Vatikanen lämnar in diplomatiska protester. Och Venedig-patriarkatets internationella tidskrift,“Oasis”, publicerar en rapport om repressionen av kristna i Iran. Den följer här:

av Sandro Magister

ROM, 11 november, 2005 – I själva den stund då Iran är mer i rampljuset för världens uppmärksamhet än någonsin – på grund av sitt kärnvapensprogram och upprepningen att landet önskar förgöra Israel – har Vatikanen, som annars är så diplomatiskt försiktig, gjort ett litet undantag från sin vanliga tystnad.

Den 28 oktober fördömde ett pressmeddelande från den heliga Stolens presskontor, diktaterat av statssekreteraren, ”Några särskilt allvarliga och oacceptabla uttalanden som förvägrar staten Israel rätten att existera.”

Det nämns inga namn, men att meddelandet syftar på Iran står utom tvivel. Det refererar särskilt till talet som den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad höll den 25 oktober och alldeles speciellt till följande passage:

“Ayatolla Khomeini sade: ‘Regeringen som ockuperar Jerusalem måste utraderas från historiens sidor.´ Den satsen är mycket vis [...] Det muslimska folket kan inte tillåta att denna historiska fiende existerar i hjärtat av den muslimska världen.”

Vatikansk diplomati protesterar inte vanligen offentligt mot den muslimska regeringen som infördes av ayatolla Khomeini införde i Iran år 1979. Vatikanens diplomati är ”realistisk”. För att skydda den lilla katolska minoritet som bor i landet, anses tystnad vara effektivare än öppet fördömande.

Men denna gång gäller det också relationerna mellan den heliga Stolen och Israel. Vatikanpressen som den 28 oktober fördömde den iranske presidentens uttalanden fördömer också ”terroristattackerna på Hadera och det som hände efteråt” och upprepar än en gång ”att både israeler och palestinier har rätt att leva i fred och säkerhet, var och en grupp i sin egen suveräna stat.”

Om man hade förhållit sig tyst över Irans förklarade intention att utplåna Israel skulle hela Vatikanens politik i det heliga Landet varit i fara att misslyckas.

Hur som helst är Iran en besvärlig punkt i den heliga Stolens internationella agenda. I det landet råder i praktiken inte religionsfrihet för någon annan trosriktning än shiitisk islam. Johannes Paulus II påpekade detta till den nye iranske ambassadören hos den heliga Stolen i sitt tal den 29 oktober, 2004. Där manade han till större frihet i landet. Det finns ännu inget tecken på detta trots att (vi citerar påvens ord): ”utvecklingen i Iran går i riktning mot en positiv dialog mellan kristna och muslimer.”

Det finns två rapporter som behandlar de nuvarande begränsningarna i religionsfrihet i Iran. Den som lämnades år 2005 av ”Aid to the Church in Need” och den som Förenta Staternas utrikesdepartement lämnade den 8 november och som bär namnet ”International Religious Freedom Report”.

De mest förföljda är utan tvivel de som tillhör Bahá’í-religionen, som föddes i Iran på 1800-talet.

Men det kristna samfundet har också stora svårigheter.

Kyrkans rötter i Iran är mycket gamla, de går tillbaka till 100-talet. Kristendomen blandades med zoroastrianism, som var den allmänt utbredda religionen på den tiden, och med manikeism och på så sätt höll det stånd mot Roms och Konstantinopels inflytande och antog inte de kristologiska dogmerna som konciliet i Kalcedon gjorde. När sedan islam började sitt erövringståg började man istället missionera i öster, ända fram till Kina. Idag tillhör de flesta kristna i Iran den armenisk-apostoliska kyrkan, som kallas den ”gregorianska” kyrkan, medan katolikerna bara är runt tiotusen. Det faktum att de är etniska minoriteter – armenier respektive assyro-kaldéer – på samma gång som religiösa minorteter gör att de kristna i Iran är utomstående två gånger om.

Vi vet inte mycket om de kristna i Iran. Men just som Vatikanen bröt den diplomatiska tystnaden, bröt en viktig tidskrift som understödds av Venedigs patriarkat, som har kardinal Angelo Scola som överhuvud, tystnaden som råder i fråga om information.

