av en benediktin

Augusti 1997: Johannes Paulus II är i Frankrike för Ungdomsvärldsdagen. Man får veta att påven har gjort en programändring för sin resa: Trots påtryckningar om att avstå gör han en avstickare över Châlo-Saint-Mars (Île de France), för att be vid sin vän professor Lejeunes grav. Lejeune avled 1994.

Jérôme Lejeune föddes år 1926 i Étampes, i en familj ruinerad efter kriget 1939-1945. När han är 13 år upptäcker han två författare, Pascal och Balzac som präglar honom för hela livet. Betvingad av Dr Benassis, hjälten i ”Läkare på landet” (Médecin de campagne), hängiven de ringa och fattiga. Efter kriget kastar han sig lidelsefullt in i studierna till läkare. Snart kommer ännu ett skäl som sporrar honom i hans mödor: han gör bekantskap med en ung danska, Birthe, och blir passionerat förälskad i henne. Den 15 juni 1951 försvarar han sin doktorsavhandling med framgång. Samma dag avgörs hans framtid i en helt annan riktning än den han har tänkt sig: en av hans lärare, professor Raymond Turpin föreslår honom att medarbeta i ett stort verk om ”mongolismen”, en sjukdom som ett barn på 650 får. Jérôme antar förslaget. Hans fortsatta väg är därmed utstakad. Den 1 maj 1952 gifter han sig i Odense i Danmark med Birthe Bringsted som blivit katolik, och som skall ge honom fem barn. Livet tillsammans med familjen har han en förkärlek till, särskilt under semestrarna. Under sina vistelser utomlands skriver han varje dag till sin hustru.

1954 blir han medlem av styrelsen för Franska genetiska sällskapet och knyts till Centre National de la Recherche Scientifique med en funktion som forskare. Sedan explosionerna över Hiroshima och Nagasaki är inverkan av strålningen från kärnenergi på människans fortplantning ett aktuellt problem. Turpin inriktar sitt forskarlag att arbeta på detta fält och 1957 utnämns Jérôme för FN till ”sakkunnig om verkningarna av nukleär strålning på den mänskliga genetikens område”. Han deltar från och med nu i internationella kongresser, där han konfronterad med vissa delegationers vilja att dominera utmärker sig genom sin oskuldsfulla framställning i enkla ord. Tre barn lyckliggör redan hans hem när hälsan hos hans fader försämras. Jérôme får med egna ögon se att det är fråga om lungkancer. Den älskade faderns kamp mot döden gör att han inser hur ”outhärdlig åsynen är av deras lidande som man har kära”. Hädanefter fördjupas hans blick: i varje patients ansikte skall han känna igen Kristus själv.

Genom att utnyttja nya fotografiska metoder uppvisar Jérôme i en vävnad från ett ”mongolism” -barn närvaron av en ytterligare kromosom vid det 21 kromosomparet (människan har 23, eller 46. kromosomer). Där ligger ursprunget till ”mongolismen”, en sjukdom som hädanefter kallas ”trisomi 21”. Upptäckten delges Académie de Médecine i mars 1959. I november 1962 tilldelas Jérôme ”Kennedypriset”; i oktober 1965 blir han innehavare av den första professuren i genetisk grundforskning i Paris. Allt stämmer till hoppfullhet: hans upptäckt och den spridning den får i den vetenskapliga världen: den kan komma att stimulera forskning och möjliggöra att man kommer fram till behandlingar ägnade att bota dem som lider av sjukdomen och inger hopp åt deras föräldrar. Patienternas familjer, lockade av Jérômes internationella berömmelse och av hur varmt han bemöter dem, vänder sig i allt större antal till honom. Han behandlar flera tusen unga patienter från hela världen som kommit för att få hjälp hos honom, eller som han har följt per korrespondens. Han hjälper föräldrarna att förstå och acceptera denna prövning med en kristen syn på den: dessa barn med trisomi, skapade efter Guds avbild, har utsikt till en evig framtid där ingenting skall finnas mer av deras krämpor. Han försäkrar dem att deras barn, trots ett allvarligt intellektuellt handikapp kommer att flöda över av kärlek och ömhet.

Barn med Downs syndrom i terrakotta. Mexico, ca. 500 e.Kr.

