“Inled oss inte i frestelse” är den sjätte uppmaningnen i Fader Vår.  Πειρασμός (Peirasmòs) som är det grekiska ordet som här används för ”frestelse” betyder ”prövning” eller ”prov”. Lärjungarna ber Gud att han må skydda dem mot den avgörande prövningen som de gudlösa krafterna utsätter människan för. Detta prov står i samband med Jesu bägare som han måste dricka ur i Getsemane, samma bägare som han säger att även lärjungarna måste dricka (Mark 10: 35-45). Den mörka sidan inne i bägaren är avgrunden. Den avslöjar de fruktansvärda följderna av Guds dom över den syndiga mänskligheten. I augusti år 1968 föll hela vikten av Evangeliets begrepp Πειρασμός ner över många präster, bland dem mig själv.

Det var det svåra krigets år, den tilltrasslade oskulden som gjorde blodsutgjutelse till något heligt. Den engelske historikern Paul Johnson kallar år 1968 för året då ”Amerika försökte begå självmord”. Det året såg många dramatiska händelser: Têt-offensiven i Vietnam med dess tsunami-liknande effekt på amerikanskt liv och amerikansk politik, mordet på Dr. Martin Luther King, Jr. i Memphis, Tennessee, oroligheterna i amerikanska städer under palmsöndagshelgen samt mordet i juni på senator  Robert F. Kennedy i södra Kalifornien. Det var också det år då påven Paul VI gav ut sitt rundbrev om vidareförandet av det mänskliga livet, Humanae Vitae (HV). Han fick ta emot en omedelbar, avsiktlig och aldrig förut skådad opposition från en del amerikanska teologer och präster. Med varje måttstock mätt måste 1968 kallas för en bitter bägare.

Nu när vi firar fyrtioårsjubileum för Humanae Vitae, har jag blivit ombedd att reflektera över en av händelserna det året, den avvikelse från den katolska doktrinen som uppstod bland några präster och teologer i ett amerikanskt ärkebiskopsstift vid tiden för encyklikans publicerande. Det är varken en lätt uppgift eller en trevlig sådan. Men eftersom den kanske kan hjälpa några av Jesu efterföljare att leva ett som påven Paul VI kallade ”ett liv i större självtukt (självdisciplin)” (HV 21), har jag åtagit mig uppgiften.

Sommaren år 1968 har gått till hävderna som en av Guds hetaste stunder. Minnet av denna är inte bortglömd, det fortfar att vara något ytterst smärtsamt. Det stannar kvar på samma sätt som åsynen av en tornado på Colorado-fälten etsar sig fast i minnet. Det finns inuti virvelvinden där Guds vrede bor. År 1968 hände något förfärligt inom kyrkan. Inom det vigda prästerskapet uppstod överallt mellan vänner sprickor vilka aldrig skulle läkas. Och såren fortsätter att svida inom hela kyrkan. Denna meningsskiljaktighet jämte sättet på vilket ledarna kom att manipulera den underblåsta vreden kom att bli ett slutgiltigt prov. Den gjorde att grundläggande samband mellan grupper inom kyrkan förändrades. Den blev till en Πειρασμός för många.

Jag måste ge läsaren lite bakgrundsinformation. Kardinal Lawrence J. Shehan, sjätte ärkebiskop av Baltimore, var vid den tiden mitt kyrkliga överhuvud . Påven Paul VI hade utnämnt honom, tillika med några andra, till extra medlemmar vid den påvliga kommission för studiet av problem i samband med familj, population och födelsetal, vilken först upprättats av den salige påven Johannes XXIII år 1963 under Andra Vatikankonciliet. Före år 1968 hade det förekommit diskussioner vilka lett till att arbetet i rådet gång på gång hade försenats, samtidigt som icke-auktoriserade interimrapporter hade kommit från Rom. Den sålunda utökade kommissionen ombads att ge påven rekommendationer i dessa frågor.  

Som förberedelse för dessa överväganden hade kardinalen sänt ut konfidentiella brev till olika personer inom Baltimore-kyrkan där han bad om råd . Även jag fick ta emot ett sådant brev.  

