Med kreationism menas i allmänhet avvisandet att allt som existerar har sk naturliga förklaringar. Det finns en rad olika kreationistiska inriktningar, från de bibelfundamentalistiska rörelserna i främst USA, som menar att Bibeln måste tolkas bokstavligt, till förespråkare av s.k. Intelligent Design, där man endast pekar på det definitionsmässigt omöjliga att även existensen skulle kunna förklaras utifrån enbart de naturvetenskapliga verktyg och modeller vi har idag. Det är alltför komplext för att enbart kunna förklaras med slump, eller med nödvändighet och matematiska beräkningar.

Vissa av dessa riktningar refererar till Uppenbarelsen genom skrift och tradition, andra till sin tro, och åter andra till de vetenskapliga resultat som faktiskt föreligger. (1)

Men idag finns det en ny sorts kreationism. Den avvisar inte de naturvetenskapliga resultaten, utan ignorerar dem helt. Detsamma gäller det som uppenbarats genom de heliga skrifterna och traditionen. Det handlar då om hur man beskriver kön och sexualitet.

Vi vet idag att människan verkligen är skapad till - eller utvecklad som - man och kvinna. Den senaste molekylärgenetiken har levererat utomordentliga resultat om hur detta kan ske och man kan nu ange vilka gener som är avgörande för könsbildning. Sedan halvtannat sekel har man dessutom haft god kännedom om vad som sker i den tidiga fosterutvecklingen.

Redan 1789 beskrev botanisten Erasmus Darwin könsbestämningen i naturen som "ett naturens mästerverk".

Låt oss uppehålla oss en stund vid den tidiga fosterutvecklingen hos människan, och andra däggdjur:

Till en början finns det organ som är i stort sett identiska, könsneutrala: från en gonad bildas det två ledningssystem i de allra första veckorna av fosterutvecklingen. Dessa kommer att bilda livmoderhals (Mullers gångar) eller sädesledare (Wolffska gångar). Detta beror på om det finns en sk SRY-gen som aktiveras. I de allra flesta fall finns den på Y-kromosomen, som alltid kommer från fadern. Finns denna gen, kommer Wolffs gångar att utvecklas och testiklar, sädesledare och penis bildas. Har embryot däremot ingen SRY-gen, så kommer en Wnt-gen som finns enbart på X-kromosomen, att aktiveras och producera östrogen, varvid äggstockar, äggledare, livmodershals och vagina utvecklas. Så fort Wolffska gångar bildas så bryts det som kunde utvecklas till livmodershals ner helt, av enzymer. På samma sätt så bryts det som kunde bli sädesledare ner väldigt fort om SRY-genen saknas. Processen är snabb. Och den är definitiv - det finns här ingen medelväg och ingen återvändo - antingen får man manliga könskörtlar eller kvinnliga. Könsbestämningen är således helt binär.

Könskromosomerna, könskörtlarna, som producerar könsceller och de inre fortplantningsorganen, ger således med ytterst få sällsynta undantag alltid resultaten hankön eller honkön. Dessa primära könsegenskaper kan aldrig ändras.

Däremot kan det finnas stor variation hos de sekundära egenskaperna; hormonhalter, genitalias utformning, muskler, skäggväxt, bröst, röst, ja, beteende också. Det kan vara naturliga, medfödda skillnader eller inducerade. Vid sk könsbyten så handlar det alltid om de sekundära egenskaperna som man påverkar med olika metoder, hormonbehandlingar, gifter som hämmar puberteten hos barn, även kirurgiska ingrepp. Men den primära könsbestämningen, som skedde redan vid befruktningen, består livet ut.

Inom däggdjursvärlden existerar inte könsbyten. Hos andra djurgrupper förekommer tvåkönade former, s.k. protandiska hermafroditer.  Men det finns bland däggdjur inte trekönade, eller sju kön, som hos vissa protozoer. Att djur föds med ett kön och sedan byter till ett annat - förekommer inte. Det finns de som skiftar könsegenskaper, men då har de två kön redan från början.

Till förvillelsen hör även uppfattningen, att alla är vi likadana från början. Könet bestäms under den första tredjedelen av fosterutvecklingen, och då kan det gå lite hur som helst, sägs det.

Förvisso liknar alla äggceller varandra. Men allt finns redan bestämt genom den genkombination som det befruktade ägget har. I själva verket så är hälften av kromosomerna hos varje individ utvalda redan innan mammans födelse, i bildandet av äggcellerna.

