VATIKANEN, den 8 maj, 2012 (Zenit.org).- Den 6 maj som var en söndag svors 26 nya medlemmar in i påvens Schweizergarde.

I närvaro av kardinaler, biskopar, representanter för påvestolens diplomatkår och en representant för påven svor de nya schweizergardisterna sin högtidliga ed under gardets fana.

Före denna faned firade påvens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone, mässa för Schweizergardet vid Peterskyrkans altare och förklarade att det var nödvändigt att äga mod när man vittnar om det Glada budskapet.

”Jag säger detta med tanke på er, kära schweizergardister, och jag uppmanar att äga mod och glädje, inte endast då ni är i tjänst, utan alltid, under varje ögonblick och situation, ja i hela ert liv. "

I slutet av Regina Caeli i Peterskyrkan hade påve Benedikt XVI dessförinnan den 22 januari riktat en särskild hälsning till de nya schweizergardisterna coh deras familjer på denna deras festdag som utgör dagen för dess grundande för mer än 500 år sedan.

Kårens kaplan, monsignore Alain de Raemy, sade vid en intervju med Zenith att kårens styrka är dess andlighet, trohet mot påven och vilja att försvara honom om nödvändigt även med sina egna liv.

ZENIT: Hur ser då Schweizergardets andlighet ut?

Monsignore Raemy: Det kan inte sägas vara någon särskild andlighet eller bara ett slags andlighet, eftersom de unga männen kommer från mycket olika familjer och har tillhört mycket olika slags församlingar. Fastän alla är döpta, konfirmerade och har rekommenderats av sina församlingspräster, har de mycket olika erfarenhet av vad det innebär att vara andlig.

Det finns bland dem en del unga män som aldrig har bevistat söndagsgudstjänsterna och vars familjemedlemmar inte är praktiserande katoliker. Men de upptäckte möjligheten att gå in i Schweizergardet och vill ge sig själva en chans att fördjupa sin tro. Sedan finns det andra som kommer hit och till sin förvåning upptäcker att en del av deras kamrater inte är lika motiverade som de av en djup tro. Vi kan alltså inte kräva att alla äger samma andlighet, det finns så många olika nivåer av den.

ZENIT: Alla de unga männen som rekryteras till Schweizergardet är alltså inte praktiserande katoliker?

Monsignore Raemy: De vet att de befinner sig på en arbetsplats där de som arbetar vanligtvis är praktiserande katoliker. Och att påven förtjänar att ha katoliker som är övertygade i sin tro i sin tjänst. Detta har alltid varit fallet. Många schweizare har tagit detta tillfälle i akt, att vistas en tid vid Vatikanen och utföra detta arbete, utan att nödvändigtvis ha sin religion som motivation.

ZENIT: Har de möjlighet att ta emot sakramenten och utföra andra katolska fromhetshandlingar?

Monsignore Raemy: Söndagens mässa är obligatorisk och deltagandet kontrolleras militäriskt. De känner till detta när de träder i tjänst och redan när de sänder in sin ansökan. De vet också att det finns en kaplan som kommer att meddela dem religionsundervisning under deras utbildningstid. De blir alltså utbildade av mig och jag undervisar dem också i vad det innebär att vara Petrus efterträdare, om alla tidigare påvar och kyrkans historia. Det är en intensiv utbildningsperiod som varar en månad.

ZENIT: Och vilka är era uppgifter som deras kaplan?

Monsignore Raemy: Jag firar deras mässor och är den som leder deras andliga övningar en gång om året. Tillsammans med deras kommendant och andra officerare är jag ansvarig för Schweizergardets kulturella aktiviteter liksom för rekryteringen av nya gardister. Jag sköter också om biblioteket. Jag får stå dem nära och lära känna dem väl. De har också ytterligare andliga övningar under fastetiden, som är en lugnare tid för under denna har påven inga mottagningar eller andra officiella plikter.

ZENIT: Hur länge varar de andliga övningarna?

Monsignore Raemy: De varar fyra dagar och leds av en predikant som jag utsett. Under denna tid är det många soldater som biktar sig, även sådana som aldrig gått till bikt tidigare, eftersom detta tyvärr ofta är fallet i Schweiz på grund av att man där ofta anser att allmän absolution är tillräcklig. Här upptäcker de vilka möjligheter kyrkan erbjuder och de upptäcker de andliga övningarna, som de utnyttjar til fullo.

ZENIT: De är lekmän men samtidigt militärer. Hur påverkar detta deras framtid som andliga män?

Monsignore Raemy: Vi är den enhet som ger flest vigda präster åt landet Schweiz, för här sker en eller två prästkallelser om året. Många unga män som aldrig kunde tro att detta skulle hända dem när de lämnade sitt land för att ta anställning här, blir sedan ordensbröder eller stiftspräster. Alla dessa har tidigare gjort sin militärtjänst i Schweiz.

ZENIT: Och blir de bra präster?

Monsignore Raemy: Javisst, de blir förträffliga, för de har hört direkt vad påven säger och inte fått det förvrängt av medierna. De har alltså en mycket positivare inställning till den helige Faderns roll och till påvens och kyrkans roll som andliga ledare.


ZENIT: Vad är det allra svåraste för dem i deras yrkesutövning?

Monsignore Raemy: Det kanske är det att de har kravet på lydnad vilket hindrar dem från att göra egna reflektioner och de måste nöja sig med ett officiellt svar. Men andra gånger kan denna lydnad bli något positivt när de måste lita på att deras tro leder dem till positiva konsekvenser. De tror att om någon är övertygad om något så låter Gud detta bli till något bra, och de tror att detta gäller även deras överordnade och kyrkan i sin helhet.

ZENIT: Dessa unga män är katoliker som är beredda att ge sina liv för att försvara påven, och det är inte bara ord utan den blodiga verkligheten. Hur ska man se på detta faktum?

Monsignore Raemy: Det är denna andlighet som förenar dem alla. Nu har vi har kommit till kärnan! Det som förenar dem alla, helt olika som de är, är deras relation till den helige Fadern, som de förpliktat sig till genom sin ed som inte går att bryta. Även om en del tvivlar rörande tron och efter denna period inte kommer att gå så ofta i mässan, kommer de alltid, under hela livet, att känna sig förenade med påven.

20120512

Från Zenith med benäget tillstånd

Översättning: Natasja Hovén