Svaret jag gav byggde på min egen erfarenhet, både den personliga och den pastorala. Min egen familj och min utbildning hade givit mig en kristen förståelse av vad sexualiteten är för något. Den djupt katolska föreställningen om sex som jag sett hos min familj, mina vänner och lärare, hade gjort mig öppen inför denna realitet. Jag var fylld av bävan inför dess mysterium. Teologiska argument var inte nödvändiga för att övertyga mig om sambandet mellan sexuella handlingar och det nya livet. Det var en sanning som accepterades som en del av livet vid grundskolan där jag gick som hörde till St. Joseph’s Passionist Monastery Parish i Baltimore.  I mina yngre tonår hade min far invigt mig i den fulla betydelsen av människans sexualitet och behovet av självdisciplin. Hans förklaring öppnade en väg för mig genom tonårens förvirrande labyrint.

Genom min familj, skolorna och församlingarna jag tillhörde, blev jag vän med många unga kvinnor. Jag träffade en del av dem regelbundet. Jag hänfördes över deras skönhet. Den heliga Maria Gorettis (helgonvigd år 1950) mod drabbade min generation som en stormvind bland bergen. Allteftersom jag blev äldre men fortfarande tonåring förstod jag hur invecklat sammansatt vänskapen med en ung kvinna kunde vara. De trädde in i mitt livs vår som diktens kompliceade rimfläta. Till min förvåning blev glädjen i att vara deras vän än mer berikad av att jag förenade den med bön, anständighet i uppförandet och botens och eukaristins sakrament.

Min senare utbildning och undervisningen jag fick ta emot i seminarierna byggde på dessa erfarenheter.  I ett brev till en vän som författarinnan Flannery O’Connor skrev år 1955 beskriver hon vad renhetens dygd betydde för många katoliker vid den tiden: ”Att se Kristus som Gud och människa är antagligen inte svårare idag än det varit tidigare... För dig kanske det beror på att du finner det svårt att acceptera det som du kallar för ett upphävandet av lagen om köttet och den fysiska verkligheten, men jag för min del tror att om jag inser meningen med köttets och den fysiska verklighetens lagar, då kommer jag också att förstå vad Gud är. Vår kunskap om dessa lagar härrör sig ju ur vår egen syn på dem, inte ur den som Gud har. För mig är det jungfrufödelsen, människotillblivelsen och uppståndelsen som är köttets och den fysiska realitetens verkliga lagar. Död, förruttnelse, tillintetgörelse är upphävandet av dessa lagar. Jag är alltid lika förvånad när jag ser den stora vikt kyrkan lägger vid kroppen. Det är inte själen som kommer att uppstå, säger kyrkan, utan den förhärligade kroppen. Jag har alltid tänkt att renheten är den dygd som innehåller det största måttet av mysterium, men nu kommer det för mig att detta begrepp aldrig skulle ha trätt in i det mänskliga medvetandet om vi inte hade att se fram emot kroppens uppståndelse, som kommer att visa oss köttet och anden som förenas i frid, på det sätt som de var förenade i Kristus. Kristi uppståndelse tycks mig vara det högsta steget i naturlagen.”  O’Connor’s teologi med dess anmärkningsvärt eskatologiska markeringar förebådar andra Vatikankonciliets lära. ”Sanningen är att det endast är i det människoblivna Ordet som människans mysterium klart träder fram” (Gaudium et Spes,  22). Under mina ungdomsår hade jag inte kunnat använda O’Connors så klart uttalade ord för att förklara min egen inställning till sexualiteten och vad den är till för. När jag väl en gång upptäckte deras innebörd gjorde det mig till hennes andliga syster.

