av Robert Moynihan

”Vind sår de, storm skördar de.” Hosea 8:7

”Ich hätte mir ein paar Worte der Differenzierung gewünscht. Zwei, drei Zeilen hätten viel bewirkt.” (”Jag hade önskat mig ett par ord som kunde ha undanröjt meningsskiljaktigheterna, ett par tre rader skulle ha räckt.”)

Professor Theodore Khoury, förläggare och översättare av boken som innehåller dialogen som kejsare Manuel II Palaiologus höll med den persiske muslimen och som Benedikt XVI citerade i sitt Regensburg-tal den 12 september.

Så långt tillbaka i tiden som den 14 maj, 1999 i Vatikanen, bugade Johannes Paulus II sig ”som ett tecken på respekt” inför en kopia av Koranen som gavs honom i gåva. När boken sedan officiellt ”presenterades för honom” kysste påven den (kanske var han lite osäker på vad det enligt protokollet var det riktiga att göra i ett sådant fall).

Den 12 september i år citerade påve Benedikt XVI i ett tal som han höll inför 1 500 universitetslärare och studenter en bortglömd medeltida kejsare som inlett ett samtal med en persisk muslim när denne sade:

Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”

Vi vet alla vad som hände därnäst. Protester i hela den muslimska världen och i Europa och Amerika (New York Times uttalade de ”ofelbara” orden att påven genast måste be om ursäkt för sina uttalanden).

Sheik Malin av Somalia uppmanade till mord på påven. Kyrkor sattes i brand i det heliga landet. Enitaliensk nunna skjöts till döds i Somalia (även om det inte står klart om skjutandet verkligen hade att göra med påvens ord).

I Iran antydde islamska tidningar att det låg en israelsk-amerikansk sammansvärjning bakom påvens ord. Dagstidningen Jomhuri Islami sade: ”Om vi inte tror att Benedikt XVI är okunnig om islam, då måstevi tro att dessa anmärkningar mot islam har dikterats (för honom) av zionister och amerikaner.” Kollegan dagstidningen Kayhan, vars chefsredaktör utsetts av landets ledare ayatolla Ali Khamenei sade att detta var tecken på israelisk påverkan som önskade skapa en konflikt mellan islam och kristendomen.

I Israel ryckte den judiske rabbin Shlomo Amar (högste sefardiske rabbin) in och uttryckte sorg över ”de nedsättande ting” som påven sagt om islam. ”Vårt sätt är att vi respekterar alla religioner, nationer och folk, vart och ett i enlighet med deras vanor,” sade Amar.

Och sist men inte minst citerades en anonym biskop i självaste Vatikanen som lär ha sagt: ”Under Johannes Paulus II skulle detta aldrig ha hänt.”

Påven attackerades alltså av sekulära humanister (the New York Times), konservativa muslimer, en ledande judisk rabbi – och av biskopar i själva Vatikanen.

Kom sedan inte och säg att påven inte är isolerad..

Man kan säga att Benedikt hade ”sått vind och skördat storm”.

Hur kan vi förklara allt detta? Önskade Benedikt, en mild tysk teologiprofessor som har tillbringat sin tid som påve med att vara omtänksam och god, med att predika för barn och skriva en encyklika om kärlek, verkligen ”skymfa” islam eller Muhammed, som man påstod? (I det följande kommer jag först att göra en översikt över påvens tal, och sedan än en gång gå tillbaka och studera talet på djupet.)

Ibland får ord konsekvenser som ej var avsedda. Om de tas ut ur sitt sammanhang, tolkas på ett sätt som talaren inte hade avsett, kan de skapa förvirring, chock, ilska och våld.

Och det var detta som skedde för Benedikt XVI. Hans tal var inte menat att ”drämma till”, ”skälla ut” eller ”anklaga” islam utan istället en djup reflektion över det nödvändig i att Väst återvänder till den religiösa tron.

Benedikts främsta poäng – och mycket få har noterat det – är att om Västvärlden inte återtar sin syn på Gud, kan den inte ge sig in i en fruktbar dialog med de andra stora kulturerna i världen, som alla har en grundläggande religiös övertygelse när det gäller verkligheten. Bland dessa stora kulturer finner vi naturligtvis islam.

Hela hans tal rör sig runt denna punkt.

Han försöker övertyga sin akademiska åhörarskara att om man gav teologin en röst i den moderna västerländska universitetetsvärlden skulle detta vara till stor nytta för det västerländska samhället, eftersom det skulle leda till en rationell dialog rörande den egentliga meningen med människans existens, till en undersökning av Guds natur. En sådan undersökning, säger han, skulle motverka Europas destruktiva förnekande av sina egna källor.

Ja, Benedikt citerade faktiskt några explosiva ord av en medeltida bysantinsk kejsare, Manuel II Palaiologos (bysantinsk kejsare från 1391 till 1425). Och världens medier tog fasta på dessa få ord, utsatte dem för strålkastarljus och tolkade dem som ett angrepp på Muhammed och islam och genom att göra detta fick de de muslimska känslorna i hela världen att svalla.

