Enligt John Locke som år 1690 skrev det följande är det omöjligt att tänka sig att ”materien som är oförmögen att tänka skulle kunna framskapa en tänkande intelligent Varelse” sådan som människan. Etthundra år senare lekte den skotske filosofen David Hume med tanken att det som han kallade ”materiens ständiga rörelse” skulle kunna ge upphov till alla de företeelser som vittnar om ”vishet och uppfinningsförmåga” i universum – men slutligen kunde han ändå inte ta sin idé på allvar. Ännu ett århundrade senare kom Upplysningstiden och frambringade i Europa det som numera går under namnet ”teorin om evolution genom naturligt urval”, den teori som vi i första hand förknippar med Charles Darwins namn (även om själva ordet ”evolution” härstammar från Herbert Spencer). Efter det att andra – som till exempel de moderna företrädarna Daniel Dennett och Richard Dawkins – uttytt, förtydligat, karakteriserat och fördjupat detta begrepp, har det svept undan det medeltida tänkandet som istället var av essentialistisk, dualistisk och teleologisk art och anser sig kunna förklara hur det kan uppstå ett moraliskt medvetande i en blind, ändamålslös och mekanisk process som utgått från Intet.

Som för att definitivt slå undan det sista benet som en religiöst troende eller kreationist försöker stå på, föreslår Dennet i sin bästsäljande bok ”Darwin's Dangerous Idea” (Darwins farliga tanke) att till och med de naturens lagar som som styr arternas uppkomst själva kan ha uppkommit ur absolut kaos genom en trial-and-error-process som pågått i alternativa och på varandra följande universa styrda av helt olika lagar och där livets utveckling skulle varit möjlig i en del av dem. Design kan komma ur ordning och ordning ur kaos ”genom en algoritmisk process som inte använder sig av tanken på en förutvarande Ande”. För Dennet sammanfattar alltså idén om naturligt urval ”hela vår planets biologi och historia i en enda storslagen historia”.

Andra evolutionister, vilket inkluderar många vetenskapsmän, ser emellertid ingen motsättning mellan evolutionen och den religiösa tron. Och trots Dennets och Dawkins hätskhet mot religionen, föredrar katoliker i allmänhet, från påven och neråt, att undvika en rak konfrontation. De flesta av oss nöjer oss med att acceptera den rådande vetenskapliga uppfattningen att världen har utvecklats till det den är idag över en tidsrymd om miljontals år, samtidigt som man är lättad över att Big Bang-hypotesen i det stora hela stämmer så väl överens med Första Moseboks berättelse om hur världen skapades ur Intet. Det enda som man inte kan förhandla om verkar vara Guds direkta skapande av den mänskliga själen och att hela människosläktet skulle ha uppkommit ur ett enda par människor (Adam och Eva). För ögonblicket verkar inget av dessa katolska dogma att vara särskilt problematiska. Empiriskt bevis verkar att stödja teorin om monogenism (tanken att samtliga människor har utvecklats från samma bakgrund), medan tanken att Gud har skapat själen kan tydas på en mångfald olika sätt.

Emellertid är det inte troligt att denna vänskapliga vapenvila kommer att hålla i sig så länge till. Materialister inom den vetenskapliga gruppen försöker hela tiden få det till att evolutionsteorin är något mera än den är, ja, förvandla den till något som ersätter religionen. Den näst intill religiösa glöd med vilken man velat upphöja Darwins ”storslagna historia” till högsta sanning visar oss att det som det handlar om här är mer än det som möter ögat. Det räcker inte med att säga att teorin”råkar vara sann”, för många människor måste den vara sann, för de kan inte acceptera någon annan förklaring. För dessa personer är modernitet och religiös tro oförenliga storheter och modernitetens paradigm som välver sin båge över allt gör att de i den kan finna en tillflykt som gör att de kan låta bli att tro. Denna artikel vill istället hävda att det inte finns en sådan tillflykt. Beviset för att evolutionen ägt rum pekar åt det andra hållet, till ett kosmos bestående av rymd och tid som har ordnats av en högre princip.

