av Christoph Kardinal Schönborn

Det framgår ur Barrs essä – liksom från en del andra svar – att mitt argument till största delen har missförståtts. I ”Att finna en avsikt i naturen” sade jag:

• Kyrkan ”förkunnar att den mänskliga intelligensen genom förnuftets ljus klart och tydligt förmår se ett syfte och en avsikt i naturen, vilket också betyder de levande varelsernas värld.”

• ”Varje tankesystem som förnekar eller försöker bortförklara den förkrossande mängden av bevis för att det finns en avsikt inom biologin är ideologi, inte vetenskap.”

• Och i det jag citerade vår käre avlidne helige Fader Johannes Paulus II: ”De levande varelsernas evolution, vars olika stadier och mekanismer vetenskapen söker bestämma, uppvisar en inre ändamålsenlighet som väcker beundran. Denna ändamålsenlighet som leder varelserna i en riktning som inte själva har ansvaret för eller kan styra, tvingar oss att anta en hjärna bakom dem som är den som uppfunnit dem, som är deras Skapare.”

• Ännu ett citat från Johannes Paulus II: ”Till alla dessa tecken som tyder på existensen av Gud, Skaparen, sätter några människor i motsatsställning tillfälligheternas kraft eller materiens egna mekanismer. Att tala om tillfälligheter och slump när det gäller ett universum som uppvisar en så komplicerad organisation av elementen det består av och underbar ändamålsenlighet i dess liv, skulle vara detsamma som att ge upp att försöka förklara denna värld så som den finns här och nu för oss. Det skulle vara detsamma som att medge att det finns verkan som inte har någon orsak. Det vore att avsäga sig den mänskliga intelligensen och dess förmåga att tänka och söka efter lösningar på problemen som den ställs inför.”

• I ett citat från Katolska Kyrkans Katekes: ”Redan det mänskliga förnuftet kan förvisso finna ett svar på frågan om alltings ursprung. Att Gud verkligen existerar kan man helt säkert fastställa med hjälp av det mänskliga förnuftets ljus.”... Vi tror att Gud skapade världen genom sin vishet. Världen har inte kommit till av något slags nödvändighet, genom ett blint öde eller en av en slump.”

• Slutligen refererade jag till kyrkans lära om hur viktig metafysiken är och dess vittgående verkningar: ”Men under den moderna tiden befinner sig nu den katolska kyrkan i den underliga positionen att vara den som bestämt försvarar också förnuftet. Under 1800-talet lärde första Vatikankonciliet en värld som nyligen fängslats av uttrycket ”Guds död” att det bara var genom att använda förnuftet som mänskligheten kunde lära känna ”Orsaken som inte har någon orsak”, den förste Röraren (Igångsättaren), filosofernas Gud.”

Mina argument byggde varken på teologi eller modern vetenskap, ej heller på ”Intelligent Design-teorin”. Inom teologin omfattas sinnets förmåga att förstå naturens ordning och bakomliggande avsikt av, upptas i och lyftes upp till nya höjder genom den kristna tron. Men denna förmåga föregår dock tron, det gör Romarbrevet 1:19-20 klart (som säger ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.) Naturvetenskapernas disciplin och metoder är av den arten att det faktum att det skulle kunna finnas en bakomliggande orsak – eller mera exakt, formella ändamålsorsaker i det som naturen skapat – avsiktligt utesluts från samma vetenskapers reduktiva uppfattning om naturen.

Mitt argument byggde istället på det mänskliga förnuftets naturliga möjlighet att förstå de verkligheter som vi finner i naturen. Med naturen menar jag också helt klart och tydligt de levande substansernas, de levande varelsernas, värld. Ingenting kan förstås – ingenting kan i själva sin kärna uppfattas av vårt intellekt – om det inte först har ordnats och systematiserats av det skapande förnuftet. Den moderna vetenskapens möjligheter grundar sig på förekomsten av ett underliggande skapande förnuft, som gör naturen till det den är. Naturen är ingenting mer eller mindre än förmedlare mellan två slags medvetanden: Skaparens gränslösa medvetande och vårt begränsade mänskliga medvetande. Thomas av Aquino uttrycker det så här: Res ergo naturalis inter duos intellectus constituta—”Det av naturen skapade är något som finns mellan två förnuft”. I korthet byggde mitt argument på noggrant studium av beviset vi finner i vardagens erfarenhet, med andra ord, på filosofi.

