av Mary Eberstadt

I

För många människor – både idag och när encyklikan kom ut den – är det omöjligt att förstå kyrkans inställning. Vuxna som är ense om saken får helt enkelt befallningen att inte använda preventivmedel? Fruktansvärt... Föräldrar i tredje världen berövas tillgång till preventivmedel och aborter? Kan bara beskrivas som kriminellt... Att förbjuda kondomer där som risk finnes att bli smittad av Aids? Så oerhört att det inte går att säga i ord.

Med detta dokument fick Paulus VI ta emot ”världens fördömande” (filosofen Elizabeth Anscombes ord) och åren som gått sedan 1968 har ytterligare lagt sten på börda. Alla har väl hört Monty Pythons “Every Sperm Is Sacred”? eller hört alla skämten? ”You no play-a the game, you no make-a the rules.” ”Vad kallar du rytmmetoden? Vatikanroulett.” Och ”Vad kallar du en kvinna som använder sig av rytmmetoden (säkra perioder)? Mamma.”

Som alla vet så är det inte bara kyrkans motståndare som tycker om att driva med kyrkans inställning i frågan. Det gör också många katoliker i USA eller Europa – särskilt de så kallade oliktänkande, dissidenterna eller ”kafeteria-katolikerna” som även skulle kunna kallas ”katoliker som är trogna i allt annat än detta”. ”Ja, jag kan nog kalla mig katolik men jag är överdriver inte”, är vad de säger, och menar med detta: ”Jag tar gärna åt mig beröm för upplysta katolska ställningstaganden som rättvisa i samhället, civila rättigheter och annat som alla kan uppskatta, men tror naturligtvis inte på de ålderdomliga lärorna om skilsmässa/homosexualitet/ och framför allt inte det påven säger om födelsekontroll!”

Vi har till exempel värden för tv-kanalen FOX News, Sean Hannity, som beskriver sig själv för tittarna som en ”god” och ”from” katolik – och som en som råkar tro – det har han sagt i tv-rutan – att ”artificiell födelsekontroll är något bra”. År 2007 utmanades han i sin show av fader Tom Euteneuer, medlem i organisationen Human Life International, som sade att ett dylikt uttalande från en offentlig person egentligen uppfyllde alla krav på heresi. Och Hannity reagerade som så många andra när han fick mothugg i sina lättvindiga uttalanden. Han opponerade sig och sade att han ansåg frågan om preventivmedel vara överflödig jämfört med andra, viktigare frågor. Han frågade vilken rätt prästen hade att säga till honom vad han borde göra (”döm inte så blir du inte dömd” (Matt. 7:1), sade Hannity). Och han uttryckte sin förfäran över tanken på att någon, vem det vara månde, skulle kunna hindra honom att ta emot kommunion för en så bagatellartad försyndelse.

Och så har vi det öde som Humanae Vitae fått gå till mötes i det som finns kvar av kyrkan i Förenta Staterna eller i resten av den västliga världen för den delen. Med varje år som går verkar det som om allt färre präster kan förklara läran som Humanae Vitae innehåller, allt färre församlingsbor lyder den och allt färre bildade människor kan låta bli att rulla med ögonen vid tanken på att någon år 2008 skulle kunna vara så gammalmodig att den vägrar att tro att preventivmedel är det bästa som hänt mänskligheten och det som leder den framåt till allt större frihet – Ack, Du sköna nya värld!

Och just i denna som det tycks fullständiga samstämmighet om det löjliga i denna encyklika, mitt i den aska som har strötts över en kristen doktrin som funnits i tvåtusen år, får vi oss plötsligt en fascinerande och faktiskt ytterst roande modern moralpredikan till livs – roande åtminstone för den som gillar svart humor.

“Han som tronar i himlen ler,” lovar psalmisten, i ett stycke som handlar om att glädjas över triumfen över ens fiender. Om detta är sant, då måste all uppståndelse som denna fyrtioårsdag födelsedag väckt vara något alldeles extra. Fyra årtionden efter dess publicering har inte bara dokumentets viktigaste förutsägelser visat sig stämma vara bevisat med en logik grundad på erfarenhet, utan de har även bekräftats i mer än normalt hög grad, vilket inte är så vanligt för utsägelser. Och detta på ett sätt som författaren omöjligen kunde ha förutsett, för när dokumentet skrevs existerade ännu inte de förhållanden som nu bekräftas av vetenskapsmän som saknar minsta intresse i denna doktrin. Ja, många stolta motståndare till kyrkan bekräftar den till och med helt oavsiktligt.
Fyrtio år efter dess utgivning har denna encyklika kommit att mötas av så många oväntade händelseutvecklingar, både sekulära och religiösa, att det är nog för att man skulle kunna svära på att det finns en humorist i himlen.

II

Låt oss börja med att betrakta det som kan kallas den första sekulära ironin som ger sig tillkänna för alla och envar: De särskilda förutsägelserna i Humanae Vitae om hur världen skulle se ut om artificiella preventivmedel blev allmänt spridda. Encyklikan varnade för fyra tendenser som skulle bli resultatet av ett sådant scenario: allmän urholkning av moral och moraliska normer i hela samhället, ökning av otrohet, minskning av männens respekt för kvinnorna och regeringars påtvingande av artificiell födelsekontroll på människorna i sina länder.
Under åren som gått alltsedan Humanae Vitae uppträdde på scenen har många framstående katolska tänkare kommit med det argument, för vilket de lagt fram många olika slags bevis, att den samhälleliga utvecklingen har besannat var och en av dessa förutsägelser. Så till exempel monsignore George A. Kelly i hans år 1978 utkomna “Bitter Pill the Catholic Community Swallowed” och de många bidragen från Janet E. Smith, vilka inkluderar Humanae Vitae: A Generation Later och volymen där hon är medredaktör: Why Humanae Vitae Was Right: A Reader.

