På tyska heter filmen “Die Grosse Stille,” den stora tystnaden. Det är en titel som är mer än lämplig för de 162 minuterna av oavbruten kontemplation. Det enda ljud som hörs är kyrkklockors klämtande, psalmsång, ljudet av fotsteg, vind, regn och så gott som inget annat.

Det påminner om det stilla sus i vilket Gud i Första Kungaboken 19:11-12 visade sig för Elia:

Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus.

Dessa ord, liksom andra, lika kraftfulla, ord ur Bibeln syns gång på gång på filmduken under filmen. Men upprepningen äger en fräschör, liksom liturgierna i de gregorianska hymnerna gör det, liksom naturens årstider och det dagliga livet hos munkarna i Grande Chartreuse.

De enda skådespelarna i filmen är ju Grande Chartreuse-klostrets munkar, det kloster nära Grenoble i de franska Alperna som är moderklostret till alla kartusianska kloster i hela världen.

Philip Gröning, 46 år gammal, från Düsseldorf i Tyskland, bodde där i sex månader. Hans enda hjälpmedel var en filmkamera och en Super 8-film. Han gjorde allt själv, iscensättning, produktion, regissering, filmning, ljud, klippning. Det förekommer inget konstgjort ljus i filmen, ingen musik, ingen berättarröst i bakgrunden.

Men det är just detta som gör filmens charm. Den är ödmjuk och rättfram. Den avslöjar utan att förklara. Den tränger ner i själen som ett fruktbart frö.

Munkarna själv bestämde tidpunkten när det var dags att göra filmen. Gröning presenterade sin idé för dem för första gången för 19 år sedan. Och de svarade: ”Kanske ni kan få göra den om 13 år.” De kallade på honom år 1999. Filmen blev klar år 2005 och presenterades vid filmfestivalen i Venedig, i kategorin ”Horisonter” (”Orizzonti”) i vilken experimentfilmer visas.

Men ingen hade kunnat ana den oerhörda framgång filmen i vintras skulle få i Tyskland. Man trodde det var omöjligt att den skulle kunna överträffa till och med den senaste Harry Potter-filmen, men det var precis vad som hände.

Och ändå är kartusianerna det mest dolda av alla ordensfolk. De ger inga upplysningar om sig själva och arbetar inte på att skaffa proselyter. Noviserna – i filmen förekommer en som kommit ända från Afrika – kommer till klostren på det mest mystiska, oförklarliga sätt.

Att så många biotittare önskar ta del av ”Den stora tystnadens” kontemplativa stillhet är ett tecken på att det är detta många människor i vår tid söker.

Det kanske är en slump, men på samma gång som filmen visas på de italienska biograferna, får den kartusianska spiritualiteten allt större uppmärksamhet i Italien och över hela världen.

Den 26 mars publicerade den populära dagstidningen ”Clarin” en lång artikel som bar rubriken “A solas con Dios” (Ensam med Gud) och som handlade om landets enda kartusianska kloster. Det ligger i Deán Funes, inte så långt ifrån Córdoba och artikelns författare, Leonardo Torresi, skrev den i en stil som liknar cinematografiska stilen i ”Den stora tystnaden”.

I Italien fanns i den italienska biskopskonferensens tidning "Avvenire" den 22 mars en ledare av Fabio Falzone som handlade om Grönings film, och den 29 mars ägnades två hela sidor av tidningens kulturbilaga åt filmen, med kommentarer både från teologen Pierangelo Sequeri och poeten Roberto Mussapi. Andra tidningar har också visat stort intresse för ämnet.

Bokförläggaren Rubbettino har givit ut en bok av Enzo Romeo, som heter “I solitari di Dio” [Guds enslingar]. Den ägnas åt kartusianklostret Serra San Bruno i Calabrien, som grundades under 1000-talet av den helige Bruno, grundaren av kartusianorden.

Boken säljes tillsammans med en DVD som filmades av Romeo i samma kloster och som för två år sedan sändes av RAI, den italienska statliga TV-kanalen.

Till dessa tecken på allmänhetens intresse i kartusianerna och deras ”stora tystnad” kan tilläggas några andra som mera berör klosterlivet överlag.

