Synoden önskar bättre predikningar. Med påvens som modell. Synodfäderna föreslår att skapa en "manual" för att höja kvaliteten på predikningarna. Men det levande exempelt är Benedikt XVI. Här följer den meditation med vilken han – utan manuskript i händerna – öppnade arbetssessionerna, medan världens börser höll på att kollapsa.

av Sandro Magister

ROM, den 17 oktober 2008 – Under nio dagar ägnade åt allmänna diskussioner i den stora hallen har biskopssynoden som församlats runt ämnet ”Guds ord i kyrkans liv och mission” koncentrerat stor del av sin uppmärksamhet åt diskussion av hur man bör predika.

Kardinal Marc Ouellet, som var den som satte igång denna diskussion, som sedan fortsatte i de olika språkgrupperna – noterade att för många katoliker runt om i hela världen är faktiskt söndagens predikan det enda ögonblick då de lyssnar på och reflekterar över den heliga Skrift, vars läsningar kommer alldeles i början av mässan.

Det är därför som predikan är så oerhört viktig. Och det är därför som det är av så angelägen och brådskande vikt, och många av talarna bekräftade detta, att höja kvaliteten på predikan över den nuvarande medelmåttiga standarden som det är ett känt faktum att den för det mesta är otillräcklig. Ouellet tog emot och förde vidare förslaget som kommit från många av synodfäderna om skapandet av en manual som skulle kunna hjälpa biskopar, präster och diakoner att förbereda predikningarna till sina söndagsmässor såväl som möjligt. Biskopen i Tucson, Gerald Kicanas, vice ordförande för den amerikanska biskopskonferensen, hade till och med föreslagit att det paulinska året, 2008, skulle följas av ett ”predikoår” 2009.

Ouellet fäste även biskoparnas uppmärksamhet på den livgivande verkan som åhörandet och betraktandet av den heliga skrift får av lämplig musik och vacker figurativ konst, vilken verkan vi ännu finner i kyrkorna som till hör de östliga riterna. Detta kan jämföras med den utarmning av musik och bilder som ibland i våra dagar skett i kyrkan som bekänner sig till den latinska riten.

Varken talen som hölls i aulan eller den slutliga sammandraget hade några konkreta hänvisningar att komma med till modeller för predikan som skulle kunna tas som goda exempel.

Men det fanns en exemplarisk predikant i deras mitt i egen hög person: Benedikt XVI.

Joseph Ratzingers liturgiska predikningar tillhör de absoluta höjdpunkterna i hans sätt att vara påve. Det är något som man inte ofta talar om och därför inte ofta tänker på, men det är kanske ett av de mest fascinerande dragen i hans speciella karisma. Man skulle kunna säga att det är det allra djupaste uttrycket för hans tanke. Han skriver de flesta predikningarna själv och ibland improviserar han dem.

Även i sina korta kommentarer till de bibliska läsningarna i söndagsmässan som han uttalar nästan varje söndag före angelusbönen är små juveler av predikokonst.

Raphael: Paulus predikar i Athen

I Nord- och Sydmerika har en del präster uppmärksammat detta och tagit dem som utkast till sina egna söndagspredikningar för samma dag. När påven läser angelusbönen i Rom vid middagsdags är det fortfarande tidig morgon på de amerikanska kontinententerna: 5:30 i Mexico City, 6:30 i Miami, Lima och Bogotà, 7:00 i Caracas, 7:30 i Buenos Aires och Santiago, Chile, 8:30 i Rio de Janeiro.

Amerikanska katolska nyhetsbyråer som AciPrensa och CNA översätter påvens Angelusbetraktelse och publicerar den genast på spanska, portugisiska och engelska. Och den kommer genast främst i fråga om antalet träffar på dessa webbplatser.

Detta är ett av de många sätt på vilka påve Ratzinger undervisar. Och nu tillkommer ännu ett när bokförlaget Scheiwiller om tre veckor låter trycka en bok i Italien – den första av sitt slag – som samlar ihop alla Benedikt XVI:s predikningar över hela det senaste liturgiska året.

Men om vi går tillbaka till synoden var det en predikan framför alla andra som gjort särskilt intryck på synodfäderna. Det är den som Benedikt XVI höll i synodhallen på morgonen den 6 oktober, som var synodens första dag, efter den korta texten till den tredje timman av den heliga mässan.

Benedikt höll sin predikan från början till slut helt utan manuskript. Media över hela världen citerade endast det avsnitt där påven hänvisade till ”de stora bankernas ras”. Denna predikan är emellertid värd att läsa och njuta av i sin helhet:

Här är den, transkriberad och i översättning:

" Endast Guds ord utgör all verklighets grund”

Kära bröder inom biskopsämbetet, kära bröder och systrar, så här i början av vår synod har vi här i vår liturgi ett avsnitt ur den mäktiga psalmen 119 om Guds ord. Det är en lovprisning av Guds ord och den uttrycker Israels glädje över att lära känna i detta ord lära sig Guds vilja och få se Hans ansikte. Jag skulle nu vilja meditera över vissa av verserna i detta stycke med er.