Det kan anas en djup mening med den sexuella fortplantningen, som sträcker sig mycket längre än till vår generation och vår art. Även ur utvecklingsbiologisk synpunkt utgör bildandet av könscellerna, äggceller respektive sädesceller, grunden för inte bara genetisk variation inom avkomman från två individer, utan den biologiska mångfalden överhuvudtaget. Ty ingen könscell är den andra lik, om de än kommer från samma individ, och bildas i hundratusentals, ja, miljoner. Utan den differentierade könscellbildningen skulle vi inte ha artbildning och den fantastiska biologiska mångfalden på jorden skulle helt ha uteblivit.

En mänsklig, befruktad äggcell och epitelceller från insidan av kinden. Alla celler kommer från äggcellen, de har exakt identisk genetisk information, om till exempel könsbestämmelse. Dock har cellerna från det befruktade ägget potentialen att differentiera sig till olika vävnader och organ i ett samspel och en komplexitet som ännu övergår vår förståelse.

Det finns alltså en stor hemlighet i hela denna process, som vi inte fullt har förstått. Ty i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud eller naturen låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.

Men likväl talas det idag om att man kan ha fått fel kropp, om "könsdysfori", en sorts depression och besvikelse över det kön man blivit född med. Könet sägs då kunna "korrigeras" efter utredning av vad man upplever. Detta görs med hormonbehandlingar och även operativa ingrepp. Det är således upplevelsen som får avgöra valet av kön, och inte den medfödda konstitutionen.

Par av samma kön sägs vara sexuellt jämställda med par av olika kön, inte enbart mänskligt, utan som just - par. Men sexualitet betyder olikhet, och det är just denna komplementaritet som exponeras i den sexuella föreningen som kan leda till nytt liv. All sexuell förening i däggdjursvärlden visar samma sak, om än olikheten mellan könen kan vara simulerad hos individer av samma kön i vissa fall.

Fortplantning kan idag dock ske på många sätt, med surrogatmamma, man "hyr in sig" i en annan livmoder, med implantation, alltså behövs inget samlag, med provrörbefruktning (IVF) och implantation, inte heller här behövs samlaget, och man kan välja mellan befruktade ägg. På detta sätt så har den biologiska könsskillnaden spelat ut sin roll, menar man. Inte ens en partner behövs, barn kan ordnas ändå, med insemination.

I samtliga dessa fall så är det som om man helt ignorerar den biologiska och fysiologiska verklighet, som är välkänd och väl beskriven. Och det är här kreationismen kommer in. Man tror på en skapelse utan stöd varken i vetenskap eller uppenbarelse, helt frigjord från varje förnuftsbaserad, och genom årtusenden förvärvad kunskap om hur naturen är skapt och vilken bestämmelse vi har såsom biologiska varelser, vilka begränsningar och vilka biologiska funktioner som utvecklats under årmiljonerna. Man tror på att människan kan skapa sig själv, själv bestämma sitt kön, sin könsidentitet och därmed sitt sätt att utöva sexualiteten. Istället för vetenskap och mänsklig erfarenhet, så får känslor och politiska ideologier bestämma, och det är plötsligt som om all evidensbaserad vetenskap får underordna sig dessa nya rön, som man menar vara uppenbarade först i vår tid och först i vår västerländska civilisation, och oftast av personer med ringa kunskaper om däggdjursfysiologi. Ty så hävdas med stor kraft av politiker och lobbygrupper, myndigheter och pedagoger.

Man kan inte skylla på okunskap, det finns som sagt gott om information idag, den är mera åtkomlig än någonsin. Istället är det drömmen om att vi, människan själv, kan kontrollera verkligheten efter våra tidsideal enbart.

Om kristna kreationister hänvisar till Gud eller någon intelligens bakom skapelsen, så hänvisar den nya kreationismen till människan själv och inget annat; inte ens till naturen. Vi skapar själva villkoren för samlevnad, sexualitet, könsidentitet, ja - fortplantningen även, vi kreear dem efter eget tycke och smak. Och vi tror oss kunna frigöra, emancipera, oss från vår egen biologiska verklighet och vad generationerna erfarit och vetenskapen funnit.

