Ärkebiskop Ranjiths tal inför Föreningen för latinsk liturgi i Nederländerna tisdagen, den 6 oktober, 2007:

Ers excellens, den apostoliske nuntien monsignore François Bacquè,
Ers nåd,
Kära ärade fäder,
Ordförande och medlemmarna av den holländska sammanslutningen för latinsk liturgi,
ärade herrar och damer!

Jag är överlycklig över möjligheten man givit mig att idag få fira den heliga mässan här med er och att nu få tala inför denna framstående församling med anledning av det er förenings årliga generalförsamling. Jag tackar er för er vänliga inbjudan att få delta i den.  

I sin post-synodala apostoliska uppmaning Sacramentum Caritatis uppmanade den helige Fadern de troende att i större utsträckning använda sig av latinet i liturgin, även av den gregorianska sången och han rekommenderade att man även skulle hjälpa lekmännen att lära sig de vanligaste bönerna och delar av liturgin på latin [nr. 62]. Det är på grund av denna lyckliga situation för dem av er som älskar latinet och använder det i liturgin som jag har kommit för att vara med er i dag och uppmuntra er i era ansträngningar. Och på samma gång vill jag ta tillfället i akt att tala med er om en annan sak som är av stor betydelse för kyrkans liv och det är tro och lydnad när det gäller studiet av teologi och vikten av att förstå att det behövs ett visst mått av disciplin vid utförandet av kyrkans uppdrag.

Det är inte något att förvånas över att författarna till den Heliga Skrift och särskilt till traditionerna bakom Första Moseboks historia och skapelsen och syndafallet beskriver människans fall som något som hade sin grund i hennes högmod och olydnad. Dessa egenskaper gör att människan till sist blir till slav under sina egna instinkter och försöker skaffa sig själv makt och dominans vilket i sin tur leder henne inte bara till avundsjuka och mord (jfr 1 Mos 4:1-16) utan också till att vilja vara Guds jämlike. Människan blir sin egen gud och önskar bygga ett torn ”som når ända upp i himlen” (1 Mos 11:4). De första elva kapitlen i Första Mosebok handlar om olydnad och fjärmande från Gud. Men det slutar inte med det. Gud i sin stora nåd överger inte människan åt det öde av självdestruktion som hon velat skapa åt sig själv. I och med Abrahams inträdande på scenen och med hjälp av dennes tro igångsätter Gud början till frälsningshistorien. Abraham svarar honom med djup tro och lydnad och blir därför Israels folks fader och det instrument som Gud utväljer för världens frälsning (1 Mos 17:7-8). Och i hebreerbrevet läser vi: ” I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma“ (Heb 11:8). Författaren till brevet ger sig sedan iväg på en andlig färd  som innebär upptäckten av alla Guds tjänares tro och lydnad genom Abraham och Mose och Jesus och avslutar den med uppmaningen: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron (Heb 12:2). Detta är så mycket som att säga att frälsningshistorien är detsamma som historien om tro och lydnad..

Förbundet som slöts på berget Sinai (2 Mos 24:3-16) upprättar än en gång förhållandet mellan Gud och mänskligheten som existerar på grund av Israels lydnad. Det bekräftas genom lagboken som Gud ger sitt folk och som är Torahn.

