av Samir Khalil Samir, Asianews.it

Fader Samir Khalil Samir, en egyptisk jesuit och professor i arabiska och islamska studier vid t Saint-Joseph University i Beirut.

Mellanöstern befinner sig i stagnation och har råkat in i en krissituation. Islams kris drar allting in i en farlig paralys. Kristen drabbar också Västvärlden som glömt bort sina kristna rötter. Och ändå behöver islam och Väst varandra. En studie företagen av vår expert på islam inför De orientaliska kyrkornas synod som kommer att hållas år 2010.


Vatikanen (AsiaNews) - Benedikt XVI har till oktober 2010 sammankallat en synod för de orientaliska katolska kyrkorna. För att omsorgsfullt förbereda oss för denna måste vi försöka förstå den situation som råder i denna del av världen och sedan gå vidare till problemen för kyrkorna där.

Situationen i Mellanöstern verkar i allmänhet helt ha stagnerat och vara resultatlös. I november förra året hölls det ett katolskt-muslimt symposium i Vatikanen, dit ett dussintal mycket kvalificerade personligheter från både den muslimska och den kristna världen deltog. Resultatet blev en deklaration som innehöll många värdefulla punkter till försvar för religionsfriheten, fördömandet av terrorism, valet av samexistens. Men nu när det gått ett år väntar vi ännu på något resultat och en uppföljning. Förra året hade till och med Saudiarabien kommit med många viktiga förslag som syftar till dialog med andra religioner, men situationen inne i landet i fråga om religionsfrihet och frihet att utöva sin religion är oförändrad.

 Ett paralyserat Islam
Hela världen väntar och den muslimska världen är paralyserad. Detta beror på den muslimska världens splittring. Den är delad i Israel-Palestina-frågan. De mera förnuftiga staterna säger att en dialog är på väg. Å andra sidan ger Israel ingen möjlighet för öppning av en dialog och andra stater – som trycker på en hårdare politik – är också paralyserade.

Situationen i Irak har inte blivit bättre. Landet lider fortfarande av sin inre kamp som oftast tar formen av krig mellan sunniter och shiiter. På en vidare skala ser vi denna splittring i kampen mellan Iran och Saudiarabien, de två nationer som representerar de två islamska riktningarna.

Under de veckor som gått har de till och med hotat varandra. Iran säger att iranier behöver ta pilgrimsfärden till Mecka som grund för att blåsa nytt liv i ett jihad för ett befriat Palestina, men nästa dag sade Saudiarabien att man inte kommer att tillåta någon form av möten eller gester som inte är av andlig karaktär under pilgrimsfärden. Detta var ett tydligt hot mot Iran, även om landets namn inte nämndes. Kriget som försiggår i gränstrakterna mellan Saudiarabien och Jemen är också ett krig mellan sunniter och shiiter. När Saudiarabien dömde en libanesisk man från al-Ain i Beqaa-dalen till ett hårt straff på grund av anklagelser om häxkonst, tolkades detta som en hämndgärning från sunniter mot shiiter.

Palestina är paralyserat på grund av splittringen mellan Gazaremsan och Västbanken. Libanon har varit utan regering i fyra månader – ett fenomen som tidigare inte setts. Det råder ett allmänt tillstånd av förlamning.

I detta orörliga tillstånd är det bara Israel som rör sig. Israel fortsätter att bygga nya bosättningar i de ockuperade områdena, vilket är detsamma som ett hugg in i Palestinas hjärta. Israel har bestämt att dessa bosättningar i framtiden inte kommer att tillåtas ha någon geografisk beröring mellan Jerusalem och resten av Västbanken, vilket kommer att betyda svårigheter för en framtida palestinsk stat som har östra Jerusalem som sin huvudstad. Allt detta sker helt i tysthet. Ingen islamsk eller västlig nation, ej heller USA, säger något, förutom ger enstaka mildare kritik. Det handlar om ett fullständig upphävande av lag och rätt.

Den iranska frågan är mycket känslig den också. Det är tydligt att Iran leker katt och mus, då de säger sig vara villiga till dialog och sedan verkar de agera i riktning mot anskaffande av kärnkraft, till och med vilja ha krig.