Mainstream-teorin

Evolutionismen vill förklara livets uppkomst och alla de olika former livet tar, dvs hela räckan av individuella organismer som vanligtvis uppdelas i art, slag, familj och ”rike” (djurriket, växtriket etc.). Den förklarar uppkomsten av komplexa organismer ut ur icke-levande material genom ett mindre antal inte-så-komplexa ”förfäder”. Den hävdar att allt liv på jorden kan hänföras tillbaka till en primitiv organism som spontant och slumpmässigt utvecklat sig från en ursprunglig ”ursoppa” av elektrifierade kemiska ämnen. En sådan förklaring har en viss charm som är tilltalande för vår intutition. Det är ju allom bekant att avkomma mycket sällan eller aldrig är exakt lika sina föräldrar. Variationer i en art, ibland mycket radikala sådana, sker på ett naturligt sätt. En del av dessa kanske gör individen starkare, mera livsduglig och klokare. Det är möjligt att föreställa sig att dessa variationer och mutationer som skulle kunna göra individen bättre lämpad för överlevnad och reproduktion i en annars fientlig konkurrenspräglad kan uppstå över en lång tidsperiod och ge upphov till nya stammar. Om det är så, varför inte hela arter?

Den exakta mekanism som gör att det uppkommer variationer som i sin tur överförs från en generation till en annan var okänd för Darwin. Upptäckten av kromosomer och utvecklingen av genetiken verkade först att fylla detta beov. Men luckor i fossilkedjan (populärt kallade ”felande länkarna”) gav upphov till oro i forskarlägren både under 18- och 19-hundratalen. Det verkade mer och mer klart för vetenskapsmännen själva att de olika arter vi känner till idag inte utvecklades långsamt utan snabbt, i stora språng som ägde rum över tusen eller kanske bara hundratals år, inte de miljontals år som Darwin hade antagit. Olika hypoteser har sedan framlagts som velat förklara hur genetiska variationer genom en kombination av mutation och intensiv påverkan av miljön kunde uppstå snabbare (teorin som velat förklara uppkomsten av nya egenskaper genom att hänvisa till arv har frångåtts eftersom ingen mekanism för detta har funnits). Stephen Jay Gould är den kändaste företrädaren för teorin om ”avbruten jämvikt” (punctuated equilibrium).

God of the Gaps (Kunskapsluckornas Gud) (att man enbart använder Gud för att förklara det ännu oförklarliga, ö.a.)

De traditionella opponenterna till all slags evolutionism är de bibliska kreationisterna, som tror att Gud skapade de olika separata arterna genom en serie enskilda handlingar som är åtskilda från varandra, så som Första Mosebok beskriver det, kanske till och med under sex dagar som var och en bestod av 24 timmar. Att förklara livets uppkomst på detta sätt gör att man slipper att förklara lives formers alla otroliga variationer genom att hänvisa till påverkan av omgivningen på spontan genetisk variation. Den mest extrema kreationistiska uppfattningen tar de flesta kristna emellertid inte på allvar och det måste sägas att ”den kreationistiska vetenskapens” metoder och argument inte gör något för att lindra den fruktan för irrationellt tänkande som ligger över debatten. Helt riktigt har man sagt att ”den förenklade kreationismen är det bästa som kunde hända darwinismen. Det är en karikatyr av religionen som verkar motivera det darwinistiska föraktet för allt som har med religion att göra.”

En mera sofistikerad kritik av det darwinistiska paradigmet, denna gång grundad enbart på vetenskapen, ger oss företrädarna för "Intelligent Design" (ID), som är en teori som förfäktas av the Discovery Institute och the Access Research Institute i Förenta Staterna. Två av de främsta kristna tidskrifterna i Amerika, First Things och Touchstone, tycks vara övertygade om hur allvarlig detta angrepp på det som är vetenskapligt rättlärt är och utlägger det genom att behandla böcker av Philip R. Johnson (Darwin on Trial, 1991), Michael Behe (Darwin's Black Box, 1996) (Darwins svarta låda), Lee Spetner (Not By Chance, 1997) och William A. Dembski (The Design Inference, 1998). På Internet kan man läsa allt om fallet på http://www.arn.org , och ett nummer av Touchstone som kom ut i juli-augusti 2004, utforskar ämnet på djupet.