Många läsare kommer säkert att bli besvikna. Det verkade ju som min ursprungliga artikel handlade helt och hållet om vetenskap, om den verkliga, gripbara, objektiva kännedomen vi kan få om den materiella världen. Men nu erkänner jag att jag talade i det språk som naturfilosofin använder sig av, detta gammalmodiga sätt att förstå verkligheten som snabbt bleknade bort och försvann in i intellektuella skuggor efter det att världen bevittnade resultatet av Galileis och Newtons nya insikter. Det sägs att filosofin fortsätter bara som en andrahandsberättelse till viss hjälp för den moderna vetenskapen och inte innehåller någont egen kunskap som kan tillföra något av värde. Kort och gott verkar det som om jag skulle ha erkänt att min essä var ett meningslöst och i bästa fall subjektivt argument taget från en sedan länge förkastad lärdomsgren.

Det är mitt uppriktiga hopp att jag för läsarna av F IRST T HINGS inte behöver framstå som företrädare för denna moderna karikatyr av vad filosofi är. Filosofi är ”den vanliga erfarenhetens vetenskap” som ger oss detmest grundläggande och säkraste greppet om verkligheten. Och klart och tydligt är det den filosofiska kännedomen om verkligheten som mest behöver försvaras i vår tid.

Idag är det dualismen mellan ande och materia som dominerar det kristna tänkandet om verkligheten. Med ”dualismen mellan ande och materia” menar jag den tankevana där den fysiska verkligheten betraktas enligt de reduktiva kraven som modern vetenskap ställer (dvs positivism), som på ett mystiskt sätt kombineras men tron på de immateriella verkligheterna i den mänskliga och den gudomliga anden som vi kan förstå enbart genom tron (dvs. fideism av lat. fide = tro).

Men mänskligt förnuft är så mycket mer än bara positivistisk ”vetenskaplig” kunskap. Det är i själva verket omöjligt att ägna sig åt sann vetenskap om vi inte föst förstår verkligheten som ligger bakom dess natur och essens, de förståeliga principerna för den naturliga världen. Vi kan dra mycket nytta av den moderna vetenskapens verktyg och tekniker när det gäller att studera natauren. Men låt oss aldrig glömma, så som vissa moderna vetenskapsmän har gjort, att studiet av verkligheten med hjälp av reduktiva metoder leder till ofullständig kunskap. För att förstå verkligheten så som den verkligen är måste vi gå tillbaka till vår förvetenskapliga och eftervetenskapliga kunskap , den underförstådda kunskap som genomsyrar vetenskapen, dvs. den kunskap som när den på ett kritiskt och förfinat sätt granskar verkligheten förtjänar namnet filosofi.

Stephen Barr kritiserar mig för att jag blandat ihop två olika ting: neodarwinismens anspråkslösa vetenskapsteori (som han definierar som ”idén att evolutionens drivkraft är det naturliga urvalet som handlar på basis av en slumpvist utvald genetisk variation”) och det som han kallar det ”teologiska” påståendet att evolutionen är ”en icke-ledd, oplanerad” process. ”Detta”, säger han, ”är det viktigaste misstaget i kardinal Schönborns artikel”.

Låt oss för ett ögonblick anta att jag verkligen gjorde ett misstag. Finns det då någon ursäkt för, någon grund på vilken jag byggde mitt misstag? Barr som behandlar darwinismen med stor takt, säger ingenting. Men det finns mycket han hade kunnat säga. Han kunde ha tagit upp citat från darwinistiska vetenskapsmän som löper över dussintalet sidor där de gör just sådana ”teologiska” påståenden, på fräcka och helt okvalificerade sätt, påståenden om att evolutionen genom slumpmässig variation och naturligt urval är en icke-ledd, oplanerad process.