Men hur kan vi fördöma Iran när andra stater i denna region (inkluderande Israel) äger en atombomb. Hur kan någon acceptera att en part förbjuder en annan att göra det som man själv redan gjort? Det enda svaret kan vara: ”Vi är goda, ni är onda”. Men vem kan lova mig att efter dig även jag kommer att vara ”ond” ?

Det tycks som om alla lösningar har gått i stå och att det inte finns någon väg ut ur dilemmat.

 Våld är uttryck för islams olustiga stämning
Det finns också ett grundläggande problem: den muslimska världen känner av denna förlamning ännu mer. I tidningar och på nätet frågar muslimerna sig: Vad har vi gjort under alla dessa århundraden? Vilket bidrag har vi givit till civilisationen? Det enda vi har är något vi inte själva har skapat, nämligen oljan. För andra är svaret: vi litar på Gud men detta är en nytta som det är svårt att beräkna ...

Ur detta uppstår en ilska emot dem själva och emot var och en som är född. När jag betraktar den muslimska världen har jag känslan av att de enda händelserna här är de som innebär uttövande av våld. Det händer i Filippinerna, där de två muslimska ledarna strider mot varandra, i Irak där bomber inte längre kastas mot amerikanerna utan mot dem själva, i Sudan, Somalia, Pakistan, Afghanistan, i Iran, där iranier attackerar sina landsmän. Hela den muslimska världen lider av brist på frihet, i Iran liksom i Tunisien.
Vi behöver bara tänka på vad som hände efter fotbollsmatchen mellan Algeriet och Egypten, som också slutade i våld... Till slut tycks det som om det enda islam kan producera är dödande och våld.

Allt detta är resultatet av en djupgående olust hos de muslimska människorna, i Mellanöstern, Nordafrika, Afrikas horn osv.
Nu kan vi inte länger ge skulden för detta på det koloniala förflutna. De länder som vi talar om har sedan länge egna strukturer, mer eller mindre solida, mer eller mindre demokratiska. Vi kan inte länge gömma undan denna kris som råder i den muslimska världens kulturella, samhälleliga och politiska liv.

Det enda som går framåt är den religiösa radikalismen, inte bara i fråga om tillbedjan, men i de synliga formerna, slöjan, skägget, de religiösa plikterna.. Muslimer som återvänder till Egypten efter många år, säger att de inte längre kan känna igen sitt hemland på grund av den stränghet med vilken befolkningen iakttar alla de religiösa buden. Det är sant att moskéerna är mera fullsatta, även av yngre människor, men den lära som ges där är inte det intellektuella eller andliga islam. Det är snarare ett crescendo av hat mot andra, mot hedningar och mot inte fullt så radikala muslimer.  

 Krisen i Väst
Inför denna islams kris, har Västvärlden ett rent samvete och en klar uppfattning om sin egen identitet? Det tycks mig som om detta i allt mindre utsträckning är fallet. En händelse som visar på detta var det senaste beslutet av den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter att enhälligt fördöma placerandet av krucifix i de italienska skolorna eftersom detta enligt domstolen betyder att inte respektera Europas neutralitet och sekularism.  

Även om vi bortser från den religiösa aspekten är denna symbol en del av den italienska kulturen (vilken naturligtvis har en religiös dimension). Hur kan domstolen alltså säga att utställandet av krucifixet är ett kränkande av friheten? En undersökning för några år sedan visade att 77% of italienare sätter värde på att få se krucifixet på offentlig plats. Även Massimo Cacciari, en agnostiker, filosof och politiker från Venedig  kallar krucifixet som den viktigaste symbolen som vi har av en kärlekens gåva som gör att vi bryr oss om varandra.   

Den europeiska domstolens beslut då man förbjuder placerandet av krucifix betyder att man förnekar sig själv, det är ett angrepp mot den själv. Att förneka Shoah är ett historiskt förnekande, men detta beslut är ett förnekande av den europeiska kulturen. Det mest illavarslande är att på den europeiska nivån var det ingen – förutom Italien, som reagerade.  

I Västvärlden finner vi även en annan annalkande fara, liknande och på samma gång motsatt, som består i att man förvägrar den andre hans identitet. Jag tänker på ny-nazismen. Dessa två attityder går hand i hand, den ena ger kraft åt den andra. Men allt detta sker på grund av att människorna i Väst har allt mindre uppfattning om vem de är.  