Sedan vidgades min erfarenhet när jag i åtta år tjänade som präst (från 1958 och 1966) i Washington och Baltimore. Det tog mig inte lång tid att upptäcka förändringarna i det amerikanska folkets åsikt om renhetens dygd. Båda städerna höll på att undergå en stark ökning i antalet graviditeter utanför äktenskapet. Procenttalet i Baltemores innerstad var omkring 18% år 1966 och hade ökat under många år. Under åren 1965 till 1966 företog Baltimore Metropolitan Health and Welfare Council en studie som skulle bilda underlag för stadens styrelse i hur de skulle behandla denna fråga. Vid den tiden ägde styrelsemedlemmarna i detta Council en obegränsad tro på experter och samhälleliga undersökningar. Även Andra Vatikankonciliet hade uttryckt en ohämmad tilltro till de välvilliga experternas roll (jfr Gaudium et Spes, 57). Inte en enda av mina yrkesmässiga bekantskaper kunde förutse sanningskrisen i förhållandet mellan män och kvinnor som stod och stampade runt hörnet i väntan på att få träda fram. I vårt sätt att se på saken var vi oförmögna att skapa de villkor för rättvisa och hjärtats renhet i vilka förundran och förståelse för vad det handlar om kunde få en plats. Vi hade redan hamnat vid sidan om och förlorat hoppet. Det moderna livets struktur hade blivit något som överväldigade oss och fick oss att glömma vilken väv livet är gjord av.  

Redan då fanns det tecken på de katastrofer som skulle drabba barn, både de som fötts och de ofödda. I mitt arbete som präst och socialarbetare under 1960-talet ingick det i mitt ämbete att ge råd åt familjer och ensamföräldrar i innerstan. Min första erfarenhet av en församlingsmedlem som använde hårda droger kom år 1961. Det var en sextonåring som hade intagits i ett fängelse i Anne Arundel County, Maryland. När jag på eftermiddagen kom på besök hos honom, höll han just på att gå igenom absintenssymptomen helt ensam och utan uppsikt i en liten cell. Hans skrik fyllde korridorerna och de närliggande cellerna. Genom järnstängerna som skilde oss åt betraktade jag förfärat hans kval.  Avgrunden som öppnades framför honom var ofattbart skrämmande. I denna neddrogade ungdom som vred sig i vånda på golvet bredvid en öppen toalettstol såg jag de bittra frukterna av främlingskapet mellan män och kvinnor. Hans mor som skilts från sin make, bodde med sina yngre barn i en kvav lägenhet på tredje våningen på Light Street i gamla South Baltimore. Fadern var frånvarande i deras liv. Resultatet av att männen misslyckats när det gällde att ta på sig sina roller som makar och fäder bredde ut sig inför mina ögon och öron. Sedan dess har alltfler amerikanska män vägrat att ta på sig ansvaret för sin sexualitet.  

I ett konfidentiellt brev som svar på kardinal Shehans begäran beskrev jag i allmänna termer min oro i denna fråga. Mitt råd var specifikt och mycket realistiskt. Jag hade noga och kyligt analyserat mina erfarenheter och vad kyrkan och samhället gjorde åt saken. Jag kom med en idé som helt kort var den följande: kärlekens gåva skulle tillåtas att bära frukt. Dessa två fasta punkter utgör tillsammans en oföränderlig storhet. Denna enkla idé lyste upp allt så som en blixt lyser upp landskapet i stormen. På ett mera formellt sätt skrev jag om saken till kardinalen. Det går inte att skilja äktenskapets förenande och barnaalstrande innebörd. Att därför avsiktligen beröva en äktenskaplig akt dess fruktsamhet är något som till själva sitt väsen är felaktigt. Att uppmuntra eller godkänna ett sådant missbruk skulle leda till faderskapets försvinnande och till bristande respekt för kvinnan. Allt sedan dess har Johannes Paulus II givit oss ytterligare förträfflig insikt i den mänskliga kroppens äktenskapligt förenande betydelse. Flera årtionden senare råkade jag stöta på en liknande inställning hos Mäster Eckhart: “Tacksamhet för gåvan visar vi genom att låta den bli fruktbärande.”
 
Den påvliga kommissionen sände en tid senare sina rekommendationer till påven. Rådet från majoriteten av medlemmarna till påven var att låta förändra kyrkans lära om födelsekontroll med hänsyn tagen till de nya omständigheterna. Kardinal Shehan tillhörde den majoriteten. Redan innan encyklikan hade undertecknats och proklamerats, hade hans inställning blivit offentliggjord, även om det inte var på hans eget initiativ.

