Augusti 1943. I Berlin-Tegels militärfängelse skriver en dödsdömd fånge med fumlig hand ned följande rader:

”Även om jag skriver med kedjade händer, är det bättre än om min vilja vore kedjad. Ibland visar sig Gud genom att ge sin kraft åt dem som älskar honom och inte sätter jordiska ting över den eviga verkligheten. Varken fängelse, eller kedjor, eller ens döden kan skilja någon från Guds kärlek, beröva honom hans tro och hans fria vilja”.

Mor, hustru och tre barn

Franz Jägerstätter föddes den 20 maj 1907, som oäkta son till Rosalia Huber, i Sankt Radegunde, en by i Övre Österrike, intill tyska gränsen. Han döps redan nästa dag och får växa upp i fattigdom hos sin mormor. 1917 äktar hans mor arrendatorn Heinrich Jägerstätter och Franz blir legitim son; han skall sedan bli arvtagare till sin fosterfaders arrendegård. Han är en vaken ung man som tycker om att läsa, lär sig spela cittra och innehar en roll i passionsspelen i Sankt Radegonde, som varje år drar tiotusentals åskådare. Franz, som inte är felfri, har lätt att ställa till gräl. När han är tjugo börjar han försörja hos ett gruvföretag. Den unge mannen befinner sig här i en miljö som är materialistisk och fientlig mot Kyrkan, vilket framkallar en religiös kris hos honom. Han slutar för en tid att gå i Mässan, men återgår snart till att praktisera som kristen; men denna kyrksamhet, som antagligen var otillräcklig, kommer inte att hindra att han faller i en allvarlig synd: I augusti 1933 blir Franz far till en oäkta dotter, som han tar hand om till hennes död.

Föräldrahemmet

En vändpunkt

Franz är omtyckt och uppskattad i byn för att han står till förfogande för dem som ber honom om hjälp. Den 9 april 1936 gifter han sig med Franziska Schwaninger, en servitris född 1913. Makarna ansluter sig till en grupp pilgrimer och far på bröllopsresa till Rom. Franziska, en varmt troende kristen som ofta går till kommunion och helgar den första fredagen i månaden, är en ung kvinna full av charm och humor. Franz har funnit den dyrbara pärlan. Han skall senare skriva till sin hustru: "Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att äktenskapet kunde vara så vackert". Han dras med av Franziskas exempel och börjar även han att ofta gå till kommunion; det blir vändpunkten för hans andliga liv.

1933 tar Hitler makten i Tyskland och förbindelserna med Österrike blir genast spända. Biskopen av Linz, Mgr Gföllner, till vilkens stift Sankt Radegonde hör, påvisar omedelbart samma år det oförenliga mellan katolsk lära och national-socialismen. Franz kommer att hålla sig till levnadsregeln: inga kompromisser med nyhedendomen. Den 10 april 1938 röstar han "nej" vid folkomröstningen anordnad av nazisterna i Österrike efter Anschluss (tvängsannekteringen av Österrike till Tyskland). Han är den ende i sin by som vågar göra det. Den 17 juni 1940 inkallas Jägerstätter till aktiv militärtjänst i Braunau, Hitlers födelseort. Han förklaras emellertid inte stå till förfogande genom att myndigheterna i hans hemkommun träder emellan, då han har tre minderåriga barn varav det senaste nyss kommit till världen. Men i oktober kallas han till Enns och de alpina jägarna. Den 8 december upptas han i den franciskanska Tredje-Orden, i vilken hans hustru är medlem. I april 1941 lyckas Franz, fortfarande tack vare hemkommunens myndigheter, att fara hem igen; nu får han två relativt lugna år; men hela tiden lever hans hustru och han i väntan på en fruktad inkallelseorder från Wehrmacht.

