När kyrkan hotas av villoläror behövs det några som leder människorna tillbaka till trons rötter och kan övertyga genom att leva som de lär. DOMINIKUS från norra Spanien grundade en orden av predikanter som skulle studera trons sanning, kontemplera den och sedan förkunna den, genom sin enkla livsstil och med ord fulla av andlig glöd. Ett ordspråk präglat av den allra mest kände dominikanen, den helige Thomas av Aquino (28/1), lyder contemplari et contemplata aliis tradere: att betrakta (uppenbarelsen) och delge andra frukterna av sin betraktelse. Dominikanerna – som kallades svartbröder på grund av färgen på sin kappa - verkade i Norden under medeltiden (i de danska städerna Lund och Malmö redan 1223, sedan i Sverige: Visby, Sigtuna, Skänninge, Skara, Lödöse, Åhus, Kalmar, Västerås, Halmstad och Strängnäs). I dag är de tillbaka i vårt land - i Stockholm och Rögle (systrar) och i Lund (bröder). Till dominikanorden hör även lekfolk, gifta och ogifta, som eftersträvar att förverkliga Dominikus apostoliska ideal i sin vardag. När Dominikus skulle födas drömde hans mor Joanna (även hon ett helgon) om sitt barn i 1291 form av en hund med en brinnande fackla i munnen – denna fackla skulle försätta hela världen i brand, förstod hon. Hunden blev en sinnebild på den orden som hennes son skulle grunda (ordlek: dominikaner / Domini canes, ”Herrens hundar”). Ibland framställs helgonet tillsammans med en hund som bär en fackla. Redan som liten var den eftertänksamme pojken en ”liten gamling”. Han var from och asketisk: så valde han att sova på golvet i stället för i en säng. Han växte upp och ägnade sig åt mycket grundliga bibelstudier. I staden Palencia där han studerade bröt en hungersnöd ut. Den unge mannen valde att sälja sin bibel som var fint inbunden i skinn för att hjälpa hungrande (böcker var skrivna för hand och värda en förmögenhet på den tiden). ”Jag vill inte studera på döda hudar medan människor dör av hunger” sa han. Sedan anslöt han sig till en gemenskap i staden Osma som levde enligt den helige Augustinus regel (se 28/8). De var korherrar, s.k. kaniker, och levde nära stadens biskop, ägnande sig åt korbön och studier av Bibeln och kyrkofäderna.

Dominikus var en mycket ödmjuk och ovanligt empatisk person. Hans hjärta var öppet för syndare, fattiga och bedrövade, ständigt bad han för dem under tårar och med en glödande medkänsla. Så berättar en tidig källa, Jordanus av Sachsen (också han ett helgon) som skulle efterträda Dominikus som ledare för dominikanorden. I bön ivrade Dominikus för alla människors frälsning, även hedningarnas, och tanken på de fördömda i helvetet fick honom att gråta mycket. Han kunde ropa högt: ”Herre, förbarma dig över ditt folk. Vad ska det bli av syndarna?” Så kunde han be under hela nätter. Samtidigt märkte alla kring honom hans uppriktiga kärlek som inte minst visade sig när han tröstade andra – den glade och vänlige brodern var uppskattad och lätt att älska. Mellan Dominikus – som snabbt prästvigdes – och domkapitlets prior, Diego (Didacus), uppstod en djup vänskap. Diego valdes till Osmas biskop år 1201. Båda två drömde om att bli missionärer och ge sina liv för tron, och när Diego tog på sig det diplomatiska uppdraget att resa till kungariket Danmark för att förmedla äktenskap mellan den spanske tronföljaren och en dansk prinsessa tog han med sig sin fromme vän. Vi skulle i dag uppskatta en reseskildring från helgonets hand om det dåtida Norden men den finns inte. Av det planerade äktenskapet blev det inget (bruden valde att gå i kloster). Däremot tog de två kyrkomännen smärtsamma intryck av katarerna (”de rena”, härav kommer ordet ”kättare”) som fanns i södra Frankrike, en heretisk riktning som ansåg sig vara den sanna kyrkan. De tänkte strikt dualistiskt (de var nog en sentida version av manikeismen, se s. 1139, med rötter ända tillbaka till gnosticismen i antiken, se s. 184) och de drog stora skaror bort från kyrkan. Enligt dem var Gamla testamentets gud ond och Nya testamentets god. Jesus var en ängel, helvetet, skärselden, den kroppsliga uppståndelsen och katolska kyrkans heliga sakrament förkastades. Kött, sexualitet och privategendom hindrade från frälsning, ansåg de, och ”de fullkomna” bland dem avstod från sådant. De praktiserade ”Andens utgjutande” genom handpåläggning, och vissa av dem trodde på reinkarnation.

