En bonad som visar ett porträtt av de heliga Louis och Zélie Martin, föräldrarna till den heliga Thérèse av Lisieux och det första gifta par som helgonförklarats tillsammans draperades över en balkong vid Peterskyrkans torg den 18, 2015. foto: Franco Origlia / Getty Images)

av Susanna Spencer

Genom att Kyrkan förstår mäns och kvinnors komplementaritet som att det finns något unikt i att vara kvinna och något unikt i att vara man – och de två könen är jämställda. Att de två könen, man och kvinna, som skapats till Guds avbild, är jämställda innebär inte att de är lika. Johannes Paulus II förklarade det med att ”maskulinitet och feminitet” är ”två olika inkarnationer”, dvs två sätt på vilka samma människa skapas ”till Guds avbild” (1 Mos 1:27): Till man och kvinna skapade han dem:i Kroppens teologi, 8:2).

En av de vackraste men samtidigt lite mera komplicerade aspekterna i den katolska läran är utvecklingen av olika dogmer eller lärosatser inom Kyrkans tradition. Utveckling av en lärosats betyder inte att Kyrkans lära förändras utan att hennes förståelse av vissa sanningar fördjupas. Ibland innebär detta att tolkningen av den Heliga skrift får en annan betydelse.

När vi läser den Heliga skrift leds vi av Traditionen som lär oss att söka både den bokstavliga betydelsen och den andliga (Katolska kyrkans katekes, 115-117), och varje avsnitt måste läsas i sammanhang av hela Skriften (se Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Guds ord Dei Verbum, 12). Ingen text kan förstås isolerat från resten av Skriften. En del av den bokstavliga betydelsen ligger i att tänka på den mänskliga författarens historiska och kulturella nivå men den innehåller även väsentliga sanningar som kommuniceras genom dessa icke-väsentliga kulturella motiv och bruk. Svårigheten ligger i att skilja de väsentliga sanningarna från de icke-växentliga kulturella bruken. Det tog till exempel Kyrkan mer än 1 400 år att fördöma slaveriet. Utvecklingen av en lärosats hjälper oss att förstå skillnaden.

Låt oss ta ett exempel på ett avsiktligt beslut att utveckla Kyrkans förståelse. I det apostoliska brevet Mulieris Dignitatem (Om kvinnans värdighet) skrev den heliga Johannes Paulus II särskilt om ett beslut fattat vid en synod år 1987 att ”vidare studera de antropologiska och teologiska grunder som krävs för att lösa problem kopplade till betydelsen och värdigheten av att vara kvinna och av att vara man.” Och att förstå ”skälet till och följden av Skaparens beslut att människan bör alltid och endast existera som kvinna eller som man.”

När vi tänker på komplementariteten är det viktigaste alltså när vi läser Skriftens texter om män och kvinnor att förstå att ”i begynnelsen” skapades båda ”till Guds avbild” (1 Mos 1:27) och att kvinnans åtrå till sin make och hans ”dominans över henne” var förbannelse som mänskigheten fick på grund av Arvsynden (1 Mos 3:16) . Alla andra texter måste läsas med detta i åtanke. Utvecklingen av Traditionen har så sakta visat hur Kristus har återställt mäns och kvinnors likställda värdighet, när vi har sett kulturella förändringar och i Kyrkan som erkänner att män och kvinnor är varandras like.

Att underordna sig Herren

Ta t.ex. Efesierbrevet 5:21-33: Det är bara på senare tid, under påve Johannes Paulus II som Kyrkan i sin lära har lagt så stor tonvikt på idén att ”vara underordnade varandra”, vilket tidigare i stället formulerades som ”hustrur, foga er efter era män som efter Herren” (fastän jag skulle vilja påpeka att denna diskussion finns redan hos en del Kyrkofäder). När det gäller Efesierbrevets kapitel 5, påpekade påven Johannes Paulus II att det endast är makens kärlek som hustrun ska underordna sig, så som maken älskar sin brud så älskar Kristus älskar Kyrkan.

Kärleken tar bort varje slag av underordning som gör hustrun till tjänare eller till slav under sin make, det vill säga en ensidig underordning. Kärlek gör att maken på samma gång blir underordnad hustrun och även underordnad Herren själv, så som hustrun till maken. Den gemenskap eller enhet som följer av äktenskapet förverkligas genom en ömsesidig gåva, som på samma gång är en ömsesidig underordning.

