av Walter Brandmüller

Det andra Vatikankonciliet (1962-1965) var konciliet som överöstes med superlativ. Aldrig tidigare i kyrkans historia hade ett koncilium föregåtts av en sådan intensiv verksamhet. Första Vatikankonciliet (1868-1870) hade naturligtvis också förberetts väl, och den teologiska kvaliteten på planerna där var i själva verket bättre. Men antalet petitioner och förslag som kommit in från hela världen och hur de togs emot av andra Vatikankonciliet, gick utöver allt som tidigare setts.

Andra Vatikankonciliet gav ett synligt bevis på att man verkligen var superlativernas koncilium också om man ser till det enorma antalet biskopar som fanns tillhands i Peterskyrkan. Medan första Vatikankonciliet bara hade haft 642 konciliefäder och rymts i basilikans högra tvärskepp, upptog denna gång konciliedeltagarna hela det centrala mittskeppet. Det hade aldrig hänt, så som var fallet 1962, att tusentals journalister från hela världen hade bett att få bli ackrediterade vid konciliet. Andra Vatikankonciliet blev sålunda alla tiders mest kända koncilium och en första klassens globala media-händelse. Och slutligen tar andra Vatikankonciliet upp 315 av de mer än 1 135 sidor som omfattar alla de tjugo ekumeniska konciliernas kungörelser.

Andra mindre självklara saker som utmärkte detta koncilium måste förklaras. Koncilier uppfyller de högsta funktionerna ”under och med påven” när det gäller läroämbetet, rättskipning och juridik. När inget koncilium är inkallat är det påven som upphåller funktionerna ensam. Men alla koncilier utövar inte samtliga dessa funktioner. Det första konciliet i Lyon (1245) utarbetade lagar och agerade som en domstol när den exkommunicerade och avsatte kejsare Fredrik II. Det första Vatikankonciliet uttalade däremot inte domar eller kodifierade lagar, utan koncentrerade sig istället på doktrinfrågor. Och konciliet i Vienne (1311-1312), å sin sida, dömde i mål, utfärdade lagar och tog beslut i trosfrågor och det gjorde också de koncilier som hölls under 1400-talet.

Men andra Vatikankonciliet dömde inte i mål och utfärdade inte definitiva beslut i trosfrågor. Det blev verkligen ett nytt slags koncilium – ett ”pastoralt” koncilium som hade som syfte att bringa bibeln och den moderna världen närmare varandra.

Framför allt utfärdade det inga läromässiga fördömanden, vilket Johannes XXIII uttryckte så här i sitt öppningstal: ”Kyrkan har alltid varit emot irrläror och har ofta fördömt dem mycket strängt”, medan denna gång ”föredrar kyrkan att använda sig av förlåtelsens helande kraft”, eftersom ”hon tror att detta är något som är bättre anpassat till det vår tidsålder behöver, och eftersom hon föredrar att visa på doktrinernas giltighet än att uttrycka fördömelse.” Men när man ser i historiens spegel, förstår man att det hade varit klokare att följa Pius XII:s exempel som var modig nog att fördöma kommunismen.

Rädslan att uttala auktoritära fördömanden och dogmatiska definitioner ledde faktiskt till att texterna som konciliet gav ut uppvisar stora motsägelser. Den dogmatiska konstitutionen ”Lumen Gentium” om Kyrkan och ”Dei Verbum” om den gudomliga uppenbarelsen har lärodokumentens karaktär och stil, men innehåller inga konkreta uttalanden. Och enligt Klaus Mörsdorf, expert på kanonisk lag, tar deklarationen ”Dignitatis Humanae” om religionsfriheten ställning, ”men utan att inta ett tydligt rättsligt ställningstagande”. Andra Vatikankonciliets dokument har därför mycket olika nivå av skyldighet att följa dem, och det är också något nytt i konciliernas historia.