Katarerna hade sitt huvudkvarter i staden Albi och kallades därför för albigenserna. En annan grupp som var mindre kättersk men levde på samma enkla sätt som katarerna var valdenserna (som än i dag finns som ett eget samfund). Dessa två rörelsers livsstil imponerade på de kristna som upprördes över kyrkans odugliga och icke trovärdiga präster. Dominikus kände sorg och medkänsla med alla dessa sekteriska själar som i sin besvikelse över den etablerade kyrkan valde villovägar som bara tillsynes var kristna. Genom att de fördunklade den sanna tron hindrade de människor från att få del av 1292 kyrkans nådemedel – därför avskydde han deras lära. I Toulouse kom han på hemvägen från Danmark i samtal med en världshushållare som var katar och lyckades omvända honom, inte med hot och tvång, utan med den kraft och glöd som var karakteristisk för honom. Katarerna hade redan varit verksamma under flera generationer. Den helige Bernhard av Clairvaux som hade utgått från reformklostret i Cîteaux (se 20/8) hade redan några decennier tidigare försökt omvända dem genom sina predikningar. Nu försökte påven Innocens III samma sak genom att skicka tre påvliga legater eller ambassadörer till de områden där sekterna hade framgång – under ledning av abboten från det framgångsrika klostret i Cîteaux. Men legaternas förnäma sätt och stil – de kom ridande på fina hästar och i pomp och ståt - fick dem att framstå som löjliga jämfört med heretikernas predikanter vars enkla framtoning vann sympati för att den verkade överensstämma bättre med de anspråkslösa apostlarnas i evangeliet. Diego och Dominikus råkade träffa legaterna som hade med sig ytterligare 12 lärda cistercienserabbotar, i juni år 1206 i Montpellier. De var redan besvikna över missionsresultaten och frågade Diego om han kunde ge dem ett råd. Biskopen insåg direkt att de vara chanslösa mot albigensernas predikanter. ”Gör som ni ser att jag gör” sa Diego, skickade sedan iväg alla sina ägodelar och begav sig till kättarna för att predika den sanna tron utan skydd och onödig lyx – med sig tog han Dominikus. Samtliga abbotar följde hans exempel och kom efter, utan ståt och säkerheter. I den nya stilen, som även innebar en hård askes som gjorde intryck på katarerna, talade predikanterna direkt till människor på gator och torg och hade offentliga diskussioner med heretikerna. En del återvände till den katolska tron, men inte många. Däremot hade ett frö såtts till det som skulle bli dominikaneller predikerorden: män (och kvinnor) som brann för att förkunna tron på ett trovärdigt sätt.

Så småningom drog sig abbotarna tillbaka till sina kloster, åter besvikna över de uteblivna massomvändelserna. Biskopen Diego dog år 1207 i Osma. Dominikus var ensam kvar i missionen och fick lida mycket från kättarnas sida. Han stod ut med lidandet av längtan efter deras omvändelse, ja, han önskade rentav mer förnedring om det kunde göra nytta. Så späkte han sig och lät sig hånas av barn som kastade sopor och lera och spottade på honom, utan att han försvarade sig emot dem.

Påvens tålamod med sekterna, som alltså grovt förändrade kyrkans lära och effektivt drog till sig kyrkans medlemmar, tog slut. När en ny legat mördades år 1208 av tjänaren till en kättersk furste skickade han ett ”korståg” mot dem. Det blev ytterst brutalt. I grunden var det tal om ett inbördeskrig. Ställda inför massakrerna i romarkyrkans namn vände sig kättarna till den milde Dominikus med orden: ”Är det där ditt evangelium? Vad tycker du om din kärleksfulla kyrkas trogna söner?” och ”Kom till oss i stället. Du är inte som de”. Dominikus motsade inte korståget, han umgicks med dess ledare och levde hos dem – men han fortsatte med sin egen förkunnelse, utan vapen och utan att ge upp sin dröm om ordets och det goda exemplets makt.