Denna tidskrift är “Oasis.” Den trycks på italienska, engelska, franska, arabiska och urdu och har som målgrupp de kristna som bor i Orienten. Den sänds ut till biskopar, kyrkoledare och också till kristna personligheter i länderna i Östeuropa och Asien.

I sin senaste upplaga som gavs ut i slutet av oktober, publicerar “Oasis” en rapport om de kristna i Iran, skriven av en mycket insatt kännare av kyrkorna i de muslimska länderna, Camille Eid, från Libanon.

Här följer rapporten, till vilket vi har fått tidskriften vänliga tillåtelse:


Resa i Iran, där till och med
katekesen har Khomeini på omslaget

av Camille Eid


“Shim’on pesar-e Yohana, àya mara mahabat mi nema’ì?,” uttalde prästen när han läste Evangeliet på farsi. ”Simon, Johannes´son, älskar du mig verkligen?” Detta var en verklig överraskning för de troende och de iranska myndigheternas representanter som hade samlats i den kaldeiska katedralen i Teheran för att ära minnet av Johannes Paulus II. Att använda sig av farsi i det kristna gudstjänstfirandet ”avråder man starkt ifrån”, säger regeringen, som är orolig att kristna ord skulle kunna spridas till muslimer.

“Att använda farsi i liturgin är en tjänst som vi gör tron”, noterar msgr. Ramzi Garmou, den katolsk-kaldeiske ärkebiskopen i den iranska huvudstaden. ”Vi tjänar inte någon särskild etnisk grupp, men hela nationen. Om varje religiöst samfund bara skulle vända sig till sin egna etniska grupp, vad skulle då ske imorgon med Kyrkan i Iran?”

Verkligen en relevant fråga! Hur ser den iranska kyrkans framtid ut? Och vilken är dess situation idag? [...] Fastän en del personer ifrågasätter sanningshalten, är det att ses som betecknande att antalet kristna under de år som den islamska republiken existerat har gått ner från fem per tusen till en per tusen, medan samtidigt hela Irans befolkning nästan har fördubblats under samma tid och ökat från 35 till 68 miljoner invånare. Idag är den mest optimistiska beräkningen att det finns 100,000 kristna i landet, av vilka 80,000 är kristna armenier, 8,000 are katolska assyrier-kaldéer och lika många ortodoxa, 5,000 protestanter, 2,000 katoliker som följer den latinska riten och 500 katolska armenier.

En undersökning som utfördes av en katolsk präst som använde kyrkoböcker som källa bekräftar detta drastiska fall. ”Antalet vigslar som ägde rum i mitt stift under 1976, 1986 och 1996 var respektive 54, 20 och 13,” observerar han. ”Samma år var dopen 150, 117 och 36. Begravningarna var 3, 101 och 97 till antalet.” Slutsats? “Detta samfund riskerar att utsläckas.”

“Nedgången i antalet kristna, observerar Msgr. Garmou, beror på att de kristna har lägre födelsetal, men framför allt, beror det på en emigrering som har accelererat efter den islamska revolutionen och kriget med irak. ”Bakgrunden till detta fenomen har naturligtvis varit mänskliga, kulturella, socio-ekonomiska och historiska faktorer. Men det faktum att de kristna hör till minoriteter som förutom av sin trostillhörighet utmärker sig av att de talar ett annorlunda språk och tillhör en annan kultur, har gjort att de i befolkningens ögon är dubbelt upp främlingar i det iranska samhället.

Under monarkins tid och trots shahens positiva inställning, bidrog ändå inte den officiella nationalistiska betraktelsesättet till att de kristna kunde integrera sig i landet. När sedan den islamska revolutionen kom, blev det hela naturligtvis inte lättare. Det är visserligen sant att artikel 13 i Konstitutionen säger att ”Zoroastrianer, judar och kristna iranier är de enda religiösa minoriteterna som erkänns som sådana och som inom de gränser som lagen sätter upp är fria att utöva sina egna religiösa riter och ceremonier och att handla i enlighet med sina egna rättesnören i fråga om personliga frågor och religionsundervisning.” I artikel 14 i samma konstitution står det att staten och alla muslimer äger skyldighet ”att behandla icke-muslimer i enlighet med de etiska normerna och principerna för islamsk rättvisa” men varnar ändå explicit ”att denna princip gäller bara dem som inte deltar i konspirationer eller aktiviteter som önskar skada islam och den islamska republiken Iran.” Artikel 19, slutligen, deklarerar att ”alla iranier, vilken etnisk grupp de än tillhör, åtnjuter samma rättigheter och färg, ras och språk ger inga privilegier.” Här står inget om religion.