Men är dessa ord – i sitt rätta sammanhang – ett angrepp på islam och på islams profet, Muhammed?

Nej och åter nej! Benedikt angrep inte islam, inte heller Muhammed. Det är ett missförstånd av det han sade och det är just det som påven följande söndag sade att han var ledsen för: att han hade blivit missförstådd. Låt oss nu noga betrakta vad det är Benedikt i sitt tal gör med avseende på islam.

Först av allt riktar han in sig på en mycket specifik punkt i kejsarens långa dialog med den persiske hovmannen, han riktar in sig på djihad, eller det heliga kriget och skriver:

”I den av professor Khoury utgivna sjunde samtalsrundan kommer kejsaren in på ämnet d jihad, det heliga kriget. Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står ’Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’. Det är en av de tidiga surorna, från den tiden då, enligt vad några specialister anser, Muhammed själv ännu var maktlös och hotad.”

Det första som slår oss är att Benedikt citerar Koranen. Sällan i påvedömets historia (om ens någonsin, jag har i alla fall aldrig stött på det) har man hört en romersk påve citerar Koranen i ett offentligt anförande och på ett positivt sätt. Jag säger ”på ett positivt sätt” för här samtycker tydligen Benedikt, liksom kejsaren, med Koranens vers som säger ”det bör ej råda tvång i trosangelägnheter”.

Det andra som slår oss är att vi noterar att Benedikt säger att detta utdrag ur Koranen är ”en av de tidiga surorna”, från en tid ”då Muhammed själv ännu var maktlös och hotad”. Vad håller Benedikt här på att göra?

Han sätter upp sitt argument att denna sura äger mera auktoritet för islam (eftersom det är tidigare i tid) än de senare surorna som verkar att motsäga den då de säger att det bör råda tvång i trosangelägenheter.

På ett indirekt sätt inbjuder han muslimska teologer att utsätta deras egen heliga skrift, Koranen, för en slags textkritik, en exeges, för att ta fram den allra djupaste betydelsen i den.

Att det är detta Benedikt håller på att göra förstår vi av nästa sats:

”Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget.”

Benedikt använder två ord för att karakterisera de koranska avsnitten om heligt krig. Han kallar dem ”bestämmelser” och säger att de ”tillkommit senare”. Det tycks mig som om han vill antyda att dessa avsnitt som handlar om ”djihad”, just på grund av de ”tillkom senare” möjligtvis kan äga – han säger det inte men på ett mycket neutralt sätt låter han antyda det – mindre bindande kraft än den ”tidigare” suran som på ett otvetydigt sätt säger: ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter.”

Sedan skriver han:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen.”

Kommen till detta ställe i sitt tal har Benedikt nätt och jämt börjat. Han har 90% kvar av sitt trettio minuter långa tal. Och under hela de återstående 90% of sitt tal – dvs. den största delen – talar han inte alls om islam eller djihad, utan bara om hur människan skall komma till insikt om Guds natur.

Detta är talets viktigaste framstöt, ty Benedikt argumenterar att det är bara genom att man söker känna Guds natur bättre och mera fullständigt som mänskligheten kan komma att röra sig i den riktning och på det sätt som Gud önskar.

Men dessa de sista 90 procenten av hans tal blir inte ett utfall mot det islamska djihad, som så många tycks tro, både i det muslimska samhället och det sekulariserade Väst, utan ett utfall mot Västerlandetsjälvt, en anklagelse att man försöker ta bort det transcendenta, det heliga, det gudomliga, från det moderna medvetandet.

Benedikts tal är först och främst ett anrop till Väst att vända om, att återvända till sin egen, allra djupaste religiösa identitet.

Men förutom att vara ett anmodan till den sekulariserade västvärlden att återvända till tron, så är det också en anmodan till både judar och muslimer att erkänna Kristus som Benedikt framvisar som ”Logos” (”mening” eller ”förnuft”) inte bara i den antika världen utan genom hela historien.

I sitt Regensburgtal predikar alltså Benedikt faktiskt för hela mänskligheten – först för de sekulariserade västlänningarna, sedan för både judar och muslimer – när han säger att vad vi idag behöver är att övervinna hoten som mänskligheten står inför, att övervinna ”civilisationernas kamp”, är att omvända oss till Kristus som är ”Logos”, Guds ”förnuft” (Guds ”ord”).

Det är sant, att predika om Kristus är i och för sig något som stöter var och en idag, för sekularistiska humanister, för muslimer och judar – även för en del biskopar i Vatikanen. Men det var det som påven gjorde i Regensburg.

Påven sade mot slutet av sitt Regensburgtal:

”Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss. (..)Ty mitt i all glädje över människans nya möjligheter ser vi också hoten som stiger upp ur dessa möjligheter och vi måste fråga oss hur vi skall bli herre över dem. Vi kan bara bli det om förnuft och tro på ett nytt sätt hittar tillbaka till varandra; om vi kan övervinna den egenmäktiga reduktionen av förnuftet till det på experimentell väg verifierbara och åter öppna förnuftet i hela dess vidd. I denna mening tillhör teologin universitetet, inte endast som historisk och humanvetenskaplig disciplin, utan som teologi i egentlig mening, som frågar efter trons förnuft, i vetenskapernas vidsträckta dialog.”