Och i detta ligger en ironiernas ironi. Fastän det i det stora hela är katolska tänkare som har samlat in de senaste empiriska bevisen till försvar för Humanae Vitae och dess förutsägelser, så har under dessa fyrtio år de flesta av de experter som faktiskt frambringat de empiriska bevisen varit sociologer hemmastadda endast inom området sociologi. Som sociologen W. Bradford Wilcox framhävde i en essä skriven år 2005: “De ledande vetenskapsmän som har behandlat dessa ämnen är inte kristna och de flesta av dem är inte konservativa politiker eller samhällsexperter. De är snarare ärliga vetenskapsmän inom samhällsvetenskap som önskar följa upp alla fakta oberoende av vilka resultat dessa leder till.”

Låt oss till exempel liksom Wilcox tänka nobelprisvinnande ekonomen George A. Akerlof. I en berömd artkel, publicerad år 1996 i the Quarterly Journal of Economics, förklarade Akerlof med ett språk hämtat från modernt ekonomiskt tänkande varför den sexuella revolutionen – i motsats till vad man trodde i allmänhet – har lett till en ökning både av utomäktenskapliga barn och aborter. I ett annat verk som publicerades i the Economic Journal för tio år sedan, upptäckte han det empiriska sambandet mellan minskningen i giftermål och antalet män som är gifta fäder – vilket båda är följderna av preventivmedelsrevolutionen – och den samtidiga ökningen av sådana uppföranden till vilka ogifta män har större benägenhet än kvinnor – drogmissbruk, arrestering och fängslande, för att bara nämna tre av dem.
Under forskningens gång fann Akerlof ett starkt samband mellan minskningen av äktenskap å ena handen och ökningen i fattigdom och social patologi å den andra. Han förklarade dessa fynd i icke-tekniska termer i tidskriften Slate: “Även om vi aldrig vara helt säkra på vad som vållar en förändring i samhälleliga vanor, så passar teorin om en teknologichock in på de fakta vi har. Den nya teknologin i födelsekontrollens tjänst togs i bruk på en enda gång och i massiv skala. Vid ungefär samma tid förändrades mönstren för äktenskap och fruktsamhet på liknande sätt.”

Till dessa exempel på genuin samhällsvetenskap som bekräftar det som katolska tänkare hade förutsett, kan vi lägga många andra exempel som visar på de negativa följderna sexrevolutionen haft på barn och samhälle. Daniel Patrick Moynihans grundläggande arbete år 1965 på den svarta familjen är bara ett exempel. Vi kan också nämna den kritiska forskning som psykologen Judith Wallerstein under flera årtionden bedrivit på skilsmässors inverkan på barn, Barbara Dafoe Whitehead’s välkända arbete om vad som händer med barn som växer upp i enfamiljsfamiljer, Sara McLanahan’s nyskapande bok: Growing Up with a Single Parent; och David Blankenhorn’s Fatherless America, är ytterligare gedigna sammanfattningar av de dåliga empiriska nyheterna om vad som sker när familjer splittras.

Många andra böcker följde i samma stil. De är analyser som visar på äktenskapets fördelar. Vi kan nämna till exempel James Q. Wilson’s The Marriage Problem, Linda Waite’s och Maggie Gallagher’s The Case for Marriage, Kay Hymowitz’s Marriage and Caste in America, och Elizabeth Marquardt’s nyligen utkomna Between Two Worlds: The Inner Lives of Children of Divorce. Vi skulle kunna nämna många flera exempel på hur allt flera fakta har kommit i dagen som stödjer påståendet att den sexuella revolutionen har inneburit en katastrof för stora grupper i samhället.

Detta påstående har fått ytterligare relevans genom att man under dessa årtionden undersökt vilken relationen mellan den sociala välfärden och problemfamiljer (vi kan läsa det på sidorna av den avgjort icke-katolska tidskriften Public Interest). Andra tankeväckande verk har observerat att privata handlingar, framför allt de sexuella vanorna som kommit att bildas efter den sexuella ”revolutionen” har haft omfattande konsekenser för det samhälleliga livet, se Charles Murray’s Losing Ground och Francis Fukuyama’s The Great Disruption .

Med allt detta vill jag bara säga att ett akademiskt och intellektuellt nytänkande påbörjades strax före publicerandet av Humanae Vitae vilket det inte längre är möjligt att ignorera. Ackumulerandet av empiriska bevis visar den fördärvliga inverkan den sexuella revolutionen haft på många vuxna och barn. Även om vi emellanåt försöker sätta upp en glad min vid betraktandet av samtida samhälleliga tendenser så går det ändå inte att bortförklara de dock historiskt sett höga procenttalen av splittrade familjer och barn utom äktenskapet. I ”Crime, Drugs, Welfare—and Other Good News”, som är en nyligen publicerad artikel i Commentary, applåderade Peter Wehner och Yuval Levin det faktum att olika åtgärder för att avhjälpa social ofärd och dysfunktion verkar att ha förbättrats jämfört med tidigare, även vad gäller våldsbrott och stöld samt tonåringars missbruk av alkohol och tobak. Dock måste även de erkänna att ”några av de viktigaste indikatorerna – på hur den amerikanska familjen mår och dess kraft – hittills har vägrat att gå uppåt.”