“De kristnas rättigheter garanteras av konsitutionen. Men saken är den att det ofta blir svårigheter när man skall tillämpa dem”, säger Msgr. Sebouh Sarkissian, av syriskt ursprung, som i sex år har varit ansvarig för det armenisk-gregorianska ärkebiskopssätet i Teheran, en post som gör honom till herde för den största kristna kommuniteten i Iran. ”Vår kyrka, till exempel, har rätt att uttala upplösning av äktenskap men om de äkta makarna går till en offentliga ämbetsverk kräver domarna att hela proceduren ska göra om.”

Jag frågar honom om han har problem med att trycka och distribuera religiöst material. ”Inte alls,” säger han. ”jag har låtit trycka 32 000 kopior av Evangeliet och ingen har sagt något. Men om det är en bok på farsi, då behövs ett tillstånd. Varje år ger vi ut omkring 10 böcker. En av de senaste handlar minsann om Armeniens historia och den konfliktfyllda relationen med dåvarande Persien.”

Och i vilken grad utgör de iranska kyrkornas etniska karaktär ett handikapp för missionen? ”Vår främsta intresse är att bevara våra traditioner. Vi uppmuntrar till proselytism. Vi kristna ger vittnesbörd om vår tro i våra liv innan det predikas i kyrkan. Vi lever inte i väst. Iran är ju när allt kommer omkring en islamsk stat och vi måste vara listiga, så som Kristus har bett oss att vara.”

Vi måste påminna oss att det var denna ”listighet” som framför allt räddade armenierna från den repression som andra kristna fick utstå. De lyckades till exempel få tillbaka sina konfiskerade skolor, även om de var tvungna att acceptera att regeringen satte muslimska rektorer för dem. Det var inte fallet med de skolor som tillhörde romersk-katoliker, som man misstänkte för att ha sympati för väst och därför revs deras skolor under de första två åren av den islamska revolutionen, när 14 katolska skolor stängdes (bland vilka vi finner ansedda skolor ledda av lazarister och salesianer). Härbärgen och dispensärer konfiskerades och präster och nunnor utvisades ur landet. ”Vi är här så att de kristna inte överges”, sade en utländsk nunna som bott i Iran i ett antal år till mig i förtrolighet. ”Vi försöker att bibehålla det som är kristendomens kärna. Tack och lov har vi sett en förbättring i situationen, staten har gått från öppen fiendeskap till den romersk-katolska kyrkan till ett stadium där man var mera fördragsam under Rafsanjani och sedan till en ännu större öppenhet under Khatami.”

Hur uttrycker sig denna öppenhet? “Det är nu lättare för präster att få inresevisum, inte minst därför att det är ett visst antal sådana visa som delas ut, till en präst för varje kyrka. De som kommer kan förstås räknas på ena handens fingar och de kan inte kompensera utvisningen år 1980 där 85% av alla katolska präster fick lämna landet. Å andra sidan kallas de kristna inte längre av myndigheterna för ´gästminoriteter eller tillfälliga minoriteter´”.

Men ingen kan idag neka till att den romersk-katolska kyrkan som leds av Msgr. Ignazio Bedini, i själva verket är i tjänst hos de människor som är på kortvariga vistelser i landet – medlemmar av diplomatkåren ackrediterade i Teheran och affärsmän från väst. Till dessa kan tillfogas några naturaliserade familjer och barn till blandäktenskap som utgör en utmaning till de ortodoxa muslimer som anser att en muslims barn också måste vara muslim.