 ”Bara så blir vi i stånd till den verkliga dialog mellan kulturerna och religionerna, som vi är i så trängande behov av.”

 Vad gäller islam så vädjade han (på ett indirekt sätt eftersom talet inte alls riktades direkt till muslimerna) om en reflektion på de läror inom islam som inte verkar sammafalla med förståelsen av Gud som en älskande, förnuftig och god Gud.

Han vädjade till ”de bättre änglarna” inom den muslimska världen som tar sin tro på stort allvar, och frågade dem om de inte ansåg det vara att gå emot deras egen djupaste förståelse av Gud att ta till våldet.

Det rör sig alltså om Petri efterföljares anmodan till hela världen att betrakta och om möjligt acceptera det han framlägger: en djup förståelse av verklighetens ”kristocentriska” (”Logos-centriska”) natur som han slutligen – när det gäller mänskliga ting – sammanfattar i några få ord som är: älska varandra, håll fred med varandra, avstå från hämnd, utge era liv för era bröder, var fredsmäklare.

En del har liksom professor Khoury föreslagit att Benedikt kanske har ”kontextualiserat” Manuels anklagelse att Muhammed bara förde tvång och ondska in i sin nya religion.

Kanske borde Benedikt om han tänkt lite längre varit lite mera noggrann med att skilja mellan Manuels ord och sina egna åsikter. Men kanske å andra sidan kontrovesen som rasar är just vad som behövs för att göra så att vi alla – judar och hedningar, muslimer och kristna, ateister och troende – börjar tänka lite djupare på hur vår tro är beskaffad. För det är mycket bättre att vi debatterar dessa angelägenheter med ord än med vapen och förhindrar all sorg och smärta som kommer om vi gör det sistnämnda.

En vändpunkt

En sak som det inte råder någon tvekan om är att det är en betydande vändpunkt som har kommit och gått i Benedikts innehav av påveämbetet.

Regensburgtalet kom dagen efter den femte årsdagen för den 11 september, dagen då New Yorks tvillingtorn förstördes och ett symboliskt ögonblick i den pågående kampen mellan en sekulariserad västvärld och det moderna militanta islam.

Nu kan vi tänka på två septemberdagar i början av 2000-talet som kommer att betraktas som historiska ”vändpunkter”, den 11 september 2001 och den 12 september 2006 (9/11 och 9/12).

Benedikts tal riktades till en akademisk åhörarskara vid det universitet där han en gång undervisade i teologi. Men den åhörarskara han också hade i sinnet var tydligt och klart världen.

Påven citerade några rader som var kritiska till profeten Muhammed i början av sitt tal.

Under dagarna som följde bröts dessa ord ut som om de vore nyckelcitatet i det mer än 4 000 ord långa talet. Detta upptände de muslimska passionerade känslorna i hela världen.

Några analytiker har antytt att historien inte skulle fått en sådan uppmärksamhet om inte BBC den 14 september haft en rapport om pakistanska tjänstemäns försök att dämpa några lokala tidningars lidelsefulla protester mot påvens anmärkningar. Med andra ord så var det enligt dessa analytiker BBC och inte påven som lade bränsle på elden som nätt och jämt hade börjat flamma upp.

Eftersom BBC sände sin rapport om händelserna i Pakistan på många språk – på engelska, arabiska, turkiska, persiska, urdu och några till – kom påvens citat att få huvudrubriker i tidningar över hela världen.

Det bröt ut protester som till exempel då några muslimska nationer kallade tillbaka sina ambassadörer från Vatikanen och krävde att påven skulle avge en officiell ursäkt.

Påven utfärdade omedelbart ett utlåtande där han sade att han var mycket ledsen att hans ord blivit missförstådda.

Detta uttryck för ledsnad hade liten eller ingen verkan. Det framfördes hot mot hans liv och Vatikanen förstärkte sina säkerhetsåtgärder.

Om vi är intresserade att skilja mellan fakta och denna lavin av misstankar och okontrollerad ilska så måste vi först klargöra vad det var som påven verkligen sade och vad några påstår att han sade. Därefter kan vi peka på några möjliga konsekvenser som kontroversen hade, för Benedikts påveämbete och världen i stort.

Vi måste därvid besvara tre frågor: 1. Vad sade Benedikt egentligen i sitt Regensburgtal? 2. Vad påstod folk att han sade? 3. Vilka blir de troliga konsekvenserna för kyrkan och för världen?

Vad sade Benedikt egentligen?

Benedikt börjar med att inför universitetsstudenterna och professorerna som utgjorde åhörarskaran påminna sig sina egna dagar som professor i teologi vid olika tyska universitet. Han påminner sig att hans första år som började år 1959 i Bonn var ”en äkta upplevelse av universitas” där ”trots alla (akademiska) specialiseringar...vi alla ändå utgjorde en helhet och fick arbeta i denna det enda förnuftets helhet, med alla dess dimensioner, och så även fick bära ett gemensamt ansvar för det rätta bruket av förnuftet”.