Allt som allt är det bara att konstatera (trots att det finns en del försvarare som Stephanie Coontz) att nästan alla som äger bevis i sin hand måste erkänna att den sexuella revolutionen har försvagat familjebanden och att närvaron av biologiska föräldrar som båda lever med familjen är en av de viktigaste indikatorerna på hur ett barn mår, samt att ett hem som upplösts inte bara är ett problem för individerna utan även för samhället i stort.

Vi kan bara tänka på den politiska frifräsaren och socio-biologen Lionel Tiger. Denne man kan knappast betraktas som en som fjäskar för påven – han beskriver religionen som ”en förgiftad fråga” – har Tiger ändå gång på gång betonat att den sexuella revolutionen utgör kärnan i de särskilda problem som utmärker vår tid. Boken The Decline of Males som han skrev år 1999, blev särskilt kontroversiell bland feminister på grund av sitt argument att de kvinnliga preventivmedlen hade ändrat balansen mellan könen på ett oroande nytt sätt (framför allt genom att männen inte längre har något att säga till om i frågan om att skaffa barn).

Även hans sätt att länka användandet av artificiella preventivmedel till förekomsten av splittrade familjer, ökad fattigdom bland kvinnor, sämre relationer mellan könen och problemet med ensamma mödrar har fått många att höja på ögonbrynen. Tiger kommer även med argumentet – som vi inte ser i Humanae Vitae men däremot i andra katolska teologiska verk – att det råder samband mellan preventivmedel och abort. Han sade rakt ut att ”trots effektiva medel att förhindra graviditeter är aborttalen högre än någonsin... Alltså: användandet av preventivmedel höjer aborttalen.”

Vem kan alltså förneka att förutsägelserna i Humanae Vitae och i utvidgad bemärkelse hela den katolska moralteologin har bekräftats med uppgifter och argument som inte ens fanns till hands år 1968? Men nu kommer en frågan som hela tiden poppar upp: Har hela denna dramatiska omvärdering av det vi empiriskt vet om vår värld lett också till en om än motvillig världslig omvärdering och ett erkännande att Paul VI kanske när allt kommer omkring hade rätt i sin encyklika? Svaret är att detta är något som helt klart inte har skett. Och detta är bara början av den dissonans som omger oss människor i detta Herrens år 2008.

III

På samma sätt som de empiriska bevisen har visat att den sexuella revolutionen haft förödande inverkan på barn och familjer, så har de senaste fyrtio årens utveckling också befläckat den mantel som går under benämningen ”vetenskap” och som de som förtalade Humanae Vitae en gång använde för att svepa in sig själva i. Vi kan särskilt tänka på läran om den nära förestående domedagen som går ut på att jorden inom kort tid kommer att bli överbefolkad. Denna teori var populär och hade stort inflytande under tiden för Humanae Vitae’s publicering men har nu förkastats.

Läran om överbefolkning härrör från Thomas Robert Malthus’ berömda bok från slutet av 1700-talet, Essay on Population, som kom med den nya synpunkten att det var mänskligheten själv som agerade som en slags gissel åt sig själv och därför skulle pressa på tills det inte fanns någon annan lösning än befolkningskatastrof. Även om malthusianismen uppkom i en helt annan tid och plats var den i full blomstring i USA så sent som under tidigt 1960-tal. I själva verket publicerades Humanae Vitae två månader före den hittills mest framgångsrika populariseringen av Malthus’ tänkande, nämligen Paul R. Ehrlich’s The Population Bomb – som börjar med följande ord: “Striden som handlar om att föda hela mänskligheten är förlorad. På 1970- och 1980-talet kommer hundratals miljoner människor att hungra i hjäl, hur många katastrofplaner man än sätter in nu.”

Om, som George Weigel har påpekat, 1968 var det absolut värsta året som Humanae Vitae kunde valt att bli publicerad på, så kunde det inte ha varit ett mera lämpligt för Ehrlich och hans apokalyptiska teori. Ehrlich som var en entomolog med fjärilar som specialitet fann en amerikansk publik, inklusive en generation katoliker, som var otroligt mottagliga för hans allra mest pessimistiska tankar om mänsklighetens framtida.

Detta var den våg som The Population Bomb red på och boken blev till en av de största bästsäljarna under senare år. Även människor utan metafysiskt sinne var förstås fascinerade av Ehrlichs domedagsstämning. Men den var alldeles särskilt lockande för missnöjda katoliker – för om överbefolkning var ett problem då var det ingen tvekan om vad som var lösningen: Låta kyrkan häva preventivmedelsförbudet!

Är det verkligen en slump att det ädla syftet att rädda vår planet inföll exakt samtidigt med ett mera själviskt syfte, nämligen att fritt få utlopp för sin sexualitet, vilket blev möjligt genom p-pillret. Dissenter bland katolikerna hade särskilt stor anledning att peka på ”den vetenskapliga tesen om överbefolkning” och de gjorde det också. I den högre moralitetens namn kunde de argumentera att födelsekontroll var det minst onda av två onda ting (denna ståndpunkt var till exempel den som den år 1986 exkommunicerade Charles Curran företrädde).