Som vi vet beslöt påven att ej följa majoritetens råd. Och nu går scenen upp för det tragiska drama som följde på den verkliga dagen för encyklikans publicerande som var den 29 juli 1968:

Kardinal Shehan beskriver i sina memoarer den omedelbara reaktionen på encyklikan hos några präster i Washington : [Efter att ha tagit emot nyheten om att encyklikan kommit ut, flög kyrkoherde Charles E. Curran, lärare i moralteologi vid The Catholic University of America, tillbaka till Washington från västra USA där han hade uppehållit sig. Senare [på eftermiddagen den 29 juli], träffades han och nio andra teologiprofessor vid the Catholic University i Caldwell Hall, efter att tydligen ha kommit överens om det i förväg, för att – även detta genom att ha bestämt det i förväg med  the Washington Post – ta emot encyklikan, den ena delen efter den andra, allt eftersom de kom ut ur tryckpressen. Vidare hör det till historien att före klockan nio den kvällen hade de tagit emot hela encyklikan, läst den, analyserat den, kritiserat den och författat sitt sexhundra ord långa ‘Statement of Dissent’.  Sedan började den långa raden telefonsamtal till ’teologer’ i hela östra USA som enligt tidskriften the Post pågick fram till kl. 3.30, i jakt efter godkännanden från dessa personer att sätta dem som undertecknare på dokumentet, fastän de personer de ringde till inte kunde haft någon möjlighet att varken se encyklikan eller uttalandet. Under tiden hade de kommit överens med en av de lokala tv-stationerna att få uttalandet uppläst i ett tv-program den natten.” 

Kardinalen bedömde detta på ett mycket pregnant sätt. År 1982 skrev han: ”Det första vi måste notera angående hela denna affär är att enligt vad jag kunnat uppfatta har aldrig i kyrkans historia en högtidlig förklaring från en påve blivit mottagen av en grupp katoliker med så respektlöst förakt.” 

Den personliga Πειρασμός, prövningen, började. Jag fick i början av augusti 1968 i Baltimore, några få dagar efter proklamerandet av encyklikan, en inbjudan per telefon från en nyligen prästvigd assisterande kyrkoherde att delta i ett möte som några Baltimore-präster skulle hålla i St. William of York-rektoratet i sydvästra  Baltimore för att diskutera encyklikan. Mötet skulle äga rum på söndag kväll, den 4 augusti. Jag gick med på att komma. Snart samlades ett stort antal präster i rektoratets källare. Jag kände dem alla.

Kvällen var klar, het och kvav och lokalen var full till bristningsgränsen. Vi satt på bänkar och stolar i långa rader. Mötesordföranden var en kyrkoherde från innerstad, känd för sitt arbete inom områdena liturgi och relationer mellan raserna. Det fanns också flera präster från St. Sulpice-orden. De kom från St. Mary-seminariet i Baltimore för att hjälpa denne kyrkoherde vid mötet. Jag kommer inte ihåg exakt hur många de var.  

Det visade sig att jag inte förstått vad mötet skulle gå ut på. Jag hade hoppats att syftet med mötet var att vi var och en skulle få ett exemplar av encyklikan och sedan diskutera den. Jag hade misstagit mig. Varken det ena eller det andra hände.  

Efter att ha välkomnat oss och presenterat de ledande kom kyrkoherden från innerstan till ämnet. Han ville att vi var och en av oss skulle skriva under Washington Post’ s ”Ogiltighetsförklaring”. Han förklarade varför vi borde göra det genom att låta sitt tal bli än lidelsefullt, än humoristiskt. Anledningarna var allt från önskan att behålla kyrkans trovärdighet inför lekmännen till behovet av de äkta makarnas ”flexibilitet” när de skulle ”bilda” sina samveten och vänja sig vid användandet av preventivmedel. Innan vår ankomst hade de närvarande beslutat att förkastandet av påvens encyklikan som Baltimore-prästerna ställde upp bakom skulle in i morgondagens Baltimore Sun, en av Baltimores dagstidningar.