Franz vägrar på ingalunda av princip att bära vapen. Han avvisar inte Kyrkans lära, idag formulerad av Katolska Kyrkans Katekes: "Samhällets myndigheter har i detta fall rätt och plikt att ålägga medborgarna nödvändiga bördor till landets försvar. De som ägnar sig åt att tjäna sitt land i militärtjänsten är tjänare åt folkens trygghet och frihet. Om de på rätt sätt fullgör sin tjänst, bidrar de i sanning till nationens väl och upprätthållande av freden" (nr 2310). Sedan april 1941 är Franz likväl besluten att inte följa en ny inkallelse till tjänst i tredje Rikets arméer. Han är nämligen efter långt och moget övervägande klar över att om han gör det så syndar han genom att direkt medverka till ett orättfärdigt krig.

I Sankt Radegundes församling råder man Franz att vara mer medgörlig. Han vägrar emellertid varje form av samarbete med regimen, varje ekonomiskt bidrag till förmån för NSDAP (det enda tillåtna partiet). Däremot betalar han gärna kyrkoavgiften för att den plundrade Kyrkan skall få medel för sin existens, och utdelar i hemlighet förnödenheter till behövande, för att slippa gå via de officiella välfärdsorganismerna. Han går i fortsättningen i Mässan varje dag. Som sakristan, alltsedan 1940, tar Franz sina uppgifter på allvar; han råder diskret prästen att oftare tala om plågorna i skärselden, för att församlingsmedlemmarna skall förmås att sträva efter fullkomlighet och göra bot - ett råd som kommer att följas. För egen del tar han på sig försakelser, fastar, och ber enträgna böner till Gud. Det är framför allt från den Heliga Kommunionen som han får kraft. När han får frågan "Vad kan man göra åt det?" svarar Franz: "Ofta får man höra orden 'det är inget att göra, att säga något vore att utsätta sig för att i onödan kastas i fängelse och behöva dö. På egen hand går det knappast att ändra världens gång...' Men för att rädda sig själv, och för att även vinna några själar till Kristus, tror jag att det aldrig är för sent, så länge vi, vi människor, lever här på jorden".


Ställd inför motsägelse

Beslutet som Franz fattar att undandra sig en ny inkallelse för att ställa sig under fanorna, leder till att många klandrar honom i hans omgivning. Hans mor visar honom vilka tragiska konsekvenser som är att frukta för honom själv och hela hans familj. Fader Joseph Karobath, hans kyrkoherde, vill lugna honom med att att hävda att han utan synd kan delta i kriget, därför att det inte finns någon annan möjlig utväg. Men, kommer prästen att säga, "Franz överbevisade mig alltid genom att citera Bibeln: Låt oss inte göra det onda för att frambringa det goda (Rom 3:8)". I maj 1942 skriver Jägerstätter: "Är det samma sak idag, att föra ett rättfärdigt krig som att föra ett orättfärdigt krig? Finns det något ondare än att behöva mörda och plundra människor som försvarar sitt fosterland, endast för att hjälpa en antikristen makt till seger som vill grunda ett rike utan Gud?" Franz tror inte på "korståget mot bolchevismen" (en paroll som användes för att berättiga anfallet mot Ryssland 1941). Han är inte ovetande om att "kommunismen väsentligen är ond", som Pius XI lärde 1937 (encyklikan Divini Redemptoris), men han vet också att ett gott ändamål inte rättfärdigar omoraliska medel. Och de medel som användes i Ryssland av Hitler överensstämmer inte med grundsatserna för humanitet och respekt för civilbefolkningen.

Franz frågar sin biskop Mgr Joseph Fliesser, som - enligt sitt eget vittnesmål - anstränger sig att övertyga honom om att lyda inkallelsen till krigstjänst och säger att problemet om kriget är rättfärdigt övergår en vanlig medborgares bedömning. Franz är skyldig att först tänka på sin familj. Detta svar tillfredsställer inte Jägerstätter: han misstänker att biskopen måste ha tagit honom för en naziprovokatör. När han dessutom i sin omgivning inser det stora antalet soldater som har dött vid fronten i Ryssland anmärker Franz att det knappast är mindre farligt att vägra lydnad än att bli tagen till Ostfronten som soldat.

"Jag tror att om Gud begär av oss att dö för vår tro är det inte något som är svårt för oss, om man betänker de tusentals ungdomar som under dessa tunga krigsår har tvingats offra livet för national-socialismen".

