nödvändigt för partiklarna som ingick i det ursprungliga molnet att röra sig på ett särskilt, mycket korrelerat sätt, för att ge det slutgiltiga välordnade resultatet? Nej. Det går att visa att ett omkringvirvlande moln av graviterande partiklar tenderar att under utstrålning av sin hetta, forma en en platt, roterande skiva vilket slutligen skulle kunna ge upphov till ett planetsystem.

Dessa exempel verkar tyda på att den ordning som vi observerar i naturen – och som sedan urminnes tider har ansetts vara bevis för en kosmisk ”skapare” (designer) – kan uppstå spontant ur rena kaoset. En sådan slutledning är emellertid ytlig. Om vi noga granskar alla dylika exempel tagna ur fysikens område ser vi att den ordnade strukturen som vi finner i tingen (till exempel i solsystemet eller i kristaller), är yttringar av en djupare och mera storslagen ordning, den som vi finner på de grundläggande lagarnas plan. De tre underbara mönstren för planeternas rörelser som Kepler upptäckte förklarades sedermera av Newton med hjälp av dennes tyngdlag och lagen om rörelse. Långt ifrån att bortförklara den ordning som Kepler hade upptäckt, visade Newton att de keplerianska mönstren var yttringar av en mycket större, mycket mera genomgripande och mycket vackrare ordning.

Det är på det viset som alla vetenskapliga förklaringar fungerar. Ordning på en nivå förklaras som följd av en större ordning på en djupare nivå. Världen ser inte mindre ordningsam ut nu än vad den gjorde för antikens människor. Det är snarare så att desto dupare fysiker har trängt in i världens inre funktioner, desto mera har de avslöjat av den matematiska harmonin som äger en rikedom, en finess, ett invecklat mönster och ett djup som vi endast kan kalla sublim.

Och även om fysiken tillhandahåller naturalistiska beskrivningar av hur stjärnor, planeter och solsystem har bildats grundat på opersonliga lagar och den blinda slumpen (i den smala betydelsen av att rörelserna hos den ursprungliga gasen och stoftpartiklarna kan vara statistiskt sett slumpmässiga), så kan det mänskliga förnuftet i dessa formationer urskilja både Försynen och ändamålsenlig avsikt. För om det skall kunna finnas liv i universum, hjälper det verkligen att det finns planeter där detta liv kan ta sin boning och stjärnor som Solen som kan ge dem energi. Det hjälper också att planeterna kan röra sig i en stadig bana runt stjärnorna. Och alla dessa företeelser beror på att ett antal faktorer inom de fysikaliska lagarna är just så som de är.

För att ta bara två exempel till: Om tyngdkraften inte berodde på att avståndet är omvänd kvadrat, utan på någon annan kraft, då skulle planeterna inte kunna kretsa runt stjärnorna alls. Och om lagarna inom den nukleära fysiken inte skulle ha särskilda exakt ”harmonierande” drag, då skulle stjärnor som Solen inte kunna brinna på det långsamma och stadiga sätt som gör att de ger livet tid att organiskt växa fram. Detta Intelligent Design-argument har förstärkts på ett kraftigt sätt genom upptäckter inom fysik och kosmologi, vilka stötar det än har fått ta emot från Darwin.

Inom biologin ser vi en struktur av en annan typ. Strukturen inom kristaller och solsystem grundade sig på matematiska lagar, men det inte finns någon formel som talar om hur ett djur sätts samman. Organiska strukturer kännetecknas istället av sin komplexitet och de olika delarna är funktionellt inbördes beroende av varandra. Neo-darwinismen föreslår att det finns en naturlig mekanism bakom skapandet av komplexa organiska strukturer. Den hävdar att denna mekanism fungerar också om den genetiska mutationen som ger den bränsle kommit till på ett statistiskt slumpmässigt sätt. Strukturerna inom fysik och biologi är olika till sin art men konceptet ”slumpmässighet” är detsamma i båda.

Kardinal Schönborn hävdar att ”den slumpmässighet vi finner i neo-darwinismens biologi inte alls liknar” andra vetenskapsgrenar, där det råder ”en djupt matematisk och precis konceptuell struktur”. Men med början i Gregor Mendel, har man gjort en stor del exakt matematisk analyser inom biologin och därvid tagit hjälp av statistiska koncept. Det är detta som är en del av neo-darwinismen grund. Det är inget argument som motsäger den förmodade slumpmässigheten i den genetiska variationen att säga, som kardinal Schönborn gör, att ”de var exakt av det slag” som behövdes för att kunna ge upphov till växter och djur. Det kringgår frågan, genom att man antar att det behövs ett särskilt slags slumpmässighet för att växter och djur skall kunna uppstå. Liksom det inte behövs någon särskild slags molekylär rörelse för att skapa kristaller, utan det går bra med slumpmässiga rörelser, på samma sätt är det kanske så att det naturliga urvalet ofta kan ske på grundval av statistiskt slumpmässiga genetiska mutationer.