Intelligent Design säger att biologiska system på molekylärnivån är ”oreducerbart komplexa” (”irreducibly complex") (=komplexa på ett sätt som inte går att förenkla ytterligare, ö.a.). Det betyder att de består av många komplicerade delar och underliggande system, vilka alla måste finnas där, annars fungerar inte systemet som sådant på det avsedda, nyttiga sättet. Med det menar vi det som gör att organismen kan överleva och i sin tur alstra nytt liv. Företrädarna bygger sin argumentering på komplexa tekniska argument tagna från biokemin och sannolikhetsteorin, som jag inte är den rätte mannen att bedöma. Rent intuitivt tycker jag dock att argumentet påminner om det som evolutionsmotståndarna (inklusive G. K. Chesterton) ofta har framlagt. Hur kan ett så komplext organ som ögat komma fram i en serie steg, som vart och ett av dem skulle behöva uppvisa ett fullständigt evolutionsstadium, när nu ögat själv bara är till nytta för organismen när det fungerar just som ett öga? Överfört till den biomolekylära nivån blir det anförda argumentet ännu starkare. Kanske livets komplexitet inte alls byggs upp från enkla komponenter utan existerar från början..!

Det är viktigt att notera att Intelligent Design-diskussionen till största delen äger rum inom vetenskapen själv och mellan vetenskapsmän som aldrig refererar till den gudomliga uppenbarelsen, även om en del företrädare för ID råkar vara kristna och åtminstone några av dem har gått över till den ortodoxa kyrkan. På Access Research Network’s hemsida skiljer man noga ID från ”vetenskaplig kreationism”. Den sistnämnda känns igen genom följande sex kännetecken:

1. Universum, energin och livet har skapas ur ingenting.

2. Mutationer och naturligt urval kan inte ge upphov till alla levande ting ur en enskild organism.

3. ”Skapade” slags växter och organismer kan bara variera inom vissa bestämda gränser.

4. Människor och apor har olika förfäder.

5. Jordens geologi kan förklaras utifrån en katastrofteori, huvudsakligen en stor flod som kom över hela världen.

6. Jorden är ung – bara omkring 10,000 år gammal..

Hellre än att försöka sluta sig till Guds existens eller hur Gud är med utgångspunkt i den naturliga världen, säger ID helt enkelt att "det fordras att vi tar till intelligenta orsaker för att förklara biologins komplexa strukturer som är så rika på information och dessa orsaker kan upptäckas på empirisk väg.” Det finns bara två allmänt hållna uppfattningar som inte går ihop med ID, säger hemsidan, nämligen 1) ett radikalt naturalistiskt synsätt som vägrar att erkänna existensen av en icke-mänsklig intelligens, vare sig den är teistisk eller något annat och 2) konventionell teistisk evolution (som inte accepterar att Guds skapande aktivitet kan upptäckas på empirisk väg).

ID hävdar i William Paley’s tradition att vetenskapens misslyckande att förklara komplexa strukturer leder till en enda oundviklig slutsats: Guds existens. För många vetenskapsmän är emellertid svårigheten att förklara komplexitet inget ”misslyckande” utan stimulerar dem helt enkelt till att forska vidare..

Det holistiska alternativet

Under de senaste decennierna har vi sett ett nytt område inom miljöbiologi och evolutionär biologi dyka upp – det är epigenetik. Där handlar det mindre om den genetiska mekanismen själv som om inflytandet på genomet. Epigenetiken har en mera holistisk (övergripande) uppfattning om evolutionär biologi och föreslår att egenskaperna inte bara förorsakas av de olika delarna som en organism utgörs av, utan också att interaktion mellan delarna spelar en stor roll.

Epigenetik är det sista vetenskapliga utrycket för ett övergripande organiskt tänkande (s.k. organicism) som i sig själv har långa anor. Företrädare för organicism argumenterar emot Intelligent Design och anger som skäl att den på samma sätt som Richard Dawkins determinism (att allt är bestämt från början) antar en ordning under utveckling som enbart bygger på genetisk kontroll – även om de två teorierna skiljer sig när det gäller att fastställa varifrån denna ordning i sista hand kommer. Livet reduceras till en mekanism, låt vara en ”designad” sådan. Epigenetik-förespåkaren föredrar att se på livet som en process i vilken nya och komplexa egenskaper kan uppstå som resultat av interaktion mellan de olika delarna.