Om man jämför andra Vatikankonciliet med det första konciliet i Nicea (325), konciliet i Trient (1545-1563) och första Vatikankonciliet (1869-1870) och tänker på vilka konsekvenser dessa fick, blir det tydligt att det uppstod en schism efter de båda Vatikankoncilierna. Först år 1871, när ”gammalkatolikerna” protesterade mot definitionen på påvens primat och hans ofelbarhet, sedan år 1988 när ärkebiskop Lefebvre och hans efterföljare dök upp på scenen. Även om dessa två rörelser ur ideologisk synvinkel verkar stå i motsats till varandra, så representerar de ändå båda ett avvisande av den legitima utvecklingen i kyrkans doktrin och hennes liv. Detta avvisande beror på att förhållandet till historien har blivit stört. Efter konciliet i Nicea uppstod religionskrig som skulle komma att vara i mer än ett århundrade fyllt av bitterhet och våld, ända tills den Niceanska trosbekännelsen förklarades bindande vid konciliet i Calcedon (451). Samma jämförelse kan vi göra med konciliet i Trient, som hade till följd att det blev en otrolig tillväxt i det missionära, religiösa och kulturella livet i de delar av Europa som förblivit katolska – Hubert Jedin har talat om ”Trent-miraklet”. Denna expansion kom emellertid inte plötsligt: Efter konciliets slut tog det mer än ett århundrade innan de dogmatiska och reformatoriska förordningarna visade något resultat värt att tala om.

Praktiskt taget varje koncilium, även andra Vatikankonciliet, är unikt till struktur, utveckling och innehåll. Vad de alla har gemensamt är den kollegiala sammansvetsningen av det högsta doktrinära och pastorala myndighetsutövandet. Om vi ser till innehållet, handlar det om att framställa, uttyda och tillämpa traditioner, och varje koncilium ger till detta sin alldeles egna bidrag. Detta betyder naturligtvis inte att det tillförs nytt innehåll till kyrkans tro, inte heller att en doktrin som fram till detta ögonblick varit grundläggande plötsligt inte gäller längre. Det är snarare en utvecklingsprocess, där man tydliggör och urskiljer vad det är kyrkan tror på, och detta äger rum med den helige Andes hjälp. Genom denna process intar varje koncilium med sin egen definitiva doktrinära förkunnelse sin plats som en integrerad del i kyrkans större tradition. Därför blickar koncilier alltid framåt och aldrig bakåt, mot en förkunnelse som vidgas, förtydligas och blir mera i takt med tiden. Ett koncilium kan inte säga emot sina föregångare. Det kan bara integrera, tydliggöra och röra sig framåt. Situationen är annorlunda om konciliet är ett legislativt organ. Lagstiftning kan och måste alltid anpassas till en historisk situations konkreta behov, och kan därför bli föremål för förändring – alltid inom trons ramar, förstås.

Allt detta går att tillämpa på andra Vatikankonciliet. Det är varken mer eller mindre än ett koncilium bland många andra, bredvid och efter andra, inte över dem eller bortom dem, utan ett av en serie allmänna kyrkokoncilier. Detta bygger på uppfattningen att det är traditionens grundinnehåll som är kärnan i koncilieprincipen. Detta äkta katolska koncept ser vi återgivet i följande definition som gavs av det andra konciliet i Nicea (787): ”Eftersom det är så som saker och ting ligger till, har vi på sätt och vis valt den högre vägen och följt våra fäders läroutlåtanden, då dessa varit inspirerade av Gud och av den katolska kyrkans traditioner, vilka som vi alla vet har sitt ursprung i Den Helige Ande som lever inom dem”. Det sista av detta konciliums fyra fördömanden är särskilt viktigt: ”Om någon förkastar hela den kyrkliga traditionen, må han vara utesluten”.

Andra Vatikankonciliet skiljer sig inte från de andra när det gäller att veta sin plats inom grundvalarna som traditionen byggt upp. Antalet hänvisningar till traditionen i andra Vatikankonciliets texter är imponerande. Konciliet bekände sig till traditionen och citerade tidigare koncilier och särskilt koncilierna i Florens (1439-1442), Trient och första Vatikankonciliet, flera påvars encyklikor, kyrkofäderna och stora teologer, först och främst Thomas av Aquino.

