Kära medlemmar av Jesu sällskaps trettiofemte generalförsamling!

Den helige Ignatius ansåg att generalförsamlingen var ”ett arbete och en förströelse” (Constitutiones 677) som för ett ögonblick avbryter ett stort antal kvalificerade medlemmars apostoliska engagemang och att den därför – till skillnad från bruket hos andra religiösa sammanslutningar – skulle hållas på bestämda tider och inte fick hållas för ofta.

Vid två tillfällen är det emellertid principiellt påbjudet att en dylik generalförsamling skall hållas, nämligen vid valet av en ny general och när saker och ting av särskild vikt eller svåra problem som berör sällskapets själva nerv måste diskuteras.

Detta är andra gången i jesuitordens historia som en generalförsamling hålles för att välja en ny general medan föregångaren ännu är vid livet. Den första gången var år 1983, när den XXXIII:e generalförsamlingen antog avskedsansökan som den mycket omtyckte fader Arrupe hade lämnat in på grund av en allvarlig och oväntad sjukdom som drabbat honom. Idag samlas den för andra gången för att inför Herren behandla den avskedsansökan som fader Kolvenbach inlämnat efter nästan 25 år av vist, försiktigt, engagerat och lojalt ledarskap. Därefter kommer valet av hans efterträdare att äga rum. Jag önskar att till dig, fader Kolvenbach, i mitt eget och i kyrkans namn, uttrycka ett uppriktigt tack för all din trofasthet, vishet, rättfärdighet och exemplet du givit på ödmjukhet och fattigdom. Tack, käre fader Kolvenbach.

Valet av en ny general för Jesu sällskap är mycket viktigt för sällskapets själva liv, inte endast eftersom konstitutionen ger generalen full maktbefoghet när det gäller den centraliserade och hierarkiska strukturen, utan även eftersom – med de ord som den helige Ignatius så väl uttryckte – ”om huvudet mår bra kommer hela kroppen att göra det och så som ledarna är så kommer undersåtarna att bli...” (jfr. Constitutiones. 820). Därför nämner er ledare när han vill framhäva vilka egenskaper en general framför allt måste ha att han måste vara ”en människa fullständigt förenad med Herren vår Gud och väl förtrogen i bön” ( 723). Efter att ha nämnt flera andra viktiga egenskaper, som det inte är lätt att finna samlade i en enda person, säger han till slut: ”om någon av ovannämnda egenskaper skulle saknas, så bör han åtminstone inte vara i avsaknad av godhet, kärlek till sällskapet och ett gott omdöme” (Constitutiones 735).

Jag förenar mig med er i bön och ber att den Helige Ande, de fattigas fader, som delar ut nådebevis i rikliga mängder och upplyser hjärtana, skall hjälpa er att göra ett gott och omdömesgillt val.

Denna församling samlas också för att behandla viktiga och mycket svåra frågor som berör alla medlemmarna av sällskapet. Det gäller till exempel riktningen i sällskapets nuvarande arbete. De ämnen som församlingen kommer att behöva ta ställning till berör de grundläggande dragen i sällskapets liv. Ni kommer nog att komma att behandla dagens jesuitbroder och identiteten han har, samt betydelsen och värdet av löftet om lydnad till den helige Fadern som alltid har funnits med i er själsliga utrustning och definierat er religiösa familj samt sällskapets uppdrag när det gäller globaliserings- och marginaliseringsfrågor, livet i gemenskap, apostolisk lydnad, nya kallelser och andra viktiga ämnen.

Inom den karisma och den tradition som är er, kan ni vinna viktiga referenspunkter som kan hjälpa er att avgöra de frågor som sällskapet måste ställa sig idag och göra de val som följer av dem.

Det är nödvändigt och sant att ni under denna generalförsamling utför ett viktigt arbete. Det är i sanning ingen ”förströelse” som leder er bort från ert apostoliska verk. På samma sätt som den helige Ignatius lär ut i sina Andliga övningar måste ni med de tre gudomliga personernas blick betrakta ”hela jordens yta full av människor” (n. 102). Genom att lyssna till den Helige Ande, skapar ni en vision som förnyar världen och får er att återvända till källorna så att ni bevarar er särart utan att förlora er egen livsstil och förmågan att känna igen tidens tecken i era engagemang. Det innebär att ni utför era aktiviteter med en i högsta grad apostolisk anda som grunden för en ny vår för alla dem som avlagt de heliga löftena och för det apostoliska engagemanget hos var och en av er, ni som är bröder, tillhörande Jesu sällskap.