Att leva enligt förbundets lagar är alltså något som kännetecknar hela Israels folks historia varvid välsignelserna kommer som resultatet av lydnad och lidanden och svårigheter som väntar en om man inte lyder. Gud begär lydnad både av individen och av folket och välsignelser eller katastrofer ses som ett naturligt utflöde beroende på hurdant svaret blir, både per individ eller kollektivt sett. Ja, det är faktiskt genom lydnaden som det israeliska folket ger sitt kärleksfulla svar på Guds kallelse. Det handlar inte så mycket om ett förbund i form av ”ge och ta”, vilket var den form som hittiternas förbund tog sig med deras suveräna stater. Nej, här handlar det istället om ett förbund mellan Gud och Israel som bygger på den allra innerligaste förening i kärlek. Den tar sig uttryck i ett förbund mellan en far (eller mor..) och dennes/dennas son (2 Mos4: 22; Jes 49: 14-15; Jer 3: 19; 31: 9, 20; Hos11: 1-11) eller mellan man och hustru (Jes54: 5-8; Jer 2: 2; 3: 20; Hos 2: 4-25). Förbundet uttrycks i samma formulering som den som beseglar ett äktenskap: ”Jag är din Gud, du är mitt folk” (jfr Höga v 6:3: Jag är min väns och han är min). Kraven som ställs på folket och på Gud återspeglar inte bara en lydnadens och tjänandets anda utan de mycket djupare krafterna kärlek och trofasthet (Ps 117:1-2). Och det är Gud som tar första steget. Det var han som älskade mänskligheten först (Deus Caritas Est 1). Otrohet i form av avgudadyrkan och moralisk olydnad ledde folket inte bara till lidande och död utan även till slaveri och exil i främmande land. Dessutom är rätten till land en följd av Israels trofasthet mot förbundet. Och på samma sätt är invasion och exil olydnadens frukter. Hela framspringandet av profeter och deras uppfordran till bättring som vi finner i Deuteronomium är följderna av den lockelse Israel ständigt känner till avgudadyrkan, otrohet och hyckleri, som är något som driver människorna bort från Gud.

Jesus och den nya Torah

Så som påve Benedikt förklarar det i “Jesus av Nasaret”, fullbordade Jesus Gudsfolkets undervisning både genom att lyfta bort förlåten som hindrar icke-judar från att komma i kontakt med Gud och genom att införa kärlekens nya Torah som är det mera fullkomliga och eviga Förbundets lag vilket visar sig i de myndiga begynnelseorden: “men jag säger Er…” (Matt 5: 22 osv). Detta det Nya förbundets folk överskred alla gränser och bildade en allomfattande gemenskap bestående av judar och icke-judar som fritt och medvetet  följde kärlekens lag som han gav dem och bekräftade med sitt eget blod – ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22: 20). Påven säger “denna omstrukturering av samhällsordningen finner sin bas och sitt berättigande i Jesu anspråk på att han och hans grupp av lärjungar utgör det nya Israels ursprung och centrum” (Jesus av Nasaret, Artos & Norma förlag 2007) och att han undervisar ”med makt och inte som de skriftlärda” (Matt 7: 28 ) [ibid]. Och denna makt kom honom till del just på grund av att han verkligen var Messias, den av Gud smorde.

På så sätt blir trofastheten mot Jesus och förverkligandet i det egna livet av den nya Torah, det främsta villkoret för tillhörigheten till det nya förbundets församling – som är den enda porten till Guds rike. Påven säger vidare:– “ I fallet Jesus är det inte tillhörigheten till Torah som förenar alla dem som skapar den nya familjen. Nej, det handlar om tillhörigheten till Jesus själv och till hans Torah” (ibid).

Och Jesus vill att hans lärjungar följer hans exempel, inte bara genom att acceptera honom utan framför allt genom att leva på det sätt han levat, genom att följa honom på korset. ” Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Mark 8:34). I det gamla förbundet var det trofastheten mot Torahn som gav individen eller församlingen känslan av att tillhöra Herren och att befinna sig under Hans kärleksfulla omvårdnad. Men när det gäller det Nya förbundet handlar det inte om att följa en lag utan om att följa en person: Jesus. Att älska honom, följa honom och efterlikna honom var det som krävdes. Jesu kärleksbud: “ Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34) är ett bud som uppmanar oss alla att följa hans exempel av kärlek. Kärlek är inte en känsla utan sättet på vilket Han gav ut av den. Jesus utgav verkligen sin kärlek för mänskligheten på ett så djupt och osjälviskt sätt att han till och med gav sitt liv för dem – ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner ”(Joh 15:13) eller ”Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Joh 10:11). Det är inte så mycket ett liv som andra tar ifrån honom som ett liv som Jesus själv ger åt de andra.