I Storbrittanien blev programmet “The Monastery” som BBC visade i maj 2005 och som sågs av ett stort antal tittare en framgång och det kommer snart att följas upp av en serie som heter “The Convent.” I det nya programmet kommer vi att få se fyra kvinnor som tillbringar sex veckor i Sankta Klara-klostret i Arundel, i södra England.

__________


Här följer kartusianernas fylliga länk som finns på fem språk:

> Carthusian Monks and Carthusian Nuns

__________


Presentationen av filmen på engelska:

> “Into Great Silence”

__________


Boken och dvd:n om det italienska kartusianska klostret i Serra San Bruno kan köpas på följande adress:

Enzo Romeo, “I solitari di Dio”, Rubbettino Editore, Soveria Mannelli, 2006, pp. 80, euro 12.00, inklusive dvd:n.>

__________


Här nedan följer artikeln ur “Clarín” den 26 mars, 2006, om kartusianklostret Deán Funes i Argentina:

> “A solas con Dios”

Ensam med Gud

ur Clarín.com den 26 mars 2006

Katusianklostret i Deán Funes är landets strängaste kloster. De sju munkarna som bor instängda bakom murarna framlever sina dagar i absolut tystnad, mellan morgonbön och nattlig mässa. Idag öppnar de dörrarna till sitt hem för första gången.

Under munkdräktens veck, med kapuschongen upptagen över ansiktet, skrider en korpulent man fram. Han var en gång en hjärtspecialist med strålande karriärutsikter. Plötsligt kommer en annan, yngre man, en jätte från Bayern som tillbringar dagarna bakom ratten på en traktor, ensam med maskinens brummande. Han sysslar med att stapla backarnpå varandra, sköta om tomatplantor, fösa på korna. Om det sedan verkar vara absolut nödvändigt, kommer hjärtspecialisten att mäta blodtrycket på någon klosterkamrat, men inget annat, bara detta, en mycket liten åtgärd för att hedra läkarvetenskapens hederskod. Det går åt mycket mera tid att bygga upp några av stugorna och fordra dem med papp. När det så behövs drar den store munken från Tyskland på sig arbetskläder, han sköter ensam om flera hektar av torra fält, i sitt hemland var han ortopedisk skomakare.

Nu är klockan sju på morgonen. Dags för morgonmässan. De två männen kommer punktligt dit men hälsar inte på varandra, bara ifall deras blickar av en händelse råkar mötas tittar de på varandra.

Kartusianmunkarna under ett högtidligt ögonblick
i morgonmässan klockan sju på morgonen

Så är det alltid. Kartusianerna är människor insvepta i den mest absoluta tystnad. Och i en obeviklig rutin, som inte är något att skämta med och som är för alltid...

För att förstå det måste man försöka leva sig in i deras situation. Enligt definitionen i deras klosterregel är kartusianerna munkar vars specialitet är kommunikationen med Gud. De är fast beslutade att för alltid leva – de önskar göra det, det är deras offergärning som de frivilligt tagit på sig – i ett rum som har ett fönster som vätter mot en mur, som människor som inte tar någon hänsyn till världen utanför denna mur, och vars enda dörr öppnas mot en kyrkogård, som visserligen ännu inte innehåller några döda, men som en dag skall uppta dem själva och de fruktar det inte... De kommer att begravas utan kista, som de ”går och står”, för så begraver man en människa som ägnat hela livet åt bönen och för vilken bönen varit det enda som skett till övermått.

Det är viktigt att framhålla att det inte finns så många dylika personer, i hela världen bara runt 450. Det finns sju i Argentina, närmare bestämt i klostret San José de la Cartuja, som ligger i Deán Funes, i regionen Córdoba. Det är landets mest krävande kloster, kartusianerna lever här nästan utan att tala med varandra och med bara så mycket kontakt som behövs för själva överlevnaden. De framlever sina dagar utan musik, utan TV, bara en gång i veckan äter de en gemensam måltid, deras gudstjänster delar natten och dagen i två delar.

