"Gud beslöt i sin godhet att skapa människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan.” — Katolska Kyrkans Katekes, prolog

"Det är verkligen så: ändamålet med våra liv är att göra Gud känd bland människorna. Och bara där som man kan se Gud börjar livet verkligen. Bara när vi möter den levande Guden i Kristus vet vi vad livet är. Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av en tanke av Gud. Var och en av oss har han önskat, var och en av oss är älskad, var och en av oss är nödvändigt.” — Benedikt XVI

En revolution på väg

Inom mindre än 20 år, kommer den teistiska religionen att bli den utvecklade världens främsta motivationskraft. Det kommer inte att ske genom en långsam och regelbunden tillväxt, utan plötsligt och utan återvändo, då vår tids halsstarriga sociala mönster och perspektiv kommer att ha visat sig ohållbara. Särskilt ateismen måste nödvändigtvis falla offer för sina egna misstag, medan den romersk-katolska kristendomen har en helt unik position som gör den i stånd att nå en mycket hög ställning. Historikerna kommer till och med kanske en dag att kunna kalla denna händelse för ”den teistiska revolutionen” (ung. ”revolutionen som leder oss tillbaka till Gud”, ö.a.).

Var befinner vi oss idag

Under många generationer har västvärlden glidit in i en slags ateism som visar sig snarare i hur man beter sig än att man bekänner sig till en viss ideologi. (Förutom under marxismens glansdagar, är det relativt få människor som omfattar ateismen som en filosofi.)

Våra samtida har fallit in i denna praktiserande ateism mycket på grund av att stor del av det kristna prästerskapet har förlorat förmågan att erbjuda dem ett övertygande alternataiv. De flesta människornas hopp, föremål för omsorg, och hela livsperspektiv befinner sig inträngda inom en värld av helt och hållet materiellt slag.

Västerlänningarna har blivit alienerade från sin civilisations religiösa förflutna och är skenbart utan tillgång till en källa av transcendental sanning. Deras etik, grundläggande trosuppfattningar (om de alls har några sådana) och beteende befinner sig i ständig omvandling och är ofta influerade av tankar som är attraktiva för dem bara så länge som de verkar nya.

Resultatet av detta är att många av oss ser sina liv förflyta i ett fullkomligt slumpartat sammanhang. De kan inte upptäcka någon tydlig mening med existensen, och finner ingen försäkran om att deras strävanden, prestationer och prövningar har något bestående värde. På så sätt har ateismen devalverat världen och tagit hoppet ifrån den.

Som en desperat reaktion på detta har ett ökande antal bildade människor tagit sin tillflykt till, och eventuellt även hunnit bli besvikna på, ockulta rörelser, vidskepligheter med ursprung i orientaliska religioner eller i populärpsykologi. Andra har kastat sig in i ensidigt uppfyllande av professionella mål eller annat som hör till det egna personliga ”förverkligandet”. Olyckligtvis har dessa mål och förverkliganden vanligtvis sin grund i egocentrisk obsession eller önskan om att bli rik, så även om de uppfylls kan de inte tillfredsställa människans hunger efter sanning och mening. Den katolska uppfattningen om en kallelse – att den är ett anrop från Gud om att ägna hela livet åt en särskild väg och att ta på sig alla de vidhängande prövningarna för frälsningens och det allmänna bästas skull – eller vilket som helst annat pliktbegrepp som går utöver det egna jaget – finns vanligtvis inte hos dessa människor.

Hur kom vi att hamna här?

Efter det att Charles Darwin år 1859 hade publicerat sin ”Om arternas ursprung” (The Origin of Species) fick ateismen sitt grepp om västvärlden, till stor del genom spridandet och allmänhetens accepterande av Evolutionsteorin. Enligt Darwin förändrar sig organiska grupper med tiden, framför allt på grund av naturligt urval, vilket gör att avkomman skiljer sig lite till struktur och fysiologi från sina ”förfäder”. (I denna artikel menas med ”evolution” makro-evolutionen – uppkomsten av helt nya arter och funktionella strukturer – inte mikro-evolution, som är rutinartade variationer inom en art (t.ex. avel av hundar) som inte skapar nya strukturer eller arter.)