Washington-förklaringen lästes upp. Sedan bad ordföranden var och en av oss att gå med på att sätta våra namn under. Det fanns ingen tid för diskussion, reflexion eller bön. Var och en av prästerna ombads att ge sitt ”ja” eller ”nej” till förklaringen.    

För mig var det omöjligt att underteckna den. Jag kom att tänka på mitt tidigare brev till kardinal Shehan. Jag var fortfarande övertygad om att jag hade haft rätt i mitt bedömande och mina slutsatser. Eftersom jag satt på den sista raden i den överfulla källaren hade jag tid att lyssna till varje prästs svar och hoppas på stöd för min egen åsikt. Men det kom inget sådant stöd. Alla gick med på att skriva under. Det fanns ingen som avstod. Jag som var den siste som ropades upp kände mig isolerad. Luften blev outhärdligt kvav att andas i källarlokalen.  

Det hade blivit natt. Rummet var laddat med spänning. Det var något epokgörande som höll på att hända. Det blev klart att ledarnas strategi var noggrant planerad i förväg. Planen gick som smort. Deras retoriska skicklighet fick den effekt som var väntad. De hade noga planerat hur de skulle bära sig åt genom att vädja till både känsla och intellekt. Att ta till rent våld genom öppen manipulering var något nytt för Baltimores prästerskap.

Ledarens reaktion på min vägran var att förutse och den var förfärlig. Hela processen blev nu en hård strid, en förskräcklig frestelse, en Πειρασμος. Prästen/ledaren som drog till med ett språk med användning av toaletttermer som han lärt sig under sin tjänstgöring i marinsoldatkåren under andra världskriget reagerade med förakt på mitt beslut. Han försökte tvinga mig att ändra mitt beslut. Han blev tydligt arg och började smäda mig med ord. Det underliggande ”broderliga” våldet blev mer och mer tydligt. Han satte först min integritet i fråga och förlöjligade den sedan. Han kom med glåpord och ifrågasatte min ”framtid” i kyrkan, fast med mera specifikt anatomiska hänvisningar. Det hela pågick en lång stund.

Förvånande nog kunde jag ta mig samman och till sist svara att det minsta vi var skyldiga påvens encyklika var att läsa den. Ingen av oss hade gjort det. Jag fortsatte med att säga att jag faktiskt gick med på påvens lära så som massmedia hittills hade rapporterat dess innehåll. Det svaret väckte ännu större munterhet och löje För övrigt var det tyst.  När den f.d. marinsoldaten  såg att jag inte vek en tum ifrån min åsikt skyndade han att säga att affären var avslutad och ajournerade mötet. Ledarna förberedde ett statement till nästa morgons dagstidningsupplaga.  

Mötet var slut. Jag skyndade mig ut, befriad men förvirrad. Där ute lät jag mörkret barmhärtigt omge mig. Vi hade alla varit med om något nytt i kyrkans historia, något oväntat. En kyrkoherde och flera professorer hade tagit retoriken till hjälp för att urholka sanningen inom den evangeliska församlingen. När de rönte mothugg antog de samma roll som Jobs vänner hade gjort. Deras förakt blev en mardröm. I nattens mörker kände jag hur Guds blinda hand sträcktes ut för att vidröra mitt ansikte.   

Några få professorer från St. Sulpice-universitetet hade ökat min förvirring. Det var i deras tidigare seminarier i Baltimore som jag först fått lära mig sambandet mellan frihet, inre liv och lydnad. Med varje kyrklig måttstock mätt borde de ha varit medvetna om att den process som de gav sitt stöd den kvällen gick långt utöver varje ”norm för godkänt oliktänkande”. Men de verkade inte uppfatta allvaret i detta teologiska och pastorala ögonblick. De såg inget otillbörligt i blandningen av publicitet och teologi. De uttryckte varken då eller senare bristande tålamod över att de med maktspråk hade tvingats till lydnad under detta augustimöte. Det gjorde inte heller någon av de närvarande prästerna. Den enda protesten var från en stiftspräst som senare den kvällen i enskildhet bad att hans namn skulle tas bort från listan innan detta statement publicerades i morgontidningen.