Först tjäna Gud

I våra dagar kommer frågan om samvetsömhet att särskilt angå personer uppmanade att tillämpa homicida lagar, vilka rättfärdigar abort eller självmord. I sitt rundbrev Evangelium Vitae av den 25 mars 1995 lärde Påven Johannes Paulus II därom: "Abort och eutanasi är alltså brott som ingen mänsklig lag kan godkänna. Sådana lagar förpliktar inte samvetet på något sätt, tvärtom finns det en allvarlig och klar förpliktelse att motsätta sig dem utifrån samvetets invändningar. Från Kyrkans början har apostlarnas förkunnelse lärt de kristna skyldigheten att lyda den legitimt konstituerade statsmakten (Rom 13: 1-7), men slog samtidigt orubbligt fast att "man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5: 29)" (nr 73).

I februari 1943 förkunnar minister Goebbels det "totala kriget". Reservtrupperna skall hädanefter inkallas till tjänst. Jägerstätter får den fruktade inkallelseordern. När han erkänner mottagandet anmärker han: "Jag har just fått min dödsdom ". Om hans moder bönfaller honom att inte envist framhärda, så vägrar hans hustru å sin sida att försöka få honom att ändra sig. Uppmanad att infinna sig i Enns-kasernen den 25 februari, skriver Franz till kyrkoherde Karobath, då i landsflykt: " Jag måste meddela er att ni kanske kommer att förlora en av era församlingsbor ... Då ingen kan utverka att jag blir fritagen skyldigheten att göra något som skulle utsätta mig för faran att gå miste om min eviga frälsning, kan jag inte ändra någonting i mitt beslut, som ni känner". Prästen förstår nu vilket beslut hans vän har tagit, och godkänner det.

Till en tid beger sig Franz inte till kasernen; hans tanke är att gömma sig i skogen. Sedan, vid närmare eftertanke, förstår han att hans flykt skulle framkalla repressalier mot hans familj, varför han infinner sig i Enns den 1 mars. Redan den 2 tillkännager han för rekryteringsofficeren att han vägrar att bära vapen, på grund av sina invändningar mot national-socialismens grundsatser. Samma dag skriver han till sin fru ett brev fullt av kärlek, där han förklarar motiven för sitt beslut; det slutar så: "Må Gud ge dig allt du önskar dig, på villkor att det inte äventyrar din eviga frälsning ... Om Gud inte låter mig få återse er här nere hoppas jag vi alla blir återförenade i Himlen". Han ber Franziska att skicka honom en broschyr om uppenbarelserna av Jungfru Maria i Fatima.

Franz förs till militärfängelset i Linz. Där får han besök av Pastor Baldinger, som anmodar honom att gå med på inkallelsen till krigstjänst. Prästen vidhåller att vapentjänst inte innebär att understödja naziregimen; den är endast en handling av civil lydnad som inte angår samvetet. Men Franz håller sig till sitt inför Gud tusen gånger övervägda beslut: han kan inte svära eden om ovillkorlig lydnad till Hitler som avkrävs varje soldat. Pastor Baldinger skall efter kriget omvittna Jägerstätters perfekta mentala hälsa och hans saktmod: I honom, inte en skymt av fanatiker. Franz säger för övrigt ofta: "Jag litar till Gud; om Han vill att jag skall handla på ett annat sätt, så låter Han mig veta det".


I människohjärtat

Det är för att lyda Gud och rädda sin själ som Jägerstätter lyder vad hans samvete säger. "I djupet av sitt samvete, så lär Andra Vatikankonciliet, upptäcker människan närvaron av en lag som hon inte själv ger sig, en lag som hon ändå är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att älska och göra det goda och undvika det onda, och den ljuder, när tid är i henne inre och säger: "Gör detta! Låt detta vara! Människan har således en lag som av Gud är inskriven i hennes hjärta och det hör hennes värdighet till att lyda denna lag, som också en dag skall döma henne" (Gaudium et spes, nr 16). "Samvetet, skriver sankt Bonaventura, är som en härold och budbärare från Gud; vad det säger, ålägger det oss inte som något från sig själv, men ålägger oss det som något kommande från Gud , som en härold när han kungör konungens påbud. Därav följer att samvetet har makt att förplikta".