Den börjar så här: "In aeternum, Domine, verbum tuum constitutum est in caelo... firmasti terram, et permanet". (Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen. I alla tider gäller vad du sagt. Du skapade jorden...) Här talas om Ordets fasthet och styrka. Det är ett grundmurat ord, den enda verklighet på vilken det är möjligt att grunda sitt eget liv. Låt oss här påminna oss Jesu ord som följer på orden ur Psaltaren: "Himmel och jord må förgås, men mina ord kommer aldrig att förgås.” Mänskligt sett är ordet, vårt eget mänskliga ord, i själva verket nästan ingenting, föga mer än en utandning. Knappt har vi uttalat det förrän det upplöser sig och försvinner. Det tycks oss som något bagatellartat. Men även det mänskliga ordet har en otrolig kraft. Det är orden som skapar historien, orden ger tankarna form, de tankar ur vilka sedan orden kommer. Det är orden som formar historien, verkligheten.

Och i ännu högre grad är Guds ord alltings grund, de utgör den sanna verkligheten. Och om vi vill vara realistiska då måste vi förlita oss på denna verklighet. Vi måste frångå vår uppfattning att det är materien, de solida tingen, de ting vi kan röra vid, som är den mest pålitliga, den mest säkra verkligheten. I slutet av Bergspredikan talar Herren till oss om de två valen vi har när vi skall välja en grund på vilken vi kan bygga vårt livs hus. Det är sanden och klippan. Den som bygger på sanden bygger endast på det synliga och direkt påtagliga, på framgång, karriär, pengar. Dessa tycks vara de sanna realiteterna. Men en dag kommer allt detta att försvinna. Vi kan se det nu i de stora bankernas ras. Deras pengar försvinner, de finns inte längre. Och på så sätt är alla ting som verkar vara sanna realiteter bara realiteter av andra rang. Den som bygger sitt liv på dessa realiteter, på materiella ting, på framgång, på allt som syns, bygger på sand. Endast Guds ord är all verklighets grund. Det är lika solitt som himmelen, ja ännu solidare, det är verklighet. Vi måste alltså ändra vår uppfattning om verkligheten. Den är realist som erkänner att Guds ord är grunden till allt i denna till synes så bräckliga värld. Realisten är den som bygger sitt liv på denna ständigt närvarande grund. De första verserna i psalmen bjuder oss alltså att upptäcka vad verkligheten är och hur vi kan finna grunden till våra liv, hur vi skall bygga våra liv.

I följande vers står det: "Omnia serviunt tibi" (Allting tjänar dig). Allting kommer ur Ordet, är en produkt av Ordet. ”I början var Ordet”. I början talade himeln. och på så sätt skapades verkligheten ur Ordet, den är ”Ordets skapelse”. Allt skapas ur Ordet och allt är kalalt att tjäna Ordet. Det betyder att allt skapat slutligen har blivit till för att skapa platsen där Gud och hans varelse kan mötas, en plats där kärlekshistorien mellan Gud och hans skapade varelse kan äga rum. "Omnia serviunt tibi." Frälsningshistorien är inte någon liten händelse, på en ynklig liten planet, i universums väldighet. Det är inte något litet och obetydligt som av en händelse sker på en förlorad planet. Det är grunden för allt, anledningen till att världen skapats. Allting skapas så att denna historia kan bli sann, mötet mellan Gud och hans skapade varelse kan bli sann. Betraktat på detta sätt är frälsningshistorien och förbundet något som förebådar skapelsen. Under den hellenistiska perioden utvecklade den judiska religionen idén att Torah skulle ha föregått skapelsen av den materiella världen. Denna materiella värld verkar ha skapats framför allt för att bereda plats för Torah, för Guds ord som skapar svaret och blir till en kärlekshistoria. Kristi mysterium avslöjas redan i all sin hemlighet här. Det är detta vi läser i Efesier- och Kolosserbreven. Kristus är "protòtypos", den Skapelsens förstfödde, den tanke för vilkens skull universum avlades. Han välkomnar alla. Vi träder in i universums rörelse geom att förena oss med Kristus. Man kan säga att medan skapelsen av materien är villkoret för frälsningshistroien så är förbundshistorien det sanna skälet för kosmos. Vi når ner till varats rötter när vi kommer fram till Kristi mysterium, till hans levande Ord som är målet för all skapelse.

"Omnia serviunt tibi". Genom att tjäna Herren når vi målet med varat, målet med vår egen existens. Låt oss ta ett hopp framåt i texten: "Mandata tua exquisivi". (Jag söker dina befallningar.) Vi söker alltid Guds ord. Det är inte så enkelt att de bara är närvarande i oss. Om vi nöjer oss med att läsa dem rakt upp och ner betyder det inte att vi verkligen har förstått Guds Ord. Faran ligger i att vi bara ser de mänskliga orden och inte finner den sanne rollinnehavaren som är den Helige Ande. Vi finner inte Ordet i alla orden.