När påve Pius XI talade om makens överordning sade han att denna kunde uttryckas på många olika sätt, vid olika tidpunkter och på olika platser (den påvliga encyklikan Casti Connubii, 26-29) och betonade kvinnans värdighet. Detta visar att Kyrkan är medveten om att hennes förståelse för komplimentariteten kan fördjupas allteftersom vår kultur lär sig mer och mer om sanningen om mänsklig jämlikhet. Detta behöver vi tänka på när vi läser svåra texter som 1 Korintierbrevet 11. I äldre tider läste man det som att det är maken som skall vara överhuvud i husliga och andiga ting. Men 1 Kor 11 handlar egentligen om liturgiska bruk och gör en analogi där man jämför Kristus som brudgummen och överhuvudet och Kyrkan som Hans brud och kropp. I liturgin symboliseras män Kristi prästaämbete av männen, medan kvinnorna symboliserar Kristi (dolda) brud. Detta gäller även den husliga kyrkan där maken har den andliga, prästerliga rollen; han välsignar sin familj och gör uppoffringar för den. Hustrun har här rollen av Kyrkan, där hon återgäldar kärleken och accepterar det som han ger henne i sina uppoffringar. Texten måste läsas i sin andliga betydelse som respekterar komplementariteten och mäns och kvinnors jämställdhet.

Den helige Johannes Paulus II förklarar att dessa andliga roller i familjen och i Kyrkan inte tar bort något av mäns och kvinnors jämställdhet utan avslöjar en underbar och helig sanning. I sitt “brev till kvinnor” skriver han:

Om det nu är så att Kristus — genom sitt eget fria och suveräna val som vi kan se prov på både i Evangelierna och i Kyrkans fasta tradition – endast till män givit uppgiften av bli lik Honom genom att i det prästerliga ämbetet vara på en gång Kyrkans herde och brudgum, så förminskar det inget alls från kvinnornas roll, eller från rollen hos de andra medlemmarna i Kyrkan som inte är prästvigda. Alla är de nämligen delaktiga i den värdighet som ingår i ”det allmänna prästämbetet” och som vi alla undfått genom dopet. De olika rollerna bör inte ses på samma sätt som de fungerar på i våra mänskliga samhällen. De måste tvärtom betraktas i enlighet med det som finns i sakramenten, det vill säga i de ”tecken” som Gud fritt har valt för att ge sig tillkänna ibland oss människor.

Vad är väsentligt?

En handling avslöjar vad en sak eller företeelse är – så som den skolastiska traditionen säger: handling följer på varat. Men vi kan inte reducera en varelse till sina handlingar. Vi måste särskilja handlingar som avslöjar det väsentliga i vår mänsklighet, handlingar som avslöjar det väsentliga i att vara man eller kvinna och och handlingar som avslöjar vårt unika jag.

Den helige Maximus Bekännaren säger att de handlingar vi utför som människor är mera mångfaldiga än de handlingar vi utför som män eller kvinnor (se On Difficulties in the Church Fathers: The Ambigua). Den helige Gregorius av Nyssa förklarar att vi är Guds avbilder innan vi blir män eller kvinnor, och visar därmed att det att vara människa är mera väsentligt än att vara män eller kvinnor. ”Hela vår natur är alltså en enda bild av honom som är, men distinktionen man eller kvinna gav Han sitt verk senare” (Traktatet Om människors tillblivelse, XVI.18).

Att resonera, älska, arbeta och laga mat är uttryckligen mänskliga handlingar. Den handling som är grundläggande för att vara en man och som visar att han är en man är att han avlar en ny människa i en kvinna. Den handling som är grundläggande för att vara en kvinna och som visar att hon är en kvinna är att avla och bära ett barn inom sig själv.

Båda dessa handlingar kan även ses på en andlig nivå i prästämbetets andliga faderskap hos en man och i det andliga moderskapet i en kvinna, och detta även om vilken man som helst kan bli en andlig fader till en annan person och vilken kvinna som helst kan bli en andlig moder. Den handling som avslöjar ens unika jag visar ens distinkta personlighet och gåvor. När vi inskränker handlingar som berör alla människor till att gälla enbart män eller enbart kvinnor, begränsar vi individer från att uppnå sin fullständiga dygd och fullständiga blomstring och från att utveckla sina unika gåvor.

Kyrkan ger oss även exempel på detta i helgonens liv. Ett exempel är den heliga Gianna Molla, som delade sin talang som läkare samtidigt som hon var gift och hade barn. Och en annan är den helige Louis Martin, far till den heliga Thérèse of Lisieux, som sålde sitt urmakeri för att istället hjälpa sin hustru, den helige Zélie, med hennes knypplingsfirma.

