av Gianni Valente

Det har gått en tid sedan fader Christoph satt hela dagarna framför sin gamla Macintosh och skrev om, ändrade och slog samman, paragraf efter paragraf, de kapitel som år 1992 skulle komma ut som Katolska Kyrkans Katekes i sin oförkortade och universella form. Det var han som var ”koordinatorn” för den förberedande kommitté som under många år, med kardinal Josef Ratzinger, dåvarande prefekten för Troskongregationen, som övervakare, arbetade fram den mest innehållsrika och auktoritativa framställningen av den katolska doktrinens innehåll efter andra Vatikankonciliet. På grund av detta, som den person som ”kände till alla fakta”, fick denne dominikan med det vänliga sättet, som under tiden blivit Wiens ärkebiskop och kardinal, ta aktiv del också i arbetet i den nya kommittén som från och med 2003 arbetade med att ge ut Katolska Kyrkans Katekes i kompendieform, och som påven Benedikt XVI promulgerade den 28 juni i år under vigiliemässan med anledning av högtiden som firades för de heliga Petrus och Paulus i Klementinsalen i det apostoliska palatset.

För er som arbetade i så många år på Katekesen, måste utgivningen av Kompendiet vara som att komma hem efter en lång och tröttsam resa…

CHRISTOPH SCHÖNBORN: Det är slutet på ett långt arbete som hade sitt ursprung i den särskilda synoden år 1985, när synodfäderna bad påven om en katekes som skulle innehålla den katolska tron. Från och med 1987 var jag medlem av förberedelsekommittén under ledning av kardinal Ratzinger (vår nuvarande påve), som på så sätt gav mig detta fina tillfälle att under en lång tidsperiod få arbeta vid hans sida. Sedan bad deltagarna i den internationella kateketiska kongressen att man från och med då skulle påbörja arbetet på en mera behändig variant av samma trosinnehåll. Så kom det sig att kompendiet utecklades, vilket, som Benedikt XVI förklarade, är ”en trogen och pålitlig syntes of Katolska Kyrkans Katekes och i förkortad version innehåller alla de viktigaste elementen i Kyrkans lära. ”

Hur bedömer ni detta Kompendium som gavs ut i slutet på juni?

SCHÖNBORN: Det är en klar utläggning av tron och det är alltid en bra sak att ha en sådan och vi kan ha stor nytta av den. Som allting som är gjort av människohand kommer inte heller detta att vara helt perfekt. Men det är ett arbete som blivit till på uppdrag av kyrkan och kan bli till stöd och hjälp i de troendes liv. Och det sätt på vilket det presenterades var i sig själv mycket talande.

Vad menar ni?

SCHÖNBORN: Det kändes betryggande att veta att den där dagen i Klementin-salen handlade det inte bara om att presentera en nyutkommen bok, om ett profant firande. Kompendiet blev överlämnat till kyrkan under en ceremoni. Det var under sextbönen, som är en tidegärdsbön som beds varje dag. Och det var påven som var där och övervakade det hela. Denna händelse talar sitt tydliga språk om att det är i liturgin och i bönen som trons mysterier blir närvarande, kan betraktas och ges vidare. Katekes och liturgi är oskiljaktiga. Och den dagen, genom en ren slump, firade kyrkan den helige Irenaeus.

Ett helgon som är er mycket kärt.

SCHÖNBORN: Eftersom han i kortare form ville sammanfatta sitt stora arbete mot kättarna, skrev han ett slags kompendium, boken Demonstratio och beskrev där det apostoliska predikandet. När han sände det till sin vän Marciano, presenterade han den just som ett kompendium, ”en rad noteringar rörande fundamentala punkter så att man kan finna mycket material på dessa få sidor, material som i korthet sammanfattar troslärans grundläggande linjer”. Läsningen för denna dag, som är Irenaeus’ festdag innehåller också ett utdrag ur Första Mosebok som han har givit en briljant uttydning av...

Vilket utdrag är det?

SCHÖNBORN: Det är berättelsen om Lot och hans familj som Gud utvalde och lät undkomma förstörelsen av Sodom på villkor att de inte säg sig om. Men Lots hustru vände sig tyvärr om och förvandlades till en saltstod. Illvilliga kommentatorer brukar säga att det var på grund av kvinnlig nyfikenhet…

Och Irenaeus?