Det är ett liv i uppoffring och botövningar. ”Torrt som fnöske”, säger klosterföreståndaren Juan Aresti, som är från den baskiska staden Bilbao. Han ler när han hälsar men sedan återtar hans ansikte sin vanliga stränghet. Han säger att vi måste ha några saker klara för oss innan intervjun börjar, sedan, när han förvissat sig om våra goda intentioner, kan vi få göra en rundvandring i klostret. Till sist blir vi klara och han godkänner oss. Vi får ta emot en mycket ovanlig ynnest: under tre dagar kommer han att för vår tidskrift öppna dörrarna till den värld han så svartsjukt bevakar. Och han gör rätt i det: ännu värre vore det för klostret att tystnaden där skulle skingras än att buller skulle komma in.

Botgörarna

Deán Funes är kanske inte den vackraste orten i regionen Córdoba, men detta kompenseras mycket väl genom det livliga torglivet, barerna och folklivets charm, allt detta i en provins som bör vara bland de främsta i världen vad gäller humor och glädje. Här uppskattas kartusianernas diskreta närvaro i bakgrunden. För att komma till dem måste man färdas sju kilometer fram till ett vägskäl utan anvisning om vilken av vägarna som leder dit. Ingen inbjudes att besöka kartusianklostret, men kan komma dit för att ställa exakta frågor.

Cartuja San José, Argentina

Men avskildheten behagar munkarna, och så småningom når vi trots bristen på skyltar fram till klosteranläggningen som liknar en medeltida by med bergen i bakgrunden. Klostret utgör en konstfullt hoppsatt ansamling av tegelstenar med kyrkans torn som högsta punkt. Det är en perfekt plats för isolering. Inget fönster vätter utåt mot omvärlden och en stenmur – som ännu ej är färdigbyggd – kommer så småningom att omsluta den lilla byn. Nu utgörs avgränsningen av en stor träport med en minimal inskription: Klosterområde. Imorgon kommer vi att inbjudas att träda in genom den, idag föreslår oss fader Juan,trots att han verkar trött, att vi skall göra en promenad på fälten. Han är 68 år gammal, det är torsdag och han har varken ätit eller druckit något sedan tisdagens lunch. Då åt han lite kokt fisk, en sallad och en banan. Det är väldigt lite för att stå sig på i två och en halv dagar men sådana är reglerna i den orden där botgöringsövningar (s.k. penitencias – vilket ord klosterreglerna beskriver som ”medel som tjänar till att lindra köttets besvärande tyngd och göra att vi kan skynda i Herrens efterföljd”). Fader Juan skyndar också iförd ett par skor där sulan är lagad med ett stycke papp. Han har ett par nya skor, man tycker att det är bra att som god kartusian använda upp dessa till det yttersta. Vi förstår genast att en trasig skosula inte är något att fästa någon vikt vid. Fadern öppnar sin skjorta genom att knäppa upp två knappar och där vi får syn på en slags väst, sträv som en dörrmatta, som trycker hans bröst. Det är tagelskjortan (el cilicio) som är tillverkad av hästhår och som fästes vid kroppen med en tunn fläta av espartogräs. Kartusianerna bär alltid en sådan, även som nu under tryckande värme; den syns inte men de känner alltid av den.

Det är dag nu och munkarna måste sova en stund. De klarar inte av att vara uppe ända fram till åtta på kvällen. Innan de lägger sig att sova intar de lite torrt bröd och vatten. Under sex av årets tolv månader är den enda tillåtna måltiden lunchen. Bara från påsken fram till Det heliga korsets upphöjelse den 14 september får de också inta kvällsvard. De går och lägger sig tidigt för omkring tolv på natten börjar dagen för dem på nytt. Alla stiger upp för att be de längsta och djupaste bönerna som kallas matines och laudes och som varar runt tre timmar. Dessa böner försiggår i ett halvmörker på gränsen till totalt mörker.. Sedan kommer den andra delen av deras sömn varefter de stiger upp på nytt klockan halvsju. De äter aldrig frukost.