Det som Benedikt här prisar är det slags liv där människor ”arbetar i det enda förnuftets helhet” för att kunna tala om varje ämne – vare sig det är naturvetenskap, litteratur eller rättsordning – alltmedan de försöker komma fram till tingens verkliga kärna, sanningen.

Benedikt vänder sig sedan till frågan om Gud, dvs. tar upp ämnet teologi.

Han noterar att även de tyska professorer som år 1959 inte trodde på Gud respekterade teologernas arbete. Han skriver:

”Det stod klart att också dessa (teologiprofessorerna), när de efterforskar trons förnuft, utför ett arbete som med nödvändighet tillhör vetenskapernas helhet, universitas scientiarum, även om inte alla kunde dela den tro, vilken teologerna bemödar sig att inordna i det gemensamma förnuftet. (...) Att det också inför en så radikal skepsis förblir nödvändigt och förnuftigt att med hjälp av förnuftet fråga vem Gud är, och att göra det i sammanhang med den kristna trons tradition, det var obestritt i universitetet som helhet betraktat.”

Den första början av påvens föredrag målar alltså upp inför våra ögon en värld där det rådde respekt för förnuftet. Det är inte en värld där var och en måste tro på samma sätt om Gud, eller ens tro på Gud alls, men det var en värld där alla ägde respekt för de ansträngningar de andra gjorde ”för att fråga vem Gud är”.

Sedan ändrar påven riktning på sitt föredrag. Plötsligt befinner vi oss inte längre i 1960-talets Tyskland utan i det bysantinska imperiet omkring år 1390, för mer än 600 år sedan.

Benedikt säger:

”Allt detta kom jag åter att tänka på, när jag för en kort tid sedan läste den av professor Theodore Khoury, Münster, utgivna delen av den dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425) omkring år 1391 i vinterlägret i Ankara förde med en bildad perser om kristendomen och islam och om de båda religionernas sanningshalt.”

Sambandet som råder mellan de tyska universiteten på 1960-talet och dialogen som förs mellan den bysantinske kejsaren och den persiske lärde omkring år 1390 består i att båda är villiga att tala om saker som de har olika uppfattningar om. Den kristne och muslimen tänker olika om många ting men de är villiga att föra en långtgående diskussion om sina olika sätt att tänka.

Påven skriver:

”Dialogen spänner över hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsar särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan, men återvänder med nödvändighet också gång på gång till förhållandet mellan de ”tre lagarna” eller de ”tre livsordningarna”: Gamla Testamentet, Nya Testamentet och Koranen.”

Påven ser i denna öppna dialog en dialog som liknar den som fördes i de tyska universiteten mellan katolska teologer och dem som inte hade någon katolsk tro alls men som var villiga att lyssna på de katolska teologerna, av respekt för förnuftet, för rationell diskussion i det gemensamma sökandet efter sanning.

Sedan säger påven:

”Jag vill nu bara beröra en i dialogens uppbyggnad snarare marginell punkt, men som har fascinerat mig i samband med ämnet tro och förnuft och som jag tagit till utgångspunkt vid utvecklandet av detta tema.”

Av detta förstår vi att påven har läst igenom en avsevärd del av denna medeltida kristna-muslimska dialog som berör ”bilden av Gud och av människan” och kommer att fokusera på endast en ”snarare marginell punkt” för att på så sätt få en ”utgångspunkt” för sina reflektioner över ”ämnet tro och förnuft”.

Men varför brydde sig Benedikt alls om att läsa denna föga kända dialog från medeltiden (som bär titeln Dialog förd med en viss perser, hedersmannen Mouterizes, i Anakara i Galatien)?

Det får vi inte veta. Men det är tydligt att påven under de senaste månaderna och åren har ägnat många tankar åt islam.

Rapporter som har läckt ut från det konfidentiella mötet med kardinaler i mars i år att ett av de främsta ämnena som diskuterades var hur man skulle gripa sig an konfliketr med muslimer, både i Europa och i hela världen.

Vid Världsungdomsdagarna i Köln i augusti förra året mötte Benedikt muslimska ledare och uppmanade dem att avstå från en taktik som innebär samarbete med terrorister, och istället gå över till att föra dialog och göra förnuftiga kompromisser i sökandet efter svar på politiska konflikter.

Kanske Benedikts mest konkreta och mest kontroversiella position har varit när han som kardinal opponerade sig mot Turkiets medlemskap i EU på grund av att landet inte är i överensstämlighet med europeisk kultur – denna åsikt bygger på hans känsla för den annorlunda historiska roll som Europa borde spela i dagens värld och den annorlunda men analoga rol som han föreställer sig att Turkiet kan spela i Mellanöstern.

Sedan har vi den mycket praktiska övervägandet av den planerade resan till Turkiet (Byzantium) som beräknas äga rum i slutet av november.