Jag undrade länge över innebörden i denna händelse. Det rörde sig om ett jordskred som det var svårt att överleva med alla sinnena i behåll. Så småningom blev det möjligt att sila fram några följder av händelsen. Henri de Lubac fångade en tid senare in en del av dess betydelse: ”Ingenting är mera skilt från vittnesbörd om en händelse än vulgariseringen av denna. Ingenting är mera olikt apostolatet än propaganda.” Insikterna som Hannah Arendt gjort sig till talesman, för har varit till nytta för att förstå den farliga position Västvärlden under nittonhundratalet intagit mitt emellan oundvikligt katastrofscenario och lättsinnig optimism. ”Det måste vara möjligt att upptäcka den dolda mekanismen genom vilken alla de traditionella elementen i vår politiska och andliga värld skulle kunna upplösas i ett gytter där allt har förlorat sitt specifika värde och har blivit oigenkännligt för den mänskliga förståelsen, oanvändbart för mänskliga syften.  Att ge efter för själva upplösningsprocessen har blivit en frestelse som det är svårt att stå emot, inte endast därför att den har antagit den falska benämningen av storhet som vi kallar för ’historisk nödvändighet’ utan också eftersom allt där utanför har börjat tyckas oss så livlöst, blodfattigt, meningslöst och overkligt.” Den underjordiska värld som alltid har varit de katolska församlingarnas följeslagare, och som av våra förfäder fick namnet ”gnosticism”, hade igen kommit upp till ytan och hotade att bemäktiga sig sanningen i den katolska traditionen.  

Ett tidigt minne från april månad, år 1968, hjälpte till att sprida ytterligare ljus över vad som hade hänt i augusti 1968, förutom de Lubacs ord om våldet och Arrendts insikt angående den brytningspunkt som Västvärldens civilisation nått fram till under 1900-talet. Under kulmen på upploppen i Baltimore år 1968 som följde på mordet på Dr. Martin Luther King, Jr., hade jag telefonerat ett brådskande samtal till samme innerstadspräst som sedan skulle leda mötet i augusti. Det var ett av flera telefonsamtal jag hade med präster i innerstan under natten före palmsöndagen. På uppdrag av stadens styrelse var samtalen förfrågningar om prästerna eller deras församlingsmedlemmar, som alla var under belägring, behövde mat, läkarhjälp eller något annat slags hjälp.

Mitt samtal med honom den där natten i april var utan tvivel det mest dramatiska av alla samtalen. Medan han talade med mig på telefon beskrev han sin utsikt från prästgården. Från sitt fönster såg han ett kvarter i upplösning. Hans församling höll på att bli ett rasande inferno. Han sade: ”Det enda jag ser härifrån är eld som brinner överallt. Allt står i lågor. Kyrkan och prästgården är hittills orörda.” Han önskade inte lämna sin bostad eller bli evakuerad. Hans röst förråde desillusionering och fruktan. Senare fick vi veta att församlingsbyggnaderna hade skonats.

När jag sedan under följande månader och år försökte ”bringa lite reda i” dessa två våldshändelser sammanföll de två kurserna, den från april och den från augusti 1968, på ett högst oförutsägbart sätt . Minnet av den fysiska våld som drabbade staden i april 1968 hjälpte mig att namnge det som hände i augusti 1968. När meningar som är avvikande från den doktrinära gör sig gällande inom kyrkan så kan detta anta formen av andligt våld. Det väckte en ny, oroväckande insikt  hos mig. Våld och sanning går inte ihop. När sanningen utsätts för våld, av vilket slag det vara må, då blir den ur detta resulterande ironin till ett gift som dödar. 