Denna teori gav en förklaring till uppkomsten av arter och tog bort behovet av ett gudomligt ingripande. På så sätt minskade den många troendes tilltro till de kristna och judiska lärorna och fick Gud att verka avlägsen. Genom att ersätta den skapande Guden med begreppen slumpmässighet och naturligt urval drog evolutionismen också ner värdet i alla levande ting, vilket innefattade människan, genom att – åtminstone underförstått – beteckna dem som tillfälligheter. William Provine, professor i evolutionär biologi vid Cornell-universitetet i New York, beskrev darwinismen som ”det största ateistiska redskapet som människan uppfunnit”. (Michael Powell, "Doubting Rationalist 'Intelligent Design' Proponent Phillip Johnson, and How He Came to Be," The Washington Post (den 15 maj 15, 2005), sidan D01)

Hela den kristna världsuppfattningen verkade plötsligt hopplöst anakronistisk. På 1860-talet blev framstående kyrkliga män som John William Colenso, den anglikanske biskopen i Natal, Sydafrika, av Arternas uppkomst inspirerad att ta Bibelns historiska tillförlitlighet under omprövning. Detta ledde till att han tillbakavisade den bibliska skapelseberättelsernas historiska sanning i en omstridd bok, The Pentateuch and Book of Joshua Critically Examined (Pentateuken eller de fem Moseböcker och Josuas bok, kritiskt granskade), som blev mycket omtalad på sin tid.

De flesta teologer flydde helt enkelt det intellektuella slagfältet. Regelbundet, och genom att ge sken av en förvissning de inte längre kände i fråga om många av religionens traditionella doktriner, påminde prästerskapet sina församlingar om att ”Bibeln inte är naturvetenskaplig lärobok”. Teologer behandlade denna truism som ett tillräckligt rättfärdigande för det okritiska accepterandet av rationalistiska förutfattade meningar (t. ex att mirakel och auktoritativa, övernaturliga avslöjanden av sanningen insatta i ett mänskligt språk är omöjliga).

Detta kom att ange tonen för en stor del av teologin under följande århundrade, och predisponerade de kristna till att överge trossatser och vanor som verkade att inte passa in i den moderna tiden.

Inom den största delen av den kristna världen, förstärktes denna sekulariserande tendens med tiden, vilket bidrog till att ännu mera ställa det som en gång vida omkring hade accepterats som ”den uppenbarade sanningen” i bakgrunden. År 1982 noterade till exempel teologen Wolfhart Pannenberg att kyrkornas världsråd hade omorganiserat sin struktur efter vad det tycktes för att dämpa doktrinära initiativ som hade kunnat verka splittrande till förmån för mindre kontroversiella ansträngningar i områdena rättvisa och fred. (Richard John Neuhaus, "Pannenberg Jousts with the World Council of Churches," Christian Century, February 17, 1982, p.174.)

Samtidigt fortsatte det teknologiska utvecklingen att sprida sig över hela den industrialiserade världen, vilket gjorde att genomsnittsstandarden ökade och fick till resultat att de slutgiltiga frågorna om meningen med livet och Guds existens verkade förlorade i angelägenhet. De flesta kristna förhandlade bort sina traditionella seder och bruk och bytte ut dem mot allt mera uppluckrade standarder – till att börja med som det tycktes mot en mycket låg kostnad. (Samhällena som grundades under en epok som var mera religiös har ännu inte förlorat sin förmåga att producera varor.) Många icke-kristna nationer undergick en liknande omvälvning.

Idag är det bara en minoritet inom den utvecklade världen som tar världsreligionerna på allvar. I och med Berlinmurens fall och desillusioneringen som följde efter 1960-talets radikalism, har ideologier och utopiska filosofiska riktningar nästan fallit i vanrykte.

Miljontals människor tillbringar nu dagarna med att distrahera sig med materiella varor och andra förbigående intressen. I en sådan jord är det omöjligt att hopp och kärlek skall kunna gro, och lämnas liten motivering för de osjälviska uppoffringar på vilka varje samhälle bygger. Det är redan nu möjligt att förutse många av de följder som eventuellt kommer att bli resultatet av denna mentalitet.