Mindre än ett halvt århundrade senare tycks oss denna oro inför alltför stora födelsetal snarare vara en pseudo-vetenskap, i lika hög grad en sådan som frenologi. Nej, där är vi oschyssta mot frenologin... Litteraturen om överbefolkning har inte bara övergivits av tänkare som vänt sig till mera sofistikerade vetenskapsgrenar, utan har faktiskt visat sig vara så felaktig att våra dagars knivskarpa teorier mera handlar om just det motsatta, nämligen att bristen på födda barn gör att Västvärlden alltmer kommer att bestå av åldringar.

Ja, vetenskapen om överbefolkning har i själva verket råkat i så stort vanrykte att Colombia University-historikern Matthew Connelly i år kunde ge ut boken Fatal Misconception: The Struggle to Control World Population och bärga in en förtjust rescension i Publishers Weekly – och detta genom att motbevisa samma överbefolkningsargument som en del hoppades de skulle kunna använda sig av för att underminera kyrkans lära. Denna tillrättavisning är desto mera nöjsam efterson Connelly så noga framhåller att han är en personlig fiende till den katolska kyrkan (i en not säger han att den naturliga familjeplaneringen ”fortfarande misslyckas för de par som försöker sig på den”).

Fatal Misconception är ett avgörande bevis för att det spöke som målades upp om den hotande överbefolkningen – och som användes för att i vetenskapens namn drämma till Vatikanen – var ett groteskt misstag hela tiden. För det första, säger Connelly, hade rörelsen som önskade kontrollera befolkningssiffrorna fel i det de sade. De två starkaste argumenten som ”befolkningskontrollanterna” lägger fram är att de säger att de drog Asien upp ur fattigdom och hjälpte till att göra vår planet en beboelig plats. Connelly avvisar båda dessa argument som felaktiga.

Ännu mera förödande är det när Connelly sticker hål på det höga moralanspråket som de som skriker om överbefolkning ställer. Inte endast underlät vetenskapen som ägnade sig åt överbefolkningsscenariot att hjälpa människorna, säger Connelly, utan lyckades även ställa till med skada, och detta på ett sätt som får oss att tänka på några av de allra vidrigaste händelserna i vår nutidshistoria:

Den stora tragedin i fråga om befolkningskontroll, det ödesdigra missförståndet, var att några personer trodde att de förstod andra människors intressen bättre än de själva... Den springande punkten i befolkningskontroll, vare sig den som måltavla har immigranter, de handikappade, eller familjer som är antingen för små eller för stora, var att den satte upp regler för andra utan att behöva se dessa mänskliga varelser eller svara på på deras frågor. Det gjorde att maktmänniskor tilltalades av den för det verkade enklare och mera lönande att kontrollera befolkningar än att kontrollera landområden. Det är därför som motståndare till detta koncept i det stora hela hade rätt när de såg det som ett kapitel i det ännu oavslutade ämnet ”imperialism”.

De fyrtio åren som gått sedan Humanae Vitae publicerades har också givit rätt åt encyklikans rädsla att regeringar i vissa länder skulle tvinga på sina invånare den nya teknologin för födelsekontroll. Exemplet framför alla andra är förstås den kinesiska regeringens ”ett barns policy” som verkställs med hjälp av påtvingade aborter, offentliga grupperingar av menstruationscykler, flyende familjer, ökade mord på flickebarn, sterilisering och många andra ingrepp som det skulle bli för mycket att räkna upp här. De är i själva verket så många att till och med internationella organisationer för värnandet om de mänskliga rättigheterna protesterar mot dem. Mindre kända exempel är till exempel den indiska regeringens räd under ”de oroliga åren 1976 och 1977” då man tvingade människor att använda preventivmedel eller den indonesiska regeringen som under 1970- och 1980-talen tvingade på landets kvinnor hormonella intrauterina implantat och Norplant.

Humanae Vitae varnade att regeringar skulle kunna börja tvinga artificiell födelsekontroll på alla. Har någon av dem som önskade att stävja befolkningsökningen nu så här i efterhand erkänt att de hade fel?

IV

Kanske den av Humanae Vitae’s förutsägelser som fick ta emot de flesta hånfulla tillmälena var antagandet att om sex skulle skiljas åt från barnalstrande skulle detta leda till att relationerna mellan könen skulle förändras till det sämre samt ”öppna vägen för otrohet inom äktenskapet och urholkning av morallagen”. I dag när reklamannonser för sex lyser mot oss från varje annonspelare och webbsida och varje tonårsidol förr eller senare framträder topless on-line är det svårt att låta bli att undra över om ytterligare bevis är nödvändiga?

Men om vi med detta lämnar ämnet därhän har vi missat något viktigt. Den kritiska frågan är nämligen inte beviset utan snarare vilket sammanhang detta befinner sig i. Och det allra mest ironiska i saken är att dessa Humanae Vitae’s förutsägelser försvaras av det mest oväntade –

För att inte säga ovilliga – vittne man kan tänka sig: vår tids feministrörelse!
Men det är just det som med början år 1968 har skett . Från Betty Friedan och Gloria Steinem till Andrea Dworkin och Germaine Greer och de nya stjärnorna Susan Faludi och Naomi Wolf, har den feministiska litteraturen varit full av en oavbruten kör av likljudande klagomål bestående av allmänt missnöje, motanklagelser och missnöje med att tillhöra ”det svagare könet”. I denna uppräkning från de senaste fyrtio åren finner vi det tydligaste vittnesbördet om vad den sexuella revolutionen inneburit för kvinnosläktet.