Författare som tror på organicism-teorin letar ibland efter den frambrytande ordningen i komplexitets-vetenskapen, som är en gren av systemteori. Ledande företrädare som till exempel Humberto Maturana, Ilya Prigogine och Fritjof Capra hävdar att större komplexitet inte så mycket utvecklas genom omgivningens påverkan eller utifrån kommande selektion, utan snarare genom att organismen organiserar sig själv inifrån. En levande organism kan ses som ett dynamiskt system, en öppen eller ”dissipativ” struktur (som drar åt sig energi och sedan slösar ut det som entropi) (entropi = termodynamisk tillståndsfunktion som anger måttet på oordningen i ett fysikaliskt system) samtidigt som den bibehåller sin egen stabilitet genom positiv eller negativ feedback, dvs. genom informationsflödet.

”Livet” definieras som en process som vi kan finna i en del, om än inte alla, typer av dissipativa strukturer (en orkan eller en strömvirvel skulle kunna tas som exempel på icke-levande dissipativa strukturer). Frijof Capra går ett steg längre i Gregory Batesons och Maturanas fotspår, när han identifierar livets process genom själva kunskapsprocessen (cognition) och därigenom föreslår en teori som skulle kunna göra att vi övervinner den kartesianska splittringen mellan själ och kropp.

Är organicism och de vetenskapliga ”uppdyknings”-teorierna (emergence) förenliga med hur den kristna tron uppfattar sättet på vilket Gud verkar i världen eller går de ej att förena med denna? Fastän de tänkare i ämnet som jag nyss nämnde står i motsatsställning till ”den mekanistiska reduktionismen”, dvs. uppfattningen att organismerna är maskiner som man kan fullt ut förstå genom att analysera delarna de består av, tycks det som om en del av dem ersätter detta med en slags ”informationsreduktionism”, som reducerar de mentala processerna till informationsflöden. Vi kan i detta sammanhang påminna oss Jerry Fodors slående kommentar: ”Ingen kan ge den minsta förklaring på hur något materiellt kan ha ett medvetande. Ingen kan ens föreställa sig hur det skulle kännas att kunna age den minsta förklaringen på hur något materiellt kan ha ett medvetande.” Medvetandet är i sig självt något helt annat än materia, energi eller information.

”Alla de förvrängningar som den mänskliga friheten kan tillfoga varat och varats beståndsdelar syftar alltid till en enda sak: att tillintetgöra varats djupa dimension, tack vare vilken varat förblir ett mysterium även då, ja, just då, detta mysterium håller på att avslöja sig. Vi kan se detta förvrängda synsätt uttryckt i formeln ’A är inget annat än....’, hur mycket inverkan det än har på den transcendenta världen. Det är mycket troligare att vi istället borde säga: ’A är alltid ’något annat än’.’” Hans Urs von Balthasar, som vi tagit detta citat ifrån är alls ingen motståndare till det vetenskapliga avslöjandet av verkligheten. Han vill bara insistera på att detta avslöjande samtidigt alls inte förstör ”djupet” som denna verklighet kommer upp ur. Det är bara inom denna vertikala dimension som det är meningsfullt att söka Gud och ur Gud kan inverka på avslöjandet av skapelsens hemligheter och evolutionen.

Den nya syntesen

 Låt oss alltså se lite närmre på idén om varats ”djupa dimension” och förflytta oss därifrån till möjligheten att det skulle kunna finnas en evolutionär vetenskap som skulle vara i stånd att behandla och förklara den distinktion som finns mellan de olika nivåerna av verkligheten. De kristna har redan en god förståelse av hur detta fungerar i vardagslivet genom att de tror på den gudomliga Försynen. Det spelar ingen roll hur slumpmässiga en serie händelser verkar att vara, de kristna tror ofta att de är förutsedda och att Försynen tillåtit dem att hända, även om den ej exakt avsett att de skulle hända. (Problemet att förstå om det gudomliga förutseendet av mänskliga handlingar gör att vår fria vilja sätts ur spel, behöver vi inte ta upp här, eftersom den redan för länge sedan har besvarats på ett betryggande sätt. Gud existerar bortom tiden, därför ser Han inte våra beslut innan vi tar dem, men när vi gör dem ser han dem i evighetens ljus. Eftersom han planerar världen i evighetens perspektiv kan han inte bry sig om varje fri akt som någonsin kommer att göras.)