En ständig faktor i Joseph Ratzingers liv har varit hans önskan att engagera sig i de allra djupaste, uppriktigaste och allvarligaste dialoger. Vilket bättre tillfälle att få uttrycka denna önskan finns det än ett besök hos en övervägande muslimsk nation? Och vilket bättre sätt att förbereda sig för detta slags diskussion kan det finnas än att studera olika dialoger som förts mellan kristna och muslimer under tidigare århundraden? Och vad kan i högre grad väcka aptiten för en sådan diskussion än referens till en text där en kristen och en perser sysslar med ett sådant meningsutbyte, särskilt en muslim från Iran, landet som är i centrum för dagens oenighet angående kärnkraftsprogrammet de håller på att iscensätta?

Vad påven tydligt förklarar för oss är att han ”nyligen” studerat just en sådan dialog som ägde rum för omkring 600 år sedan.

Detta slags studier är långt ifrån det slags studier som man skulle ägna sig åt ifall man önskade förbereda en generell förkastelsedom över islam eller profeten Muhammed. Det är snarare den slags studiera man företar om man hoppas kunna besvara de allra svåraste frågor som kan dyka upp och på så sätt få en fruktbar dialog som kan vara i månader och år framöver.

Vilka är det svåraste slags frågor som kan uppstå i en dialog mellan kristna och muslimer? En mycket svår fråga skulle kunna vara användandet av tvång inom religionen – att man tvingar fram tron genom våld. Denna fråga leder nämligen direkt till den om Guds natur, som är den allra mest avgörande frågan i varje sådant utbyte.

Benedikt säger i sitt tal:

” I den av professor Khoury utgivna sjunde samtalsrundan kommer kejsaren in på ämnet d jihad, det heliga kriget. Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ’Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’. Det är en av de tidiga surorna, från den tiden då, enligt vad några specialister anser, Muhammed själv ännu var maktlös och hotad.”

Det anmärkningsvärda här är att påven inför sitt Regensburg-auditorium citerar en sura i Koranen. ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter.”

Han citerar den men inte med kejsarens ord utan utifrån det han själv känner till. Han framlägger det som sin egen förmodan: ”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ’Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’.”

Det är inte kejsaren som säger detta, det är påven som säger att ”han visste det säkert”. Vad kan vi härleda av detta?

Åtminstone att påven känner till denna sura, och alltså har läst Koranen, eller åtminstone verk om Koranen.

Varför? Tydligen för att själv förstå den, för att kunna påbörja en dialog med muslimer om vad Koranen lär ut.

Att påven har gjort sin läxa med avseende av islam blir ännu tydligare i nästa sats i talet:

”Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna, bestämmelserna om det heliga kriget.”

På ett mycket indirekt och finkänsligt sätt antyder Benedikt här att han ser möjligheten – på grund av att det verkar som om det finns två motsatta traditioner i Koranen, en om att det ej bör råda tvång i trosangelägenheter och en annan om heligt krig – av att göra någon slags förnuftsbaserad exeges på dessa avsnitt för att få dem att stämma överens.

Han är naturligtvis medveten om att många religiösa folk, vare sig det är muslimer, kristna eller judar, betraktar textkritik som ett äventyr fullt av faror. De fruktar att exegeten kommer att använda sig av spetsfundigheter (falskt resonerande) för att ”bryta udden av” de heliga skrifterna, förvanska eller förvrida deras klara och tydliga betydelse, och på så sätt leda den troende bort från den ortodoxa vägen och in i villoläror och på så sätt misshaga Gud.

Och här rör vi just vid Benedikts djupaste punkt, att den mänskliga önskan att inte misshaga Gud är något so är förståeligt och värd all aktning – det är själva den religiösa fromhetens innersta kärna – men det förutsätter att man vet vem Gud är och vad han vill.

Och Benedikt börjar argumentera och fortsätter med det under resten av föredraget, att Guds natur är förenlig med förnuftet, och att förnuftet råder oss att han inte kan finna behag i att vi utövar tvång i trosangelägenheter.

På så sätt finner Benedikt i den bysantinske kejsarens fråga till den persiske samtalspartnern för 600 år sedan ett sätt att ta upp till diskussion hela frågan om relationen mellan Gud och förnuftet.

Det är därför som detta föredrags ämne aldrig är det islamska djihad alls, utan ett mycket vidare ämne: Vilken är Guds natur och vilken roll spelar förnuftet i denna natur?

Medierna bangade naturligtvis på om frågan om det islamska djihad. Men när det gjorde det så både förvanskade de talet för tydligt politiska skäl och missade samtidigt meningen i det helt och hållet.

För det anmärkningsvärda är att påven i detta tal föreslår hela den muslimska världen som sådan och också hela Västvärlden att betrakta Guds natur. En sådan betraktelse skulle kunna få världshistoriska följder. Ja, en sådan betraktelse kan bli det allra mest praktiska sättet att undvika eller uppskjuta hoten mot världsfreden som hotfullt skymtar framför oss idag.