Detta är vad böckerna haft att säga i ämnet: Feminister gifter sig och får barn – då klagar de över det. Om de inte finner en man att gifta sig med och inte får barn, då klagar de. Om de är dubbelarbetande med arbete både med yrkesarbete och barntillsyn och hushåll beklagar de sig över att de har för mycket arbete. Om de arbetar utanför hemmet och överlåter barntillsynen åt andra personer, värjer de sig med näbbar och klor mot dem som tycker att det är fel. Och genom hela denna litteratur löper som en röd tråd beskyllningarna mot männen att de är opålitliga och saknar respekt för kvinnors sysslor ...

Ämnena i denna feminismens signatursång säger allt om hur lyckliga frigörelsen gjort kvinnorna: hemmet i förorten beskrivs som ett koncentrationsläger, männen är våldtäktsmän, barnen outhärdliga bördor, fostren är parasiter och så vidare. Är detta den sköna klangen i frigörelsens vackra toner? Till och med den så begärligt eftertraktade rätten till abort som kvinnor i alla åldrar använder sig av har tydligen inte tyckts mildra miljoner kvinnors elände och olycka efter den sexuella revolutionen.

Cirkeln sluts nu när feministen och Vanity Fair-journalisten Leslie Bennetts publicerar en bok där hon uppmanar kvinnorna att se till att skaffa sig ekonomiskt skydd och på alla sätt skydda sig från beroendet av män, män som kanske kommer att överge dem senare i livet. Mödrar har inte råd att stanna hemma med barnen, säger hon, för de kan inte vara säkra på att männen inte kommer att lämna dem senare i livet. (Ett av hennes intervjuobjekt kallar det när kvinnan blir övergiven och mannen skiljer sig ”slaktning av lamm”). Liktänkande feministen Linda Hirschman författade år 2005 ett våldsamt och vida läst manifest där hon bland andra ”bittra lösningar” uppmanade kvinnor att skydda sig genom att själva frivilligt anamma en ”ett barn-policy”. (Hennes argument var att barn nummer två ofta kräver att man flyttar ut till förorterna vilket gör att arbetsplatsen och andra bekvämligheter som underlättar för den förvärvsarbetande kvinnan hamnar för långt bort).

Under all denna hjärtknipande känslosamhet finner vi detta påstående: Kvinnans värsta fiende är den Opålitlige Mannen som inte förstår hennes såväl sexuella som romantiska behov och som försvinner vid första bästa lockrop från en yngre kvinna. Vad är detta annat än kvinnans djupt kända ångestrop när hon finner att männen ”ignorerar hennes fysiska och emotionella balans” och ”inte längre betraktar henne som en partner som han omger med kärlek och omtanke”?

Kanske den mest gripande apellen till förmån för det traditionella äktenskapet som vi nyligen sett inte stod att läsa i till exempel Catholic World Report utan i den avgjort sekulära tidskriften Atlantic. Artikeln av Lori Gottlieb i år med titeln ”Gift dig med honom!” – om en ensamstående mamma som blev med barn med hjälp av en spermadonator hellre än att även missa moderskapet så som hon missat äktenskap – är ett uppriktigt och plågsamt personligt vittnesbörd om en av den sexuella revolutionens mera ensliga mötesplatser – att skaffa barn genom en anonym spermadonator – och hur nedbrytande det är för människan när hon närmar sig den romantiska upplevelsen som om det gällde en konsumtionsvara... och hur kvinnans sexuella marknadsvärde minskar med ökad ålder.

Gottliebs berättelse visar en kvinna som följt alla femismens regler bara för att alltför sent inse att hon blivit lurad. Under det hippa språket löper artikeln på en underliggande väv av sorg. När hon erkänner hur avundsjuk hon varit på sina väninnors makar, om det så bara var på grund av hon längtade efter att ha någon som hjälper till med att ta hand om barnet, ger Gottlieb detta råd: ”De kvinnor som väljer att skaffa barn i hopp om att senare i livet finna en själsfrände är nästan om tonåringar som tror sig vara skyddade från att dö i en bilolycka. Vi glömmer att även vi kommer att åldras och bli mindre attraktiva. Och även om en man finner oss intagande och är redo att bilda familj så är det mera troligt att han väljer en yngre kvinna med vilken han kan få egna biologiska barn. Därför är det inte ett bra beslut att skaffa barn innan man skaffat man.”

Till dessa och andra exempel på hur feministiska författare blivit ofrivilliga vittnen och kritiker av den sexuella revolutionen kan vi tillägga en offentlig reflektion som vi nyligen läst om pornografin.