I våra dagar vidgar sig synfältet. Det är inte bara för era egna bröder inom jesuitorden som ni är lärare och meddelar religiös och apostolisk undervisning. Det finns många andra sammanslutningar av det vigda livet som följer den ignatianska spiritualiteten och av lär sig att träffa val, det finns många framtida präster i era seminarier och universitet som håller på att förbereda sig för sin prästtjänst. Det finns många människor både inom och utanför kyrkan som besöker era lärdomscentra för att finna svar på utmaningarna som vetenskap, teknologi och globalisering ställer mänskligheten för i dag, ett svar på vad kyrkan och tron är, och som hoppas att få bli undervisade på ett sätt som gör det möjligt för dem att bilda sig en uppfattning av vad en värld är där sanning och frihet härskar, där rättvisa och fred råder.

Det är viktigt att ert arbete är helt och hållet apostoliskt och äger en universellt mänsklig, ecklesial och evangelisk fullhet. Det måste alltid utföras i ljuset av er karisma, på så sätt att lekmännens växande deltagande i era aktiviteter inte förmörkar er identitet utan istället berikar den, när dessa som kommer från andra kulturer tar del i er livsstil och delar era mål.

Än en gång vill jag förena mig med er i bön och be att den Helige Ande ledsagar er i ert svåra arbete.

Som en bror som följer ert arbete med det största intresse och den största förväntan önskar jag med er dela ”de glädjeämnen och förhoppningar” (GS. 1) liksom de ”sorger och den ängslan” (GS. 1) som jag i min egenskap av en kyrkans man kallad att utöva en svår tjänst inom det vigda livets område har, i min roll som prefekt för Kongregationen för ordensliv och det konsakrerade livet.

Det är med glädje och hopp som jag ser de tusentals ordensmänniskor som generöst har besvarat Herrens kallelse och lämnat allt bakom sig för att med ett odelat hjärta viga sig åt Herren, för att vara med Honom och hjälpa Honom i hans frälsningsbringande önskan att ”segra över allting och därigenom träda in i Faderns härlighet” (Andliga övningar, 95). Det är tydligt att det vigda livet fortfarande är ”en Guds gåva som kyrkan tagit emot från sin Herre” (Lumen Gentium 43) och det är därför som kyrkan alltid har önskat noga vaka över den så att varje religiös sammanslutning kan bli känd och – om än med de nödvändiga anpassningarna – svara mot den dåvarande tiden och bevara sin egen identitet oförstörd för hela kyrkans väl. Det vigda livet kännetecknas av en Kristi efterföljelse och av att man genom att följa de evangeliska rådenviger sig exklusivt åt Honom och Hans rike. Det Andra Vatikankonciliet lärde att ”vigningen är fullkomligare ju fastare och varaktigare den är och så framställer Kristus och hans brud kyrkan, förenade genom ett oupplösligt band” (Lumen Gentium 44). Vigningen som innebär att man blir en Kristi tjänare kan inte skiljas åt från vigningen som innebär att man tjänar kyrkan. Detta var Ignatius och hans första ledsagares uppfattning när de tecknade ner ert instituts regler i vilka det tydligt går att se er karismas själva väsen: Att tjäna Herren och hans brud under den romerske påven” (Juli III, Formula I). Jag ser med ledsnad och oro att honnörsordet 'sentire cum ecclesia' som er grundare den helige Ignatius så ofta uttalade håller på att allt mera tappa i värde hos en del medlemmar av religiösa familjer. Kyrkan väntar på upplysning från er så att den kan återställa sin ”sensus Ecclesiae” (sitt sinne för vad kyrkan är). Den helige Ignatius andliga övningar är er specialitet. Reglerna om 'sentire cum ecclesia' (tänka eller känna med kyrkan, ö.a.) utgör en väsentlig del av detta mästerverk i fråga om katolsk andlighet. De är som ett gyllene lås till boken som innehåler de andliga övningarna.

Ni håller i era händer just de beståndsdelar som är nödvändiga för att förverkliga och fördjupa denna önskan, denna ignatianska och ecklesiala känsla.