När aposteln Paulus citerar en gammal kyrklig bekännelsehymn är detta en bild av Kristi hela liv som ett utgivande av dels Jesu självutgivelse i kärlek och vilja och dels hans förhärligande under Guds hägn som betyder dopet som Johannes utförde. För aposteln Paulus var Jesus Kristus ”trots att han ägde Guds gestalt, någon som inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära” (Fil 2:6-11). Nyckelfrasen i hymnen består i orden ”han var lydig ända till döden” (vers 8). Det grekiska verbet ”hupekoos” som används här skall uppfattas som motsatsen till Adams akt av olydnad. Aposteln Paulus uttrycker det så här: ”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga” (Rom 5:19).

Gerhard Kittels teologiska ordbok för det Nya testamentet säger att “hupakohe” i allmänhet ”har att göra med att man äger inställningen av vilja lyda Gud” (s. 224, vol. 1). Aposteln Paulus sätter ordet i motsats till ”hamartia” – synden. Aposteln Paulus säger: Ni vet ju att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni slavar under den ni lyder, antingen under synden (hamartia) , vilket för till döden, eller under den lydnad (hupakohe) som för till rättfär”ighet" (Rom 6:16).

Tanken är tydlig. Jesu hela liv som är ett liv som uppfyller frälsningshistorien är ett liv i fullständig lydnad mot Fadern och det bör ses mot bakgrund av Adams olydnad. Brevet till galaterna säger att Herren Jesus Kristus ”offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och faders vilja (Gal 1:4). Ja, sannerligen yttrade inte Jesus följande ord: ”Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig(Joh 6: 38) eller “.. jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig” (Joh 5:30). Han förstår sitt uppdrag på jorden som förverkligandet av den slags lydnad som Gud kräver för att hans gudomliga kungarike skall kunna förverkligas på jorden. I och genom Jesus och kyrkan kommer alltså Gud helt och fullt in i människornas historia och hans rike blir alltså definitivt installerat. Denna kyrka eller församlingen av ”de som har kallats” är den mystiska närvaron av Jesus i historien och uppenbarandet av Guds rike på jorden. I Lumen Gentium läser vi: “Denna kyrka subsisterar (förverkligas) i den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom (Lumen Gentium 8), samt: ”Många drag av helighet och sanning kan visserligen finnas utanför hennes synliga struktur, men dessa gåvor tillhör Kristi kyrka och är en drivkraft till katolsk enhet” (ibid).

Kyrkan existerar alltså i syfte att sprida den helgelse och befrielse som Jesus fullbordade genom sin lydnad inför Fadern. Kyrkans uppdrag är just att efterlikna Jesus i dennes stora akt av lydnad mot Fadern, så att Gud på nytt kan träda in i människans värld och föräldla den genom att skapa ”nya himlar och en ny jord” (2 Pet 3:13). Kyrkan är sålunda den plats där mänsklighetens djupa förståelse av lydnad mot Gud äger rum. Det är genom kyrkan som Gud fortsätter att träda in i den mänskliga verkligheten och förvandla och förädla den. Lydnad i formen av Jesu efterföljelse skall inte enbart ses som en börda och ett trofast uppfyllande av en lag eller en norm utan snarare som vägen till helgelse och till sakraliseringen av all mänsklig och kosmisk verklighet.

Detta uppdrag är sannerligen något heligt och av liturgisk art. Aposteln Paulus berömda utrop när han talar om att av våra liv göra en offergärning (logiké latreia), ägnad att vinna Guds gillande lyder: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar och är fullkomligt ” (Rom 12:1-2).

Det är samma känsla av lydnad och disciplin som bör färga den kristna människans liv, vilken roll hon än har i kyrkan . Den gör nämligen trovärdigt det som Jesus representerar: ett liv av total och självförnekande underkastelse inför Faderns vilja. I en värld som styrs av följderna av egoism och individualism, subjektivism och relativism, där varje spår av auktoritet förkastas i frihetens namn och sägs vara en börda och ett hinder för mänsklig frihet, måste kyrkan visa att den är Guds församling som består av dem som i sina liv låter antagandet av och underkastelsen under Guds vilja lysa fram i form av en ädel känsla av enhet. Om världen uppfattar ordet frihet som ”frihet från”, så måste kyrkan fast och bestämt säga ifrån att frihet alltid är en frihet ”till” något.