“Många av problemen vi möter idag är de kristnas eget fel, det handlar ofta om makt och privilegier”, förklarar en katolsk präst bedrövat. ”De individuella kyrkorna odlade i flera sekel en stark etnisk tillhörighet för att skilja sig från islam. Men istället för att arbeta på att de olika kristna kyrkorna skulle kunna komplettera varandra och dra nytta av varandras kyrkliga tjänster, försökte de så mycket som möjligt renodla sina egna egenheter och på det sättet blev man så småningom varse att de hade inre stridigheter fram. ”

Ett sätt att undgå dessa utmejslade lojaliter är ekumeniken. Jag frågade Msgr. Sarkissian hur han uttrycker sin kända regionala och internationella ekumeniska verksamhet på det lokala planet. ”Jag föreslår ofta mina kollegor att hålla möten i Iran,” svarar han. ”År 2002 möttes den exekutiva kommittén till Kyrkorådet i Mellanöstern (Council of the Churches of the Middle East (MECC)) att vi skulle ha möte här i Teheran. Ännu en gång, i början av detta år, bestämde de unga kristna i Mellanöstern sig för att ha sin årliga konferens här i Teheran. Sedan har vi också de periodiska mötena med de kristna kyrkornas överhuvud: den kaldéiska kyrkan, den armenisk-katolska kyrkan, den protestantiska och den assyrisk-protestantiska kyrkorna. met here in Tehran. Once again, indeed at the beginning of this year, the young Christians of the Middle East chose.”

Men trots att man gjorde ett utkast till ett dokument om samarbete verkar detta inte att ha löst alla missförstånden mellan olika samfund. Msgr. Neshan Karakeheyan, av grekiskt ursprung, har sedan februari 2001 varit den lilla katolsk-armeniska kommunitetens biskop, en kommunitet som har reducerats till bara hundrafemtio familjer (och ingen präst) sedan ett stort antal av de troende har gett sig av till Amerika och Europa. ”De gregorianska armenierna drog fördel av situationen och tog över våra skolor,” beklagar sig biskopen. ”Bad ni inte den gregorianske biskopen att medla?” ”Tyvärr var han inte i stånd att göra något för hos dem är det Majles-e Melli, allmänhetens råd som utgöres av lekmän, som tar alla besluten. Men vi lyckades dock få tillbaka två skolor genom att den palestinske prelaten Hylarion Cappucci, som har goda relationer med Iran, medlade i saken.” De sjuhundra studenterna, som alla är armenier eftersom det är förbjudet att vara muslim för att gå där, får undervisning i det armeniska språket och studerar såväl katekesen som den vanliga studieplanen i landet.who has good relations with Iran.” The seven hundred students, all of whom are Armenians because it is forbidden to have Muslims, follow lessons in Armenian and study the catechism as well the official curriculum.

Katekesen vållar gemensamma protester från alla de kristna i Iran. Bokförsäljaren tittar på oss med förvånad min när han ser oss grabba tag i alla de utlagda exemplaren av Ketob-e Ta’limate Dini, som är den lärobok i religion som bara de icke-islamska minoriteterna får lova att använda sig av. På bokomslagets framsida ser vi alltid samma bild av ayatolla Khomeini som vi annars finner i en del församlingssalar, han som är symbolen för kontrollen som Ministeriet för islamsk vägledning (Ershad) utövar över religionsundervisning. ”Den här läroboken är ett klart exempel på synkretism (sammansmältning av olika religioner)”, säger Mattia, en assyrisk-kaldéisk föredragshållare. ”Och i de iranska skolorna genomsyrar islam alla ämnena, från litteratur till språk. I katekesen behöver man bara ersätta ordet Khoda (Gid på persiska) med Allah, din (religion) med Islam och nabi (prophet) med Muhammed för att förstå att detta är en beslöjad islamsk injektion i religionsundervisningen.” Mattia understryker också att de betyg eleverna får i sina examina i religion sätts till en del (50%) av Kyrkan och till den andra delen (50%) av regeringen.

“Vi är inte nöjda med fråge-svar-stilen i denna bok,” säger Msgr. Garmou. “Den här läroboken skapades strax efter revolutionen under särskilda omständigheter, och borde därför ändras nu. En ny upplaga håller just på att förberedas av en grupp experter från fyra kyrkor. Vi hoppas att vi kommer att få myndigheternas godkännande att börja använda den nästa akademiska år. Många männskor klagar på att lärarna som utses till att ge trosundervisning inte har fått tillräckligt stor utbildning. ”Många av dem – säger fru Karakeheyan – vill bara bättra på sina löner. En av dem sade till och med inför eleverna att Kristus inte är Gud!”