I detta sammanhang erinrar den helige Augustinus om de skriftlärde och fariséerna som konsulterades av Herodes när de tre vise männen kom. Herodes önskar veta var världens frälsare skall födas. De vet det, de ger honom det rätta svaret: i Betlehem. De är specialister som vet allting. Men de ser inte verkligheten, de känner inte Frälsaren. Augustinus säger: de är tecken på vägen för andra, men de själva rör sig inte. Detta är en stor fara även för oss när vi läser Skriften. Vi stannar upp vid de mänskliga orden, ord från det förflutna som beskriver det förflutnas historia, och upptäcker inte det nuvarande som finns i det förflutna. Upptäcker inte den Helige Anden som talar till oss idag med orden från det förgångna. På så sätt förhindras vi att nå in i Ordets inre rörelse som de mänskliga orden döljer men som öppnar upp de gudomliga orden. Vi behöver därför alltid "exquisivi" (söka). Vi måste alltid söka Ordet inom orden.

Därför innebär exeges, den sanna läsningen av den Heliga Skrift, inte bara något som har att göra med litteratur, inte bara med att läsa en text. Det är något som berör hela min existens. Det är en rörelse mot Guds Ord som ligger dolt i de mänskliga orden. Det är endast om vi omformar oss för att passa in il Guds mysterium, till Herren som är Ordet, som vi kan träda in i Ordet, verkligen kan finna Guds Ord i de mänskliga orden. Låt oss be Gud att han hjälper oss att söka Ordet, inte enbart med vårt intellekt utan med hela vår varelse, så att vi finner det.

I slutet av denna text läser vi: "Omni consummationi vidi finem, latum praeceptum tuum nimis". (Jag har sett att allting har ett slut, men dina bud är utan gränser.) Alla mänskliga ting, allt som vi kan uppfinna, och skapa är ändligt. Till och med våra mänskliga religiösa erfarenheter är ändliga och visar en aspekt av verkligheten, för vår varelse är ändlig och kan bara förstå en del, vissa delar: ”"latum praeceptum tuum nimis". Bara Gud är oändlig. Och därför är även hans Ord universellt och känner inga gränser. Genom att träda in i Guds Ord kan vi därför verkligen träda in i det gudomliga universum. Vi befriar oss från vår erfarenhets begränsningar och träder in i den sant universella verkligheten. När vi träder in i gemenskapen med Guds Ord, träder vi i gemenskap med kyrkan som lever av Guds Ord. Vi träder inte in i en liten grupp som är begränsad av en liten grupps regler och bestämmelser, utan vi lyfter oss bortom våra begränsningar. Vi går in i djupet, in i den enda sanningens äkta storhet, Guds stora sanning. Vi blir helt och fullt en del av det universella. Och därigenom träder vi i gemenskap med alla våra bröder och systrar, med hela mänskligheten, eftersom längtan efter Guds Ord, som är ett, finns dolt i vårt hjärta. Detta betyder att evangeliseringen, förkunnelsen av Evangeliet, missionen, inte är en slags kyrklig kolonialism, där vi önskar tvinga andra in i vår grupp. Dessa företeelser betyder att vi går ifrån den individuella kutluren in i den universella som förbinder alla, förenar alla, gör oss alla till bröder. Låt oss än en gång be att Herren hjälper oss att riktigt få träda in i ”bredden” av Hans Ord och sålunda öppna oss inför den universella horisonten som förenar oss alla, trots alla våra olikheter.

Låt oss till slut gå tillbaka till en föregående vers: "Tuus sum ego: salvum me fac". Texten översätts på italienska med ”Jag är din, (rädda mig)”. Guds Ord är som en stege som vi kan klättra uppför och tillsammans med Kristus till och med gå ner i själva djupet av hans kärlek. Det är som att klättra uppför en stege att nå fram till Ordet i orden ”Jag är din”. Ordet har ett ansikte, det är en person, Kristus. Innan vi kan säga ”Jag är din” har redan han sagt: ”Jag är din.” Brevet till hebréerna citerar psalm 39 och vi läser där: ”En kropp har du danat åt mig.... Då sade jag: Se, här är jag, jag har kommit.” Herren förberedde en kropp som skulle komma. Med sin människotillblivelse sade han: Jag är din. Och i dopet sade han till mig: Jag är din. I det heliga mässoffret säger han det på nytt: Jag är din, och vi kan svara Herren: Herre, jag är din. På Ordets väg, då vi träder in i hans människotillblivelses mysterium, av hans närvaro ibland oss, önskar vi tillägna oss honom och träda ut ur vår egen existens, i det att vi ger oss till Honom som gav sig själv åt oss.

"Jag är din.” Låt oss be Herren att lära oss att säga dessa ord med hela vår varelse och existens. På så sätt kommer vi in i själva kärnan av Ordet. På så sätt kommer vi att räddas.

Från www.chiesa med benäget tillstånd av Sandro Magister.

20081020

Övers: NH