Att hänvisa till Försynen är emellertid något som vi snarare gör när vi har att göra med andlighet än i vetenskapliga diskussioner. Enligt J.-P. de Caussades klassiska verk ”Sacrament of the Present Moment” (Det nuvarande ögonblickets sakrament) (som ibland kallas Att överlämna sig åt den Gudomliga Försynen) talar Gud till människan inte i mänskliga ord utan i det som händer oss, ögonblick för ögonblick. Här talar vi om en annan slags kausalitet (lagen om orsak och verkan) i rät vinkel mot den som vetenskapen undersöker men inte i motsatsställning till den. Händelserna i mitt liv varje dag har sina normala (verkande, materiella) orsaker, sådana som vetenskapen studerar, men de har också en högre slags förklaring som kan kallas något slags ”gudomligt tilltal”. Det är därför den kristne tror på en högre ordning eller högre mening med livet, som följer på och förutsätter den lägre nivån som innehåller konkret orsak och verkan. Jag vet att det finns en fullkomligt förnuftig anledning till att min vän ringde klockan fem. Men min vän kunde också ha ringt klockan fem som svar på en bön, eller därför att Gud visste att behövde höra vad min vän skulle säga just då, hellre än två timmar senare.

Om vi tillämpar samma idé på den materiella nivån och inom biologins område, så kan det mycket väl vara så att en viss genetisk mutation verkar slumpmässig och tillfällig och vetenskapligt förklarbar genom en uppsättning fysiska orsaker. Men på samma gång kan den också ha en helt annan orsak, en orsak som vi kan kalla för ”vertikalt nedåtgående” hellre än att den berör händelser på den ”horisontella” tidsaxeln. Denna orsak beror på Gud som låter den komma fram ur ingenting (tillsammans med alla de fysiska och temporala orsakerna). Den hör till en ordning som bara blir tydlig när Guds slutliga intention avslöjas. På så sätt behöver inte tron på Försynen inte på något sätt ändra på det sätt på vilket de kristna bedriver naturvetenskap på det sätt som kreationistens tro på Första Moseboks bokstavliga sanning gör det. Detta synsätt tillåter dock att man tror på ett ändamål, på teleologi (ändamålsenlighet) inom den fysiska värld som naturvetenskapen studerar.

På 1800-talet argumenterade George Jackson Mivart, en katolsk motståndare till Charles Darwin, på liknande sätt och fick beröm av kardinal Newman för att han påvisade den logiska bristen i Darwins teori. På 1900-talet analyserade vetenskapsmannen och filosofen Michael Polanyi fenomenet ”emergens” (teorin kallas emergentism) och kom till slutsatsen att evolutionen – och livet självt – måste ha uppkommit genom att en ”ordnande och nydanande princip”, en högre ordning, ”frigjorde” en handling genom slumpmässiga fluktuationer, en handling som sedan ”understöddes” av gynnsamma villkor i miljön.

Under senare år har ”the Faith Movement” i England velat bringa evolutionsteorin i överensstämmelse med katolicismen i sin ”nya syntes”. Denna rörelse som lät sig inspireras av fader Edward Holloway, säger att Gud arbetar genom evolutionen för att bringa ordning i kosmos. Kristus är den förkroppsligade Lagen om enhet och riktning, mästare och centrum i människans och universums historia. I broder David Barrets ord under ett Faith Movement-symposium år 2003, ”känner Guds medvetande till och godkänner på ett aktivt och dynamiskt sätt skapelsen som en enhet under utveckling, ett helhet som befinner sig under evolution. Denna enhetslag kan vi se i varje aspekt av det materiella universum, och den är på samma gång relationen mellan alla delarna i det i form av en enhet inför Guds medvetande. Det som är viktigt att förstå är att enhetslagen visar på den grundläggande relationen mellan universum och Guds medvetande. Kontroll och riktning, rymd och tid, mening och syfte är alla beskrivningar av hur materia som evolverar bildas av Guds medvetande i en ständig akt av vetande och viljande.”