Därför står vi nu inför två kriser: den islamska världens kris och den västliga världens kris, båda i ett tillstånd av förlamning. Den enda möjliga relationen mellan de två stagnerande och tillslutna strukturerna är därför antingen en styrkerelation eller en relation där man vänder sig bort från den andre.  

Västvärlden tenderar att försöka ta sig upp ur sin orörlighet att anamma idéer om tolerans och multikulturalism. Min identitet – säger man – är alla kulturer. Men detta är en fråga om begrepp. Jag kan bara uppskatta andra kulturer om jag har min egen som grund. Om jag säger ”jag är” om alla kulturer, betyder det att jag inte har någon alls. Men om jag vet vem jag är då kan jag vara lugn, rofylld och stolt. Det är bara på så sätt vi kan tala med varandra mellan olika kulturer. Men om det inte finns något särskilt som vi är, då vinner den som skriker högst eller som har den största makten i fråga om materiella ägodelar.

Tecken på hopp inom islam
Det enda hopp jag kan se när jag betraktar mellanöstern är inställningen hos dem som säger: ”Nu är det nog!” Människor vill inte luras, användas som panter. Detta ser vi tydligt i Iran med de ”gröna” demonstrationerna, men också i Egypten, där det till och med finns ett parti som heter "Kefâya" som betyder ”nog”! Detta parti grundades som kritik på Mubarak-"dynastin", där president Mubarak efter 28 års styrelse önskar insätta sin son Gamal som sin efterträdare. Detsamma kan sägas om Algeriet, Senegal.
 
Denna reaktion finner vi också i alla internet-plattformarna eller i de tryckta medierna. Många internetsajter påstår dock stödja något nytt islamskt perspektiv, vi finner muslimer, ateister, reformivrare osv.  Var och en av dem sänder ett budskap, ett rop, en, två, tio gånger, men blir sedan i brist på gensvar trött på det hela och tystnar.  

För en månad sedan hölls det i Berlin en konferens där deltagarna var ”progressiva muslimer”, det vill säga liberala muslimer. Närvarande var också muslimska feminister, en grupp Koran-exegeter (inkluderande Nasr Hamid Abu Zaid) och andra politiker. Konferensen var mycket tydlig och med livliga inlägg. Men när deltagarna sedan återvände hem gjorde de ingenting. De kunde inte göra  något för de är bara en droppe i havet. Det finns en 1 200 miljoner muslimer i världen, de liberala bland dem, de som skriver och tänker, kanske är 10 000, kanske 20 000 som mest, vilket betyder mindre än en promille.  

 Imamerna och fatwan
Reaktionen växer emellertid och en dag kanske den resulterar i en explosion så som skedde i Sovjetunionen, men det kan ännu dröja länge. Skillnaden mellan Östeuropa och oss är att det här i Mellanöstern inte finns någon Berlinmur, utan snarare en mur bestående av okunnighet. Det sorgliga faktumet är att de muslimska ledarna är oförmögna att lösa problem, vad de gör är istället att förstora dem. De flesta av dem har fått sin utbildning i världens äldsta islamska universitet, Al Azhar, där varje år runt 150 000 imamer skriver in sig. Men vad består deras utbildning i? Jo, att upprepa det gamla, inte att ta itu med den moderna världens problem. Det enda de kan föreslå är att återvända till 600-talet. Genom att upprepa denna undervisning gång på gång lyckas de men kanske det endast är 1 % av dem som kan diskutera den moderna världen med en, ta fram och analysera fördelarna och nackdelarna, de positiva liksom de negativa värdena.  

Det som sprids är användandet av en fatwa för alla problem som kan uppstå, men det är en metod som inte tillåter någon att tänka. Om jag får ett problem då ringer jag till imamen och frågar honom på telefon, jag betalar en eller två euro och imorgon får jag svaret.  

Imamerna fjättrar de troende till vad islam sade under det första århundradena av sin existens och de har ingen moralisk auktoritet för att hjälpa mig att förstå min situation i dagens värld.  