Många av dessa påståenden finns i textböcker och vetenskapliga tidskrifter, inte bara i populärpressen. Jag överlåter åt andra att göra en komplett lista på dylika citat. Jag bidrog med tre citat då jag nyligen hade en katekesundervisning i ämnet skapelse och evolution i St. Stefansdomens katedralskola i Wien. Här är ett av de tre exemplen, ett citat taget från den amerikanske vetenskapsmannen Will Provine: ”Modern vetenskap påstår direkt att världen är organiserad helt i enlighet med deterministiska principer eller slumpen. Det finns inga som helst ändamålsenliga principer i naturen. Det finns inga gudar och inga planmässiga krafter som vi kan upptäcka med förnuftets hjälp.”

Barr argumenterar att sådana ”teologiska” anspråk är skilda från en mera anspråkslös neodarwinism. Jag håller med om att det finns en skillnad mellan en modest darwinism och de vidare metafysiska anspråk som ofta görs i dess namn. Men vilken av de två är det som förtjänar namnet ”neodarwinism” på det okvalificerade sätt, som jag använde mig av i min essä?

Jag erkänner nämligen nu till min stora glädje att en metafysiskt anspråkslös version av neodarwinismen skulle kunna vara förenlig med den filosofiska sanningen (och därmed med den katolska läran) om naturen. Om darwinisten, genom att ta upp Descartes’ och Bacon’s projekt som bestod i att förstå naturen enbart på grund av dess materiella och verkande orsaker, studerar de levande organismernas historia och säger att han inte kan se någon aktiv princip för organisationen av hela levande substanser (formella orsaker) och ingen riktig plan, ändamål eller syfte i de levande organismerna (ändamålsenliga orsaker), då accepterar jag dennes rapport utan den minsta förvåning. Den kan naturligtvis låta sig förenas med den fulla sanningen att de levande varelsernas värld är full av formalitet och ändamålsenlighet. Det kommer inte som någon överraskning att en vetenskap som är reduktiv inte kan erkänna just de aspekter av verkligheten som den genom sitt val av metod utesluter – eller åtminstone försöker utesluta.

Men hur framgångsrik är den moderna biologin, när den försöker vara sann mot sina grundläggande principer, när det gäller att utesluta att ta hänsyn till en ändamålsenlig orsak? Ett sätt att gripa sig an problemet är att undersöka frågan om ”slumpmässighet” och den roll slumpmässighet spelar i modern evolutionsbiologi.

Begreppet ”slumpmässighet” är naturligtvis mycket viktigt. Det tekniska misstaget som finns i kärnan av min analys av neodarwinismen, säger Barr, är att jag missförstår det sätt på vilket termen ”slumpmässig” används i darwinistisk biologi. ”Så om ordet ’slumpmässig’ nödvändigtvis innehåller föreställningen att några händelser är ’utan ledning’ i den meningen att de faller ’utanför gränserna för den gudomliga försynen’, då måste vi bedöma en stor del av den moderna fysiken, kemin, geologin och astronomin, liksom biologin som oförenlig med den kristna tron”, säger han, och vidare:

”Det vore naturligtvis absurt. Ordet ’slumpmässigt’ så som det användes i vetenskapen betyder inte att något inte har någon orsak, är oplanerat, eller oförklarligt, det betyder bara att det är okorrelerat. Mina barn tycker om att observera nummerplåtarna på bilarna som kör förbi oss på motorvägen för att se vilka stater de kommer ifrån. Sättet på vilket bilarna följer på varandra är slumpmässigt. Först kommer en bil från Kentucky, sedan kommer nästa från New Jersey och sedan en från Florida, osv – för bilarna saknar relation mellan sig. Om vi vet varifrån en bil kommer säger det oss ingenting om varifrån den andra kommer ifrån. Och ändå kommer varje bil till den platsen och vid den tiden på grund av en orsak. Varje resa är planerad och har en karta eller en plan som ledning för vart man skall åka.”