Om världen önskar vara en plats för förvirrande och motsägelsefulla filosofier och värden, om en kakafoni av bullersamma och oregerliga politiska riktningar gör det mänskliga livet till ett neurotiskt liv, då kan kyrkan inte ge upp sitt anspråk på att vara en sinnebild för sanning, godhet och skönhet som i sin mest upphöjda form återspeglar lite av Guds innersta väsen. Om världen har blivit en marknad där lystnad råder och människorna reduceras till konsumtionsbjekt, då måste kyrkan bli en samling som besjunger Guds egen försyn och återger en känsla av avståndstagande från en dylik värld och respekt, särskilt till gagn för dem som har fallit offer för en sådan lystnad. Om världen blir skådeplatsen för moralisk slapphet, hedonism och mänskligheten blir förslavad under flyktiga och tomma värden, då måste kyrkan bli tecknet på Guds rena och heliga väsen.

Med andra ord, kyrkan kan inte tillåta förvirring, filosofisk eller moralisk relativism, spetsfundiga resonemang och spetsfundig bevisföring i avsikt att att breda ut sig. Det leder nämligen till allmän upplösning av den uppenbarade sanningen som är grunden till Trosbekännelsen och Guds ord så som vi finner dem i den Heliga skrift och kyrkans traditioner och som de har tolkats av kyrkans officiella läroämbete. Ej heller kan den tillåta ifrågasättande eller offentlig debatt om sanningarnas sanningshalt, ens i namnet av den teologiska forskningens frihet. Jag kommer att tänka på byggandet eller skall vi säga försöket till att bygga Babels torn. Byggherrarna var säkra på att de skulle kunna nå upp till himlen med egen kraft utan att vända sig till Gud. Är det inte samma anda som vi på nytt finner i världen och kyrkan av idag, kanske bara i en lite mera sofistikerad form? Det finns till och med människor som påstår att det är de som skapar kyrkan, som om kyrkan vore något som vi mänskliga varelser kunde skapa.

Men kyrkan är inte det som vi gör den till. Den är den institution som Jesus stiftade och som han fortsätter att ge näring och stöd. I Lumen Gentium läser vi: ”Den ende förmedlaren Kristus har grundat sin  heliga kyrka, som är trons, hoppets och kärlekens gemenskap här på jorden. Han har utformat henne som en synlig struktur och uppehåller henne ständigt. Genom henne låter han sanning och nåd strömma ut till alla” (LG 8). Det är därför som den även i sitt synliga uttryck är en gudomlig institution som är kallad att i världen leva och förverkliga Guds egen helighet, sanning och skönhet, liksom den harmoni och frid som kommer från honom enbart. Ty, aposteln Paulus sade det: “Gud är inte oordningens Gud utan fridens, liksom överallt i de heligas församlingar” (1 Kor 14:33).

Kyrkan är varken en förening, en federation eller en demokrati bestående av troende. Den är Kristi mystiska kropp med sitt eget inre liv som kommer från Kristus, som är den över allt förblivande och osynliga huvudmannen. Den har sin synliga struktur som inte är något som bör skiljas från den mystiska. Konciliet säger: ”Det hierarkiskt organiserade samfundet och Kristimystiska kropp bör inte betraktas som två verkligheter, inte heller den synliga församlingen och den andliga gemenskapen, inte heller den jordiska kyrkan och den kyrka som tagit emot det himmelska goda. I stället utgör de en enda komplex verklighet, där ett gudomligt och ett mänskligt element växer samman” (LG 8). Och konciliet bekräftar längre fram att den är den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, vilket betyder att den är unik, har en enastående kallelse, universell natur och missionerande dimension.

