Thomas sattes som 5-åring i skola hos benediktinermunkarna i Monte Cassino. Modern såg en potentiell karriär där för den begåvade pojken. Kanske man skulle kunna göra honom till abbot, vilket skulle förläna familjen vissa rättigheter, inte minst politiska. Det var i denna ålder pojken ofta frågade sin lärare: Quid es Deus? Vad är Gud?, (en fråga som i den tiden och i den miljön säkert var mäkta märkligare än om den hade ställts idag).

Snart stod det klart att gossen inte bara var begåvad - han var också hängiven i bön och meditation. År 1126 sändes han till universitetet i Neapel på direkt order från abboten, som tyckte att en sådan begåvning inte skulle gå till spillo i klostret.

I Neapel passerade han snart sina läromästare i djup och klarhet i disciplinerna Trivium och Quadrivium. Kring år 1243 iklädde han sig dominikanerordens dräkt som han mottog av Thomas Aqui av Lentino, sedermera patriark av Jerusalem, efter att ha inspirerats främst av John av St. Julians predikningar. Modern blev förskräckt och reste genast till Neapel. Men bröderna skickade iväg sitt ämne mot Rom f.v.b. Paris och Köln.

Thomas´ bröder, som var legosoldater i kejsar Fredericks armé, förföljde honom och hann ikapp honom utanför den lilla byn Acquapendente i Toscana. Han blev inlåst i ett torn i borgen S. Giovanni under två år, detta för att man skulle få honom att ändra sin livsväg. Predikarordnarna hade föga status i kungahusen.

Men Thomas ändrade sig inte. Istället använde han tiden att studera skrifterna. Man säger att han praktiskt taget lärde sig Bibeln utantill under dessa två år. Bröderna försökte med alla medel att distrahera honom. En kväll sände man en fager flicka till hans rum. Plågad av frestelsen jagade han ut henne med en brinnande fackla. Efteråt bad han Gud om självständighet i hjärna och kropp. Han avslöjade själv att två änglar besökt honom under en natt och givit honom en vit gördel av evig oskuld. Efter denna händelse frestades han inte mer.

Till slut släppte hans mor honom. Han firades ner i en korg från sitt torn i armarna på sina dominikanerbröder. De upptäckte snart att han inte spillt sin tid. Han avlade sina slutliga löften och skickades 1244 till Paris och Köln där han studerade under den store Albertus Magnus. Denne var skolastikens universalgenier - en stor teolog men också framstående inom det vi idag skulle sortera under naturvetenskaperna. Det sades bl.a. om Albertus att han var en magiker. Han skulle ha en robot i sin cell som dessutom kunde säga Salve! Och som en gång skulle skrämt slag på Thomas. Vad det förmodligen handlade om var små figurer som rörde sig med hjälp av kvicksilver, ett slags nickedockor, som med luftpustar fick att ljuda.

Efter en tids studier i Köln vandrade de två åter till Paris, ”utan börs eller böcker”, såsom tiggarmunkar plägade göra. Med denna första ank omst till Paris skulle de faktiskt förändra världen. Inte med svärd, utan med penna och med det talade ordet.

Paris var vid denna tid en intensiv studieplats. Aristoteles’ skrifter hade översatts och kommenterats av många, däribland araben Averroes, juden Moses Maimonides. I dessa kommentarer följde nya idéer om människans väg till kunskap, om kunskapens väsen , och till slut om hela skapelsen. Skolastiken hade stelnat i sina former, man sysselsatte sig med att briljera i utantill-kunskaper och i logiska spetsfundigheter och medlet, den skolastiska metoden, hade enligt kritikerna blivit mål istället. (Ett exempel på detta var på 1000-talet den uppblåste Pierre Abelard, om vilken man sade att medan han var stor inför människorna, så var S. Bernard stor inför Gud). Dessutom fanns det tecken på dekadens inom vissa åldersklasser på universiteten. Man ville därför organisera universitetsstudierna så att varje linje hade sina egna doctores som var specialister på sina områden. Detta var det absoluta gryningsstunden för vår tids akademiska organisation.

1200-talet var också tiden för olika kätterska rörelser som albigenserna, vilka på gnostiskt manér tillbakavisade varje kyrklig myndighet, och idkade en strikt dualism mellan kropp och själ.

Men det fanns också fantastisk storhet i den intellektuella rörelsen. Namn som Roger Bacon, Pierre Lombard, Alexander av Hales var män som alla lade grunden för vår tids högre forskningsväsen.

År 1210 hade studier av Aristoteles förbjudits för att hejda hotet mot Kristi rena lära. Detta lättades senare och problemet kvarstod. Hur skulle man hantera Aristoteles och den rationalism som följde?

Det var i denna intensiva miljö som Thomas vistades med sin läromästare. År 1248 vandrade de åter till Köln och där började Thomas också att undervisa. I Köln skulle man just påbörja det katedralsbygge, som inte avslutades förrän på slutet av 1800-talet. Många nordiska studenter fanns i staden. Petrus de Dacia var där 1243 och det är möjligt att han där mötte de båda lärd omsgiganterna. Thomas prästvigdes 1250 och 1251 eller -52 kom han till Paris för att genomföra sin doktorsdisputation.