Jag håller visst med Barr i mycket av det han säger och jag uppskattar det förtjusande exemplet han ger. Jag skulle emellertid vilja antyda att han kanske har förbisett en sak som har samband med modern biologi. Först måste vi tänka på att slumpmässighetens roll i darwinistisk biologi är totalt annorlunda rollen den spelar i termodynamik, kvantteori och annan naturvetenskap. I dessa vetenskaper är slumpmässighet det begrepp man tar till för att ange vår oförmåga att förutsäga eller lära känna hur delar i ett system (eller kanske, när vi har att göra med kvantumfysik, några inre egenskaper i systemet) exakt uppför sig. Men i alla sådana fall är delarnas ”slumpmässiga” uppförande inneslutna i och begränsade av en djupare matematisk och precist begreppsmässig struktur av helheten som gör systemets totala uppförande ordnat och begripligt.

Men den slumpmässighet vi finner i neodarwinistisk biologi liknar inte alls detta. Variationen som vi erhåller genom genetisk mutation är något av slumpmässig art. Och det naturliga urvalet är också av slumpmässig art. Egenskaperna hos den ständigt föränderliga omgivningen som genom naturligt urval driver evolutionen framåt är även den inte korrelerad till någonting, enligt darwinisterna. Men ut ur hela denna oinskränkta, obegripliga röra dyker som en deus ex machina den exakt ordnade och utomordentligt förståeliga världen upp, den som tillhör de levande organismerna. Och det är detta som är kärnan i den neodarwinistiska vetenskapsgrenen biologi...

Det må vara hur det vill med den saken, låt oss nu återvända till Barrs exempel med nummerplåtarna, utvidga det lite och se vad det kan lära oss. Låt oss anta att Barrs familj ger sig av söderut från sitt hem i Delaware – och medan de lyssnar till en kort introduktion om vad som egentligen menas med slumpmässighet börjar barnen skriva ner vilken stat nummerplåten på varje bil som kör förbi dem tillhör. När det gått några timmar tillhandahåller barnen, som gör en paus i arbetet, följande rapport: Fastän det faktiskt verkar som om varje individuell bilnummerplåt inte är relaterad till den föregående och den nästkommande, eller till något som befinner sig i det omedelbara grannskapet, kan det icke desto mindre finnas ett mönster i dessa data. Först var nästan alla nummerplåtarna från Delaware. Lite senare skedde en förändring och huvuddelen kom från Maryland. Några timmar senare kom ett stort uppsving för nummerplåtar från District of Columbia, som i nästan jämbördig proportion blandade sig med plåtar från Maryland. En stund därefter var flertalet nummerplåtar från Virginia. Och plötsligt sker en dramatisk förändring till North Carolina-plåtar. Finns det ett mönster här? Finns det en anledning man kan tänka sig för detta mönster?

Den darwinistiske biologen som ser på livets historia står inför en exakt likadan fråga. Om han har ett mycket snävt synsätt på den förmodat slumpmässiga variationen som möter hans blick, kan det mycket väl vara omöjligt för honom att relatera det till något som är intressant, och då förblir variationen helt enkelt obegriplig. Han summerar då ihop sin okunnighet om att det skulle finnas något mönster i variationen genom att pådyvla den den ganska respektabla termen ”slumpmässig”. Men om han går tillbaka ett steg och kastar en blick på livets hela vida krets, då ser han ett tydligt, ja, ett överväldigande tydligt, mönster. Variationen som faktiskt fanns i livets historia var av just det slag som krävdes för att frambringa hela panoramat av plantor och djur som existerar idag. Det var framför allt just den variationen som behövdes för att låta hela evolutionens uppåtgående strävan som gav upphov till människan äga rum. Om inte det är en kraftfull och relevant korrelation, då vet jag hur man skulle motbevisa av betraktaren förmodade slumpmässigheten.