På det sättet kan påvens tal vara inte bara teologiskt och teoretiskt djupt, men också kulturellt, politiskt och till och med (om jag tillåts att använda detta ord) militärt djupt!

Påven säger sedan:

”Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ”skriftens folk” och ”de otrogna”, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt.”

Dessa ord var det som satte igång den världsvida kontroversen och ledde till anmodningar att påven måste be om ursäkt – och till och med att han måste bli avrättad. (Och säkerhetsåtgärderna har varit mycket strängare omkring Vatikanen alltsedan mitten av september.)

Men om vi läser även denna passage noggrant ser vi att påven säger på en gång mycket mer och mycket mindre än kritikerna har förstått.

Först gör han klart att detta kejsarens uttalande är ett mycket allmänt, grovt uttryckt, uttalande. Påven säger att kejsaren gör detta utlåtande ”utan att gå in på detaljer” (det är alltså ett svepande allmänt hållet utlåtande) och att han gör det ”i en brysk form”. Att exakt förstå vad påven menar är svårt, men det är klart att påven säger att denna kejsare talade ”i all hast” och till och med ”utan att väga ämnets alla aspekter för och emot” (”bryskt”). Ett annat starkare sätt att säga samma sak skulle kanske ha varit om påven sagt att kejsaren talade på ett ”ytligt” sätt – att detta på sätt och vis var en ”ytlig” anmärkning.

Men om det är på det sättet, varför citerar påven dessa ord?

Han citerar dem för att komma till centrum av svårigheterna som islam och kristenheten nu står inför. Med denna citering visarhan oss den aspekt av islam som verkade (och verkar) så felaktig för icke-muslimerna att det kunde leda dem till att utifrån detta generalisera till ett djupgående fördömande av allt som Muhammed sade och gjorde.

Genom att använda sig av det visar han också hur den som det verkar slående orättvisan i att använda våld (”djihad”) för att påtvinga den religiösa tron till den grad kan väcka anstöt hos förnuftiga män att de gör ett ”bryskt” och oförnuftigt uttlande om hela den mans verk (som är Muhammed) som ligger bakom denna lära och handling.

Påven säger sedan:

”Kejsaren motiverar sedan ingående, efter det att han så grovt hade angripit sin samtalspartner, varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld. Detta står i motsats till Guds väsen och till själens väsen.

Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…”

Benedikt sammanfattar:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen.”

Detta är i detta ögonblick som Benedikts tal lämnar bakom sig frågan om islams heliga krig och riktar in sig på en djupare fråga – en fråga av vikt för alla människor, inte bara muslimer. Från och med denna punkt förflyttar sig talet från den särskilda sfären (det påstått oförnuftiga i att utöva tvång i samband med tron) till den universella (Guds förnuftiga natur). Benedikt kommer att försöka uttyda denna andra punkt och under processen kommer han att fastställa hur det står till även med den första.

Med andra ord, frågan för Benedikt är inte alls det heliga kriget utan Guds natur. Har den bysantinske kejsaren rätt när han säger ”att inte handla enligt förnuftet, det strider mot Guds väsen”?

Benedikt börjar utforskandet av denna fråga genom att citera textutgivaren till dialogen han läst:

”Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.”

Några kommentatorer har noterat att denna passage på något sätt skulle kunna ses som ett mera avgörande fördömande av islam än den kontroversiella avsnittet om Muhammed.

Varför det? Jo, därför att man kan ta uttalandes på det viset att muslimerna ser Gud som en varelse till den grad transcendent, att han är oförnuftig.

Men detta skulle igen vara att missta sig på påvens ord. I själva verket gör han inget utlåtande alls, citerar bara dialogens textutgivare, som i sin tur citerar en fransk islamolog som i sin tur citerar den muslimske teologen Ibn Hazn.

Orden reflekterar alltså inte Benedikts egen position. Han säger ingenting som påve, ej heller som teolog. Ej heller föreslår han att alla muslimska teologer på ett självklart sätt skulle hålla med Ibn Hazn. Han ger plats för dessa mäns åsikter utan att själv komma med några kommentarer.

Men han använder sig av Khourys, Analdez och Ibn Hazns observationer för att föra oss tillbaka till den centrala frågan: Vem är Gud? Hur är han? Är han förnuftig eller är han det inte?

Påven säger:

”Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”med Logos”.

Och från och med denna punkt i talet går Benedikts ansträngningar ut på att ”avskiljandet” av den ”djupa överensstämmelsen” mellan den grekiska filosfin och ”den bibliska förståelsen av tron på Gud” är det hot som vi har framför oss idag, och att islams doktrin om det heliga kriget, som verkar vara ett fall av oförnuftigt uppträdande, bara är ett av många sådana fall som vi möter i vår värld av idag.

Benedikt begränsar inte sin kritik till islam. Han säger att den avhelleniserade protestantismen söker en ”trons rena urgestalt ” och att liberalteologin begränsar Jesus, att där ”Jesus har tagit avsked från kulten till förmån för moralen” , att vetenskapliga rationella tänkanet ”är helt enkelt otillräckligt ” för att besvara de ”de i egentlig mening mänskliga frågorna, som frågar efter vårt ”varifrån och varthän”, och att modern katolsk pluralism är ”falsk ” och ”förgrovad”.