Strider hade där blossat upp mellan stat och universitet. Studenter hade dödats och universitet stängdes som utpressning mot kronan. Tiggarordnarna deltog dock ej i denna aktion och fick därför en svår ställning. William av St. Amour attackerade hela tiggarväsendet. Thomas svarade med en Contra!

När Thomas jämte franciskanen Bonaventura skulle avlägga sina teser fick man sätta vakter utanför lokalerna.

Från denna tid kan man sammanfatta Thomas’ liv med få ord: bön, predikan, skrivande, undervisning och resande. Han blev snart ryktbar för sin klarhet och enkla framställning av svåra problem. Han var kort sagt en god pedagog.

Han reste till Agnani, Perugia, Rom, Bologna, Orvieto, Viterbo, Perugia, Paris, Neapel - överallt till fots.

När han av påven Clemens den IV år 1265 blev erbjuden en ärkebiskopstjänst i Neapel, svarade han, i tårar, att få bli besparad denna ära. Förmodligen räddades där Summan till eftervärlden. (Kanske ett tips för att få hejd på vår tids frispråkiga teologer - gör dem till biskopar så slutar de skriva så mycket!).

Mot slutet av sin levnad kom exstaserna allt oftare. Den 6 december 1273 sjönk han under Mässan in i en lång extas och kunde sedan den dagen inte skriva mera. Han tvingades hänga upp sina skrivdon med orden:

Klostret i Fossanova

Summan hade då inte fullbordats ännu. Thomas började förbereda sig för sin död. År 1274 kallades han av påven Gregorius X till konciliet i Lyon för att bidra med sitt arbete om Contra errores grecorum”. I Terracina föll han ihop och munkarna i cistercienserklostret Fossanova tog hand om honom. På dödsbädden undervisade han bröderna om Psaltaren. Efter smörjelsen avlade han följande sista trosakt:

Thomas var ingen -ist Han var inte Averroist, inte rationalist. Han var inte ens tomist! Storheten i hans tankeverk ligger just i detta att han kan göra en syntes av många olika tankelinjer och traditioner. Han drivs inte av försöket att försvara en viss riktning. Han vill bara försvara sanningen. Många av hans motståndare var förbluffade när han gav dem bättre argument mot sig själv än vad de själva kunde presentera.

En av de viktigaste skiljelinjerna som Thomas upplöste var den mellan tro och vetande.

I en tid när man sade att förståndet kan komma fram till saker som står i motsats till tron, utan att för den skull tron misstänkliggörs, så menade Thomas att vetandet och tron spelar på samma plan. Man kan inte, som Lullus sade, endast genom förnuft omfatta kristna läran. Men emedan vetandet följer som en nödvändig tankeutveckling, innehåller tron en akt av vilja. Man måste vilja tro för att kunna tro. Men man måste inte vilja veta för att veta.

Thomas döpte inte Aristoteles. Han tog istället fram de slutsatser som leder till sanningen. Han bejakade på så sätt den rationella, förnuftsmässiga kunskapen, ty han såg skapelsen som en helhet. Vi måste börja med våra sinneserfarenheter. Och de får vi från omvärlden. Men kunskapen om Gud står aldrig i motsats till kunskaperna om hans skapelse.

Om vår tids vetenskapsmän skulle resonera så skulle vi förmodligen ha en annan värld.

Många av de rörelser han kämpade emot har sin motsvarighet idag. Rationalismen är utbredd - trosfrågor är ju som bekant inordnade på själ- o hjärtasida på söndagarna. Våra stora nobelpristagare myser självgott på frågor om hur deras eget snille fungerar. Men på den enklaste metafysiska fråga har de inget svar, inte ens en ”uppfattning”. Det är ett annat spelplan enligt vetenskapen.

Modern panteism i stil med att jorden med alla människor skulle vara ett enda Gaja, en jätteorganism, kan besvaras med Thomas argument mot Averroes.

Det tråkiga är att få gör det.  

Efter Vaticanum II har Thomas oförtjänt kommit i skymundan. Han anses i många läger alltför hårdkokt. En del förknippar honom med den tridentinska motreformationen och dess oresonlighet med protestantismen. Som Luther sade: Ta bort Thomas och jag ska bryta ner kyrkan. Ett uttalande som i och för sig inte misskrediterar Thomas!  

Men Thomas själv var allt annat än oförsonlig. Han emotsåg glatt och jämnmodigt argument från sina motståndare, om de inte lyckades så bra så hjälpte han dem på traven! Även argumenten emot den heliga tron såg han som en Guds gåva, att finna anledning att söka mera kunskap om Gud. Han var också tolerant emot muslimer och judar. Så länge de inte fått vetskap om den kristna tron betraktade han dem som bröder ”i god tro”.  

Många har försökt tysta ner Thomas, och en del hävdar till och med att hans tankevärld hör till historien. Man säger: Thomas – ja det är något som hör till tiden före det Andra Vatikankonciliet. Nu har vi andra tankar och en annan värld.  

Men inget officiellt tyder på att han skall städas undan. I konciliedokumenten finns han fortfarande med och han citeras ofta i katekesen.

Några citat:

Filosofi består inte av att veta vad människor har sagt utan vad som är sant

Enklaste gumma vet mera än de stora filosoferna före Kristus

Inte ens en mygga kan den högste filosof förstå!

Sakramenten är ej endast symboler för tron utan instrumentella orsaker till lovsång i själen och i Kyrkan.

Ulf Silfverling