Ett liv i avskildhet

Han var en argentinsk munk som besökte olika kartusiankloster i världen. Idag är han den ende inhemske ordensbrodern i såväl Deán Funes som i Argentina. Fader Jorge Falasco är 59 år gammal, läkare och arbetade som hjärtspecialist i fyra år i René Favaloros lag av kardiologer. Under sex år utövade han sitt yrke, därefter började han studera till präst. Från klostret i Zaragoza, som var hans tidigare kloster, sänder man honom de kulor han behöver för att tillverka sina vackra och väldoftande radband. De har rosafärgade kulor och ligger i små askar. Den medicinkunnige fadern arbetar i sin cell, så kallar man de små husen där munkarna bor. Trots benämningen liknar de mera bekväma bungalows än en fängelsecell, men man måste då tänka på att de tillbringar 19 timmar om dagen i denna bostad, den största delen tiden försjunkna i djup bön. Varje cell har ett bord, ett kök, en avbalkning för sängen och också en egen liten trädgård, avskild från de andra små husen genom en mur. Där kan de röra sig ute i friska luften, men utan att se något eller någon, omgivna endast av de fyra väggarna och himlen.

”Det kan tyckas underligt, men i dessa celler känner man en otrolig frihet”, säger fader Juan medan han leder oss genom klosterområdet. Han går med oss ända fram till refektoriet (matsal i ett kloster) där det bara är på söndagarna och de religiösa festdagarna som kartusianerna samlas för att äta tillsammans. Vid måltiderna råder samma tystnad som nu när matsalen är tom. Det enda den innehåller är – förutom långbordet och pulpeten för läsningarna – tallrikarna och besticken som med pedantisk perfektion ligger framlagda mellan servietterna. När de äter här sätter de sig till bords i samma ordning som i kyrkokoret. De lyssnar på en biblisk läsning som sker från pulpeten som tillverkats av en gammal boddisk köpt på en auktion. De talar ej. De andra dagarna äter de i ensamhet. Eftersom allt i klostret syftar till så stor avskildhet som möjligt, håller man inte upp dörren för den munk som går från cell till cell med en liten serveringsvagn. Man talar inte om sina önskemål för måltiden utan skriver upp dem på en liten tavla som man ställer fram utanför dörren till cellen: Fasta, frånvarande, 250 g bröd, öl.

I varje cell finns en särskild del för förättandet av bön. Bara klosterföreståndaren äger ett privat kapell, där han firar mässa i absolut ensamhet. Ensamhet och tystnad (soledad y silencio) är de ord som oftast förekomer i klosterreglerna. Guds röst, säger man, är en viskning och för att höra den måste man vara tyst. Det är detta som är klosteravskildhet (klausur): ensamheten och tystnaden i munkarnas liv blir till en ”svag men äkta” avbild av Guds ensamhet. Kartusianerna ber för oss som befinner oss utanför klostermurarna, och denna deras specialitet gör att de avskärmar sig från sådant som är av omedelbart och konkret värde för samhället. Är detta något bra? De skulle säga att det inte främst handlar om att värdera saker och ting genom hur stor direkt nytta man kan ha av dem.

”Buller är ett ständigt problem”, säger fader Juan. Bullret i ett kartusiankloster kan till exempel – som nu – utgöras av en surrandet från en gräsklippningsmaskin hundra meter från där vi står. Det är det enda ljudet på detta område om 137 hektar som munkarna för första gången kom till år 1997. De slog sig ner här i en byggnad som numera används som lagerlokal och år 2004 invigde de ett byggnadskomplex, 5 000 kvm av övertäckta byggnader med tak från Chile som skall skydda mot jordbävning. Det består av 22 celler, en kyrka och ett kontor. Det är en perfekt uppförd samling byggnader som ger ifrån sig en genomträngande doft av trä av god kvalitet och är prydd med ett tiotaltal fina dekorationer. Möblerna som hämtades från ett nedlagt kloster i Jerez gör också ett sakralt intryck. Mattor och prydnadsvaser av lokala hantverkare skänker ytterligare prydnad. Ljuset silas genom fönsterna men inte så dämpat att det får en att känna sig som i medeltida mörkt källarvalv. Om det behövs en påmminelse om vilket århundrade vi befinner oss i, så finns här bevakningskameror, brandvarnare och självlysande lampor. Mera estetiska är de röda glasfönstren i kyrkan över vilka finns en balkong när besökare kan följa gudstjänsterna.