En muslimsk afärsman som bor i Tyskland frågade om han kunde äta affärslunch med några kristna vänner. Svaren han fick av olika imamer och muftin var många och olikartade. En sade att enligt Koranen så var det ”halal” – lagligt tillåtet – att äta med kristna. En annan att den kände imamenYusuf Qaradawi i Qatar hade förbjudit honom att göra det eftersom tyskar idag ”är inte sanna kristna”. Den person som dömde på detta sätt är inte någon som bott bland västlänningar så att han kan förstå och bedöma dem. Detta domslut är taget från en text och sedan har dess kraft förhöjts genom prejudikat.
 
I sig själv är fatwan ett bra verktyg när det gäller att få islam att avancera och att modernisera denna religion. Men den innebär också två risker: för det första genom att den hindrar utvecklingen eftersom den ofta hänvisar till äldre modeller, och för det andra genom att den uppmuntrar osjälvständighet hos de troende, vilka inte behöver tänka själva utan får färdiga svar från sina muftis.
 
Tecken på hopp i Väst
 I Väst finns det tecken på hopp i människor som är kritiska till overksamhet. En del kämpar för en mera liberal moral (ibland på gränsen till eftergivenhet), men på alla stadier råder det en debatt om värden, om vilken ståndpunkt man intar i olika frågor.

Ta till exempel frågan om invandrare i Europa. En del av européerna kämpar för att ge dem uppehållstillstånd, rösträtt, med mera och andra som förblir mera försiktiga. Den 1 mars nästa år kommer alla invandrare i Frankrike att gå ut i generalstrejk för att visa hur värdefulla de är för Frankrikes ekonomi och begära större rättigheter.
 
Men i vår värld här i Mellanöstern behandlas invandrare som djur, de har inga rättigheter och ingen som försvarar dem. Man kan säga att i varje punkt som Västvärlden diskuterar, ställer den en fråga till sig själv, undersöker på djupet olika filosofiska och andliga värden. Bland oss här i Mellanöstern är diskussionen bara politisk, i alla andra frågor råder det tystnad. I januari i år då den israeliska attacken mot Gaza höll på som bäst var jag inbjuden att delta i en konferens som hölls av en shiitisk islamistisk grupp. När jag nämnde Israel-Palestina-frågan och sade att det viktigt att ta upp dialogen på nytt, sade man åt mig att vara tyst och att detta ämne inte fick vidröras.  

Islam och Västvärlden behöver varandra
Det förs så gott som ingen dialog alls mellan den muslimska världen och Väst. Och ändå står det alltmer klart att vi behöver varandra, både i kulturellt och ekonomiskt avseende.  

Denna kris ger oss också tillfälle att företa en djupare reflektion. Men villkoret är att vi blir på det klara med vår egen identitet och att vi förstår att vad än det är som måste göras så måste vi göra det tillsammans.

Den muslimska världen kan inte stå ensam, för den riskerar att bli lämnad i sticket av den moderna världen och uppslukad av våld. Väst kan inte handla ensamt heller, för även om den äger högre utbildning sett i intellektuella termer, så har den inte tillräckligt med arbetskraft på grund av befolkningens sjunkande födelsetal. Här kommer jag osökt att tänka på bilden aposteln Paulus ger i 1 Korinthierbrevets kapitel 12: "Ögat kan inte säga: Jag är bättre än du” och vad är ögat utan resten av kroppen?

Globaliseringen av världen, den finansiella krisen som började i USA, har skapat en jättelik flodvåg över hela världen. Det som händer i ekonomin, det händer också inom kulturen, ideologin, tron, vi sitter alla i samma båt, sjunker den kommer vi alla att förgås.
 
Att vara vis betyder att lyssna till vad muslimerna har att säga, lyssna på vilka deras orsaker till missnöje är, ta reda på vad som är bra i deras förslag och vad som inte går att utföra. Och samma sak gäller för dem.   

Dialog är det viktigaste i dagens situation i Europa, där vi har alltfler muslimska kommuniteter. Men den ger också muslimerna tillfälle att tänka efter vad det betyder för dem att bo i Väst, i en miljö som accepterar dem, men där de också utgör en minoritet. Och eftersom de är en minoritet, kan de inte uppföra sig som om de vore i en muslimsk nation, där de är i majoritet.