av Marcello Pera

Debatten om de pedofila eller homosexuella prästerna som nyligen brutit ut i Tyskland har påven som måltavla. Det skulle emellertid vara ett allvarligt misstag att tro att slaget inte skulle nå sitt mål på grund av det orimliga i företaget. Och man skulle begå ett ännu allvarligare misstag om man skulle tro att det hela kommer att dö ut, som så många andra liknande fall. Detta är inte fallet här. Det är ett krig som brutit ut.

Ett krig som förs inte endast emot påvens person, för på detta område är det omöjligt. Benedikt XVI är oantastbar på grund av sin lugna och klara gestalt, sin renhet, fasthet och tydliga lära. Det räcker med hans leende för att besegra en armé av motståndare.

Nej, det krig som pågår är mellan sekularismen och kristenheten. De sekulära (världsliga) människorna vet mycket väl att om en fläck drabbar en vit prästsutan då blir hela kyrkan nersmutsad och om kyrkan blir nedsmutsad då blir även den kristna läran nersmutsad. Det är därför som de världsliga för sin kampanj med frågor av typen: ”Vem vill längre ta våra barn till kyrkan?” eller ”vem vill skicka sina barn till en katolsk skola” eller till och med: ”vem vill låta sina små raringar bli omhändertagna i ett katolskt sjukhus eller en katolsk klinik?”

För några dagar sedan var det en världslig person som förrådde sig, genom att hon erkände vad hon var ute efter. Hon skrev: ”Den omfattande spridningen av de sexuella övergreppen som utförts av präster på barn underminerar själva den katolska kyrkans legitimitet som garant för utbildningen av våra minsta.” Det har ingen betydelse att denna mening inte som stöd hade några bevis, för det döljs noga hur många det handlar om, är det en procent av prästerna som är pedofila? tio procent? alla? Det har inte heller någon betydelse att denna sats saknar all logisk uppbyggnad. Vi skulle kunna byta ut ordet ”präster” mot ”lärare” eller ”politiker” eller  ”journalister” och att dessa skulle ”underminera legitimiteten” för de statliga skolorna, för riksdagen, pressen. Det som räknas är insinuationen, även till priset av den värsta oförskämdhet i argumenteringen: prästerna är pedofila, alltså har kyrkan ingen moralisk auktoritet, alltså är den katolska undervisningen farlig, alltså är kristendomen en bluff och en fara.

Detta krig som sekularismen för mot kristendomen sker i form av ett regelrätt fältslag. Vi måste gå tillbaka till nazismens eller kommunismens glansdagar för att finna något liknande. De medel man använder är annorlunda men målet är detsamma: idag liksom igår är det utrotandet av religionen man är ute efter. På den tiden betalade Europa med priset av sin egen frihet för detta destruktiva ursinne.

Det är otroligt att det framför allt är i Tyskland som – samtidigt som man där ständigt slår sig för bröstet för att minnas det pris som hon lät hela Europa betala – idag, när Tyskland är en demokrati, landet glömmer och inte förstår att själva denna demokrati skulle utplånas om kristendomen än en gång blev utrotad. Förstörelsen av religionen medförde den gången förnuftets förstörelse. Om detta skulle ske idag skulle det inte medföra det världsliga förnuftets triumf utan ett nytt barbari. På det etiska planet är det barbari när något dödar ett foster därför att dess liv skulle vara skadligt för moderns ”psykiska hälsa”. Barbari när någon säger att ett embryo är en ”cellklump” som lämpligen kan användas för experiment. Barbari när någon dödar en gamling för att den inte längre har någon familjemedlem som kan ta hand om den. Barbari när någon påskyndar sitt barns död för att det inte längre är vid medvetande och lider av en obotlig sjukdom. Barbari när någon tycker att ”förälder A” och ”förälder B” är detsamma som ”far” och ”mor”. Barbari när någon anser att tron är som svansbenet, ett organ som inte längre deltar i utvecklingen för människan behöver inte längre en svans utan står upprätt av sig själv. Och så vidare.

Eller vi kan se till den politiska sidan av kriget som de sekulära människorna för mot kristendomen: barbariet skulle då betyda Europas ödeläggelse. För om vi inte hade kristendomen då skulle vi ha multikulturalismen som anser att varje grupp har rätt till sin egen kultur. Vi skulle ha relativismen som anser att varje kultur är lika god som en annan. Vi skulle ha pacifismen som förnekar att det onda existerar. Eller vi skulle ha den retoriska och oansvariga Europa-tanke som säger att Europa inte bör ha en särskild identitet, utan vara kärlet som tar upp alla slags identiteter. Om man inte sedan ändrar sig och går in i Strasbourgs katedral och säger: ”nu behöver vi den kristna andan i Europa.” 

Detta krig mot kristendomen skulle inte vara så farligt om de kristna själva skulle inse att det förs. Istället är det många av dem som deltar i den allmänna oförståelsen. Det är de teologer som är frustrerade över Benedikt XVI:s intellektuella överlägsenhet. Det är de osäkra biskopar som tror att det bästa sättet att uppdatera det kristna budskapet är att kompromissa med den moderna världen. Det är de kardinaler som befinner sig i troskris och börjar antyda att prästcelibatet inte är en lärosats och att det kanske vore bättre att ta det under omprövning. Det är de skygga intellektuella katoliker som tror att det finns en kvinnofråga inom kyrkan och ett olöst problem som sätter kristendom och sexualitet emot varandra. Det är de biskopskonferenser som misstar sig på dagordningen och medan de önskar ett politiskt beslut om att öppna gränserna för alla, inte äger mod att anmäla de angrepp som de kristna utsätts för överallt och de förödmjukelser som de kristna är tvungna att lida eftersom de alla – utan undantag -  är satta på de anklagades bänk. Eller den kansler från Östtyskland som visar upp en vacker homosexuell utrikesminister medan de angriper påven på varje moralisk fråga eller de personer födda i väst som anser att västvärlden bör vara sekulär, det vill säga kristendomsfientlig.

Kriget som förs av det sekulära Europa kommer att fortsätta, vore det inte för något annat än att en påve som Benedikt XVI, som ler men inte ger vika en millimeter, förser det med ständigt bränsle. Om vi bara förstår varför han inte ger vika, då kan vi få situationen under kontroll och inte bara sitta och vänta på nästa dråpslag. Den som nöjer sig med att endast förklara sig solidarisk med honom är antingen en person som i hemlighet går upp på Olivberget på natten eller så är han en som inte har förstått att han befinner sig där.

Från Corriere dela Sera

20100326

Marcello Pera är filosof och författare. Han är dessutom senator i Italiens parlament och fd talman. 2004 skrev han en bok tillsammans med kardinal Ratzinger om Islam och 2008 kom han ut med en bok om det kristna Europa.

Övers från italienska: NH