Kärlek till kyrkan i ordets hela mening – vare sig det är Guds kyrkas folk eller den hierarkiska kyrkan – är inte en mänsklig känsla som kommer och går allt efter vilka som utgör kyrkan eller allt efter graden av vår lydnad för dem som Herren har satt att styra kyrkan. Kärlek till kyrkan är en kärlek som bygger på tron, en gåva som Gud – just eftersom han älskar oss – ger oss tillsammans med tro på honom och hans brud, som är kyrkan. Utan gåvan som består i tro på kyrkan kan det inte finnas något kärlek till kyrkan.

Jag ber tillsammans med er vår Herre att han i sin nåd låter er växa till i tron på denna heliga, katolska och apostoliska kyrka som vi bekänner oss till och i kärleken till den.

Det är med bedrövelse och ängslan som jag även bevittnar en växande distans från hierarkin. Detta går inte ihop med den ignatianska spiritualiteten som innebär tjänande ´under den romerske påven´. Ignatius ville i den författning (Constitutiones) som han lämnade efter sig åt sin orden hjälpa er att forma era sinnen. Därför skrev han i boken som innehåller de Andliga Övningarna (nr 353) ”vi måste alltid hålla sinnet förberett till att snabbt lyda Kristi sanna brud och vår heliga Moder, den hierarkiska kyrkan”. Lydnad i tron kan bara betyda lydnad i kärlek. Kärnan i den ignatianska andligheten består i att vi förenar kärleken till Gud med kärleken till den hierarkiska kyrkan. Er XXXIII:e generalförsamling tog på nytt upp ämnet ”lydnad” när den förklarade att ”vår orden bekräftar i sann trosanda existensen av de traditionella band som består av kärlek och tjänande och som förenar den med den romerske påven”. Med mottot ”Att älska och tjäna i allting” (Andliga övningar, nr 233) tog ni än en gång upp denna princip.

Ni måste också låta denna XXXV:e generalförsamling som nu inletts med denna ceremoni försiggå i nära anslutning till den kompasskurs som er grundare skisserade upp. Jesu sällskap har alltid – rakt igenom sin långa historia – följt denna kurs. Om ni gör det visar ni att ni önskar förbli trogna den karisma som han lämnade efter sig som ett arv åt er och ni kommer att kunna förverkliga den på ett sätt som kan svara mot kyrkans behov i vår tid.

Er ordens tjänande verksamhet betyder ett tjänande ”under korsets fana” (Formel I). Varje tjänst som bygger på kärlek betyder att den som utför den tömmer sig på allt, ger prov på självförsakelse, kenosis. Men om vi avstår från vad vi själva vill göra för att istället göra det som den älskade personen önskar är detsamma som att förvandla denna kenosis till bilden av Kristus som lärde sig att lyda genom att lida (Heb 5:8). Det är av den anledningen som den helige Ignatius realistiskt tillägger att jesuiterna tjänar kyrkan ”under korsets fana” (Formula I).

Ignatius ställde sig själv under den romerske biskopens ordning för att inte göra några misstag på Herrens väg” (Constitutiones 605) när han lät sina ordensmedlemmar spridas över hela världen och att stå klart inför deras sinnen alltid där som kyrkan var i särskilt behov av dem.

Tiderna har förändrats och kyrkan måste idag möta nya och angelägna ärenden. Jag nämner ett som jag uppfattar som i våra dagar på en gång mycket trängande och mycket komplicerat ärende och vill be er att tänka över vad ni anser om det. Det är behovet att för de troende och för hela världen uppvisa sanningen så som den uppenbarats i den Heliga skrift och i traditionen. Den läromässiga mångfald som vi finner hos dem som på alla nivåer är kallade att genom sin missionerande verksamhet förkunna sanningens och kärlekens budskap förvirrar de troende och leder till en realtivism som inte känner några gränser. Det finns bara en enda sanning, även om det är möjligt att ständigt fördjupa sin kunskap om den.

Det är ”kyrkans levande läroämbete vars auktoritet utövas i Jesu Kristi namn” (DV 10) som är garanten för den uppenbarade sanningen. Exegeter och teologistudenter arbetar tillsammans under läroämbetets noggranna uppsikt på att utforska och utlägga de heliga skrifterna. (DV 23) Genom er långa och gedigna utbildning och er undervisning inom de filosofiska, teologiska och bibliska studiefälten har ni en priviligeriad ställning när det gäller att utöva detta svåra uppdrag. Utför det noggrant och med djupgående analyser, utför det i ödmjukhet, i tro på kyrkan, i kärlek till henne.

