Den saliga KATARINA AV VADSTENA står något i skuggan av sin berömda moder, den visionära ordensgrundaren Heliga Birgitta (se 23/7 och 7/10), vars andliga verk hon skulle fullborda. Källorna om Katarinas liv är inte som Birgittas, ty från modern har vi ju de många uppenbarelserna som vittnar detaljerat om hennes yttre och inre liv, men dottern Katarina lämnade få skrifter efter sig, och de är utan personlig färg. Men ett helgon var hon.

Ungefär 25 år efter Katarinas död år 1381 insjuknade abbedissan Bengta Gunnarsdotter i Vadstena. Denna kvinnas biktfader – Ulf Birgersson, munk i ledande ställning vid klostret – lovade Gud att författa en biografi om den berömda Katarina. Han hoppades att Gud till gengäld skulle skänka abbedissan Bengta hälsan igen, och Bengta blev verkligen frisk när han var klar med boken. Ulfs egna huvudkällor var de muntliga traditionerna i klostret där många ännu mindes den heliga kvinnan (själv har han nog inte mött henne). Hans skrift Vita Katherine är vår viktigaste källa. Boken kompletterades med en rapport om 68 mirakel som ansågs ha skett genom hennes förbön. När boktryckarkonsten blev till under andra hälften av 1400-talet började Sveriges olika stift i rask takt att låta trycka liturgiska böcker, både för präster och lekfolk. Denna första generation av svenska böcker trycktes i utlandet. Så kom även katarinabiografin på pränt, år 1487, i Lübeck. Den latinska skriften översattes i vår tid till nutidssvenska, tillsammans med Heliga Birgittas uppenbarelser, av Tryggve Lundén som under åren 1957-1964 var katolsk präst och en tid kyrkoherde i Malmö. Det är hans (numera omoderna) översättning som jag citerar ur

i det följande. Katarinas reliker skrinlades under mycket högtidliga former i Vadstena år 1489. Påven Sixtus IV saligförklarade henne år 1492. Ingen visste då att reformationen skulle slå sönder alla sådana bruk redan i följande generation - de många som jublande deltog i skrinläggningsfesten skulle snart inte få vörda henne längre. Våldsamma kyrkliga förändringar satte stopp för allt sådant ”påviskt” och även för hela klosterväsendet (se s. 348). När Sverige blev protestantiskt försvann hoppet om nästa steg, en fullständig kanonisation (helgonförklaring). I dag finns det Birgittasystrar i Vadstena igen (med gästhem), i ”vår katolska huvudstad” som kardinal Anders Arborelius brukar säga.

Katarina var Birgittas fjärde barn (av åtta) och växte upp på familjens gård Ulvåsa i Östergötland. Familjen tillhörde den tidens absoluta överklass, med kontakter till hovet och kyrkans topp, den var bildad och hängiven Gud, vilket man kan läsa mer om i min kortbiografi om Birgitta (se 7/10). På denna stormansgård fanns det gott om tjänstefolk, och ofta gäster och vänner på besök. Tolv fattiga fick mat varje dag, de sjuka vårdades och besöktes av gårdens matmor, Birgitta. Familjens barn fick privatundervisning av en ung kaplan, Nikolaus Hermansson, sedermera biskop och helgon (4/2).

En äldre broder som inte var lika from som de övriga hette Karl. Han gav modern Birgitta många huvudbryderier, och hon kallade honom ”tårarnas son”. En yngre syster, Ingeborg, blev nunna i Riseberga kloster i Närke. Ingeborg räknades efter sin död som helgon. Till Riseberga skickades även Katarina, dock bara för uppfostran. Om man ska tro broder Ulf skedde det direkt efter att hon avvants (antagligen vid tre års ålder). Ulf skriver att abbedissan där en gång hittade barnet skrikande på golvet efter att en oxe (djävulen i förklädnad) hade vält henne ur sängen. I en vidrig gestalt visade den onde själv sig och sa till abbedissan: ”Hur gärna skulle jag inte ha dödat henne, om jag bara hade fått lov av Gud.” Var den ”djävul” som legenden talar om i själva verket någon inom familjen eller i klostret? Eller avslöjar mardrömmen det lilla barnets känsla av att ha förvisats från familjen? Är oxen hennes inre bild av pappan eller bröderna? Allt kan tänkas. Något liknande kan sägas om uppgiften att den sjuåriga Katarina en natt hade en ond dröm om demoner, förklädda till de dockor hon brukade leka med. Hon trillade då åter ur sängen och slog sig våldsamt. Därefter slutade hon leka med dockor och undvek andra barns ”fåfänga” lekar. Broder Ulf ser detta som andlig mognad (maturitate skriver han på latin). Kanske var det i stället ett utslag av en allt för hård och skrämmande fostran.

Medeltiden såg inte på barn som vi gör. När de hade nått förnuftets ålder betraktade man dem som små vuxna. Lilla Katarina skulle i enlighet med tidens sed giftas bort, bara 12-13 år gammal. Själv hade flickan nog helst blivit nunna som sin syster Ingeborg, men det gick inte. Den några år äldre, lika ädle och rike Egard Lydersson van Kyren blev hennes make. Så följde hon sin mor i spåren som också bortgiftes vid den åldern, mer eller mindre mot sin vilja. I deras värld, samhällstoppen, var det arrangerade förnuftsäktenskap som gällde. Sociala och ekonomiska hänsyn spelade en stor roll. Vid sådana barnäktenskap var tanken att makarna skulle vänta med den sexuella fullbordan av äktenskapet tills flickan fyllt 18 år (andra fall, såsom den heliga Elisabeth av Thüringen, se 17/11, visar dock att man kunde börja tidigare). Men på bröllopsnatten, så skriver broder Ulf, övertalade Katarina sin brudgum till att de skulle leva som bror och syster hela livet, alltså i ett s.k. Josefsäktenskap. Några detaljer från samtalet under den natten har vi förstås inte. Broder Ulf berättar bara att Egard storsint gick med på sin unga bruds önskan. Frågan är om det verkligen var så enkelt. Menade Egard vad han sa? Skulle han inte ha arvingar? Var det här genomtänkt?