Men "samvetet är inte den autonoma och uteslutande källan för att avgöra vad som är gott och vad som är ont"; tvärtom, "Denna förnuftsenliga instans dignitet och dess rösts och dess omdömens auktoritet beror av sanningen om det moraliskt goda eller onda som det är kallat att se och att uttrycka. Denna sanning har grundlagts genom "Guds lag", den universella och den objektiva normen för sedeläran" (Johannes Paulus II, Veritatis Splendor, 1995, nr 60). Vi ser att "det moraliska medvetandet inte stänger in människan i en oöverkomlig och ogenomtränglig ensamhet, utan det öppnar henne för Guds tilltal, för Guds röst" (ibid., nr 58).

Andra Vatikankonciliet lär: "De kristtrogna bör för att bilda sitt samvete ta allvarligt på Kyrkans heliga och säkra lära. På grund av Kristus vilja är Kyrkan mäktig att lära ut sanning; hennes uppgift är att framställa och trovärdigt lära oss sanningen som är Kristus, samtidigt som hon, i kraft av sin auktoritet förkunnar och bekräftar moralens grundsatser, som har sin upprinnelse i människans natur" (Dignitatis humanae, nr 14).


Han är inte den enda

I början av maj överförs Franz till militärsjukhuset i Berlin-Tegel. Han blir varse att han inte är den enda som vägrat att göra vapentjänst och att många andra har utfört hjältemodiga motståndshandlingar mot national-socialismen. Han hjälper många av dem att bekänna sig till Kyrkan och att säga ja till sin förestående död. Han får höra och glädja sig åt att SS-män omvänt sig före sin död. Fängelseprästen Heinrich Kreutzberg, som redan bistått 200 katoliker som dömts till döden, visar honom tillgivenhet och aktning.

I fängelset ger Franz, som alltid varit en samvetsgrann och kompetent jordbrukare, uttryck åt ömheten han känner för de sina och sin omsorg om skötseln av sitt jordbruk. Den 12 mars 1943 skriver han till sin fru: "Snart är det tid att så havren. Ifall du har frågor beträffande gården, skriv till mig, så att jag kan hjälpa dig med mina råd. Gud skall veta att jag ändå skulle tycka mer om att hjälpa dig personligen". Till sin svärfar smyger han in ett finkänsligt litet råd. "Låt inte de mina arbeta för hårt, låt dem i alla fall få litet tid för meditation och bön".

Jägerstätter går likväl igenom stunder då han prövas hårt, då han framför allt är rädd för att hans familj förföljs på grund av honom. Hans hustru gläder honom när hon accepterar prövningarna för henne på ett kristet sätt. Den 7 mars skriver Franziska till honom: "Min älskade make, ... må Guds vilja ske, även om det gör mycket ont! ... Dina tre små flickor vill ha dig tillbaka hela tiden och gör fasteoffer för att du skall återvända". Den 9 april skriver Franz till sin hustru till minne av dagen för sju år sedan då de gifte sig: "När jag tänker tillbaka på all den nåd jag har fått ta emot under dess sju år, tycker jag ibland att det liknar ett mirakel ... De är därför som vi, även om vi fruktar för framtiden, kan vara säkra om att Han som hjälper oss på detta sätt och har uppfyllt våra högsta önskningar inte skall överge oss. Om vi förstår att lovprisa Honom och fortsätter att sträva efter fullkomlighet, skall Gud skänka oss glädje som varar evigt... Om jag än skulle behöva lämna detta liv, skulle jag vila i frid i min grav, därför att du vet att jag inte är en brottsling".