Frågan som vetenskapen måste ta upp är om den neo-darwinistiska förklaringen av evolutionen är tillräcklig när det gäller att förklara alla fall en av biologisk komplexitet. Många vetenskapsmän tror att så är fallet – vilket är underligt, när man betänker hur litet vi vet om de olika steg som ingår i utvecklingen av en del komplexa strukturer.

Nästan lika självsäkert hävdar Intelligent Design-teoretikerna det motsatta! Deras argumentering går ut på att vissa biologiska strukturer inte kan bli till genom att naturen tar ett enda stort steg, vilket vore ”oöverkomligt osannolikt”, ej heller genom en rad små steg, eftersom dessa strukturer är ”omöjliga att förenkla” (irreducibla). Irreducibel betyder här att varje element i strukturen måste finnas på plats för att den alls skall kunna fungera. (Michael Behe liknar det hela vid en råttfälla, som inte kan fånga några möss om inte alla delar finns där.) Det besvärliga i det hela är att det som verkar vara irreducibelt i själva verket inte är det. En fristående romersk valvbåge kan tyckas irreducibel i den mening som Behe lägger i ordet, eftersom borttagandet av en enda sten kommer att få den att rasa. Men trots detta kan den byggas upp i en rad små steg genom att man bygger en vägg och tar en sten i taget, och sedan gör ett hål i den. En som det kan tyckas omöjlig prestation kan se lätt ut när vi en gång lärt oss knepet som ligger bakom. Och vi känner helt enkelt inte till naturens alla knep. Det är en läxa som både neo-darwinister och Intelligent Design-entusiaster borde lära sig.

Den neo-darwinistiska mekanismen fungerar enligt trial-and-error-metoden och vi vet att trial-and-error kan ge imponerande resultat om man tillåter tillräckligt många försök – eller för att använda oss av Intelligent Design-teoretikerns William Dembskis terminologi – om vi har att göra med tillräckligt många ”antagliga källor” (probabilistic resources). Frågan om neo-darwinismen är trolig eller ej handlar alltså om antal – vilket betyder att den bara kan besvaras genom detaljerade beräkningar, inte genom a priori-argument eller filosofisk reflektion, hur djup denna än må vara. Och till skillnad mot vad man kan komma fram till när det gäller kristaller eller planetsystem, kan ingen utföra dessa kalkyler för närvarande, eftersom vi inte vet tillräckligt om den evolutionära historien. Teologin kan inte heller lösa den, eftersom Gud förvisso – om Han ville det – kunde skapa ett universum där de ”antagliga källorna” var tillräckligt stora så att darwinismen kunde fungera där. Om vi bor i ett sådant universum eller ej är en empirisk fråga.

Den ”design-hypotes” som ID-rörelsen framför är inte vetenskaplig om vi med naturvetenskaperna menar ett synsätt som har sin traditionella ”metafysiskt ödmjuka” målsättning för att förstå världens ”naturliga ordning”. Men med denna kan vi inte förneka att det händer saker som går utöver den naturliga ordningen. Då säger vi att de ligger utanför naturvetenskapens område. Som exempel kan vetenskaplig bevisföring godkänna att en cancer-läkning i Lourdes är ett mirakel, men detta för inte cancerforskningen framåt. Och om ett empiriskt bevis visar att vatten har förvandlats till vin, då är detta inte på samma gång en ny ”förvandla-vatten-till-vin”-effekt som uppkommit inom kemin.

Kanske för att behålla den naturvetenskapliga karaktären i sin ”design-hypotes” har ID-författare som Behe och Dempski föreslagit att denne ”intelligente designer” lika gärna kan vara en rymdvarelse. Men eftersom dylika varelser utan tvivel vore lika biologiskt komplexa som vi är, är det enda sättet på vilket vi kan undvika en oändlig räcka med rymdvarelser att hävda att ”design-hypotesen” innebär att vi erkänner en agent som ligger utanför den naturliga ordningen. ID-rörelsen har absolut rätt när den insisterar på att biologiläroböckerna måste vara ärliga och erkänna att enligt det vi kan veta är det inte tillräckligt att ange de naturliga mekanismerna som förklaring för evolutionen. Men det finns också anledning att värja sig för tanken att ”design-hypotesen” är en alternativ vetenskaplig teori. Gud är inte en vetenskaplig teori.