Att kyrkan har en hierarkisk natur, så som Lumen Gentium säger, betyder inte att hierarkin riktar sig i riktningen nedifrån upp utan snarare tvärtom. Kristus är den högste herden och kyrkans brudgum. Han byggde sin kyrka på apostlarnas grund och så som Lumen Gentium ytterligare förtydligar : “Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde (Joh 21:17), och ”gav honom och de andra apostlarna i uppdrag att sprida och styra henne (jfr Matt 28:18). För alltid har han upprest henne som sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:11) (LG 8). Och som kyrkan lär oss har apostlarnas kollegium med Petrus som överhuvud, genom den apostoliska successionen och makten att binda och lösa, efterträtts av biskopskollegiet som med påven som överhuvud, han som ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och troende” (LG 23). I Lumen Gentium 22 läser vi vidare: ”den romerske påven har nämligen genom sin tjänst som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt”, och vidare ”biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när denna ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud” (LG 22). Detta är naturligt nog eftersom Jesus ofta säger att all auktoritet inom kyrkan måste utövas i en pastoral mening – genom kärlek och omtanke liksom genom den gode herdens ömsinta ledning (jfr 22:25-26).

Förutsatt att kyrkans auktoritet förstås som en tjänst och inte som en egoistisk önskan till dominans, är det viktigt – för att underlätta uppdraget som skall utföras – att enheten bevaras, inte bara som en gemenskap utan också i utövandet av ledarskapet. Det är möjligt att yttra en annan mening men en sådan får inte tillåtas att vålla skada och bli anledning till splittring, fientlighet och tecken på världslig lättfärdighet. Som vi ser i den enda beskrivningen vi har av en tidig kristen församling under den första sammankomsten (i Jerusalem (Apg 15:6-29), nådde man ett enigt beslut efter att ha bett en gemensam bön och lyssnat på de olika uppfattningarna som Paulus, Barnabas, Jakob och Simon Petrus gav uttryck för och detta även om man hade olika uppfattning i frågan det rörde, som var frågan om en kristen behövde omskära sig eller ej. Petrus röst var den avgörande och Jakob höll med honom. På så sätt kunde man bäst tillgodose enheten. Det var en debatt som ägde rum bland bröder och inte på det romerska civila torget eller religiösa domstolar eller i Atens aeropagus. Jerusalem-konciliet blev en erfarenhet där apostlarnas röster, särskilt Petrus, angav det sätt på vilket man bäst kunde nå fram till ett enhälligt beslut.

Att vi tycker olika och till och med debatterar är en del av vår strävan att försöka förstå vår tro, detta på grund av att den mänskliga hjärnan är så begränsad. Eftersom teologin själv är “fides querens intellectum” och grundad på trons primat, “credo ut intelligam”, kan synden göra så att vårt sökande efter kunskap grumlas och att häftiga diskussioner utbryter över vad som är rätt och vad som är fel. För tron kan inte existera i en miljö där det råder intellektuell arrogans och synd. Tron kräver lyssnande, tystnad, och framför allt böner som förbereder hjärtat och sinnet till att ta emot Guds ord. Där denna attityd saknas kan meningsskiljaktigheter leda sökaren till att bli fånge under sina egna tankar och till att känna tillfredsställelse när han förhäver sig själv, stoltserar med det han tror och öppet opponerar sig mot motståndaren. Allt detta är skadligt för tron. Det leder till just motsatt effekt, att man slår in på olydnadens väg och till att man faller offer för den ondes ränker. Exemplet konciliet i Jerusalem ger oss är talande – när Simon Petrus väl har lett in diskussionen på rätt spår, kommer man till ett gemensamt beslut och blir i stånd att acceptera en lösning som är i kyrkans bästa intresse. Apostlagärningarna konstaterar att ”efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...” (Apg 15:7) och till vår förvåning står det sedan att i slutet av Petrus tal – ”teg alla och man lyssnade på ... (Apg 15:12) och Jakob stödde Petrus när denne sade att debatten slutligen nått ett beslut som var gynnsamt för dem alla.”