Varför kommer en revolution: En överblick

Naturvetenskaplig forskning och samhällstrender påskyndar var och en från sitt håll ateismens fall i alla dess former.

Filosofisk ateism kan inte frodas utan en rationalistisk förklaring för livets ursprung och diversiteten vi finner där. De enda förklaringarna som var trovärdiga var versioner av evolutionsteorin (t.ex. neo-darwinismen och punctuationismen). Men som jag här kommer att förklara har dessa råkat i vanrykte – till stor del genom den skarpa kritisen som olika evolutionsteoretiker har skrivit om varandras koncept.

De tidigare dolda, nedbrytande aspekterna av praktisk ateism har börjat visa sig i samhället. Om Gud inte längre är den yttersta referenspunkten, förlorar människorna perspektivet och all känsla för proportion. De ser på universum som när man tittar på något från Lustiga husets spegel. Några av de små tingen i världen framträder absurt stora, medan många av de viktigaste aspekterna i livet – särskilt möjligheten att frambära Guds kärlek och att få den igen genom kärlek till familjen eller en religiös fromhet – fås att framträda som små, till och med motbjudande. Genom att de låter sig vilseledas av dessa förvrängningar, gör människor dåraktiga val.

Det finns nu ett ökande antal annars ansvarskännande och friska par med god ekonomi som har valt att inte skaffa barn för att istället ägna sig helt åt kontorsarbete, husdjur och ett uppbåd av prylar och utrymme som de knappast har en möjlighet att använda sig av. Användandet av konstgjord befruktning har stärkt åsikten att barn är något som till varje pris måste undvikas, och att det är upp till ”någon annan” att se till att göra dem.

Den ur detta resulterande ”baby-bankrutten” håller på att destabilisera hela nationer, eftersom samhällets mest självtillräckliga medlemmar inte ersätter sig själva med medborgare som också kan uppbära pensionsprogram i synnerhet och och civlisationen i allmänhet. Allteftersom olika länders ekonomier undermineras , kommer det att bli omöjligt för de flesta människor att längre undgå moraliska och religiösa frågor: smärtan kommer att ha öppnat deras sinnen.

Fördömandet av artificiella preventivmedel, som är den mest utmärkande och kontroversiella punkten i den katolska moraliska doktrinen, kommer att särskilt förfäktas och den katolska kyrkans trovärdighet och inflytande kommer att växa ofantligt.

En närmare titt på revolutionens vetenskapliga rötter

I över ett århundrade verkar vetenskapen att vara en bundsförvant till ateismen, främst på grund av evolutionsteorin och företrädarnas oförtröttliga arbete. Senaste forskningar stödjer emellertid den teistiska religiösa tron — och detta särskilt inom områdena kosmologi och biologi.

Bland de starkaste vetenskapliga bevisen för Guds existens finner vi den kosmologiska antropiska principen, som har gjort klart hur smal räckvidden av fysiska konstanter i universitet är som skulle tillåta intelligent liv att uppstå. Den framlidne Sir Fred Hoyle, en världskänd kosmolog som tjänstgjorde som Plumian Professor of Astronomy vid Cambridge University och grundade the Cambridge Institute of Astronomy, uttryckte det så här: "En förnuftig uttydning av fakta är att ett superintellekt har mistrat med fysik, liksom med kemi och biologi, och att det inte finns några blinda krafter att tala om i naturen. De tal som går att räkna fram från fakta tycks mig så överväldigande att det inte kommer ifråga att utesluta denna slutsat.” ("The Universe: Past and Present Reflections," Annual Reviews of Astronomy and Astrophysics 20 (1982):16.)

Liksom astronomen och kosmologen Robert Jastrow en gång sade: "Den allra minsta förändring i någon av den naturliga världen omständighter, såsom naturkrafternas relativa styrka, eller elementära partiklars egenskaper, skulle ha gjort att Universum inte kunde haft något liv eller någon människa (återgivet av Roy Roy Abraham Varghese i The Intellectuals Speak Out About God (Chicago: Regnery Gateway, 1984), sidorna 21-22). Denna princip gäller många olika fysiska konstanter, inkluderande elektromagnetisk kraft, gravitatonskraften och förhållandet mellan neutronens massa till protonens massa. Om någon av dessa var bara en bråkdel annorlunda, skulle materien ha andra egenskaper och täthet. Stjärnorna skulle kondensera alltför snabbt och gjort det omöjligt att innefatta liv, eller där skulle inte finnas något kol — som verkar vara en förutsättning för levande ting.