Det är ett elegant försök att bringa tro och vetenskap i harmoni. Det betyder att ”naturens lagar” bör betraktas inte som något som är lösgjort från Gud utan som avsiktliga handlingar utförda av det gudomliga medvetandet. Genom dem kan man beskriva verkan i tid och rum som utgående från Guds eviga vishet, som ordnar med alla ting till ett slut. Detta slut eller mål finner vi i Kristi person, som är mänsklig och gudomlig. Den gudomliga tanken i vilken skapelsen själv innefattas och mot vilken den rör sig, är både det högsta universella och en särskild, konkret individ som föds, dör och uppstår inom skapelsen. Inkarnationens paradox betyder inget annat än att den uppstår inom världen som omger dess sanna centrum, och riktar kosmos mot början och slutet, alfa och omega. (Inom mekaniken skulle detta benämnas en ”attraherare”. Det är som om världens platta yta fick en form genom att man lade på den en så tung vikt att alla rymdens och tidens linjer nu kan löpa samman på den.)

”The Faith Movement” pekar i sina publikationer och föredrag ut att världen är en så fint balanserad och interrelaterad helhet att den inte kan ha utvecklat sig enbart genom slumpen. ”Materiens universum är som en stor vid duk som har sytts utan några sömmar. Vi finner där att varje del befinner sig i ett total ömsesidigt beroende med varje annan del, varje varelse med varje annan varelse. Universum är en ordnad harmoni som styrs genom lag.” Vetenskapen själv beror på att man finner osynliga lagar som bildar underlaget till den kosmiska harmonien och många hårdkokta materialister går med på att vårt universums fysiska konstanter verkar skapade ”som om”, just för att ge den bästa miljön för mänskligt liv (det är detta som kallas för den ”antropiska principen”).

”Downward Causation” (ung. Nedåtgående orsakssammanhang – kausalitet)

Det är mycket trösterikt för en religiös människa att få höra att det är möjligt för Gud att vara allenarådande även om universum utvecklar sig på det sätt som darwinisterna påstår. Men hänvisningen till Försynen verkar att betyda att vetenskapen i detalj måste förklara vad arternas uppkomst innebär. Om Försynen hänvisar till en högre nivå i ordningen, och inte till något mirakulöst ingripande på den genetiska nivån, då kan det vetenskapen säger oss tillåtas att stå där ”i all sin glans”, eftersom det då bara ger oss de nödvändiga ”horisontala” förklaringarna över hur saker och ting blivit till. Exponenter för den nya syntesen (liksom Teilhard de Chardin före dem) kan därför frestas att bortförklara de problem som evolutionsläran fortsätter att ställa oss inför. Men problemen ligger på ett djupare plan än att vägra erkänna att det finns ”kontroll och riktning”.

Motståndarna till evolutionsläran är snara att påpeka att det selektiva förädlandet och bio-genesen av arter verkar att tyda på att det existerar gränser för den härledda genetiska variationen. Dessutom är det föremål för diskussion hur mycket fossil-lämningarna kan hjälpa oss att spåra den evolutionära processen genom tiden. Det finns fossiler av djur som verkar befinna sig halvvägs mellan en viktig artgrupp och en annan, men till stor del beror synsättet på hur man klassificerar dem. Intelligent Design-teoretikerna har dragit uppmärksamhet till svagheten i evolutionärernas sak på det biomolekylära planet.

För att ”den nya syntesen” skall kunna vinna framgång krävs det att man förespråkar att det måste finnas flera verklighetsplan än bara det som materialiserna accepterar, eller kreationisternas två plan. Vetenskapsmän är mer och mer öppna inför möjligheten att det finns en hierarki av olika plan. Michael Polanyi ledde vägen mot ett återinförande av en multi-dimensionell ontologi när han antog existensen av morfogenetiska fält som hade sitt ursprung i något som ligger ovanför det materiella planet. Det finns gott om andra spekulationer. Arthur M. Young definierar fyra nivåer av att vara som har olika grader av frihet och tvång, och förbinder dem med de fyra orsaker till förändring som Aristoteles för fram (materiell, verkande, formell orsak samt ändamålsorsak).Wolfgant Smith har upplyst om många av moderna fysikens paradoxer och gåtor genom att hänvisa till traditionell kosmologi, även den thomistiska. (Se hans bok Teilhardism and the new Religion).

David Bohm talar om ”inbyggd” eller ”genererande” ordning som ingår i ett totalt sammanhang, vilket kan bidra till att förklara vissa kvant-fenomen.