SCHÖNBORN: Martyrbiskopen från Lyon ser i episoden istället en bild av kyrkan, som liksom Lots hustru är en mor som inte kan finna ro förrän hon har sett till att alla hennes barn är räddade. Och på grund av detta drar hon på stegen, tittar sig om, till den grad att hon på kuppen förlorar sitt eget liv. Varje kyrkans gest, också katekesundervisningen, strömmar fram från en sådan nåd. Hur reflekterar Kyrkan på nåden som kom jungfru Maria till del.

Man kan ju om båda säga att de finns till causa nostrae salutis (för vår räddnings skull)...
     

SCHÖNBORN: Det var en av mina stora besvikelser som biskop att se att detta vittnesbörd om den apostoliska tron som vi finner i Katekesen, inte tas emot i våra stift. Jag erkänner att jag bad till den helige Irenaeus själv om detta. Det var han som först av alla bar vittnesbörd om att kyrkan blomstrade även i Tyskland och att även där bröderna var överens om samma tro som den som kyrkan i Rom bekände sig till. Denna kyrkan har aldrig förlorat sin apostoliska tro just på grund av privilegiet den har att vara grundad av apostlarna.
     

Kanske de som envisas med att se på Kompendiet som ännu ett exempel på katolsk förmätenhet lyckas med att sprida denna fientliga inställning...
     

SCHÖNBORN: Men katekesen liknar mera bilden av ett barn som mamman just lär att tala. Barnet lär sig orden, orden som är namn på saker som det upptäcker och allt är något som väcker förvåning, något nytt. På så sätt lär sig barnet orden som sedan stannar hos det och hjälper det genom hela livet. Étienne Gilson sade att han fann allt han behövde för sitt trosliv i katekesen. Och när jag var en ung präst var jag med om en händelse som märkte mig för hela livet...
     

Vad var det som hände ?
     

SCHÖNBORN: Det var en gift man som förde ett mycket utsvävande liv. Han frekventerade andra kvinnor än sin fru. Sedan dog hans fru plötsligt och han led hemska kval och ångrade att han hade övergivit henne. Han kom till mässan varje dag, klockan sju på morgonen. Det imponerade på mig att han, som i så många år hade låtit bli att praktisera sin kristna tro, nu i minnet återvände till katekesens formuleringar. Dessa fraser ur katekesen som han hade lärt sig som barn kom fram ur minnet, den ena efter den andra. När hans liv led skeppsbrott, sprang dessa formler fram ur hans minne som lika många flottar att klamra sig fast vid. De var de enda medlen som kunde tjäna honom till räddning. Och detta visade mig hur det kan hjälpa en människa också att i minnet äga just en skatt av ord som hon kanske som barn lärde utan att förstå dem, men som i det kritiska ögonblicket finns där och kan hjälpa henne.
     

Ni citerade nyss Gilson. Också Charles Péguy säger att också hans tron fanns i sin helhet i katekesen som tillhörde stiftet av Orleans, ”katekesen för stiftet där jag föddes, katekesen jag lärde som barn”.

SCHÖNBORN: Katekesen kan aldrig vara något som gör en högmodig och förmäten. I den lär vi ju att vi i det kristna livet alla är nybörjare, alla är barn. När det gäller katekesen är läraren och barnet alltid på samma nivå. Inför trons mysterier är vi alla alltid barn. Barnet som den helige Augustinus mötte på Civitavecchias strand och som fick honom att förstå att med alla sina teologiska insikter kunde han aldrig helt uttömma treenighetens djupa mysterium, är för mig sinnebilden för katekesen.
     Medias intresse koncentrade sig snarare på frågor om moral och allmän etik. Som om detta var något som kunde läras ut i en handbok i form av moraliska förbud.

Kardinal Honoré, som var medlem av den förberedande kommittén, skrev en gång att det var nödvändigt att korrigera en formulering som i det ursprungliga utkastet kunde ha uppfattats som pelagianskt rationalistisk...
     