Kromosomrasismen

Men Jérôme märker att särskilt i den amerikanska läkarkåren finns det en strömning som förordar att man genom abort kan eliminera sådana som annars skulle födas sjuka. Han ser med förskräckelse vilka risker hans upptäckt nyss har gett upphov till för dem som har trisomi. För att bekämpa denna form av rasism verkar ett avgörande vapen finnas i att vädja till den kliniska verkligheten. Denna visar nämligen att det inte går att betrakta levande varelser som avsklida från människosläktet; de tillhör biologiskt detta släkte: embryot är en människa.

Augusti 1967: Professor Lejeune är inbjuden till det sjunde världsmötet för Israeliska medicinska sällskapet i Tel-Aviv. Man ömsom förhandlar och gör utflykter; det första utflyktsmålet är Tiberiassjön. ”Jag steg in i ett litet, smaklöst kapell, redogör Jérôme, … Jag lade mig ner på golvet för att kyssa spåret jag föreställde mig efter Honom som fanns närvarande.” I det ögonblicket erfar han något han inte känt tidigare: ”En son finner en högt älskad Fader, en Fader äntligen känd, en vördad Mästare, ett oändligt heligt Hjärta upptäckt, något av allt detta fanns med, och mycket mer…” Allt smälter för denna glöd av kärlek: världen, berömmelsen, framgången, människofruktan. Bara Herren finns kvar, och nödvändigheten att besvara hans förekommande godhet.

Tiberiussjön

När Jérôme återvänder till de andra kongressdeltagarna har han bemäktigats av en kraft. Till vad skall han bruka den? Det skall hända något som sätter honom på rätt spår. När man är framme i Cana frågar guiden om någon vet orsaken till att staden är internationellt berömd. Jérôme griper mikrofonen och berättar med enkla ord evangeliets episod om bröllopet och vattnet som förvandlades till vin. Tystnad. Så säger guiden: ”Ni har inte förstått! Vad som gör Cana välkänt är närvaron av kosmetiklaboratorierna Helena Rubinstein!” Allmänt skratt. Jérôme tiger: han känner sig oförmögen att hämnas skymfen som Kristus just har fått vidkännas inför hans ögon. Så är man i Nasaret. Alla stiger av bussen och går mot Bebådelsekyrkan. Men somliga talar med hög röst, andra ägnar sig åt obscena skämt om Ängelns besök och MARIAS jungfrudom. Jérôme känner att man vill provocera honom. Vad göra? Han stiger in, gör korstecknet och faller på knä i vördnad för Människoblivandets mysterium, som skett på denna plats. Underligt nog, hans ödmjuka och modiga hållning får dem som höll på med hånfulla skämt att tystna. Efter denna offentliga bekännelse av tron är det ingen längre som provocerar professor Lejeune, men han hålls utanför gruppen.

Jag gick miste om mitt Nobelpris

I augusti 1969 tilldelas Jérôme ”William Allen Memorial Award”, den högsta utmärkelse som kan tillerkännas en genetiker. Genast vid ankomsten till San Francisco, där man skall ge honom den förnimmer Jérôme tydligt att man väntar på att abort av foster med trisomi skall tillåtas. Som förevändning tjänar att det skulle vara grymhet, omänskligt, att låta stackars varelser dömda att leva ett ovärdigt liv komma till världen, vilka utgör en outhärdlig belastning för sin familj. Jérôme bävar: ”Genom min upptäckt, säger han sig, har jag möjliggjort denna skamlösa kalkyl!” Efter överlämnandet av priset åligger det honom att hålla en föreläsning inför sina medbröder. Vågar han säga sanningen? Han kommer att tänka på ett berömt ord av Augustinus: ”Två slags kärlek har skapat var sitt rike: Kärleken till sig själv, driven ända till förakt för Gud har skapat det jordiska riket; kärleken till Gud driven ända till förakt för sig själv har skapat himmelriket”. Oavsett hur högt det noteras i den vetenskapliga världen: ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, har Jesus sagt, sannerligen, det har ni gjort för mig!” (Matt 25:40) Han skall tala! Hela människokroppens natur, klargör han, finns från första ögonblicket av befruktningen innehållen i budskapet som kromosomerna bär; detta budskap gör av den nya varelsen en människa, inte en apa eller en björn; en människa vilkens alla de fysiska möjligheterna att vara verkningsfull är innesluten i informationen till hennes första celler. Till dessa möjligheter att vara verkningsfull som skall tjäna hennes intellektuella och andliga liv kommer ingenting mer att läggas: allt finns med. Han avslutar talet mycket klart: frestelsen att med abort undanskaffa sjuka små människovarelser är emot morallagen, och det befogade i denna lag bekräftas av genetiken; den är inte en godtycklig lag. Ingen applåderar: fientlig eller besvärad tystnad bland de människor som utgör eliten av hans profession. Jérôme har stött dem för pannan. Han skriver till hustrun: ”Idag har jag förlorat mitt Nobelpris i medicin”; men han känner frid. Han anförtror sin dagbok: ”Kromosom-rasismen” (le racisme chromosomique) höjs som en frihetsfana … Att detta förnekande av läkarvetenskapen, av hela det biologiska syskonskap som binder samman människorna, skall vara den enda praktiska tillämpningen av kunskapen om trisomi 21 är så att hjärtat kan brista, ja värre. Att skydda de vanlottade, vilken reaktionär, bakåtsträvande, integristisk, omänsklig tanke!”

