(katobs.se) I torsdags fanns i Stockholm en ovanlig informationskväll med anledning av de senaste händelserna med Sankt Pius X:s prästbrödraskap som gemensam nämnare. Eugenias församling hade föredömligt tagit detta initiativ och inbjudit tre personer: Stiftets official och doktor i kanonisk rätt, fader Jorge de Salas, Maria Hasselgren, pressekreterare i hetluften, och Kaj Engelhart, som förestår utlandsbevakningen för Katolsk Magasins räkning.

Händelserna koncentreras kring två mycket korta utspel. Det ena handlar om ett tre minuter långt klipp med en av de fyra sk "Lefebvrebiskoparna", Richard Williamson, som i samband med ett dokumentärprogram om svenska kyrkans uthyrningpolicy uttalade sig om gaskamrarnas beskaffenhet i Auschwitz och antalet judiska dödsoffer för den nationalsocialistiska folkmordspolitiken före och under det andra världskriget. Det andra är det dekret från Biskopskongregationen som släpptes den 24 januari, där det tillkännages att den exkommunicering latae sententiae som konstaterades för fyra biskopar i nämnda prästbrödraskap 1988, i "faderlig barmhärtighet" har omvärderats av påven. På påvens uttalade önskan återkallades denna exkommunicering genom dekretet.

Som vi tidigare rapporterat har detta beslut skapat en ganska förvirrad och fullständigt oförsonlig opposition gentemot påven. Man har ställt sig frågande till bland annat hur en ”förintelseförnekare” kan släppas in i kyrkans gemenskap och hur det kan komma sig att påven fattar beslut utan underlag.

Maria Hasselgren inledde kvällen med en detaljerad skildring av händelserna alltsedan Sveriges TV frågat om de kunde intervjua biskopen i samband med ett reportage om SSPX, deras förmenta högerextremism och Svenska kyrkans upplåtande av  gudstjänstlokaler till dem. Det framgick att det fanns en hel del interna kommunikationsproblem och man förstår att det varit svårt att bemöta anstormningen av media.

Fader Jorge de Salas betonade det tragiska i ärkebiskop Lefebvres beslut att viga biskopar, trots denne varnats för följderna. Han menade att eftersom biskoparna representerade en grupp, så är hela gruppen i schism med kyrkan. Ja, även lekmännen som ansluter till gruppens aktiviteter kan anses vara i schism. Att kardinal Castrillón Hoyos, som ansvarar för förhandlingarna, sagt annorlunda menade han bara vara taktik för att öppna en dialog, det skulle inte vara ämnat att offentliggöras. Vidare menade officialen att exkommuniceringarna utdelades aktivt, s.k. ferendae sententiae, vilket är den starkaste formen av uteslutning som kyrkan kan göra. Detta alltså utan att det handlade om lärofrågor. Att hävningen av domen utfördes av påven själv skulle tyda på detta menade officialen.

Men såväl i dekretet som häver exkommuniceringarna som det som konstaterar dem från 1988, nämns bara latae sententiae, en exkommunicering som konstaterats ipso facto, och inte utdelats. Här finns det tydligen olika besked beroende på vem man frågar. Större klarhet om hur Läroämbetet ser på prästernas och de icke anslutna mässbesökarnas status hade varit önskvärd.

Även när det gäller frågan om schism så fanns det en märklig glidning under kvällen, från att alla är i schism, att alla är exkommunicerade och inte hör till kyrkan, till att förvisso är det ett inomkyrkligt problem; de fyra biskoparna kan ta emot kommunionen på sin höjd, men de kan ännu inte fira mässan eller utdela andra sakrament, vare sig som präster eller biskopar. Det är idag inte tillåtet för en lekman att besöka en mässa som olovligt anordnas av detta prästbrödraskap, fastslogs det också.

Kaj Engelhardt valde att koncentrera sig på negativa aspekter av prästbrödraskapet. Han menade att de inte accepterar någon av Vatikankonciliets texter, bland annat med hänvisning till det tackbrev som sändes till påven från biskoparna. De andra "traditionalisterna" tolkar konciliets annorlunda – än alla andra får man förmoda – och detta utgör en farlig gråzon inom kyrkan. Nu är tid för oss att verkligen bekänna oss till konciliet i dess helhet, menade han – detta som en sorts moteld till dessa farliga krafter.

Efter pausen uppehöll sig Kaj Engelhart vid ett antal uttalanden från biskop Fellay och några notiser som skulle antyda att sällskapet inte erkänner vare sig konciliet, eller den kyrka som idag finns i Sverige. Det senare anfördes det brev som ställdes till Sveriges TV där biskop Fellay protesterade mot intervjun med biskop Williamson. Brevet avslutades med en försäkran att man vill bara "komma till Sverige med den sanna katolska tron och sakramenten till Sveriges katoliker vilka har rätt till båda."