En del kanske invänder: Men det här är ren rama tautologin, inte vetenskapligt vetande. Jag har gjort ett antagande om slutsatsen, ”riggat upp spelet”, osv. Men det är inte sant. Jag har bara relaterat två obestridliga fakta. Evolutionen har hänt (eller låt oss anta det för denna analys’ ändamål) och vår nuvarande biosfär är resultatet. Dessa två uppsättningar av fakta står i perfekt korreletion med varandra. Fakta är inte taftologi bara därför att det inte råder något tvivel om att de är odiskutabelt sanna. Om den moderne biologen väljer att bortse från denna korrelationen om vilken det inte kan råda något tvivel, så låt honom. Han är fri att definiera sin speciella vetenskap inom så snäva termer som han anser vara till nytta för inhämtandet av en viss slags kunskap. Men han kan inte sedan vända sig om och be att alla vi andra, som inte är hämmade av hans metodologiska självbegränsning, att ignorera uppenbara sanningar om verkligheten, som t.ex. evolutionens tydligt teleologiska natur (av gr. telos = ändamål).

Låt oss återvända till ett talande ord hos Barr. Han hänvisar till min, som han tycker, överdrivet breda förståelse av neodarwinismen som en oberättigad utsträckning av dess teori till att även omfatta ”teologi”. Betyder hans användande av den termen att vi bara kan förstå att teleologin är verklig i de levande varelsernas värld genom att hänvisa till den uppenbarade sanningen? Betyder det att det mänskliga förnuftet inte utan hjälp kan förstå den tydliga ordningen, ändamålet och förnuftsmässigheten som så tydligt kommer till synes i de levande varelsernas värld? Betyder det att vi tillber en orättfärdig Gud som, enligt vad vi kan läsa i Romarbrevet 1:19-20, straffar människorna för att de låter bli att lyda naturlagen, en lag som aposteln Paulus säger att de inte kan undgå att känna igen i ordning som vi kan uppfatta i naturen och världen. Barrs essä tar i viss mån upp frågan om ändamålsenlighet i biologin, men visar inte tillräckligt klart på det faktum att förnuftet kan förstå ändamålsenlighetens verklighet även utan att ta hjälp av tron. Om jag har förstått det han skriver rätt (och jag hoppas att jag har fel), då har Barr följt de flesta katolska kommentatorers trend i fråga om den neodarwinistiska evolution. De som gladeligen diskuterar neodarwinismens överensstämmelse med trons sanningar, men sällan bryr sig om att diskutera om och hur den överensstämmer med förnuftets sanningar.

Nu när vi har kommit in på fideismen, kan jag på ett fruktbart sätt återvända till frågan om vad termen ”neodarwinism” i grund och botten betyder. Om, såsom många verkar att tro, neodarwinism tjänar som en giltig förnuftig hypotes för bekämpning av teorin om ändamålsenlighet i naturen, men räddas från slutgiltiga och olämpliga slutsatser endast genom att man låter teologin komma in i det hela, då tycks det mig att min omfattande definition är fullt berättigad. Om förnuftet är oförmöget att förstå den verkliga ändamålsenligheten i levande ting och deras historia, då kan neodarwinismen – som tydligen är oförmögen att fästa avseende vid teologiska sanningar – sannerligen sägas vara en teori som – i min ursprungliga artikels ord – hävdar att evolutionen är ”en icke-ledd, oplanerad process av slumpmässig variation och naturligt urval”. Vad så många katoliker verkar att säga är att såvitt vi kan avgöra med hjälp av vårt mänskliga förnuft, som får arbeta utan någon hjälp, finns det enligt även den ”metafysiskt mest anspråkslösa” versionen av neodarwinism, ingen riktig plan, ändamål eller avsikt i levande organismer och absolut ingenting som leder dem till evolutionen, och ändå vet vi att detta är fallet genom tron. Med andra ord, en ”metafysikt anspråkslös” neodarwinism är inte alls så anspråkslös när allt kommer omkring. Det betyder en darwinism som inte kommer i konflikt med kunskap om verkligheten som vi känner enbart genom tron. I debatten om avsiktlighet i naturen, får begreppet sola fides en helt ny mening.