Vid ett samtal med de chilenska biskoparna i Santiago år 1988, talade kardinal Josef Ratzinger om en ”underlig uppfattning att det skulle vara något särskilt med andra Vatikankonciliet” och tillade:

”Några beskrivningar ger intrycket av att allting har blivit annorlunda efter andra Vatikankonciliet och att ingenting som kom före det fortfarande kan ha relevans eller kan ha det endast i ljuset av andra Vatikankonciliet. Andra Vatikankonciliet ses inte som en del av kyrkans större levande tradition, utan som en helt ny början. Trots att konciliet inte utfärdade en enda dogm och ville betraktas som ett ödmjukt pastoralt koncilium, beskriver en del personer det som en slags superdogm som gör allt annat oviktigt”. Men ”vi kan göra andra Vatikankonciliet en större tjänst och föra flera personer till tro på det som det framförde, om vi kallar det för dess rätta namn. Det var en del av en enda och hel tradition som visar upp kyrkan och hennes tro.

I åren efter konciliet var det modernt att jämföra kyrkan med en byggnadsplats där man rivit en del och gjort en del renoveringar samt lagt till nya konstruktioner. Ofta i predikningar tolkade man Guds befallning till Abraham att lämna sitt land som att det betydde att kyrkan måste överge sitt förflutna och sina traditioner.

Sanningen är en annan: Det måste klart och tydligt framhållas att det inte går att tolka andra Vatikankonciliet utanför traditionen, det vore att gå emot trons kärna. Det är traditionen, inte tidens anda, som ger oss nyckeln till hur det skall tolkas. Man måste naturligtvis ta hänsyn till det historiska läget – det finns aktuella problem som söker sina svar. Men dessa svar kan bara komma från den gudomliga uppenbarelsen, genom kyrkan. Denna tradition representerar kriteriet som varje nytt svar måste anpassas till, om det skall vara ett äkta och giltigt svar.

Mot denna bakgrund är det tveksamt om den populära distinktionen mellan ”förkonciliär” och ”efterkonciliär” verkligen är teologiskt och historiskt riktig. Ett koncilium är aldrig ett ursprung eller en destination mot vilka kyrkans eller frälsningens historia kan mäta sig. Ett koncilium är en länk i en kedja, som ingen vet slutet på, utom kyrkans och historiens Herre. Ett koncilium kan aldrig bryta kontinuiteten i den helige Andes verk.

Kontinuitet betyder att något fortsätter. Kommer vi att få ett tredje Vatikankoncilium? Det är inget att förvånas över att det inkommit begäran – från olika håll – om att så skall ske.

Några tror att ett nytt koncilium borde sammankallas så att man slutligen kunde få till stånd en demokratisering av kyrkan, så att de som efter ett misslyckat äktenskap fått en ny partner också kan få tillgång till sakramenten, så att präster tillåts att gifta sig och kvinnor att prästvigas och så att de åtskilda kristna kyrkorna kan förenas.

Andra åter anser att den förvirring och de kriser som blev följden av den tumultartade efterkonciliära perioden kräver ett tredje Vatikankoncilium så att ordning kan skipas och de troende få ledning.

En sak är säker: detta eventuella nya koncilium – som kanske äger rum i Nairobi eller Moskva – skulle finna sin plats inom traditionens ramar och bli till ännu ett i den vördnadsvärda raden.

Andra Vatikankonciliet var varken början eller slutet på konciliernas historia, och vi måste lära oss att inse det innan vi talar om framtiden.

(Professor Walter Brandmüller innehar sedan 1998 posten som ordförande för den påvliga kommittén för de historiska vetenskaperna och är professor emeritus vid Augsburgs universitet. Brandmüller också redaktör för ”Annuarium Historiae Conciliorum”, som är den mest inflytelserika internationella vetenskapliga tidskriften som behandlar konciliernas historia. Han grundade den år 1969 tillsammans med Remigius Bäumer. Han förestår också utgivningen av bokserien ”Konziliengeschichte”. )

Från www.chiesa med benäget tillstånd.

Översättning: NH