Att med dessa möjligheter i tankarna även läsa de bibliska texterna kan leda oss till att se dessa som mera sofistikerade än vi tidigare trodde. Första Mosebok ger antydningar om en rad komplicerade villkor och tillstånd som fanns innan vår nuvarande värld blev till och det är möjligt att se dessa som händelser som ägde rum på olika ontologiska nivåer snarare än bara tidigare i tiden. Före syndafallet, säger Första Mosebok, åt inte djuren varandras kött. Vissa kommentarer som kyrkofäderna givit oss antar att fortplantningen under det tillståndet skedde på annan väg än den sexuella och att de ”kläder av skinn” (1 Mos 3:21) som Gud lät göra åt Adam och Eva inte var björnskinn som en modern läsare kanske föreställer sig utan det djurlika skinn som vi själva nu befinner oss i. I Edens trädgård där människan först blev åtskild från resten av skapelsen var död och sjukdom okända begrepp, vilket visar på att detta tillstånd var befriat från den entropi (naturens tendens att gå från ordning till oordning) som vidlåter vår tillvaro här på jorden.

Vetenskapen har gått med på att det kan ha varit olika fysiska lagar med i spelet under de första nanosekunderna (nanosekund=miljarddels sekund) av Big Bang eller i djupet av ett svart hål där tiden och rymden har tvingats sammanfalla till en enda entitet. Vad om Bibeln på sitt eget sätt också försöker beskriva en värld helt annorlunda än vår, en värld där naturen håller på att formas? Augustinus reflektioner på skapelsen i verket De Genesis ad Litteram kan ses som ett exempel på den kristna uttydningen enligt ett sådant sätt att se på saken. Augustinus ser tiden själv som något skapat, medan de sex ”dagarna” representerar, inte tidsperioder mätta i timmar, eller till och med tusentals år, utan olika aspekter på en spontan kreativ akt som ses i ljuset av änglarnas intelligens. Guds skapelseakt, lärde han, slutar i detta tillstånd där fröet står som symbol för hur skapelsen hela tiden går framåt och varje individ i sig bär fröet, både i kroppslig och andlig bemärkelse, till nästkommande individ, som är innesluten i den ursprungliga materian och utvecklar sig i tiden.

Detta koncept som handlar om fröet och dess betydelse ger oss en lämplig förklaring till hur Guds medvetande, där allt kan existera som sätt på vilka den gudomliga varat kan efterliknas (som är det thomistiska sättet att beskriva formerna i deras högsta aspekt), hänger ihop med den kroppsliga världen omkring oss där vissa ting existerar och andra inte. Detta ”frö-begrepp” påminner om Bohms ”inbyggda ordning”. Detta är kanske varje arts sanna ”morfogenetiska område”, den felande länken i början av varje evolutionskedja som vi behöver för att förklara hur former både uppstår och kvarstår i naturen.

Även om vi inte har mer än skummat på ytan när vi förklarat olika möjligheter som kanske har försummats i debatten mellan evolutionister och kreationister, får allt detta oss att tänka på följande anmärkning av Goethe: ”Det är omöjligt att tala om en del problem som naturvetenskapen ställer oss inför, om vi inte också tar hjälp av metafysiken, men inte den metafysik som vi finner i de lärdas vishet, utan snarare den som var, som är och kommer att vara före fysiken, med fysiken och efter denna.”

Ytterligare läsning:

David Bohm och F. David Peat, Science, Order and Creativity (Routledge,

1989).

Henri Bortoft, The Wholeness of Nature: Goethe's Way of Science (Lindisfarne

and Floris Books, 1996).

John Brooke och Geoffrey Cantor, Reconstructing Nature: The Engagement of

Science and Religion (T&T Clark, 1998).

Karl W. Giberson and Donald A. Yerxa, Species of Origins: America's Search

for a Creation Story (Rowman & Littlefield, 2002).

Etienne Gilson, From Aristotle to Darwin and Back Again: A Journey in Final Causality, Species, and Evolution (University of Notre Dame Press, 1984).

Mary Midgely, Evolution as a Religion: Stranger Hopes and Stranger Fears

(Methuen, 1985).

Seyyed Hossein Nasr, Religion and the Order of Nature (Oxford University

Press, 1996).

David L. Schindler (ed.), Beyond Mechanism: The Universe in Recent Physics

and Catholic Thought (University Press of America, 1986).