Det kommer inte så många besökare hit. Munkarna kan ta emot besök från en familjemedlem två dagar om året eller två familjemedlemmar en dag var och en. Det är inte mycket tid om man tänker på att de kommer så långt bort ifrån. Sex av de sju munkarna är utlänningar. Det finns tre spanjorer, två italienare och en tysk. Kvinnor får inte komma in i klosterområdet och därför inte heller delta i mässan. Det är inte en kyrka avsedd för allmänheten. Det finns inga bänkar och munkarna står längs korets sidor. Deras kapuschonger gör det nästan omöjligt för dem att kunna se varandra. Det är en avsikt bakom detta. Det är meningen att de skall vara ensamma också när de är tillsammans.

Kyrkan

Vi är inbjudna att delta i eftermiddagsandakten. Den italienske fadern, Piero Marangoni, 37 år, den yngste av alla, drar i repet som hänger ner från trissor från kyrkklockan. De andra kommer in i kyrkorummet men låtsas inte om varandra. Ur sina hymnböcker läser de de gregorianska hymnerna. De sjunger med vacker röst, som är en fröjd att höra. Andaktsstunden är inte lång och munkarna ger sig iväg på samma sätt som de kom, var och en åt sitt håll.

Manteln som broder Andrés Hofmiller bär skulle kunna få vilken djärv modetecknare som helst att bli avundsjuk. Den är gjord av jeans-tyg och har också den en kapuschong. Den är skapad av broder Luis Burón, klostrets skräddare, som med sina 78 år är den äldste i huset. Tyske Andrés som varit kartusian sedan 25 år sålder, är nu 41. Han frågar oss om vi vill ta en tur i skåpbilen. Väl i bilen berättar han att han var en av de första tre som kom hit. ”Det första vi gjorde var att köpa en machete (en slags huggkniv) för hugga bort ogräset och en maskin för att klippa håret”, erinrar han sig. Det var absolut nödvändigt. Marken var täckt av en ogenomtränglig snårskog. Och de kunde inte ge upp vanan att raka hela huvudet, en gång per månad.

Munkarna består av fäderna (som är präster eller på väg att bli det) och bröderna som är lekmän. Bröderna tillbringar sju timmar om dagen med att arbeta utanför cellerna, men kan bara delta i en av de fyra månatliga vandringarna. Fäderna kan ge sig iväg ut att ströva runt på bergen varje måndag efter lunchdags. Vandringen tar fyra timmar och de passar på att prata lite med varandra. På samma sätt tillbringar de de två andra timmar avsatta till förströelse, på söndagarna. Det är allt. Resten av veckan ser de knappt varandra under gudstjänsterna och de yttrar bara då och då ett ord till varandra om det är absolut nödvändigt. De som har något bestämt att uträta kan telefonera till varandra genom en interntelefon.

Bortom denna världens larm

Under sina år som präst har fader Juan gått från en ytterlighet till en annan. Från att ha haft intensiv kontakt med befolkningen i Zaire och Ruanda – han var jesuit och tillbringade sex år i Afrika – till denna stränga avskildhet med möjlighet att gå utöver klosterområdet endast för att gå till doktorn och en resa vartannat år för att bege sig till kartusianernas årsmöte i huvudklostret (som finns i Frankrike). Denne fader tycker mycket om att spela fotboll och han har förvånansvärt stora insikter i denna sport, men de gäller tiden då fotbollen var brun till färgen. Det var flera år sedan han senast såg en match men han betraktar detta bara som ännu en uppoffring bland alla andra. ”Även detta är något som vi vill offra åt Gud”, säger han och ler. Han läser religiösa dagstidningar och genom godsets förvaltare får han nyheter uifrån. Bara om han anser det vara nödvändigt kommenterar han nyheterna med munkarna. Kartusianorden har beslutat att reglerna skall vara sådana, men det är som i en annan värld.