“Den våldsamma mängden pornografi,” skrev en samhällskritiker, ”bär ansvaret för att mannens libido gentemot verkliga kvinnor dämpas och för att han föredrar pornografin eftersom de verkliga kvinnorna inte tycks honom lika spännande..” Sedan skriver han: ”Med den sexuella aptiten har det blivit som med relationen mellan förbehandlad mat, matindustrins vinstintressen, överdrivet stora portioner och fetma... om din aptit stimuleras av mat av dålig kvalitet och det är det enda du äter då växer din aptit på den mer och mer. Att titta på pornografi är inte något som för man och kvinna närmare varandra utan skiljer dem åt, deras längtan efter varandra blir inte större i det dagliga livet utan mindre.” Och kanske det mest chockerande av allt : “Hela kraften och laddningen i sexualitetens bibehålls när den fortfarande innehåller ett heligt element, när den är något speciellt som inte brukas hela tiden.” Det kunde ha stått i Humanae Vitae ...

Detta var inte någon mossbelupen katolik som sade utan Naomi Wolf – tredje generationens feminist och författare till verk sådana som The Beauty Myth och Promiscuities, vilka tydligen har satt sig som mål att bevisa att även kvinnor kan uppföra sig som hankatter. Och ändå är hon en av de många vittnena där ute som (även om omedvetet) vittnar om en del av följderna som uppstod när p-pillret en gång för alla befriade alla från sexuellt slaveri.

Konstigt nog finns det ingen motsvarande litteratur där männens missnöje kan vädras – kan det vara så att de har lika mycket att vara missnöjda över i denna den nya världens ordning! Som Charles J. Chaput, ärkebiskop av Denver, observerade vid Humanae Vitae’s trettioårsdag år 1998: “Preventivmedlen har befriat männen till en historiskt aldrig förr skådad grad från ansvar för sin sexuella aggression.” Må varje feminist som år 2008 anser detta påstående vara falskt ställa sig upp i protest!

V

Humanae Vitaes motståndare kunde inte ha förutsett en viktig historisk händelse som så här i efterhand kan tyckas undergräva deras krav på att den katolska kyrkan ändrar sig i takt med tidens vindar. Jag tänker på den den episkopala kyrkans sammanbrott. Det råder ingen tvekan om att detta är en direkt följd av den berömda Lambeth-konferensen år 1930, när anglikanerna gick ifrån den kristna inställningen till födelsekontroll. Om en kyrka inte är i stånd att tala om för sin skara troende ”vad de skall göra med sina kroppar” i fråga om bruk av preventivmedel, då kommer andra användningar av denna kropp snart att även de befinna sig utom räckhåll för kyrklig auktoritet. Det är därför helt logiskt att anglikanerna idag håller på att strida i fråga om homosexualiteten. Jag citerar Anscombe igen:

Om kyrkan tillåter samlag med användande av preventivmedel då kan den ju inte heller vara emot ömsesidig masturbation kopuleringen är omöjlig eller otillrådlig? Vilken är egentligen skillnaden? Men om dessa bruk är ok, då är det också helt omöjligt att anse det vara något fel med – låt oss säga – det homosexuella samlaget. Det kommer inte att finnas några allvarliga skäl emot sådana bruk. Det kommer inte att finnas något att invända mot dem som säger att de är ok. Det går inte att komma dragandes med påståendet att kristendomen drog människorna ut ur den hedniska världen genom att vara fast i sitt förbud mot dessa ting. Den som försvarar födelsekontroll med artificiella medel har nämligen placerat sig själv utanför den kristna traditionen.

Genom att år 1930 ge sin välsignelse till gifta heterosexuella medlemmar som sökte sex utan efterverkningar, blev resultatet att den anglikanska kyrkan, lite i sänder, förlorade varje uns av auktoritet som skulle ha inneburit att de kunde sagt till sina övriga medlemmar – gifta eller ogifta, heterosexuella eller homosexuella – att det inte var bra. Med andra ord: Så snart som heterosexuella börjar kräva samma rättigheter som homosexuella dröjer det inte länge förrän de homosexuella börjar kräva de rättigheter som hittills endast de heterosexuella har.

Sålunda gav Lambethkonferensen när den ville visa medkänsla med gifta heterosexuella par istället ofrivilligt upphov till den moderna gay-rörelsen och följaktligen till frågor som har splittrat kyrkan alltsedan dess. Det är svårt att tro att de som önskar en liknande förändring inom den katolska läran samtidigt önskar den katolska kyrkan att råka in en liknande moralisk och teologisk förvirring som vi idag finner i den anglikanska kyrkans centrum. Och ändå är den avsiktliga okunnigheten hos många som anser att Rom har fel i preventivmedelsfrågan så stor att de vägrar att lägga ihop ett och ett och se till följderna av detta varnande historiska exempel.

Under åren efter Humanae Vitae har vi även sett något som varken traditionalister eller dissidenter bland katolikerna kunde ha förutsett och som ger kyrkan i efterhand rätt i det hon lär: en allvarlig omvärdering av den kristna sexualiteten äger rum bland protestanter utanför den liberala skolan. Sålunda observerade till exempel Albert Mohler, president i Southern Baptist Theological Seminary, år 1998 i First Things att “genom en ironisk omsvängning håller amerikanska medlemmar i den evangelikala kyrkan på att tänka om i preventivmedelsfrågan, just som en majoritet av landets romerska katoliker förkunnar att de anser deras kyrkas lära i ämnet vara felaktig.” När Mohler sedan år 2006 intervjuades i en artikel i New York Times söndagsbilaga om nutida religiös uppfattning om artificiell födelsekontroll sade han på ett lite omständigt sätt: “Jag kan inte tänka mig någon utveckling inom människans historia, efter syndafallet, som har haft en större inverkan på människan än p-pillret... Hela den sexuella akten förändras till sitt väsen. P-pillret har gjort att allt är tillåtet numera, allt ifrån äktenskapsbrott till föräktenskapligt sex och det har inom äktenskapet lett till att skilja den sexuella akten från gåvan av fruktsamhet.”