Eftersom kyrkan är en andlig gemenskap berikad med nådens liv som vi får från Kristus, särskilt i den heliga eukaristins sakrament, vad kan då vara viktigare för alla dess medlemmar än att återspegla och leva i den innerliga gemenskapen med Herren och i honom med alla bröder och systrar, på ett så fruktbart och sant sätt som möjligt. Därför måste vi göra allt vad vi kan för att inte genom vår själviskhet och syndfullhet störa kyrkans inre dynamik, särskilt när yttringarna sker i form av intellektuellt högmod och arrogans. Att ära Gud och bygga upp kyrkan som är Kristi mystiska kropp så att hon kan utföra sitt uppdrag, det borde för oss alla vara det allra viktigaste.

I detta bör en djup anda av självförnekelse, av ödmjukhet inför Gud och Guds kloka och hemlighetsfulla rådslut visa sig i medvetandet om att Kristi liv på något sätt är närvarande i kyrkan och i Kristi ställföreträdare, och detta gäller i allra högsta grad biskoparna, prästerna, ordensfolket och teologerna samt experterna i de olika ecklesiala vetenskapsgrenarna. Vi måste alltid ha inför ögonen dessa Jesaja ord: ”Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar? Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på våg? Vem kan styra Herrens tankar, vem ger honom råd och kunskap? Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishet och lära honom den rätta vägen, skänka honom kunskap och leda honom till insikt?” (Jes 40: 2 – 14). När vi så talar om vishet kan vi hänvisa till Job som säger: ”Endast Gud känner vägen till den och vet var visheten bor... Till människan sade han: Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt” (Job 28:23-28).

Det är mycket tråkigt att behöva konstatera att vi, så som så ofta sker i våra dagar, ofta glömmer bort att det finns ett mycket viktigare uppdrag till  hands för oss än det där vi inlåter oss i hårklyverier och annan dispyt över teologiska frågor. Även teologin står i trons tjänst, den är inte trons herre. Tron kommer först och inte förrän i andra hand teologin. Där som tron saknas, blir teologin nämligen endast en lek med ord och tomt skrammel och kan inte på något sätt vara till nytta för kyrkans uppdrag.

En så kallad ”dissidentteolog” från Asien skrev nyligen: ”Många kristna i Asien leds till att inte kunna tänka sig frälsningen som något som sker enbart i samband med kyrkan eller som något som Jesus Kristus förmedlar. Vi har börjat inse att en sådan uppfattning skulle innebära att den största delen av Asiens folk inte vore frälsta. Vi har så sakta kommit att förstå att detta är något helt oacceptabelt... Ju mera jag studerar vari frälsningen består desto mera blir jag betryckt av den allvarliga bristen vi finner i kyrkans läromässiga undervisning” (Tissa Balasuriya, From Inquisition to Freedom, Continuum 2001, s. 90]. Och längre fram – “I Asien där kristendomen är en minoritetsreligion, kan vi inte godta att hela mänskligheten befinner sig i ett tillstånd av arvsynd i betydelsen av att de skulle vara fjärmade från Gud. Vi kan inte acceptera att alla våra förfäder är i helvetet. När det gäller frälsningen, har jag behållit min åsikt att Jesus inte behövde betala ett pris till Gud för att rädda oss, även om denna tolkning till den grad har genomträngt våra böner, psalmer och attityder.... Kyrkans uppdrag är inte så mycket att omvända folk till kristendomen som att omvända alla till mänskligheten” (ibid, s. 105).