Kanske för att avsiktligt undfly de klara teistiska implikationerna som ligger i den kosmologiska antropiska principen, har en del kommit upp med existensen av ett flertal universa (multivers) med otaliga potentiellt olika fysiklagar. Dessa teoretiker hävdar att bara vi har tillräckligt många universa, måste åtminstone ett ha de fysikaliska lagar och konstanter som leder till utvecklande av liv. Om man ansluter sig till denna teori krävs det naturligtvis att man har en icke-teistisk version av ren tro på något man aldrig har sett – dvs. tro på existensen, som ej går att bevisa, av universa andra än våra egna.

Förgrundsfigurer inom biologins värld har givit bevis för att ett intellekt skapande livet på jorden och dirigerade dess utveckling. Det är intressant att notera att många av dessa ansåg sig själva vara ateister, men deras slutsatser motiverar starkt tron på Gud. En sådan ateist, avlidne Sir Francis Crick, nobelprisvinnaren som tillsammans med några andra upptäckte DNA, skrev: ”En ärlig man, försedd med all kunskap som vi hittills känner till, skulle bara kunna säga att på något sätt verkar uppkomsten av liv för närvarande vara nästan ett mirakel, så många villkor finns det som måste uppfyllas innan liv kan uppstå." (Life Itself (New York: Touchstone, 1982), sid, 88)

Evolutionsteorin är utsatt för svårigheter: ovannämnda satser som utmanar tron på en slumpmässig skapelse av livet och brödradispyter mellan företrädare för evolutionens två ledande skolor (punktuationism och neo-darwinism) (punktuationismen hävdar att evolutionstakten inte är jämn utan ryckig, ö.a.).

Den enorma skillnaden mellan dessa två representanter för evolutionsteorin blir ibland förbisedda.

• Enligt neo-darwinismen sker evolutionen långsamt, allteftersom slumpmässiga DNA:n kopierar misstag och ständigt skapar relativt begränsade småskaliga mutuationer. En liten underuppsättning av dessa mutuationer ger konkurrensmässiga fördelar för de organismer som blivit sålunda förändrade. Dessa mutuationer skapar så sakta nya viktiga strukturer och helt nya arter. De upptecknade fossilen stöder denna åsikt. Som den tidigare kvoterade Professor Provine, som själv är en övertygad evolutionist, säger att ”... beviset för stora förändringar i evolutionen finns inte i fossiluppteckningen – det är alltid bra att påpeka detta.” (Michael Powell, "Doubting Rationalist 'Intelligent Design' Proponent Phillip Johnson, and How He Came to Be," The Washington Post (den 15 maj, 2005), sid. D01.) Andra har noterat att den nödvändiga långa spännvidden på mutuationer som enligt denna teori är nödvändig för att skapa helt funktionella strukturer också skulle producera en massa värdelösa och klumpiga mellanstrukturer, som skulle gäcka evolutionsutvecklingen genom att göra de individer som ägde dem mindre livsdugliga.
• Punktuationism kan också betraktas som en reaktion till och kritik av neo-darwinismen. Den hävdar att evolutionsartade förändringar sker så snabbt och i populationer som är så isolerade att detaljerna sällan uppfångas i fossilförteckningen. Även om detta koncept tycks skräddarsytt, kräver det blind tro på att mycket komplexa och fullt funktionsdugliga strukturer och splitter nya arter gång på gång har skapats nästan på ett ögonblick (om man tänker i geologisk tid) — men ändå av en slump.