Men islam genomsyrar inte bara skolämnena – den genomsyrar varje aspekt av livet i Iran. Slå på tv:n och du möter shiitiska pilgrimer som slår sitt bröst hårt när de lyssnar på den tragiska historien om hur imam Hussein blev mördad i Karbala. Lyft telefonluren i en offentlig telefonkabin och du får höra böner till samma imam. ”Om du inte har någon religion, ha åtminstone ett fri ande i detta liv.” I Teheran tar jätteposters av ”martyrer” och hjältar som tillhör den islamska revolutionen upp de viktigaste utrymmena: Det är Beheshti, Madani, Mofateh, men också egyptiern Khaled Islambouli, den officiella förövaren av mordet på president Anwar Sadat. Framför den mycket centralt belägna armeniska katedralen St. Sergio, på Nejatollahi-gatan, avbildas på en panel Mahdi, imamen som shiiterna väntar på, till häst. Ovanför panelen kan vi läsa: ”Kristus kommer att komma tillbaka tillsammans med Mahdi och återupprätta rättvisan överallt.”

På katedralens gård konverserar en grupp unga armenier. Alla har de samma dröm: Att få skapa sig en ny framtid i Europa eller Amerika. Bara Marina vill stanna kvar i Iran ”för att inte lämna mina föräldrar ensamma.”

Enligt många vi talade med så betyder drömmen att ge sig iväg att kyrkan är som ett ”getto” och har blivit tvungen att överleva i något som verkar vara andlig och apostolisk ödslighet i ett land där friheten att tillbedja och att bilda föreningar bara är tillåtet på platser där det firas gudstjänst. Msgr. Garmou döljer inte sin oro över vad som ska hända nu när kristna har flytt från Irak, hans hemland, för att sälla sig till kyrkan i Iran. ”För oss är den irakiska kyrkan detsamma som det Libanon betyder för de kristna i Syrien och Jordanien. Om våra områden bakom stridslinjerna ger upp, vad kommer då att hända med oss?”

Emigrering har en förödande inverkan på detta lilla samfund på deras vitalaste element, eliten och de unga. Över 10000 personer har gett sig iväg de senaste 25 åren. Konsekvenserna är mycket allvarliga. Den lokala församlingen blir äldre och försvagas, det uppstår svårigheterna för flickorna att hitta en kristen make, och antalet prästkallelser minskar. “I dag får våra enda två seminarister sin utbildning, en i Rom och en i Paris. I juli kommer vi så att fira den första prästvigningen i Iran på många år och en ny präst kommer att sälla sig till de nuvarande fyra (varav en är iranier, en irakier, en indier och en fransman). Trots detta verkar det som vi försöker bygga för våra ungdomar att vara ett hus på lösan sand. Man behöver bara se på vilka namn som försvunnit ur telefonboken för att förstå problemets omfång.”

Denna pessimistiska not försvinner på stränderna till floden Zoyandeh-Rud, i Isfahan. I den närliggande förstaden New Giulfa lever ättlingarna som deporterades för fyrahundra år sedan från Armenien av Shah Abbas. I Vank, det armeniska klostret som blev färdigbyggt år 1664, möter vi den unge biskopen Papken Charian som har kommit från Libanon bara för några månader sedan. ”I Isfahan har vi tolv kyrkor och ytterligare tolv i det övriga stiftet: områdena Shiraz, Ahvaz och Abadan. Vi försöker bruka dem alla så vi inte riskerar att de som inte används stängs. Därför går en del av våra troende ibland till den heliga Mässa som firas av den lazaristiske prästen som tillhör den romersk-katolska kyrkan och som inte längre har en egen församling.”