Mohler observerade också att följderna av denna skada var något som drabbade den yngre generationen av evangelikaner. ”Jag märker en stor förändring. Studenter på vårt universitet är mycket bekymrade. Det går inte en vecka utan att jag blir kontaktad av kyrkoherdar i denna fråga. Ämnet diskuteras ivrigt. Det är ett av de ting som kanske kan komma att splittra den evangelikala kyrkan ytterligare. ” Bland dessa dissidenter finner vi Quiverfull, den protestantiska rörelsen som är aktiv inom anti-kontraception och som nu har tiotusentals medlemmar. Den förbjuder även (det som den katolska kyrkan inte gör) naturlig familjeplanering eller varje annat medvetet ingripande i konceptionen. Dylika tankar finner vi i den 2002 utkomna boken Open Embrace: A Protestant Couple Re-Thinks Contraception.

Unga katoliker verkar att ha lärt sig samma läxa – det är den generation som växte upp med företeelser som skilsmässor, användande av p-piller, enfamiljshushåll och alla de andra följderna av den nya emancipationen. Som Naomi Schaefer Riley noterade i Wall Street Journal om händelserna i år vid Notre Dame-universitetet: “Ett trettiotal studenter promenerade i protest ut ur salen efter den första scenen av Vaginamonologen . Och det låg inget förvånande i att det var ungdomarna, inte de vuxna, som reagerade. Studenterna är antagligen de som tar sin religion på störst allvar vid Notre-Dame-universitetet... Yngre katoliker är ofta de som är mest konservativa.” Det är svårt att föreställa sig att ett sällskap som det traditionella Anscombe Society vid Princeton University, som instiftades år 2004, kunde ha grundats år 1968.”

Något som gör att dessa unga amerikaner blir traditionalister är att de vuxit upp i en värld där abort är något som kan beställas vid behov. Och det leder oss till ännu ett ironiskt faktum som är värt att betraktas i år och det är: Vad har det vitt spridda förkastandet av Humanae Vitae betytt för förändringen av den katolska trosläran i vårt land?

Liksom andra ironiska ting hjälper det om vi har en viss känsla för det absurda när vi betraktar det. Genom att på en gång önska befria sig från de delar av den katolska läran som bär en emot och bevara de mera önskvärda, har amerikanska katoliker gjort något nytt och mycket roande. De har skapat en särskild katalog med klagomål som liknar den katolska versionen av den judiska berättelsen om pojken som mördat sina föräldrar och ber domaren att ta hänsyn och ge en mildare dom – han är ju föräldralös (”the orphan with chutzpah”).

Många katoliker klagar alltså över prästbristen samtidigt som de inte förstår att det är de som bär ansvaret för den. Få föräldrar har tillräckligt många barn så att de kan sända en son till prästämbetet medan andra av barnen gifter sig och bär familjenamnet vidare. De beklagar att katolska kyrkor och skolor måste stänga – utan att tänka på att hela församlingar försvunnit eftersom man krävt rätten till p-piller genom att åberopa sig på det individuella samvetet. De pekar på prästernas sexskandaler och påstår att dessa är bevis för att människan inte är skapt till kyskhet – samtidigt som de ignorerar att det inget annat var än just frånvaron av kyskhet i samhället i stort som gav upphov till skandalerna.

Den vanära som vår nutida amerikanska katolicism är drabbad av – alla skandalerna som handlar om präster och minderåriga pojkar – kan spåras tillbaka till kollisionen mellan en stor katolsk lekmannaskara som önskade häva kyrkans lära om födelsekontroll och en ny generation av präster som önskade en annan slags ”avkoppling”. ”Jag kommer inte att skvallra på min präst som är homosexuell om han ger mig absolution för att jag använder p-piller” verkar att ha varit den outtalade kohandeln i många församlingar alltsedan Humanae Vitae.

Om lekmännen varit lite mera lydiga kunde de ha frågat sig varför ett så stort antal präster efter Andra Vatikankonciliet verkade vara mer eller mindre öppet homosexuella. Om prästerskapet varit lite mera lydiga kanske de hade noterat att många katoliker som använde sig av artificiell födelsekontroll även tog kommunion. Det är svårt att tro att någondera av dessa två förhållanden – å ena sidan lekmännens öppna rebellerande mot kyrkans lära om sexualiteten och å den andra en stor del av prästerskapet tysta protest mot samma lära – kunde ha existerat utan den andra.

Under Benedikts nyligen avlagda besök i Förenta Staterna hörde man tusentals gånger hur det framhölls att Humanae Vitae hade varit gnistan som satte igång ett uppror som var något helt nytt under solen. ”Påvens encyklika från 1968 och vreden den väckte är något som fortfarande delar den amerikanska kyrkan i två hälfter.” Enligt denna beskrivning var alltså allting bra ända tills dess att Paulus VI vägrade att följa tidens anda – och då bröt helvetet löst! .