Vissa aspekter i mäns och kvinnors roller ingår i vad som är väsentligt för en man eller en kvinna, medan andra kommer sig av kulturella traditioner— till exempel att män är de som bör arbeta utanför hennet, att kvinnor anses böra vara milda väsen, osv. Den väsentliga handlingen hos en kvinna är att bära ett barn inom sig själv. Att ta hand om barn efter deras födelse är en utsträckning av detta, eftersom hon på ett naturligt sätt kan ge barnet föda från sin kropp. Den man som visar sig vara en man genom att avla ett barn utanför sig själv i en anan, måste uppoffra sig själv och arbeta utanför hemmet i kärlek och för att ta hand om hustru och barn.

Det låter klokt att tänka att män och kvinnor bör åta sig de roller som passar till deras naturliga struktur. Men dessa naturliga roller hindrar inte män och kvinnor från att åta sig andra roller. Om ett samhälle hindrar män och kvinnor att åta sig roller som de kan klara, då handlar detta samhälle i enlighet med Arvsynden där resultatet blev att mannen skulle dominera kvinnan. Om vi tänker på detta så måste vi komma ihåg att det enda som är moraliskt viktigt för män och kvinnor, om de är gifta och har barn, är att de ömsesisigt ska hjälpa varandra. Att detta skulle vara särskilt kvinnliga eller manliga dygder talar emot det klassiska konceptet dygd, för det är inte möjligt att helt och hållet äga en dygd om vi inte äger alla de andra dygderna.

En text som illustrerar hur Kyrkan har utvecklat sin förståelse av sexuell differentiering och komplementaritet finner vi i den Andra skapelseberättelsen i 1 Mosebok 2:18-25. Vi bör läsa den tillsammans med den Första skapelseberättelsen, som säger att Gud skapade ”människan” till sin avbild som ”man och kvinna”. I Första Mosebok kapitel 2 finner vi att Gud såg att de lägre icke-förnuftiga varelserna inte var tillräckliga ”hjälpare” (eg. ”någon som kan vara honom till hjälp”, övers.anm.) åt mannen. Det hebreiska ordet för ”hjälpare” används också andra gånger i Gamla testamentet av Gud för att benämna sig själv, så ”hjälpare” betyder inte en grad av varelse som är lägre än den som söker hjälp. Den helige Johannes Paulus II förklarar det i Mulieris Dignitatem:

Det bibliska sammanhanget får oss att förstå att detta betyder att kvinnan måste ”hjälpa” mannen – och att han å sin sida måste hjälpa henne — och detta framför allt eftersom de båda ”är människor”. Detta gör att mannen och kvinnan gång på gång kan upptäcka och återupptäcka sin mänsklighet och bekräfta vad den är och vad den syftar till. På denna grundläggande nivå är det lätt för oss att förstå att det handlar ”en hjälp som kommer från var och en och att det på samma gång rör sig om en ömsesidig hjälp”. Att vara människa betyder att vara kallad till gemenskap med andra människor.

När Gud så tar ett av mannens revben är detta en symbol på hur blod och vatten rinner ut ur Kristi sida som en välsignelse av världen. Vi ser att den första mannen och den första kvinnan har en mycket nära relation, för hon är ju bokstavligt talat skapad av dett kött som han ger henne. Och de ser på varandra, älskar varande och hyser ingen skam. Detta visar på den djupa kärlek som mannen och kvinnan är menade att hysa till varandra – de ska arbeta sida vid sida och älska Gud, de är visserligen olika men jämlika. Dessutom är mannen och kvinnan i sin endräkt allt ifrån början kallade inte bara att existera ”sida vid sida” eller ”tillsammans” utan även att existera ömsesidigt ” för varandra” (Mulieris Dignitatem, 7). Och tack vare Kristi återlösande handling kan vi leva ett liv i nåd och som är ett liv som bär vittnesbörd om den jämlikhet som Gud avsåg att vi skulle ha från begynnelsen.

Susanna Spencer har en masterexamen i teologi från Steubenvilles franciskanska universitet. Hon är teologisk redaktör och journalist i tidskriften Blessed is She och medförfattare till bönboken för barn Rise Up: Shining in Virtue. Hon undervisar sina fyra barn i hemmet och bor med sin familj i St. Paul, Minnesota. Om ni vill läsa mera av henne välkomnar hon er till sin blogg Living With Lady Philosophy.

20230806

Från NCRegister med benäget tillstånd

Översättning: Natasja Hovén