Den råa militärmetoden hade viss framgång. Snart återkom många av albigenserna och valdenserna för att bli återupptagna i katolska kyrkan – men många återföll sedan till heresin. Dominikus började få medbröder – år 1215 kunde han knyta den förste av dem till sig genom ett lydnadslöfte. Snart fanns en gemenskap av predikobröder med centrum i staden Toulouse, mitt i heresiernas värsta näste. Det gällde att vinna själar med godhet och argument – alla bröderna skulle bemöda sig om solid, ständig teologisk fortbildning, om predikan för folket och om att leva anspråkslöst, ja, leva av allmosor. År 1216 bekräftade påven Honorius III gemenskapen som en ny orden, de fick den helige Augustinus regel som bas men utvecklade därtill en omfattande mängd extra konstitutioner, en hjärtlig broderlig anda och en hög grad av intern demokrati. Bröderna fick av påven rätt att predika överallt, ett tecken på kyrkans höga förtroende för dem. Dominikus splittrade sin grupp år 1217 och skickade dem ut åt alla håll för att predika - fast de ännu var få (det var ett vågat steg som lätt hade kunnat upplösa den unga gemenskapen men han var säker i sin sak – detta var Guds vilja). De skulle gå två och två – liksom katarerna, och som lärjungarna i evangeliet (Mark 6:7). Konceptet övertygade: orden expanderade snabbt, ganska många bildade och studerande inträdde. Dominikus predikade ett tag tillsammans med kardinal Ugolino i norra Italien, samme kardinal som med iver och kraft främjade franciskanorden och personligt kände den helige Franciskus av Assisi (4/10) mycket väl. Men möttes Dominikus och Franciskus de facto någonsin? Vi vet det inte med säkerhet. Deras evangeliska enkelhet var likadan – men idealen var strikt olika: där dominikanerna satsade på studier ville franciskanerna hålla sig till enkel, olärd ödmjukhet. År 1221 dog Dominikus i Bologna av en febersjukdom. Han lämnade efter sig en orden som skulle få stor betydelse för kyrkan, både inom missionens arbete och universitetsvärlden, inom vetenskap, konst och kultur, men också komma att förknippas med avlatshandel (se s. 335f), korstågspredikan och inkvisitionens dystra gärningar (se s. 313). Domikanerna framstod länge som ledande orden inom kyrkan, en roll som så småningom övertogs av jesuitorden (se 31/7) (oräkneliga hjärtliga skämthistorier handlar om rivaliteten mellan dessa två gemenskaper av bildade präster). Många högskolor och universitet har grundats av dominikanerna – en nutida pärla bland dem är den för bibelvetenskapen så förtjänstfulla École Biblique i Jerusalem (se s. 54ff). Dominikanerna har även kraftfullt främjat rosenkransbönen inom kyrkans andaktstliv (rosenkransbröderskap m.m.). Än mer: Den helige påven Pius V (30/4) var dominikan och instiftade festen för Vår Fru av rosenkransen (8/10). Mest känd av alla denna ordensfamiljs helgon är som sagt Thomas av Aquino. Katolska församlingen i Lund, som betjänas av dominikanfäder, bär hans namn. År 2016 firades där denna ordens 800-årsjubileum under flera dagar med bön, seminarier och samtal, samt deltagande av bröder och systrar från hela Norden.

Kyrkans bön denna dag: Herre, du gjorde den helige Dominikus till en benådad förkunnare av sanningen, låt kyrkan än en gång bli stärkt av hans exempel och hans lära, och hör honom, när han driven av sin kärlek ber för oss. Genom din Son, Jesus Kristus, vår herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Särskilda läsningar denna dag: 1 Kor 2:1-10a samt Luk 9:57-62

Från Björn Håkonsson: Vandra med oss för vägen är lång.
Med benäget tillstånd från författaren.

20240807