De personliga anteckningar Jägerstätter gjorde under sina sista dagar visar hans själsstyrka och hur fri han var: "Man försöker alltid att böja mitt beslut med hjälp av det faktum att jag är gift och har barn. Men att ha fru och barn, gör det att en ond handling blir en god handling? Eller blir kanske en handling god eller ond enbart genom att tusentals katoliker gör den? Vad tjänar det till att be Gud om den Helige Andes sju gåvor, om man ändå måste tillämpa blind lydnad? Vad har människan för glädje av att ha begåvats av Gud med förstånd och fri vilja om, som man påstår, det inte kommer an på henne att urskilja om kriget som Tyskland för är rättfärdigt eller orättfärdigt?"

Före rättegången har Franz advokat, Feldmann, som vill göra allt för att rädda sin klient, utverkat att den anklagade kan träffa sina domare på tu man hand. Dessa uppmanar honom att "inte tvinga dem att döma honom till döden", genom att han går med på att tjänstgöra i en sjukvårdsenhet. Franz avböjer erbjudandet därför att då skulle han behöva svära eden om ovillkorlig lydnad, vilket han till varje pris vill undvika. Domen i Berlins militärdomstol av den 6 juli 1943 konstaterar att denna vägran att göra vapentjänst är straffbar enligt rikets lag, emedan de anförda samvetsskälen är ogilla och emedan den anklagade inte bedöms vara sjuk i mentalt avseende. Franz blir alltså dömd till döden.


"Jag skulle så innerligt ha önskat"

Den 12 juli tillåts Franziska träffa sin make; samtalet på tjugo minuter äger rum i närvaro av den vikarierande kyrkoherden för Sankt Radegunde, pastor Fürthauer. Denne räddhågade präst anstränger sig förgäves att få den dömde att underordna sig för att rädda sitt liv. Den 8 augusti 1943 överförs Franz till Brandenburgfängelset. Man delger honom att han dömts till döden och att domen skall verkställas följande dag. Den dagen skriver Franz till de sina: "Jag skulle så innerligt ha önskat bespara er hela detta lidande som ni måste utstå på grund av mig. Men ni vet vad Kristus sade:

Den som älskar sin far, sin mor och sina barn mer än mig, är mig ej värdig (jfr Matt 10: 37)".

I sitt avskedsbrev, skrivet några timmar före avrättningen, tillägger han:

"Jag tackar vår Frälsare för att jag kan lida och till och med dö för Honom ...Må Gud värdigas ta emot offergåvan av mitt liv som ett försoningsoffer inte bara för mina synder men också för de andras".

Och han tillråder att inte nära tankar av vrede eller hämndlystnad mot någon enda:

"Så länge människan är i livet är det vår skyldighet att hjälpa henne genom vår kärlek att vandra på vägen till Himlen".

Klockan 16, den 9 augusti avrättas Franz Jägerstätter genom halshuggning. Samma dags kväll förklarar pastor Jochmann, fängelsets präst, för de österrikiska nunnor som har ett sjukhus i Brandenburg: "Jag kan bara lyckönska er till att ha en sådan landsman, som levde ett Helgons liv och dog en hjältemodig död. Jag har visshet om att denne enkle man är det enda helgon som det blivit mig förunnat att möta i mitt liv". Jägerstätters kropp kremeras på myndigheternas befallning. Gravurnan blir efter kriget nedsatt i Sankt Radegundes kyrkogård.

Änkan vid graven, 1984

Den 1 november 2007 förklarade Kardinal Schönborn, ärkebiskopen av Wien: "Det som gör ett så starkt intryck hos Jägerstätter, det är klarsyntheten denne martyr besitter, som bättre än många akademiker på hans tid, förstod att urskilja det oförenliga mellan national-socialismen och den kristna tron. Det skulle i alla händelser vara ett allvarligt misstag att tycka att genom saligförklaringen av Jägerstätter fördöms alla de som har gjort militärtjänst. Jägerstätter själv har aldrig dömt andra, utan har endast lytt sitt samvete till det yttersta".

Salige Franz Jägerstätter, bed att vi följer vårt samvetes röst, ledda av vår Moder den Heliga Kyrkan, utan att låta oss hejdas av något mänskligt övervägande.

Från Abbaye Saint-Joseph de Clairval

20080617

Övers: BS