Vad menar jag med det? Se på resultaten av de två händelserna. Efter det våldsamma veckoslutet runt palmsöndagen fick den samhälleliga dialogen i Baltimores innerstad ett avbrott och stannade upp. I dess ställe kom öppen vrede och ömsesidiga beskyllningar mellan vita och färgade. Det våldsamma uppförandet hos prästerna under mötet i augusti framkallade sin egen rasande hätskhet. Samtal mellan prästerskapet, ifall de alls ägde rum, blev färgade av fruktan. Prästerna började misstänkliggöra varandra och fruktan växte alltmer. Och den finns fortfarande. Prästerskapet inom ärkebiskopsdömet förlorade lite av den broderliga karaktär som hade utmärkt präster i Baltimore under flera generationer. 1968 blev gapet som öppnade sig i den generationens gemenskap vilken hela tiden kunnat vederkvicka sig med ny energi från seminariet och fakulteten som leddes av präster från St. Sulpice-orden. Prästernas känsla av broderskap hade skadats.  Pastorala meningsskiljaktigheter hade angripit kyrkans eukaristiska grund. Den äktenskapsliknande betydelsen i denna grund hade förnekats. En del präster ansåg numera biskoparna inte vara annat än skyltdockor för de romerska uppfattningarna.  

Det var också något annat som hände i prästernas relationer den där våldsamma augustinatten. Vänskap inom kyrkan drabbades av en direkt stöt. Jesus hade genom att kalla sina lärjungar för sina ”vänner” gjort vänskap till ett särskilt privilegium som sattes i samband med kyrkan. Detta samband blev nu försvagat i och med att ett stort antal präster sade sig skämmas över sina ledare och avvisa deras lära.  

Senare rapporterade kardinal Shehan att han söndag morgon, den 5 augusti, ”blev förbluffad när han i Baltimore Sun läste att sjuttiotvå präster i området runt Baltimore hade undertecknat ett ’Statement of dissent’.”  Det som han sedan kom att kalla ”krisåren” började för honom den där heta, våldsamma augustikvällen år 1968.

Men allt gick inte förlorat den natten. Prövningen var oväntad och ovälkommen. Dess förryckta följder fortsätter än. Det har blivit en realitet inom kyrkan att röster höjs som skymfar henne och försöker tvinga henne att ändra väg och hon utsätts ständigt för våldsamma kontroverser som försvagar henne och inte leder till något konstruktivt. Men jag hade upptäckt något nytt och andra med mig. När ögonblicket kom att avlägga kristet vittnesbörd, kunde ingen tvingas till något som den inte ville själv. Trots det för mig nya i att bli behandlad som en skamlig och löjlig figur ”skämdes jag inte för Evangeliet” den natten och fann ”den ljuva sötman i det som är rätt”. Det var inte så illa att bli tvingad att lära det. Kyrklig lydnad höll måttet i längden.  

Min upptäckt att Kristus var den förste att avsky skammen gav mig massor med nytt kurage när jag upptäckte den existentiella och ödesmättade verklighet detta faktum innehöll.  “Låt oss utan att se oss om ”löpa vårt eget race”, se upp till Jesus som föregångaren och den som fulländar vår tro, han som uthärdade lidandet på korset och såg bort från skammen, i väntan på härligheten som låg framför honom”. Under den varma augustinatten lyste paradoxalt nog en ny insikt plötsligt och oväntat upp den framtida vägen. Denna insikt var: ”Lidandet Jesus fick genomgå lärde honom lydnad.”

Våldet vi präster i Baltimore utsattes för under detta den första olydnadens stund blev bara ett förspel till ett mera ihållande våld längre fram. Vid möten mellan präster grät de över hur deras bröder manipulerades. Förakt för sanningen, vare sig av aggressiv eller passiv art, har blivit något allmänt förekommande i kyrkans liv. Präster som vänder sig mot kyrkans lära, teologer och lekmän fortsätter att tvinga andra att anamma deras åsikter. Och medierna har allt ifrån början använt sig av dem för att främja sin slingrande agenda.   