Här måste man också nämna fenomenet HBTQ. Idag är det ett begrepp som kännetecknar så skilda fenomen som sexuell läggning, könsidentitet och filosofi. H står för homosexuell, B för bisexuell, T för transsexuell, alltså en önskan att vilja byta kön, och Q är en normkritisk ideologi, queerteorin, som vänder sig mot varje könsidentifiering, och därför är en motsats till de övriga definitionerna, ja, ett avvisande av dem. (2)

Begreppet HBT kommer ursprungligen från 70-talets USA, där homosexuella klubbar attackerades av polis. Det fanns en besvikelse hos en del över hur samhället förväntade sig en viss livsföring beroende på könstillhörighet, utan respekt till att en del föredrar ha olika livsstil beroende på personlighet. (3) I Sverige fick akronymen fäste i början av 1990-talet, men det är först under senare år den blivit ett begrepp, inte minst inom politiken och även hos myndigheter och skolor. (4)

Man kan idag höra debattörer mfl presentera sig som att "jag är en HBTQ-person", och det talas om "LGBT-community". Begreppet har även smugit sig in i katolska sammanhang. Tillkommer attribut och manifestationer av olika slag som regnbågsflaggor och "gay"-parader, ofta med förtexten att "i vårt samhälle tolererar vi olikhet".

Frågan är om man verkligen åstadkommer något med dessa stämplingar av något så personligt som en "läggning". Risken finns att det bara skapar motsättningar mellan konstlade grupper, som aldrig skulle uppstå, om man istället respekterade varje person som en unik del av Skapelsen, som den är. Den kristna hållningen har alltid varit att ta avstånd från att knyta ras, hudfärg, nationalitet och kön till någon särskild läggning och karaktär. Man erkänner att det finns olika folk och nationer, olika kulturer, och att det finns en konstitutiv skillnad mellan man och kvinna, detta på biblisk grund. Det är först under senare decennier som homosexualitet t.ex. tagits in i kyrkan som ett problem att formulera sig om. Det finns ingen motsvarighet gällande andra "läggningar" eller livsstilar, vilket det ju finns många av, och minst lika "livsstilsskapande".

Varje individ äger sitt människovärde, från konceptionen till livets slut, oberoende av "läggning". Men detta värde kan inte byggas på illusioner om människan. Så det är inte bara alla som driver "HBTQ" som en fråga om minoritetsrättigheter som misstar sig. Inte heller angrepp av fenomenet, som vore det ett försök att normalisera oönskade sexuella läggningar, kan rättfärdigas. Ty själva grupperingen bygger på en feltolkning - avsiktlig eller ej - av den konkreta bakomliggande biologiska verklighet, vilken ingen kan förändra: HBTQ finns inte, inte som identitet och inte heller som grupp. Det är en omöjlig kombination, och därför kan ej heller avståndstagande och attacker ursäktas utifrån någon sorts moralistiska skäl. En sannskyldig kritik måste bygga på en granskning av definitionerna, inte bara en reflexmässig motreaktion, som även den innebär en acceptans av det nyskapade begreppet.

Vi är förvisso sociala varelser och vi kan leva tillsammans som man och kvinna förenade i äktenskapet, som familj, syskon, eller i andra gemenskaper, inte minst som vänner, vilken kön vi än har. Ty om än den äktenskapliga kärleken är förbehållen man och kvinna, så finns ju även annan; mellan barn och föräldrar, mellan syskon, far- och morföräldrar och barnbarn, och vänner emellan. Men för att leva i denna kärlek behövs ingen särskild livsstilsideologi med tillhörande beteckning.

Påven Paulus VI talar i Humanae vitae om människans uppdrag (munus) att föra livet vidare och att fostra barnen. Det är således inte bara för sig själv hon fått en könstillhörighet och sexualitet, utan för en möjlig fortlevnad för släktet, även om långt ifrån alla kommer att vara kallade till att bilda familj. Men sexualiteten kan också uttryckas på andra sätt än i en sexuell praktik - modebranschen är ett påtagligt bevis på detta. Om sexualiteten uttrycks genom en livsstil som står i direkt strid med skapelseordningen, ja, den biologiska verkligheten, kan dock inget gott komma ur detta. (5)

De s.k. mänskliga rättigheterna omfattar alla, och det brukar anföras som ett allvarligt brott att utestänga eller förfölja personer på grund av deras livsval eller karaktär, allra minst "läggning". Men man får inte heller införa begrepp och bygga samhällsordningar på illusionen, att människan kan skapa sin egen natur i strid med vad mänskligheten insett i tusentals år och tack vare vetenskapen vet mera om idag än någonsin. (6)

Många personer, inte minst barn och ungdomar, kanske hela generationer, är offren för den nya kreationismen. De fostras och undervisas till att tro att vi äger makt över vår egen natur.

Men det största offret på tidsandans altare är dock det vi kallar sanningen. Mänskligheten är född med en naturlig längtan att leva i sanning. Detta visar vår historia. Och förr eller senare så kommer den alltid fram. Om vi tror oss kunna omskapa själva naturen, vare sig det handlar om att omdefiniera kön och sexualitet, eller "skriva om livets kod" (7) så kommer det att straffa sig.