Msgr. Charian följer oss till det gamla Betlehemskapellet vars fresker påminner om renässansstilen i Italien. Några meter därifrån ligger det armeniska museet som äger en betydande samling konst. ”Under min semester som ägde rum under högtiden ”Norouz”, det persiska nyåret,” säger Charian belåtet, ”kunde 70000 muslimer beundra den första tryckerimaskinen i Iran som infördes hit år 1641 av armeniern Khachadour Ghesaratzi, som dessutom införde bilder, gamla evangelier, manuskript och föremål, allt tillhörigt den kristna konsten. Med det vi tjänar i inträde till musset kan vi finansiera många unga armeniska pars hopp som kommer att hjälpa dem att bygga sig en framtid tillsammans här.” Charian säger att relationerna med muslimerna är goda. ”I motsats till vad som vanligen händer, har myndigheterna nyligen utnämnt en kristen rektor för en armenisk skola. Vi uppskattar mycket denna gest.”

Men åsikterna om en officiell religiös policy är annorlunda. ”Iranierna vill ta sig bra ut i världsopinionens ögon,” säger en diplomat i ett kontor i Teheran. ”De tycker om att upprepa att tre säten i parlamentet är reserverade för kristna – två för armenier och en för en assyrisk-kaldé, trots att dessa grupper har så få anhängare. Men regimens hårdnackade kärna uttrycker ayatollornas verkliga intentioner. Allt annat, även åtgärderna som Khatami vidtar, är bara rökridåer.”

Hoppet ligger i en annorlunda inställning till relationen mellan staten och religionen. Jag ser exempel på hur det rör sig i den riktningen när jag besöker ett offentligt möte som hålles i Hosseiniyeh Ershad-moskén med deltagande av kända företrädare för en liberalare politik, bland vilka vi finner Mohsen Kadivar, Hashem Aghajari, Mostafa Badkoubehei, Yussuf Eshkevari och Ali Shariati, av vilka många fått tillbringa en tid i fängelse på grund av sina reformistiska idéer. Mötet vill ge sken av att illustrera Johannes Paulus II:s strävanden till försvar för människans frihet och värdighet, men det är tydligt att organisatörerna framför allt velat få ett forum för att där kunna kritisera det iranska teokratiska systemet. ”Jag är en människa men av en händelse är jag också iranier,” förklarar Eshkevari, och travesterar Rousseau, “och alla människors villkor är frihet.” Sedan fortsätter han och nästa yttrande väcker applåder: ”När makten klär sig själv i religionens kläder då börjar katastrofen. När påvar görs till kungar då vanärar de religionen.”

Det här mötet är ett tillfälle att reflektera över det kristna inflytandet på den persiska kulturen. Bland åhörarna sitter Jamaleddin, en student vid universitetet. Han skriver ner sina tankar på en bit papper: ”Johannes Paulus II ville ha en värld för alla jordens folk och det var därför som också vi älskade honom. Det iranska folket önskar inte krig men dialog med alla, oberoende av deras tro.” Mattia anmärker: ”Det finns ingen kristen terminologi på farsi, men tack vare den medeltida mystiske poeten Hafez di Shiraz´ känslighet kan denne hjälpa många iranier att lära känna kristendomens kärleksfulle Gud. Den islamska revolutionen återuppväckte i många människor längtan efter att söka honom. Människorna blev undrande och ställde sig frågor när de märkte att ett krig pågick i Guds namn.”

I en tom kyrka i Teheran fångar fyra muslimska flickors tillbejdan min uppmärksamhet. “Jag skäms över mig själv att jag upptäckte Jesus Kristus så sent,” säger Negar, som arbetar som tolk. Parastoo säger att hon kommer till kyrkan en gång i veckan ”för att finna ro”. Och på vilket sätt ber hon? ”jag ber till Hazrat Mariam (dvs. vår Fru) med orden: Jordens härskarinna, jag tror på din Gud, som också är min, på din son Issa (Jesus) och på din lära. Hjälp mig att vara en god människa och jag kommer alltid att stå vid din sida.”

__________


Rapporten om Iran publicerades för första gången i nummer 2 av årets upplaga av Venedig-patriarkatets internationella tidskrift Oasis. Adressen till deras hemsida är: http://www.cisro.org/

Du kan också finna en länk till “Oasis” på Chiesas hemsida där du finner länkar till de viktigaste publikationerna som specialiserar sig i kyrkliga angelägenheter:

> CHIESA PRESS

http://www.chiesa.espressonline.it/dettaglio.jsp?id=7047&eng=y

Sandro Magister’s e-postadress är: s.magister@espressoedit.it