Mediakamp

När läkekonstens företrädare sviker, kan man inte försöka övertyga den politiska världen? I juni 1970 framlägger en fransk deputerad, Peyret, ett lagförslag som tillåter att man spårar upp barn med trisomi före födelsen och undanskaffar dem genom abort. Vid sommarledigheternas slut inleds diskussionen i media. Jérôme bjuds in till ett televisionsprogram, ”Dossiéer på vita duken” (Dossiers de l’écran), som sänds på bästa sändningstid: hans framträdande förskaffar honom en ansenlig mängd post, med gripande brev av gravt handikappade sedan födseln som vittnar om att deras liv inte har varit den mardröm som somliga påstår, liksom brev från föräldrar till barn med trisomi, som berättar deras sons eller dotters djupa förvirring när de förstått att man vill döda dem som är som de är. I verkligheten är kampanjen för undanskaffandet av foster med trisomi ett sätt att introducera rätten till abort. Man ägnar sig åt att misstänkliggöra Lejeune. Efter att ha försökt motsäga honom vid olika föredrag kommer hans motståndare den 5 mars 1971, vid tiden för ett stort offentligt möte vid Försäkringskassan (La Mutualité), beväpnade med järnstänger och utsätter kvinnor, äldre människor, t.o.m. vuxna handikappade för trakasserier. Polis måste ingripa för att slå tillbaka angriparna. Beträffande Jérôme klarar han sig med att få tomater kastade i ansiktet.

Nu diskuteras abortfrågan i hela Europa; England följer tätt efter Förenta Staterna som har legaliserat behandling med abort för uppspårad trisomi. Kampanjen i de franska medierna utsträcker sig till alla oönskade: ”En baby blir i lagens mening inte en person förrän han är född”; ”en kvinna har rätt att göra vad hon vill med sin kropp” … Skenargument, som mången katolik visar sig vara mottaglig för, ibland därhän att föra dem vidare.

Under en resa i Virginia i oktober 1972 visar Jérôme regler som skall tillämpas vid fysiologi- eller biokemiförsök med fem-månaders foster, ”prov” som tagits för detta ändamål genom kejsarsnitt. Han skriver till sin maka: ”I texten står det att de skall behandlas som vilket annat vävnads- eller organprov som helst, men den preciserar att man måste döda det efter kort tid. Då sade jag bara att ingen text kan ge regler för något som är ett brott.”. Hans medbröder som är så kvalificerade, hur har det kunnat gå så långt med dem? De har under förevändning av det strikt vetenskapliga formats i en syn på tingen där det inte finns rum för Gud: ”gott” är, inte det som överensstämmer med Guds lag, utan det som gör verkan; ”ont” är det som hejdar materiella framsteg. För dem är fostret inte längre en människa, en Guds skapelse, tänkt att en gång se Honom och älska Honom genom hela evigheten. Han kan då bli måltavla för angrepp från alla håll: det enda som behövs är att uppnå majoritet.