Vem minns inte påven S. Johannes Paulus II:s tal till sitt folk som levde under samhällets lögner i Polen och många andra länder? Till ungdomen riktade han sig 1985 med dessa ord:

Sök sanningen där den verkligen kan hittas. Om nödvändigt, var beredd att gå emot floden av populäruppfattningar och propagandaslogans! Var inte rädda för den kärlek som ställer krav på andra. (Apostoliskt brev till ungdomen 1985)

Red.

20200802

(1)Att forska om naturen är som att bygga "baklängeskonstruktioner"(revers engineering), sade upptäckaren av DNA-molekylen, nobelpristagaren och ateisten Francis Crick, och antydde på detta sätt även en ingenjör bakom skapelsen.

(2) Intersexualism, alltså medfödda otydliga könsegenskaper, även primära, finns märkligt nog inte med i HBTQ-definitionen, men likväl brukar dessa tas upp i diskussionerna om könsdysfori. De är mycket ovanliga, och räknas som syndrom.

(3) I ett försök att täcka alla eventualiteter har det vuxit fram en uppsjö alternativa gruppbeteckningar, LGBTTQQIAAP kanske den mest extrema. Förkortningen står för Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, Transsexual, Queer, Questioning, Intersex, Asexual, Ally, Pansexual.

(4) Socialstyrelsen, som presenterar sig som "Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg,", har på sin officiella websida en ny meny: "hbtq". Där behandlas bl.a. sk könsdysfori. Men ingenstans antyds ens om den helt avgörande skillnaden mellan primära könsegenskaper, som är medfödda och ej kan ändras, och sekundära som kan variera och även manipuleras. Inte ens i de omfattande "nationella kunskapsstöd" som utgivits, ett för "God vård av vuxna med könsdysfori", 116 sidor, och ett annat "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" 123 sidor. Ingenstans redogörs här för vad kön och sexuell fortplantning handlar om utifrån ett naturvetenskapligt, biologiskt perspektiv. Även väsentliga delar av vad som ingår i de medicinska grundkunskaperna har utelämnats. De primära könsegenskaperna omnämns överhuvudtaget inte. Likväl konstateras - utan problematisering - att det inte finns någon som helst lägre åldersgräns idag för vare sig hormonbehandling eller "rekonstrutiva operationer" som "bröstreduktion" eller "reduktion av struphuvudet". Det finns även privata organisationer tillhörande det sk civilsamhället med stort inflytande i det officiella, till exempel RFSU (Riksförbundet för Sexuell Upplysning) som har tillträde till våra skolor. I deras material finns ingenting om könets biologiska funktioner, och sexuell fortplantning satt i ett större perspektiv som en del av den naturliga ordning, som vi delar med hela däggdjursvärlden. Än mindre finns någon upplysning om familjebildning och faktiskt ingenting om hur det går till att få barn, utom genom "assisterad befruktning". Allt handlar om olika yttringar av de sekundära könsegenskaperna och beteenden i samband med dem, och då ur ett synsätt utan varje hänvisning till människan som del av en naturlig ordning.

(5)Om katolska kyrkan skulle bejaka något sådant, vore det ett tydligt exempel på dubbel bokföring. Man kan inte å ena sidan undervisa om en skapelsordning, definierad utifrån den gudomliga uppenbarelsen och förmedlad av skrift och tradition, och å andra sidan välkomna livsstilar som bryter mot den. Men kyrkan är ju heller ingen polismakt, även om det faktiskt finns en lagordning (CIC); var och en - som inte är bunden av en ordens- eller prästkallelse - är fri att välja att tänka och leva som den vill. Det enda kyrkan kan göra är att undervisa om följderna för det andliga livet, tillgången till de heliga sakramenten och sist men inte minst själens frid.

(6)Om äktenskapets syfte enligt katolsk tro, se Tre föredrag om Encyklikan Humanae vitae av diakon Göran Fält (2018).

(7)Citat är från Nobelstiftelsens presskonferens när nobelpriset i kemi presenterades den 7 oktober 2020 (“This year’s prize is about rewriting the code of life.”). För varje person med lite kunskap i genetik och evolutionshistoria ger citatet rysningar, och inte av förtjusning. Om det handlade om att skriva om dödens kod, kunde man kanske förstå motiveringen bättre. Priset utdelas till en metod, som kunde utvecklas tack vare sökandet efter en djupare förståelse för hur bakterier och virus fungerar. Men - till även pristagarnas besvikelse - uppmärksammades således de kunskapsmässiga landvinningarna mindre än metoden, som möjliggör "att skriva om livets kod".