Det är mycket möjligt att den moderna vetenskapen ensam omöjligt kan förstå nyckelsanningarna som är vävda in i den katolska teologins och morallärans struktur. Och enbart teologin kan inte heller tillhandahålla dessa nyckelsanningar. Före både vetenskap och teologi finner vi filosofin, ”den vanliga erfarenhetens vetenskap”. Filosofins roll i avgörande frågor kan inte nog framhävas.

Låt oss återvända till problemets kärna. Den moderna naturvetenskapen utesluter a priori finala och formella orsaker och undersöker sedan naturen under mekanismens reduktiva metod (enligt verkande och materiella orsaker). Sedan gör den en tvär omvändning och hävdar att både finala och formella orsaker naturligtvis inte är sanna och också att det sätt som den lär känna den kroppsliga världen har övertag över alla andra former av mänsklig kunskap. På samma gång som den är mekanistisk är den moderna vetenskapen också historistisk. Den hävdar att en komplett beskrivning av en enhets verkande och materiella kausala historia är en fullständig förklaring av enheten själv – med andra ord, att en förståelse av hur något uppstod är detsamma som att förstå vad det är. Men det katolska tänkandet förkastar den genetiska villfarelsen som man tillämpar på naturen och vår värld och anammar istället en holistisk förståelde av verkligheten som grundar sig på alla förnuftets förmågor och alla orsaker som vi kan finna i naturen – inkluderande det ”vertikala” orsaksförhållandet som vi finner i de vertikala formella och finala orsakerna.

En del kan kritisera min lilla artikel i New York Times och säga att den var vilseledande eftersom den så lätt kunde förstås att gälla ett argument om vetenskapliga detaljer. I själva verket väntade jag mig ännu större oförståelse till att börja med. Även om jag hade använt mig av tusentals ord och givit ett mycket kvalificerat och nyanserat utlåtande om relationerna mellan modern vetenskap, filosofi och teologi, hade artikeln ändå antagligen avfärdats som ”bara filosofi”, utan anspråk på att vilja utmana scientismens hegemoni (scientism = tron på den naturvetenskaplig metodikens exklusiva existensberättigande inom alla vetenskapliga fält (även de humanistiska)).

Det var synnerligen viktigt att kommunicera ett anspråk på ändamålsenlighet (design) i naturen som inte på något sätt var underlägset ett ”vetenskapligt” (i ordets moderna betydelse) argument. Mitt argument var i själva verket överlägset ett ”vetenskapligt” argument eftersom det byggde på säkrare och mera bestående sanningar och principer.

Den moderna världen behöver höra detta budskap. Det som ofta anses som riktigt i modern vetenskap – med dess tunga anhopning av materialistiskt och positivistiskt tänkande – är helt enkelt fundamentalt fel när det gäller naturen. Den moderna vetenskapen är ofta, i min artikels ord, ”ideologi, inte vetenskap”. Problemen som positivismen vållar är särskilt akuta i de vidsträcka anti-teleologiska tillämpningarna som hämtas ur Darwins evolutionsteori, som i Benedikt XVI:s ord för några år sedan, har blivit den moderna världens ”främsta filosofi”, en total och grundläggande beskrivning av verkligheten som går långt utöver det som den har rätt till genom det deskriptiva och reduktiva vetenskapliga synsätt som den bygger på. Min essä hade som ändamål att väcka katolikerna upp ur deras dogmatiska slummer om positivism i allmänhet och evolutionism i synnerhet. Det verkar att den fick den önskade effekten!

Christoph Kardinal Schönborn är ärkebiskop i Wien och allmän redaktör för Katolska Kyrkans Katekes.

Copyright (c) 2006 First Things 159 (January 2006): 34-38.