Den svagaste länken

1973: Förenta Staterna har nyligen i sin grundlag erkänt allmän rätt till abort. Vid ett samtal hållet den 18 mars i klostret Royaumont, Île de France, utslungar en kvinna betrodd med olika ansvar: ”Vi vill förinta den judeo-kristna kulturen. För att kunna förinta den måste vi förinta familjen… genom att angripa dess svagaste länk, det ofödda barnet. Vi är för abort!” Den 7 juni framläggs ett lagförslag som skall avskaffa straffbarheten för abort. Jérôme konstaterar att man anger felaktiga siffror och att man utnyttjar fall av yttersta nöd, vilka han likväl själv är mycket uppmärksam på, för att rätten till abort skall gå igenom. Påstådda undersökningar skall få folk att tro att hälften av läkarkåren är gynnsamt inställd till den: men, samtidigt därmed, på initiativ av Madame Lejeune, håller man en namninsamling, som blir publicerad, med 18.000 underskrifter av franska läkare (det vill säga majoriteten av läkarkåren) vilka förklarar att de är emot abort och därmed manifesterar hur falsk mediernas kampanj har varit. Till läkarna sällar sig snart sjuksköterskor, sedan domare, juris professorer, jurister, mer är 11.000 ordföranden i kommunala fullmäktige och nämnder, och lokalt valda. Lagförslaget hejdas. I denna kamp som gäller trohet mot Tio Guds Bud och räddning av människoliv tiger en stor del av prästerskapet. Kyrkoherden i hennes församling skriver till Madame Lejeune:_ ”Kyrkan kan inte träda upp som en påtryckargrupp. Jag tror att det är därför biskopsmötet just nu inte talar”. Jérôme blir bedrövad. Ett år därefter, den 15 december 1974, godkänns i Nationalförsamlingen ”lag Veil” som tillåter abort för en tid av fem år.

Den 13 maj 1981 är Jérôme och hans hustru i Rom: Den Helige Fadern vill ta emot dem i privataudiens. Efter samtalet ber dem påven spontant att stanna kvar på frukost. Samma kväll, när de återvänder till Paris får de veta attentatet som Johannes Paulus II har fallit offer för några timmar efter att de lämnade honom. Jérômes hälsa påverkas av nyheten. På hösten beslutar Påven, bekymrad över den internationella situationen, att till varje statschef i besittning av atomvapen sända en delegation av medlemmar i den påvliga Vetenskapsakademin, som har med sig en rapport om farorna av ett krig med atomvapen. För Sovjetryssland utser han Lejeune och ytterligare två. Mötet sker den 15 december 1981. ”Vi vetenskapsmän, säger Jérôme i klara ordalag, vi vet att för första gången beror mänsklighetens överlevnad av om alla nationer bejakar moraliska principer som övergår varje system och varje teori”. Denna diplomatiska mission gav inte något eko i pressen. De administrativa trakasserier som från det att man röstat ”lag Veil” hade börjat rikta sig mot Jérôme, särskilt i form av upprepade skattekontroller, tar nu en mer tillspetsad vändning. Hans forskningsanslag dras in; Han tvingas stänga sitt laboratorium. Upprörda över detta tillvägagångssätt beviljar amerikanska och engelska laboratorier privata anslag utan motprestation; detta osjälviska, gemensamma ansvar tillåter honom att ombilda ett lag av forskare som besjälas av samma motiv

Trots världens hån

I augusti 1988 blir Lejeune enträget uppmanad att vittna i Maryville i Förenta Staterna, i en spektakulär rättegång gällande tusentals frysta embryons överlevnad. Trots sin trötthet vill Jérôme alltid komma dem till hjälp som överallt i världen får utstå förföljelser på grund av sin respekt för livet. Han vill hjälpa framför allt sina katolska medbröder att följa Kyrkans lära, trots världens för. I augusti 1989 befinner sig Belgarnas konung Baudouin I i en svår situation gentemot parlamentet, vilket är i färd att tillåta abort, och denne ber honom om råd. Vid samtalets slut föreslår honom kungen: ”Herr professor, är det något som hindrar att vi ber en stund tillsammans?” Vi vet vilken exemplarisk hållning kungen sedan intog i hela denna sak, då han till och med avsade sig sitt ämbete för att inte skymfa Gud.

Jérôme gör 1991 ett utkast till ”tankar om medicinsk deontologi (lära om skyldighet, ö.a.) i sju punkter: ”1. ’Kristtrogna, frukta ej!’ Det är ni som har sanningen i er ägo, inte så att den uppfanns av er, men det är ni som bär den vidare. Alla läkare måste höra upprepas för sig: det är sjukdomen som skall besegras, inte den sjuke som skall angripas. 2. Människan är skapad efter Guds bild. Det är hennes enda skäl för att bli visad respekt… 3. ’Abort och barnamord är avskyvärda brott’ (II Vatikankonciliet). 4. Moralen existerar objektivt; den är klar och tydlig, universell, eftersom den är katolsk. 5. Barnet står inte till förfogande och äktenskapet är oupplösligt. 6. Du skall hedra din fader och din moder: Fortplantning genom en förälder eller kloning är omöjlig. 7. Det mänskliga genomet, vårt släktes genetiska kapital, står inte till förfogande”. Särskilt kan vi minnas denna modiga sats: ”I de så kallade pluralistiska samhällena blir vi itutade: ”men ni kristna har ingen rätt att påtvinga andra er moral!” Nåväl! Men lita på mig: ni har inte bara rätt att försöka bereda plats för er moral i lagarna, det är er demokratiska plikt!”