I de offentliga dispyterna mellan förkämparna för evolutionsteorins olika skolor (t.ex. framlidne Steven Jay Gould, som var den som fick punktuationismen etablerad och Richard Dawkins, den ledande försvararen av den ortodoxa neo-darwinismen) har det hettat till ordentligt, kanske eftersom de instinktivt förstår att den andres kritik är ett allvarligt hot mot hela den evolutionistiska uppfattningen av världen. Klyftan mellan dessa versioner av evolutionsteorin och bristfälligheterna som vidlåter var och en, är så stora att det knappast finns någon chans att en trovärdig ny syntes skulle kunna utvinnas ur dem. Förhållandet mellan företrädarna kan bäst beskrivas som ömsesidig tillintetgörelse, inte hälsosam konkurrens. De har underminerat marken under varandras fötter.

Rörelsen som stöder Intelligent Design (ID) har utnyttjat denna och liknande kritik och kommit fram som ett kraftfullt alternativ till evolutionsteorin. Enligt hemsidan ” Access Research Network”, hävdar ID-teorin att ”naturen visar påtagliga tecken på att ha formgivits (”designats”) av en intelligens som föregått den. ID är inte knuten till någon särskild religion och får därför många olika slags anhängare bland människor på vilka evolutionisterna inte så lätt kan sätta stämpeln ”kristna fundamentalistiska agitatorer”. De kan inte heller avfärdas som ”ignoranta”.

Fram till den 22 juli, 2005, hade över 400 vetenskapsmän, inkluderande en professor i bio-organisk kemi vid det statliga universitetet i Moskva, vice ordförande för den XIV:a internationella genetik-kongressen och andra innehavare av doktorstiteln i Princeton, Cornell och andra ansedda institutioner, skrivit på ett ”vetenskapligt avståndstagande från darwinismen”. Avståndstagandet (som kan läsas på ) säger att ”vi är skeptiska mot påståendet att slumpmässig mutuation och naturligt urval kan förklara livets komplexitet. Vi anser det vara lämpligt att noga studera den darwinistiska teorins bevisföring”.

Den katolska kyrkan börjar dra uppmärksamhet till problemen som evolutionsteorin ger upphov till och dessas konsekvenser. Tidigare i år konstaterade Benedikt XVI under sin invigningsmässa: ”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen.” Och den 7 juli, 2005 skrev kardinal Christoph Schönborn, ärkebiskop i Wien, i en ledar-insändare i New York Times följande:

”Även om den katolska kyrkan överlåter åt vetenskapen att förklara många detaljer om livet på jorden och dess historia, förkunnar hon att den mänskliga intelligensen genom förnuftets ljus klart och tydligt förmår se ett syfte och en avsikt i naturen, vilket också betyder de levande varelsernas värld.

Evolution i betydelsen av ett gemensamt förflutet kanske är något som är sant, men evolution enligt neodarwinismen – en icke-ledd, oplanerad process av slumpmässig variation och naturligt urval – är det inte.” ("Finding Design in Nature," (Att finna en avsikt i naturen) The New York Times, (den 7 juli, 2005, Editorials/Op-Ed Section)

I samma artikel citerade kardinal Schönborn gillande följande ord från Johannes Paulus II:

”Att tala om tillfälligheter och slump när det gäller ett universum som uppvisar en så komplicerad organisation av elementen det består av och underbar ändamålsenlighet i dess liv skulle vara detsamma som att ge upp att försöka förklara denna värld så som den finns här och nu för oss. Det skulle vara detsamma som att medge att det finns verkan som inte har någon orsak. Det vore att avsäga sig den mänskliga intelligensen och dess förmåga att tänka och söka efter lösningar på problemen som ställs den.”

Kardinal Schönborn avslutade med följande kraftfulla yttrande:

”Nu när vi befinner oss i början av 2000-talet och möter vetenskapliga anspråk såsom neodarwinismen och metavers-teorin (hypotesen att det finns många universum) inom kosmologin som man kommit fram till för att undvika de förkrossande bevisen för ändamål och avsikt som den moderna vetenskapen ger oss, vill den katolska kyrkan på nytt försvara det mänskliga förnuftet genom att hävda att den inneboende avsikten vi finner i naturen är verklig.”