Låt oss nu förmoda att det som neo-darwinismen hävdar är riktigt. Vilka filosofiska slutsatser skulle vi behöva dra av det? Inga alls, enligt vad jag kan se. Några människor är bekymrade över konceptet ”naturalism”. Men om man gillar de naturliga förklaringarna av hur stjärnor och planetsystem uppkommit, varför då inte acceptera liknande förklaringar av växter och djur? Alla naturliga förklaringar förutsätter tydligen en lagenlig naturens ordning, och denna lagenliga ordning pekar mot Gud som skaparen. Liksom många författare på ett övertygande sätt har argumenterat – inkluderande Henderson i Fitness of the Environment (1913), Barrow och Tipler i The Cosmological Anthropic Principle (1986) och Denton i Nature´s Destiny (1998) – kräver utvecklingen av livet enligt de naturliga processerna att naturlagarna är mycket speciella och detta på många olika sätt. Varför är det då filosofiskt viktigt att hävda att de molekylära rörelserna eller genetiska mutationerna de också måste vara speciella?

En del säger att darwinismen underminerar design-argumentet. De har fel. Den kanske är ”en hypotes som kullkastar design-idén”, som kardinal Schönborn säger, men den kullkastar bara några av de argument som design-förfäktarna anför, inte alla. Och några av design-hypotesens argument förtjänar att bli kullkastade. Newton trodde till exempel att planeternas ömsesidiga gravitation skulle göra att deras omloppsbanor mer och mer skulle vackla och avta i fart, och att Gud måste gripa in då och då för att rätta till dem. Men Laplace visade genom sin berömda uträkning att solsystemet klarat att stabilisera sig självt. Det vore underbart om det fanns vetenskapliga bevis för Guds handlande i naturen så som Newton och Intelligent Design-rörelsen föreslår. Men Gud undertecknar inte alltid det Han gör. Det mänskliga förnuftet, som har Tron som upplyser sig, kan se övertygande bevis på att Design, Försynen och naturens ändamålsenliget griper in, men det gör inte att varje påstådd vetenskaplig demonstration som säger att Gud har handlat på någon viss plats är giltig. Och det är beklagansvärt att Guds anspråk på epitetet ”Intelligent Designer” nu allmänt ses bero på om Han kan anses ingripa i evolutionens mekanik eller ej.

Och vad händer med moralen och den etik som bygger på den naturliga lagen, om neo-darwinismen har rätt? Ingenting alls, om vi erkänner att människan blott och bart är en produkt av evolutionen. Människan kan inte reduceras till enbart materia. Det är inte bara Skriften och traditionen som bär vittne om detta, utan det mänskliga förnuftet kan också självt uskilja detta genom att reflektera över sin egen kraft. Därför måste varje försök att tala om människa och moralitet enbart i biologiska termer bli till en karikatyr. Kanske vår ”ontologiska diskontinuitet (brist på sammanhang)” med resten av naturen kan förstås på detta sätt: Vi är som tredimensionella varelser i en tvådimensionell värld. Att förklara människan utifrån biologisk synvinkel blir då som att projicera en solid gestalt på en platt skärm, en del blir rätt, medan annat blir förvrängt. Men om vi ser det som enbart en projektion, då kommer det att vara sant.

Ett gammalt skolastiskt axiom säger att nåden fullkomnar naturen utan att förstöra den. På ett liknande sätt kan vi säga att det andliga i människan bygger på det biologiska men inte kan reduceras till det. Evolutionär biologi kan mycket väl förklara att några djur kan avstå från det mindre goda för att uppnå det större goda (till exempel kan de ge upp sin egen bekvämlighet för sin avkommas och avkommans överlevnads skull). Men trots att människan också gör detta, så kan hon göra det på ett ontologiskt sätt högre plan, eftersom hon inte bara kan välja det goda som hennes instinkt eller känsla säger henne utan också det som bara förnuftet kan lära henne, och hon kan välja det i full frihet. Vi kan alltså i det biologiska området se antydningar och förebud till andliga ting, men ändå inte ge efter för en enbart naturalistisk syn på människan.

Om biologin förblir endast biologi, så kan den inte skrämma oss. Mycket av det som skrämmer oss har sin rot i tanken att Gud befinner sig i tävlan med naturen, ju mera vi hänför till den ene, desto mera tar vi ifrån den andre. Det är fel. Ju större naturens krafter och möjligheter är, desto mera magnifik måste naturens framsynte Skapare vara, Gud ”vars vägar är outgrundliga” och ”som räcker från världens ena ände till den andra och ordnar mäktigt med allt”. Richard Dawkins gav universum det kända epitetet ”en blind urmakare”. Om universum är det, så är det ett tillräckligt stort mirakel för att tillfredsställa vem som helst. För det är ett så mycket större mirakel att skapa en urmakare än ett ur. Vi behöver inte sätta evolutionen i motsatsställning mot den avsiktsbaserade synen på skapelsen, om vi erkänner vad evolutionen just är – en del av Guds avsikt!

First Things