Vad jag ser här är en syn på teologin som berövar den dess betydelse av tro och transcendens och kopplar in den på humaniserandet av samhället istället för att låta den hjälpta till att förklara världens gudomliggörande. Jesu uppdrag var att låta eran då Guds rike råder inledas hos mänskligheten. Det var förvisso inte begränsat till att göra den mänskliga varelsen mera mänsklig.... Den slags förståelse reducerar Jesu stora uppdrag och gör att det riktar sig mot något sekundärt. Den är dessutom ganska subjektiv och tar ingen hänsyn till den gudomliga uppenbarelsens objektiva källor – den Heliga skrift och kyrkans tradition. Traditionen avfärdas nonchalant som något som författaren kallar för att ”ortodoxin” skulle ha uppfunnit. Samme författare avvisar det som han kallar för ”godtycklig auktoritet” och säger: ”det kommer en punkt när vi måste säga oss att vem som får njuta av evigheten inte avgörs av vissa personer eller av de som säger sig äga renlärighet (ortodoxi), utan av vars och ens samvete och av vars  och ens förhållande till det gudomliga” (ibid. s. 108). Som vi lätt ser, är båda dessa senare principer av subjektiv natur.

I och med förkastandet av den objektiva uppenbarelsen blir ett sådant teologiserande något som hamnar utanför trons område och när det en gång uppfattas som ett allmänt ämne som det är möjligt att diskutera och ha olika uppfattning om, så får vi en uppsjö av olika uppfattningar som inte kan förenas med teologins ädla och andliga uppdrag som är att ”bygga upp församlingen”  (= kyrkan) (jfr 1 Kor 14:4]. Här är det lämpligt att notera att Paulus varnade Timotheos att akta sig för ”den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnigm med en sjuklig lust att diskutera och träta” (1 Tim 6:3 – 4). Denna slags inställning kan påverka alla om vi inte aktar oss och alltid bibehåller en inställning av ödmjukhet inför Guds stora mysterier.

Mer än någonsin behöver kyrkan idag män och kvinnor som i sina liv vittnar om den känsla av ödmjukhet och självförsakelse, av lydnad mot Guds vilja, som på ett alldeles särskilt sätt visar sig genom kyrkan och genom kyrkans synliga överhuvd, den romerske påven. Diskussion och debatt på ett broderligt sätt, ja, men om dessa inte slutligen leder till en anda av lydnad i tjänst hos enheten, då splittrar de istället och kan bara uppfattas som ett försök av den Onde att störa och uppskjuta Kristi ädla uppdrag. Inte ens de som bär kyrkans purpurfärg eller rött går fria från fretastarens förtrollande tjuskraft.

Tyvärr ser vi detta hända alltför ofta i våra dagar. Det är inte ovanligt att se kyrkliga män i ansvarliga ställningar låta sig bli till instrument för medierna och för andra krafter som är ovänligt inställda till kyrkan och att göra uttalanden som är kritiska till föreskrifter från påven eller från kongregationer som lyder under honom och som utför hans beslut. Andra agerar istället genom att ignorera eller nonchalera sådana föreskrifter och detta vållar kyrkans uppdrag stor skada – särskilt genom den känsla av oro och förvirring som deras agerande väcker hos de troende.

Aposteln Paulus berättar för oss hur han förvandlades när han mötte Jesus på vägen till Damaskus – han var inte längre den stolte och trosivrige juden som förföljde kyrkan – han säger att ”allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus” (Fil 3:7-8). ]. Och så  – “Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19-20). Vad som räknas för honom är inte så mycket vad han är eller vad han tänker utan vad han blivit – för Kristus äger honom och lever i honom. Det är detta nya liv som har gjort honom till en Kristi apostel som i sin tur har kallats att liksom Johannes Döparen låta sin personlighet dra sig tillbaka och att låta Kristus lysa i hans liv.

Jag anser att detta bör vara även vår inställning, särskilt i dessa oroliga tider. ”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30). Vi måste be Herren att bevara oss alla och låta oss efterlikna honom som fastän han ägde Guds gestalt antog en tjänares gestalt och var lydig mot Fadern ända till döden, döden på ett kors.

Må Han välsigna och bevara kyrkan!

Tack.

+Ärkebiskop Malcolm Ranjith
Sekreterare för
Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten,
Vatikanen,
den 6 oktober 2007
____________________________
TEXTEN ÄGS AV
The Association for Latin Liturgy (Netherlands)
Vereniging voor Latijnse Liturgie
och dess ordförande, J. L. W. Zuijdwijk

20071122

Översättning: NH