En närmare titt på revolutionens samhälleliga rötter

Den 25 juli, 1968, gav Paulus VI ut Humanae Vitae, de senaste 400 årens mest kontroversiella encyklika, som förklarade att användningen av preventivmedel var omoralisk. Här följer en nyckeltext ur encyklikan:

”...Ansvariga människor kan bli ännu mera övertygade om sanningen i den doktrin som kyrkan har utfärdat i detta ämne om de reflekterar på konsekvenserna i de metoder och planer som ingår i användningen av konstgjorda preventivmedel. De behöver bara tänka på hur lätt detta handlingssätt kan leda till äktenskaplig otrohet och allmän säkning av moralisk standard... En annan verkan som kan vålla oro är att en man som vänjer sig vid användandet av konstgjorda preventivmedel kan förlora aktningen för en kvinna och låta bli att bry sig om hennes fysiska och känslomässiga balans, reducera henne till att bli bara ett instrument för tillfredsställandet av de egna lustarna, och inte längre tänka på henne som på en partner som han bör omge med omsorg och kärlek.... Om vi alltså inte är villiga att låta ansvaret för att skapa liv ligga hos människornas egensinniga beslutsgörande, måste vi acceptera att det finns vissa gränser, som det vore fel att överskrida... ”

Vid den tidpunkten brännmärkte intelligentian och kanske majoriteten av kristna lekmän och prästerskap Paulus VI:s beslut som dåraktigt, trots att det låg i linje med allt som varje större kristen trosinriktning hade lärt ut alltsedan 1930. (Det året tillstyrkte det anglikanska kyrkosamfundets Lambeth-konferens användandet av konstgjorda preventivmedel under begränsade förhållanden. De var den första större kristna organisaton som gjorde det.) Det var få personer som trodde att det låg något som helst förtjänstfullt i Paulus VI:s oro.

Ironiskt nog publicerades 30 år senare följande ord i New York Times under rubriken ”Minskad befolkningstillväxt bekymrar ett grånande Europa”:

”Motiverade av jakten på välstånd och frihet föder miljontals kvinnor i hela den utvecklade världen färre barn än någonsin förr.... Som resultat sjunker nu födelsetalen i många länder ständigt i snabb takt. Aldrig förr – utom i tider då det rådde pest, krig eller ekonomisk depression – har födelsetalen fallit så lågt och under så lång tid. Det som en gång allmänt betraktades som något eftersträvansvärt – omåttligt låga födelsetal – har i den industriella världen äntligen plötsligt blivit en grund till oro och bestörtning. När nu den förväntade livslängden stiger samtidigt som fruktsamheten sänks, kan de utvecklade länderna mycket väl snart upptäcka att deras samhällen fått slagsida och att det blir nästan omöjligt att ”vrida skeppet rätt igen”. Ett stort antal äldre människor kommer inte att kunna försörjas av ett mindre antal unga. Förändringen kommer att påverka varje samhälleligt program – från hälsovård och utbildning till pensionsplaner och militärutgifter – som kräver statligt understöd. (Michael Specter, "Population Implosion Worries a Graying Europe," The New York Times, (den 10 juli, 1998))

Samma oro vad gäller sjunkande födelsetal ser vi också i industrialiserade nationer utanför Europa, såsom Japan, Sydkorea och Singapore. Alla har de en liknande destabilisering att vänta sig. Antalet pensionärer kommer att öka, medan leden av duktiga arbetare som skulle ha ersatt dem kommer att smälta ihop eller domineras av invandrare – invandrare som inte kommer att ha någon lust att betala höga skatter för att bekosta pensionerna för människor med vilka de har mycket lite gemensamt. Kanske de kommer att reagera genom att blockera att man tar till större automatik för att kompensera för bristen på unga arbetare, påbjuda obligatorisk euthanasi, etc. (Påtryckningarna kan redan vara stora. En del iakttagare tror att den skandalöst slappa sättet på vilket den franska regeringen bekymrade sig om den fruktansvärda värmeböljan under sommaren 2003, som dödade 14 847, människor, mest äldre, kom sig av likgiltighet mot de äldres situation.)

Om vi nu återgår till Humanae Vitae, ser vi att påvens förmåga att förutse vad ett accepterande av konstjorda preventivmedel skulle innebära, inkluderade också förståelse av följderna för moralen. Om vi betraktar modet, musiken och det allmänna uppträdandet hos ungdomen av idag, vem skulle kunna säga att Paulus VI hade orätt?