Om Benedikts utgångspunkt var en kommentar av en medeltida kejsare om den påstådda irrationaliteten i islams lära om heligt krig, så är kärnpunkten i detta tal en kritik av irrationella tendenser (”avhellenisering”) hos kristenheten själv.

Benedikt resonerar som så att när Greklands filosofiska tradition sammanfogades med judaismens uppenbarelsetro gav den, med sin djupa uppskattning av förnuftet, kristendomen – och all efterföljande västlig kultur – ett sätt på vilket den kunde förstå Gud som ”logos” (”förnuft”, ”mening”, ”ord”).

Han föreslår att denna sammansmältning i kulturella termer är det högsta som Västerlandets samhälle har kunnat åstadkomma och att det har lett till skapandet av alla andra Västerlandets positiva institutioner och färdigheter, alltifrån representativ demokrati till idén om universella mänskliga rättigheter och den moderna vetenskapens erövringar.

Men sedan utfärdar påven en varning. Han säger att om inte Väst återtar sinnet för denna transcendenta förnuft, en förnuftig Gud, ett gudomligt ”Logos”, då är vår egen kulturella nedgång oundviklig.

Påven försöker alltså långt ifrån att ”drämma till” islam eller profeten Muhammed,istället skissera upp den eventuella grunden för en religionsdialog med islam, varvid han önskar ”presentera” muslimerna för den kristna Guden (Kristus i form av Logos , dvs. Förnuftet).

Han avslutar sitt tal på följande vis:

”Mod till att vidga förnuftet, inte förnekelse av dess storhet – det är det program med vilket en teologi som är förpliktad den bibliska tron skall gå in i samtidens dispyt. ’Att inte handla i enlighet med förnuftet, att inte handla ’med Logos’, det strider mot Guds väsen’, har Manuel II utifrån sin kristna Gudsbild sagt till sin persiske samtalspartner. I detta stora Logos, i detta vidsträckta förnuft, inbjuder vi våra partner till kulturernas dialog. Att alltid återfinna detta förnuft, det är universitetets stora uppgift.

Om vi ser på talet på detta vis, så är det inte ett ”angrepp” på islam. Det är snarare diagnosen av en sjukdom som påven definierar som en kultur utan ”Logos ”, vare sig den är hebreisk, protestantisk, muslimsk, modernt sekulärt humanistisk eller tilloch med den katolska kulturen själv, om den inte är tillräckligt trofast mot Kristus.

Detta är en teologisk kritik riktad inte bara till muslimer. Och det är ett misstag att läsa den så.

I själva verket är den främst riktad mot det post-kristna Västerlandet, som Benedikt antyder har glömt det sanna Logos i sin exalterade förtjusning i ett ”förnuft” (vetenskapligt resonerande) som ignorerar det transcendenta, det sakrala, det gudomliga, och därför blivit stympat och missbildat. Endast om Väst kan återta det Logos det ägde i det förflutna kan det påbörja den dialog som vi behöver idag, säger påven.

”Bara så blir vi i stånd till en verklig dialog mellan kulturerna och religionerna, som vi är i så trängande behov a”, skriver Benedikt. ”I den västliga världen råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.”

Med andra ord, för att med islam återgå till en djup religiös tradition, måste Väst återinföra Logos in i sitt intellektuella och andliga liv.

Därför uttalar Benedikt i detta tal åsikten att Västerlandet är i fara, på grund av att man vänt sig bort från metafysiken, från det sanna Logos .

Vad folk trodde att påven sade

Kontroversen som bröt ut efter påvens tal berodde på vad folk trodde att påven hade sagt.

Många trodde att han hade ”skymfat” Muhammed. Den 16 september skrev the New York Times i en ledare: ”Det finns mer än tillräckligt med religiös vrede i världen. Därför är det särskilt oroande att påve Benedikt XVI har skymfat muslimerna genom att citera en 1300-talstext där islam beskrivs som ”ond och omänsklig”... För många muslimer betyder det heliga kriget – djihad – en andlig kamp, och inte en maning till våld.. Detta är inte den första gången som påven har gett näring åt missämja mellan kristna och muslimer. År 2004 när han fortfarande var Vatikanens främste teolog uttalade han sig emot Turkiets inträde i Europeiska Unionen, eftersom Turkiet, såsom varande ett muslimskt land, befinner sig i ’ständig kontrast till Europa’... Han behöver ge en djupt känd och övertygande ursäkt, och visa att ord också har makt att hela.”

The New York Times anklagade alltså Benedikt att ”gett näring åt missämja mellan kristna och muslimer” – det som Benedikt just försöker att minska.

Andra sade att hans ord hade ”slagit an en sträng” hos ”miljoner muslimer i hela världen som avvisar rättfärdigandet av våldet i religionens namn.”