I kyrkans tjänst

Den 5 augusti 1993 beslutar den Helige Fadern att skapa en Påvlig medicinsk akademi vigd åt försvar av livet; dess ordförande skall vara professor Lejeune. Mellan påven och denne finns det en konvergens: abort är i bådas ögon det förnämsta hotet mot fred. Om läkarna börjar döda, varför skulle de styrande avstå från det? Denna utnämning lämnar Jérôme som bedövad; Han unnar sig några dagars eftertanke, ty han känner sig utmattad. Omkring Allhelgonadagen vänder han sig till sin vän professor Lucien Israël. Med ansiktet upplöst av sorg låter denne honom betrakta röntgenbilderna av sina lungor: en redan långt framskriden cancer. Jérôme accepterar modigt verkligheten och underkastar sig Guds vilja. Nu måste han låta Birthe och barnen veta: ”Fram till påsk behöver ni inte oroa er, jag kommer att leva minst till dess”; plötsligt lägger tillägger han: ”Och i påsk kan inget annat ske än något underbart!” Behandlingarna med kemisk terapi tar vid i början på december. De är mycket plågsamma, precis som han väntade. Han fortsätter ändå att ta emot telefonsamtalen, att uppmuntra familjer och patienter. Efter att ha underrättat den Helige Fadern om sitt hälsotillstånd och avböjt ordförandeskapet för den Påvliga Akademin för Livet – liksom för Akademin för moraliska och politiska vetenskaper, som nyligen tilldelats honom – får han veta att den Helige Fadern vägrar att utnämna någon annan ordförande. Jérôme ler ”Jag kommer att dö i tjänsten”. Ända till slutet bemödar han sig att redigera Akademins stadgar. Han känner sin vanmakt, men tron hos honom gör att han ser det fruktbara i själva nederlagen. Aldrig beklagar han sig: hans smärtor som han av kärlek förenar med Kristi Passion kan återföra världen på sin verkliga axel.

Askonsdagen den 30 mars 1994 överförs han, då han yrar, i över 40 graders feber till palliativ vård. Nästa dag i gryningen återfår han medvetandet; Långfredagen anförtror han prästen som ger honom de sista sakramenten: ”Jag har aldrig svikit min tro”. Det är allt som betyder något inför Gud … Till sina barn som frågar honom vad han vill testamentera till sina små patienter säger han: ”Jag äger inte särskilt mycket, vet ni… Och då gav jag dem mitt liv. Mitt liv var allt jag hade”. Sedan, rörd till tårar, mumlar han: ”O, Gud! Jag skulle ju bota dem, och jag går ifrån dem utan att ha funnit… Hur skall det gå för dem?” Och så, strålande av glädje, vänder han sig till sina kära: ”Mina barn, om jag har ett budskap till er, så är det det viktigaste av alla: Vi är i Guds hand. Det kunde jag verifiera många gånger”. Nästa dag, Påskafton, förflyter stilla: Jérôme är fri från sorg. Andningsbesvären kommer likväl tillbaka, nu svårare, i slutet av eftermiddagen. Plötsligt fordrande, befaller han sin hustru och de sina att återvända hem. Han vill inte att de är med vid hans dödskamp. Söndag morgon, framemot klockan sju, säger han med svårighet till en kollega, praktiskt taget okänd, som hållit hans hand under en stor del av natten: ”Ni ser … jag gjorde rätt…” och han ger upp andan. Ute börjar man höra de första klockringningarna kyrkorna, det är Uppståndelsedag, Livets dag, det Liv som inte ändar. Ty Kristus är det eviga Livet (1 Joh 5:20)!

Följande dag skrev påve Johannes Paulus II om Jérôme Lejeune: Vi befinner oss idag inför en stor kristen i det tjugonde århundradet som har avlidit, en man för vilken försvaret av Livet blev ett apostolat. Det står klart att i världens nuvarande situation är denna form av lekmannaapostolat särskilt nödvändig…”

(Ur Vänbrev från Saint-Joseph de Clairval, Flavigny-sur-Ozerain)

Översättning: Benkt Stolpe