Men det enda som Paulus VI gjorde var att upprepa det som alltid sagts inom den kristna kyrkans historia i ämnet. När kritikerna ber katoliker att efterlikna protestanterna som tillåter preventivmedel har de glömt att kristna teologer under århundradenas lopp och ända fram tills idag har sagt samma sak som påve Paulus VI gjorde i Humanae Vitae.

Och det var med ett ord: Nej. För hundra år sedan bekräftade till exempel Lambeth-konferensen sitt motstånd mot artificiella preventivmedel i ord som var hårdare än något vi läser i den katolska encyklikan: ”De demoraliserar karaktären och är skadliga för landets välfärd.” Protestantismens fäder var även de mycket strängare i sitt fördömande än de katolska traditionalisterna var år 1968. I en kommentar till Första Mosebok förklarar Luther användandet av preventivmedel vara värre än incest eller äktenskapsbrott och Calvin kallade det ”ett oförlåtligt brott”. Denna inställning uppehölls fram till år 1930 när anglikanerna röstade för att äkta par skulle tillåtas att använda preventivmedel i extremfall och det hela utvecklades under åren som följde på det sätt som vi vet.

I ljuset av den kristna traditionen gäller frågan i våra dagar inte varför den katolska kyrkan vägrade att ge efter på denna punkt. Den gäller snarare varför alla andra inom den judisk-kristna traditionen gjorde det! Vad än svaret är så anklagades den katolska kyrkan och anklagas fortfarande för att ha vållat ett sammanbrott – medan den i själva verket är den enda som inte fallit till föga och givit upp tidigare positioner.

VI

Då och då har de katoliker som ”accepterade den enda dogm som någonsin funnits i form av en kyrkans lära om dessa ting” (Anscombe’s ord) förbryllat funderat över varför egentligen Humanae Vitae fick ett så ovälkommet mottagande av resten av världen. En del av det beror nog på dålig timing, som George Weigel så riktigt observerade. Andra har givit som anledning de oförsonliga världsliga medierna och att det inte finns någon högsta nationell auktoritet för katoliker i de olika länderna. Andra åter har kommit med idén att Johannes Paulus II:s teologi om kroppen, som är en utförlig och mycket positiv förklaring av den kristna moralläran, kan ha brutit en del av udden av Humanae Vitae och ha behagat katolikerna bättre.

När allt kommer omkring är det ändå svårt att tro att den grundläggande anledningen till världens fördömande beror på en mening här och en där i Humanae Vitae— eller hos Augustinus ellerThomas av Aquino eller någon annanstans i kyrkans långa historia och dess lära om detta ämne. Den grundläggande frågan måste istället vara det som ärkebiskop Chaput förklarade för tio år sedan: ”Om Paulus VI hade rätt om så många av följderna av artificiell födelsekontroll, då är det för att han hade rätt om företeelsen själv. ”

Det är detta samband som få människor som lever år 2008 vill erkänna. Sex utan följder är nämligen det grundläggande samhälleliga fenomenet i våra dagar. Och den våldsamma och vitt spridda önskan att det skall så förbli är det som bär ansvar för många av de förvillade följderna. Trots att erfarenheterna nu har visat att Paulus VI hade rätt så råder det ett envist motstånd mot att erkänna att den katolska moralläran kan ha ens den minsta gnutta rätt i något som har med sex att göra.

Jag kan inte låta bli att undra att om Paulus VI, fyrtio år efter utgivningen av det dokument vars avvisande sägs ha fått hans hjärta att brista, kunde ha sett bara en bråkdel av alla bevis på att han hade rätt, han kanske hade lett det allra svagaste syrliga leende.

När allt kommer omkring måste man ha ett hjärta av sten om man inte finner åtminstone en del av det som händer ute i världen för förfärligt roligt. Vi kan ju bara titta på rättfärdigandet som pågår i det ena området efter det andra av de senaste femtio årens mest hatade och förlöjligade lära. Låt oss tänka på att p-pillret som sades skola utplåna alla följderna av att ha sex en gång för alla istället visade sig leda till enormt allvarliga konsekvenser helt av sig självt. Låt oss tänka på alla de katoliker som inte ville bli belagda med etiketten ”gammalmodig” och därför rusade till de teologiska utgångsskyltarna efter Humanae Vitae. Och löjligast av allt, nu har vi hela världen med sina gudlösa seder och bruk som håller på att samla flera bevis för att kyrkans lära är den rätt än någon under föregående århundraden någonsin hade kunnat vänta sig. Och denna kyrkans lära har faktiskt fört många flera människor närmre kyrkan eftersom hon modigt och starkt vågade stå där som det “tecken som väcker strid” när så många i världen önskade att hon skulle ge upp.

Emellertid ser vi istället för kyrkans upprättelse – demoralisering, istället för upplysning och klarhet – massornas förvirring, istället förmera lydnad – allt mindre av denna vara. Ja, förstockelsen är verkligen – helt förstockad. I vilket annat område visar sig mänskligheten så konstant, extremt och absurt envis? Var finns vår tids Boccaccio som kan skriva en ny Decamerone? Det är verkligen komiskt när man tänker närme på saken – så varför skrattar ingen här nere på jorden?

Mary Eberstadt är forskare vid Hoover Institution i USA, författare till bland annat Home-Alone America, och redaktör till Why I Turned Right: Leading Baby Boom Conservatives Chronicle Their Political Journeys.

Med rättigheter från First Things, Copyright (c) 2008 First Things (August/September 2008).

Översättning och bearbetning: NH

20080806