Detta tolkade Kaj Engelhart som ett totalt underkännande av det katolska stiftets verksamhet idag i landet. Man måste väl då ändå konstatera att en annan tolkning är möjlig – nämligen att brödraskapet vill samma sak som alla andra rörelser som kommit till Sverige under senare tid, vilka inte är utpräglat missionerande. Sverige upphörde vara missionsland 1984, vilket alltså innebär att målet för de katolska rörelserna i främsta rummet är – det växande antalet katoliker. Detta gäller Focolarer, Neokatekumener likaväl som Opus Dei, Konventualer, Salesianer och alla andra som drar sitt strå till stacken. Det finns också numera en uppsjö intervjuer med biskop Fellay, där det klart framgår att målet för prästbrödraskapets verksamhet inte är deras egen rörelse, utan kyrkan, och att man vill ha en diskussion med läroämbetet kring vissa frågor, inte hela konciliet eller konciliet som sådant alltså.

Även en kort intervju i schweiziska tidningen Le Courrier tolkades som om hela konciliet förkastades. Men vad biskop Fellay där säger är att man kan inte först säga: Vi accepterar allt i konciliet – och sedan vilja öppna en diskussion om vissa frågor i det. Det var detta han menade med att "sätta kärran framför hästen."

En åhörare undrade varför man nu plötsligt vill kräva en absolut underkastelse under det koncilium som Johannes XXIII öppnade med orden att stränghet och hårdhet nu skulle få ge vika för pastoral omsorg och dialog. Svaret uteblev.

Sammanfattningsvis visade kvällen hur olika man kan tolka nyhetsnotiser och intervjuer. Det tycktes också som om många tagits på sängen av att det finns en pågående diskussion om kyrkans identitet och syn på sig själv i förhållande till världen – lite märkligt med tanke på hur levande den är på kontinenten och inte minst i USA.

Ett lovvärt försök att nyansera den nattsvarta bild som målades upp gjordes av Maria Hasselgren, som flera gånger påpekade att de troende som sökt sig till SSPX aktiviteter inte nödvändigtvis är intresserade av politik och inomkyrkliga frågor eller att "välja sida" på någon sorts höger-vänsterskala. Vidare påpekades att detta prästbrödraskap inte är unikt - det finns andra grupper och rörelser och enskilda som också riktar kritik mot utvecklingen efter konciliet och har kämpat för att den äldre liturgin skulle överleva. Men dessa kanske inte lika starkt har betonat det som Hasselgren klarsynt benämnde som att man har ”problem med modernismen”. Dessutom befinner de sig inte i det kyrkorättsliga ingenmansland, som nu alltså påven tagit ett ordentligt steg för att komma till rätta med. Detta var enda gången under kvällen som problemets verkliga kärna berördes, vilket kan ses som anmärkningsvärt.

Man kunde också tycka panelens framställning snarare var ett inlägg i en diskussion än en faktaframställning. Tyvärr saknades här en part – nämligen företrädare för den rörelse som framställdes som att den självmant lämnat kyrkan, som behäftad med antisemitism och sedesvakantism. Det hade då kanske kunnat avdemonisera uppfattningen om detta fenomen, som många tycks se som en politiskt orienterad sekt snarare än en förening av katolska präster. Att orsaken till konflikten, ärkebiskop Lefebvre, själv inkallades av påven för att förbereda texter för konciliet och såg fram emot reformer av både liturgin och katekesen, borde ha framgått under kvällen, likaså att han skrev under samtliga de koncilietexter som sällskapet sades förkasta. Detta behöver man inte vara sympatisör till brödraskapet för att kunna konstatera, tycker man. Med denna vetskap behöver man knappast befara att Vatikankonciliet – institutionellt – skulle underkännas. I så fall vore det ju heller inget att diskutera om ens.

Till slut: Vi har alltså att en påve genom sitt ämbetes kraft lyft en exkommunicering, detta som ett led i en lång försoningsprocess, som påbörjades för tio år sedan. Därmed har himmelens portar öppnats för åtminstone fyra personer, kanske också flera hundra präster blir tillgängliga som konsekvens av detta. Borde då inte detta leda till också något enda litet uttryck av glädje och tillförsikt - vad man än tycker om just dessa personer och deras inställningar i olika frågor? Under kvällen nämndes dock - precis som i så gott som alla andra media - bara problem och farhågor, som om det varit bäst om de för evigt stannade utanför frälsningens nåd.

Men kyrkan är inte bara en synlig, utan också en andlig enhet, där vi delar gemenskapen med betydligt fler än vi hittar i ett församlingsregister; alla döpta, levande och döda, änglar och helgon, exkommunicerade och avfallna, Som fader de Salas sade i inledningen: Vi är alla katoliker och vi måste kunna umgås och uppträda som värdiga kristna utan att skandalisera varandra och kyrkan. Då borde väl en dialog om vissa accenter i konciliet också vara möjlig.

20090311

Red.