Den katolska kyrkans intuitiva förtänksamhet och vittnesbörd uttryckt i tal om farorna med artificiell födelsekontroll var chockerande och unika för tidens stora institutioner – särskilt de i den utvecklade världen. Bara om ingripandet av en övernaturlig intelligens kan förklara detta, och många av våra samtida kommer snart att inse det.

Det är inte bara det faktum att konstgjorda preventivmedel blivit vitt spridda som givit upphov till den skarpa minskningen i födelsetal i de utvecklade länderna. Vi måste också tänka på följderna av den tidigare nämnda ateistisk-materialistiska mentaliteten som berövar människorna på moralisk styrka och vilja att offra något för sina medmänniskor och för generationer av avkomlingar som de inte kommer att leva tillräckligt länge för att få se. Michael Specters artikel citerar Dr. Pierpaolo Donati, sociologiprofessor vid Bologna-universitetet: "Välstånd har kvävt oss. Bekvämlighet är det enda folk tror på nuförtiden. Den etik som sade att det var värt mödan att uppoffra sig för en familj – som är en av samhällets grundidéer – har blivit en föreställning som hör till historien. Det är förvånande."

Det tankesätt som givit upphov till ett dylikt beteende håller på att utrota sig självt. De som har behållit önskan att dela livet med nästa generation, och som ännu är i stånd att inse att våra liv utgör en gudomlig gåva, kommer att vara dem som dominerar i framtiden.

Revolutionens förelöpare

Även bland dem som tidigare var fientligt inställda till en tydligt teistisk uppfattning av livet börjar det finnas anhängare av ett dylikt sätt att se på livet. Under senare år har flera intellektuella och framträdande medlemmar av det världsliga etablissemanget övergett ateismen. Miljoner kommer snart att följa det spår som följande förelöpare till den teistiska revolutionen kommer att ha visat dem:

• Jean Paul Sartre: Efter en lång bana som ateistisk existentialist sade han år 1980: ”Jag känner inte att jag är en produkt av slumpen, ett dammkorn i universum, utan som någon som var väntad, förberedd, skapad på förhand. Med ett ord, som en varelse som en Skapare kunde ha placerat ut här på jorden och med den skapande handen avser jag Gud.” (Citerat i Vargheses The Intellectuals Speak Out About God; s. 128)
• Sir Anthony Flew: Brittisk filosofiprofessor som länge ansågs vara den främste förkämpen för ateism. Han sade i en intervju år 2004 att han har kommit till slutledning att det var en intelligens eller första grund som hade skapat universum och att en super-hjärna är den enda bra förklaringen för att förstå livets ursprung och naturens komplexitet. (ABC News Report; December 9, 2004)
• Dr. Mortimer Adler: F.d. redaktör för the Encyclopedia Britannica, ledande amerikansk filosof och många gånger beskriven av sig själv som en agnostiker och hedning, konverterade till kristendomen år 1984 och till katolicismen år 1999.
• Dr. Bernard Nathanson: F. d. ateist, medgrundare till the National Abortion Rights Action League (NARAL; ursprungligen känd under namnet National Association for the Repeal of Abortion Laws), och f.d. direktör för Centrat för reproduktiv och sexuell hälsa i New York City, som personligen utförde över 5 000 aborter (av vilka en dödade hans eget barn), konverterade till den romersk-katolska kyrkan år 1996.

Vad kommer kyrkan att göra

Inte alla kyrkor och trosinriktningar kommer att frodas under och efter den teistiska revolutionen. Allt eftersom ett alltmer ökande antal tänkare objektivt värderar olika kristna rupper, kommer protestantismens och den östliga ortodoxins svaghet jämfört med katolicismen att sticka i ögonen. Här följer en kort överblick över de ”oplacerade hästarna”:

Liberal protestantism: Vilar på en självmotsägande påståendet att det är möjligt att auktoritativt förklara att det inte finns någon uppenbarelse som äger auktoritativt begrundat värde. Den icke-kristne fysikern Steven Weinberg, som Frank Tipler citerar i The Physics of Immortality (Odödlighetens fysik)(New York: Anchor Books, 1994), sid. 340) sade det rakt ut:

Religiösa liberaler är på ett sätt ännu mera långt borta i andan från fundamentalistiska vetenskapsmän eller andra religiösa konservativa. Åtminstone berättar såväl konservativa som vetenskapsmän att de tror på det som de tror eftersom det är sant, snarare än för att det gör dem goda eller lyckliga. Många religiösa liberaler idag verkar att tro att olika människor kan tro på olika ömsesidigt sig uteslutande ting utan att en av dem måste ha fel, så länge som det de tror på ”hjälper dem”... Vi är omgivna av fromhet utan innehåll....Jag råkar för min del tro på att de som är konservativa inom religionen har fel i det de tror på, men åtminstone har de inte glömt vad som menas med att tro på någonting.

Denna tro erbjuder människan mycket lite grund att hoppas, eftersom den förvägrar henne den möjlighet till nära umgänge med Gud som den gudomliga uppenbarelsen innebär. I sin egenskap av historiker skrev James Hitchcock (What is Secular Humanism? (Ann Arbor: Servant Books, 1982), sid. 123):

Liberalism i religionen har aldrig varit en väg till tron, den har alltid varit en väg ut... En vagt definierad religion, som är föremål för ändlösa omändringar för att kunna hålla jämna steg med individers preferenser, har liten dragningskraft på människor som står utanför tron. Den tjänar framför allt dem som retar upp sig på tron de ärvt och letar efter sätt att göra den mindre krävande.

Österländsk ortodoxi: Vidmakthåller en mycket vacker liturgi och rik spiritualitet, men hierarkin den håller sig med berörs av nationella rivaliteter, vilket gör de ortodoxa kyrkorna ur stånd att tala med en enda, samstämmig och bestämd röst. För dem som väntar sig att kunna känna igen Guds kyrka på dess kapacitet att ge auktoritativ ledning i vår tids stora moraliska frågor, den relativa tystnaden hos de ortodoxa kyrkorna i fråga om viktiga frågor som abort, kloning samt hållningen till samkönade äktenskap gör att de kommer i underläge gentemot den romersk-katolska kyrkan.

Den östliga ortodoxin kommer antagligen att även i fortsättningen frustreras genom sin attityd gentemot påvedömet. De ortodoxa visar både vad som verkar vara avundsjuka gentemot påvens prestige och erkännande av hans roll som åtminstone ”främst bland likar” inom det globala biskopsdömet.

Fundamentalistiska och konservativa evangeliska protestantiska samfund: De bygger sin auktoritet på något som många inser är en omöjlighet – en ofelbar kanon bestående av en helig skrift som definieras av människor utan hjälp av den ofelbara kyrkan. Den växande mångfalden samfund och de fundamentala meningsskiljaktigheterna mellan dem, visar att endast Bibeln inte räcker till för att etablera kyrlig enhet och doktrinär lära.

Katalysator för revolutionen

Attackerna som alltsedan september 2001 begåtts av muslimska fanatiker i USA, Europa och Fjärran Östern är en viktig katalysator för den teistiska revolutionen. Det är så eftersom dessa händelser tydligt har visat att det man tidigare trodde om den moderna mentaliteten – att religiösa uppfattningar ”inte spelar någon roll” och att alla synpunkter måste behandlas som likvärdiga – bara var skenbart riktigt.

Till sist kommer det frånstötande våldet och intellektuella fattigdomen som islam innehåller att göra att dess framfart stävjas och hjälpa till att försäkra kristendomens seger i den utvecklade världen. Detta kommer att hända trots att många demografer förutsäger att islam kommer att bli den dominerande religionen i Europa före slutet på 2000-talet, till följd av invandringen och de låga födelsetalen hos inhemska européer.

Framtidsperspektivet av ett dominerande islam kommer att hjälpa fler och fler västerlänningar att kasta överbord allt som har att göra med en hopplöst deprimerande ateistisk filosofi som gjorde att en sådan dominans blev en verklig möjlighet. Ateismen kommer att förlora mark framför allt till kristen teism och islam kommer att dra sig tillbaka in i skuggorna.