Allt detta ledde till ännu en upptäckt, den att gott omdöme är en egenskap av oerhörd vikt i biskopsämbetet.  En biskops omdömesförmåga är något som borde tillåtas att mogna med hjälp av ”Anden som leder”. Biskopen bör rikta sin uppmärksamhet på det ”inbrytande av något nytt” som Jesus påbörjade och som beskrivs av aposteln Paulus i hans svar till de korintiska avfällingarna. ”Ni vill ju ha bevis på att det är Kristus som talar genom mig. Han är inte svag mot er, utan han visar sin kraft hos er. När han blev korsfäst var han svag men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna. Undersök själva om ni har tro, pröva er själva”  (2 Kor 13: 3-5). 

Det inbrytande av något nytt som inträffade i världen genom Jesu våldsamma död har förändrat vår förståelse av Guds väsen. Hans liv i Treenigheten består framför allt av självutgivelse och kärlek. Genom dopet har varje Jesu lärjunge blivit märkt med Treenighetetens stämpel. Det människovordna ordet kom för att göra dens vilja som sänt honom. Lydnaden som Petri efterträdares lärjungar bör iaktta kan inte skiljas från den fattigdom i anden och renhet  i hjärtat som formats och vunnits genom Ordet på Korset.  

Ett kort eftermäle. År 1978 eller däromkring åt jag under en biskopsvisitation hos dennes församling lunch med den ex-marinsoldat, kyrkoherden i Baltimore, som i augusti 1968 ledde det olycksbringande mötet. Jag var gäst i hans prästgård. Hans uppträdande var fortfarande starkt och myndigt. Vårt samtal kretsade runt hans församling, samma församling som han varit kyrkoherde för alltsedan upploppen år 1968. Det rådde en vänskaplig atmosfär. Under den enkla måltiden som intogs i köket fattade jag ett obekvämt beslut. Eftersom vi aldrig hade diskuterat den där augustinatten 1968 beslöt jag mig för att leda in konversationen på den. När allt kom omkring var mitt minne av den kort, objektivt och så gott omständigheterna tillät det oförargligt. Jag hade hoppats att han skulle kunna sprida lite ljus över en händelse som hade kommit att bli en väsentlig erfarenhet för många präster, däri inräknat mig själv. Medan jag i mitt sinne och hjärta återkallade händelserna den kvällen, satt han tyst utan att yttra ett ord. Hans tystnad fortsatte även efteråt. Även om han inte glömt hade han ingen kommentar att komma med. Han höjde inte blicken. Hans hjärtas eld hade slocknat.

Jag kunde inte ta upp saken med honom så jag lät det vara. Det var inte möjligt att föra dialog år 1968, och år 1978 var det fortfarande omöjligt. Det fanns ingen gemensam grund att bygga dialogen på. Båda två tittade vi ner i en avgrund – från vars ett håll. Det avlägsna hoppet om försoning kvävdes av ångest och vånda . Vi tog aldrig upp ämnet igen. Han dog mitt under sin tjänst i en stor förortsförsamling. Det enda som återstår för mig att göra är att slå mig för bröstet och be: ”Herre,  kom ihåg det hemliga värdet av all vår mänskliga otillräcklighet.”  

Stiftsprästgårdarna har inte återhämtat sig från nätterna i juli och augusti år 1968. Även flera ordensbröder kom till korta i en evangeliska prövningen. Sedan januari 2002 har en avgrund öppnat sig på annat håll. Hela gudsfolket, även barn och tonåringar, måste nu blicka ner i avgrunden och upptäcka vilka odjur som finns i dess botten. Var och en av oss bävar inför Guds vrede, var och en gråter i sorg över våra synder och var och en ber vi att Fadern i sin barmhärtighet skall ihågkomma Kristi lydnad.

J. Francis Kardinal Stafford

Kardinal Stafford ordinerades till präst 1957. Han ustågs till auxiliärbiskop i Baltimore 1976. Han blev biskop av Memphis 1982 och ärkebiskop av Denver 1986. tills han 1996 kallades till Rom. Han är idag den högst rankade amerikanen i kurian och hans uppgift är att överse de regler som gäller för bikt, bot och avlater.
        

Från Catholic News Agency med rättigheter

Övers.: NH

Se även:
"Jag har alltid ångrat att jag skrev på dokumentet mot påven"