”Med detta har påven bara på nytt hänvisat till miljontals muslimers känsla och önskan när dessa på ett eller annat sätt säger: ’Våld och islam hör inte ihop’.” Fader Justo Lacunza, som tills nyligen var rektor vid det Påvliga institutet för arabiska och muslimska studier i Rom sade detta den 15 september i Vatikanradion.

Efter en vecka av kontrovers sade så Benedikt på söndagen, den 17 september, att han var ledsen att hans tal hade missförståtts.

Det var när han vände sig till de troende under den traditionella generalaudiensen på Petersplatsen i Rom som Benedikt sade att han inte hade avsett att kritisera islam utan ”förklara att religion och förnuft, inte religion och våld, hör samman.”

Han tillade att han hyste ”en djup respekt för alla religioner, och särskilt för muslimerna, med vilka vi har gemensamt att vi tillber den ende Guden och samarbetar i försvaret av rättigheter, fred och frihet.”

Men endel muslimska ledare sade att dessa ord inte var en tillräcklig ursäkt. Mahmoud Ashour, f.d. vice-direktör för Al-Azhar, den sunnimuslimska världens mäktigaste institution, sade till Al-Arabiyas tv-kanal strax efter påvens tal att ”Det är inte nog. Han måste be om ursäkt eftersom han skymfade islams tro. Han måste be om ursäkt på ett rakryggat sätt och säga att han gjorde ett misstag.”

På onsdagen, den 20 september, återkom Benedikt till kontroversen och sade att Manuels ”oförståeligt bryska” åsikt inte på något sätt reflekterade hans egen.

”Olyckligtvis blev detta citat missförstått. Det var klart för mina åhörare att jag inte avsåg att göra dessa ord till mina egna och att deras kontroversiella innehåll inte uttrycker mina egna personliga övertygelser,” sade påven.

Experter i Vatikanen i Rom har kallat händelsen för en ”påvlig lapsus”, och antytt att han i ett tidigare skede borde ha förklarat att han inte samtyckte till citatet.

”Det är det första stora misstaget som detta påveämbete begått”, sade en anonym biskop inom Vatikanen.

Följderna

Den 21 september angav publicerade rapporter att mannen som år 1981 skjöt Johannes Paulus II hade varnat Benedikt att besöka Turkiet i november och sagt att påvens liv kunde vara i fara.

Revolvermannens advokat citerade Mehmet Ali Agca sägandes: ”Som en man som känner till dessa ting... påvens liv är i fara .... och han bör inte komma till Turkiet.”

Detta gav upphov till nya frågor. Skulle påven besluta sig för att avblåsa den planerade resan till Turkiet? Skulle den turkiska regeringen dra tillbaka sin inbjudan?

”Även vi vill att besöket blir av, men hur?” sade Ilnur Cevik, The New Anatolians huvudredaktör till The Associated Press. ”Hur kan påven hjälpa upp saken och övertyga de religiösa massorna i Turkiet att han inte är fiende till islam och att han vill skapa en atmosfär av samexistens? Detta är en svår uppgift som påven måste åta sig. Om han misslyckas med detta kommer det att bli mycket svårt för det turkiska folket att ge honom ett varmt välkomnande.”

I Turkiet inte bara förolämpades de religiösa kretsarna grovt av påvens anmärkningar utan till och de som inte är religiösa stärktes i sin uppfattning att påven är ovänligt sinnad mot landet på grund av att han opponerar sig mot Turkiets medlemskap i Europeiska unionen. Men Cevik sade att det påvliga besöket som väntas äga rum den 28 november skulle kunna bli ett tillfälle att ”helt enkelt skingra fördomarna på båda sidor”.

”Påven måste inse att det sekulära Turkiet med sin väldiga muslimska befolkning kan bli en tillgång för Europeiska unionen”, sade Cevik. ”Han borde själv inse att Turkiet skulle kunna bli en bro mellan civilisationer och religioner... att det är ett unikt muslimskt land men som äger västliga drag.”

Cengiz Aktar, en journalist som arbetar för Turkish Daily News, instämmer i detta och säger att påvens ”viktigaste budskap skulle kunna vara hur dyrbar freden som vi alla önskar skulle kunna bli och den skulle vi uppnå om det muslimska men sekulära Turkiet tilläts att inträda i EU.”

Benedikt planerar att besöka Turkiet från den 28 november till den 1 december. I brännpunkten för besöket står mötet med Bartolomeus I, som är ledare för världens ortodoxa kristna och har sitt huvudsäte i Istanbul,

Under tiden bekräftar källor inom Vatikanen att man studerar andra initiativ för att se till att ”förnuft” och inte ”vrede” är det som kommer att överväga, trots verkliga differenser och missförstånd.

Påvens tal den 12 september var en inbjudan inte till att avsluta dialogen utan till att påbörja den.

Robert Moynihan är amerikan och grundare och chefsredaktör för Inside the Vatican . Han har också skrivit en bok om Benedikt XVI.

(Ur Inside the Vatican, oktober 2006)