Må de som enligt er rättsordning har till uppgift att se över läran som man finner i era tidskrifter och publikationer göra det i ljuset av och enligt reglerna för 'sentire cum ecclesia,' med all vederbörlig kärlek och respekt.

Känslan som säger mig att klyftan mellan tro och kultur växer för varje dag oroar mig också. Denna klyfta utgör ett svårt hinder för evangeliseringen (Sapientia Cristiana, proemio).

En kultur genomsyrad av sann kristen anda är en miljö som gynnar spridandet av Evangeliet och tron på Gud, skaparen av himmel och jord. Av gammal tradition har jesuitorden, alltifrån den första början med Collegio Romano (jesuitordens universitet, grundat 1551, ö.a.), alltid befunnnit sig vid skiljevägen mellan kyrka och samhälle, mellan tro och kultur, mellan religion och sekularism. Jag ber er att återerövra denna position som den förtrupp som är så nödvändig för att sprida den eviga sanningen till dagens värld, på vår tids språk. Låt inte denna utmaning gå er förbi. Vi vet alla att uppgiften är svår, obekväm och riskfylld och ofta undandrar sig varje form av uppskattning och till och med skapar missförstånd, men det är en uppgift som är nödvändig för kyrkan. De apostoliska uppgifterna kyrkan ber er om är många och av mycket olika slag men de har alla något gemensamt: det verktyg som ni använder er av måste enligt ett av Ignatius talesätt vara ”ett verktyg som ligger i Guds händer”. Det är den helige Ignatius version av följande evangelietext som vi förkunnar idag: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och och jag i honom bär han rik frukt” (Joh 15:5). Att vara förenad med vinstocken, som är en bild för kärleken, det kan bara ske genom ett personligt och tyst utbyte av kärlek som bärs upp i bön ”från den inre vetskapen om vår Herre som blev människa för min skull och som, levande och hel, sträcker sig ut till alla som är nära oss och till allt som är oss nära”. Det är inte möjligt att förvandla världen, att besvara alla utmaningarna i en värld som har glömt vad det är att älska, om man inte själv är fast förankrad i kärlek.

Ignatius hade fått ta emot en mystisk nåd och var ”en kontemplativ människa i handling”. Det var en särskild nåd som Gud gav Ignatius som hade gett sig in på en stig som innebär trohet och långa stunder av bön som kom till uttryck särskilt under reträtten i Manresa. Det är samtidigt en nåd som enligt fader Nadal finns inom varje jesuits kallelse. Ledda av era ignatianska ”vise män” bör ni öppna era hjärtan för att ta emot samma gåva och följa på den stig som Ignatius beträdde från Loyola till Rom och som var en stig full av frikostighet, ånger, gott omdöme, bön, apostolisk iver och lydnad, människokärlek, trofasthet och kärlek till hierarkins kyrka.

Trots de trängande apostoliska behoven bör ni behålla och utveckla er karisma så att ni kan vara och visa världen att ni är ”kontemplativa i handling” och ge vidare till alla män och kvinnor och hela skapelsen den kärlek som ni tagit emot av Gud och på så sätt än en gång föra dem till Guds kärlek. Det är ju varje människa förunnat att förstå kärlekens språk.

Vår Herre har valt ut er till att bli dem som skall bära frukt, frukt som förblir. Gå och bär frukt i förvissningen om att ”Herren har valt er till att bära frukt, frukt som består. Gå och bär frukt och var säkra på att ”allt som ni ber Fadern om i mitt namn, det kommer han att ge er” (jfr Joh 15:16).

Jag förenar mig med er i bön till Fadern genom sonen och i den Helige Ande tillsammans med Maria, den eviga nådens moder, hon som av alla jesuitordens medlemmar kallas för Santa Maria della Strada, så att han ger er nåden att ”försöka upptäcka Guds vilja för jesuitorden i dag som kommer att vara den vilja som ligger till grunden för morgondagens sällskap”.

__________

Jesu sällskaps officiella webbsida, på fyra språk:

> CG 35

Översättning: NH