SCHÖNBORN: Kompendiet återger naturligtvis Katekesens uppfattning även i denna fråga. Under nr 418 till exempel säges det att ”till följd av arvsynden är den naturliga lagen inte alltid lika klart och omedelbart synlig”, och i nr 419 tilläggs det att den gamla lagen, även om den var helig, andlig och god, ”förlänar den inte av sig själv andens styrka och nåd som gör det möjligt för människan att följa den”. Arvsynden fördunkar ofta den rätta förståelsen för när man bryter mot naturlagen. Den dåvarande kardinal Ratzinger sade under jubileumsåret när han presenterade dokumenten i vilka kyrkan erkänner de fel den begått, att ”det tycks mig att enbart förlåtelsen, det faktum att man blir förlåten, gör att människan kan erkänna att hon syndat”.
     

Vad är enligt er anledningen till alla reservationer man ännu finner mot katekesen, även hos dem som använder sig av den i sitt yrke?
     

SCHÖNBORN: Å ena sidan började redan från femtiotalet den bibliska rörelsen också att influera bruket av katekesen och ge den i och för sig lovvärda uppmaningen att också i katekesen ta upp och referera till de bibliska berättelsernas rikedom och på så sätt övervinna den ibland torra och abstrakta karaktären i en del formler man dittills hade använt. Men å andra sidan fanns också fördomen att sanningen inte kan stoppas in i fraser, i satser som definierar den. Men att tro detta är ett misstag för man har aldrig haft för avsikt att hävda att doktrinen kan innehålla och helt och fullt beskriva verkligheten den vill skildra. Léon Bloy på sin tid underströk styrkan och på samma gång det otillräckliga i den dogmatiska formuleringen. Och Tomas av Aquino gjorde klart att ”Fides non terminatur ad enuntiabile, sed ad rem” (Tron stannar inte vid det som uttalas utan vid den uttalade verkligheten). Och vi måste också erkänna att ibland Jesu egna ord innehåller ett starkt didaktiskt drag. Jesus som är den sanne mästaren äger också undervisarens vishet. Många av de uttryck han använder sig av är fraser avsedda att memoriseras.

SCHÖNBORN: En gång i en bokhandel på en flygplats fann jag mellan en bok om Dalai Lama och en annan om esoterik en slags hinduisk katekes som innehöll frågor och svar. Den hette Daddy, am I a hindu? och var i formen av en son som ställde frågor och en far som svarade...
     

Vad menar ni med det ?
     

SCHÖNBORN: Metoden som består i frågor och svar är inget originellt i sig, den kan också innehålla alla mänsklighetens kulturella och religiösa uttryck. Men att katekesen använder sig av en så tydlig metod förvånar mig inte. Kristendomens nya budskap ges vidare genom livets vanliga processer, genom samma mekanik med vilken man meddelar nyheter som är den där barn ställer frågor och de vuxna svarar. Pappa, är det sant att Gud kan göra allting? Varför finns det onda? Vem är Jesus? Det är det vanliga sättet på vilket människan skaffar sig nya kunskaper och mer och mer utvecklar sitt verklighetssinne. Och sättet att ta till naturens expressiva dynamik för att meddela nådens skatter är sant kristet.
     

Betyder det att den kristna trons sanningar meddelas på samma sätt som vilken som helst trosriktnings?
     

SCHÖNBORN: Det ursprungliga och nya ligger inte vilken form man använder sig av utan i Honom som Augustinus kallar ”den inre mästaren”, som är Kristus själv, Guds son. Varje gång vi i troslivet, i början av det och vid varje nytt steg, upplever det fascinerande ögonblicket då vi förstår den mystiska överensstämmelsen mellan en verklighet, mellan en trossanning och vårt eget hjärta, då är det Kristus som har utverkat det – och vi ser det också i blicken som lyser upp.
     

Det är just Augustinus som i De praedestinatione sanctorum (De heligas förutbestämmelse) uttrycker sin förståelse av att för att initium fidei (trons början) skall börja växa räcker det inte med att sanningen har förkunnats. För om tron inte var något annat än att man instämmer i en uttalad sanning, säger han, då skulle det inte vara något som berör oss själva...
     

SCHÖNBORN: Detta är det allra viktigaste för en kateket och också för prästen som predikar. De vet att de alltid måste förklara sanningen med största möjliga klarhet, men att det inte är de som fullkomnar arbetet utan den som tar emot det. I Apostlagärningarna är det alltid den helige Ande som öppnar dörren till ordet. Om Anden inte gör det, så kan den förkunnade sanningen inte bli mottagen.

© 30Giorni nella Chiesa e nel mondo.
Tutti i diritti sono riservati

Fakta om kardinal Schönborn (norska)