De två unga älskade varandra högt, på ett särskilt, vänskapligt sätt. Broder Ulf illustrerar den kyska harmonin mellan dem med en vacker anekdot: Egard jagade en gång i skogen med sina hundar och tillfälligtvis reste Katarina i vagn genom samma skog. En trött hind på flykt sökte tillflykt hos Katarina och lade sitt huvud i famnen på den kyska kvinnan, tamt och milt. Ulf skriver: ”När hennes man och de andra, som förföljde villebrådet, sökte upp fru Katarina, visade hon dem hinden, som gömde sig under hennes kjortel, och bad ödmjukt att hon skulle få ge sin fånge – hon menade djuret – sin frihet. De gav gärna sitt samtycke till detta, och djuret sprang in i skogen igen”. Motivet återkommer i andra helgonlegender. Här syftar det med allt tydlighet på Katarinas jungfrulighet som Egard avstod från att ”ta död på” (hon avbildas ofta med en dovhjort vid sina fötter). I folksagornas värld, som mycket väl kan ha bevarat bitar av gamla helgonlegender, möter vi också motivet med hjorten som söker skydd undan jägarna. Det kan röra sig om en pojke som förvandlats till hjort för att han gripits av en ostyrbar längtan att vara med i leken när jakthornen skallrar genom skogen men som sedan flyr för sitt liv och söker skydd hos sin syster (så i bröderna Grimms ”Lille bror och lilla syster”). I antiken sa man att gudinnan Diana förvandlade jägare till hjortar, jägarna blev de jagade. Motivet har alltså många bottnar, hinden kan tolkas psykologiskt som en bild av både Katarina och Egard på samma gång. Döljer anekdoten svårigheter att upprätthålla kyskhetslöftet? I vår tid uppmuntrar kyrkan inte till Josefsäktenskap (och definitivt inte till tonårsäktenskap). Paulus avrådde äkta makar från att avstå från samlag – enda undantaget han såg var om paret ägnade sig åt bön under en tid, men aposteln understryker att makarna sedan ska vara tillsammans igen, ”annars kan Satan fresta er, eftersom ni inte förmår leva avhållsamt” (1 Kor 7:5-6). Meningen med äktenskapet är att uppfylla Guds bud: ”Var fruktsamma…” (1 Mos 1:28). Celibatet har i sig ett stort värde och Paulus önskar att alla kunde leva så, liksom han själv (1 Kor 7:7), men det passar inte för alla.

Broder Ulf skriver lyriskt att de båda makarna i Herrens örtagård var ”som två liljor” (quali duo lilia). En natt smög sig storebror Karl in i deras sovrum. När han såg att de låg där var för sig på det hårda golvet, liksom hans mor Birgitta brukade göra, i sträva yllekläder, gjorde han narr av dem. Det bar de med ödmjukhet.

Tonåringen Katarina trotsade överklassmodet som inspirerades av de extravaganta flandriska och franska furstehoven. Hon började klä sig mer enkelt, enligt gamla tiders svenska seder, hon påverkade även adelsdamer, väninnor och släktingar att ta efter henne i detta. Karls hustru motsatte sig Katarina, men när hon en gång stod med Katarina framför en Mariabild och råkade slumra till fick hon en vision i vilken Maria log mot Katarina men såg mycket strängt mot henne själv. Jungfru Maria förmanade henne att lyda Katarina. Hon gjorde sig då av med sina nymodiga kläder och prydnader vilket väckte hennes mans vrede mot sin fromma syster. Karl tyckte att Katarina gjorde båda sig själv och hans hustru till en sorts nunnor och löjliga personer.

Snart dog deras far, Heliga Birgittas man. Karl blev familjens starke man. Birgitta var formellt en fri kvinna som kunde gå sina egna vägar. Det var året 1349 och påven Clemens VI hade utlyst ett jubelår med fullkomlig avlat för pilgrimer som reste till Rom .

Själv satt Clemens i sin bekväma exil i franska Avignon, vilket upprörde alla seriöst fromma, inklusive Birgitta, som höll på att varje påve måste leva vid apostlarna Petrus och Paulus gravar. Kristus började nu tala mer till Birgitta, han ålade henne att bege sig till Rom, och lovade henne (vilket vid den tiden verkade politiskt omöjligt) att påven skulle återvända dit, och att hon av honom skulle få sin planerade klosterstiftelse godkänd (även det en osannolik dröm eftersom kyrkan hade satt stopp för nya ordensbildningar). Alltså gav sig Heliga Birgitta, Kristi brud, lydigt av mot Rom. Men Katarina miste nu sin mor, sin andliga klippa, sitt stöd.

Dagens helgon var nu 18 år gammal. Med tanke på att det var vid den åldern som ett äktenskap som hennes avtalsenligt skulle fullbordas sexuellt så bör Karl ha lagt press på sin svåger Egard att få fart på fortplantningen – det hade denne ju i praktiken lovat Katarinas avlidne fader genom att äkta hans dotter. Munken Ulf skriver att Katarina nu började sakna sin mor. Efter lång tids vädjande och bönande fick hon sin man att gå med på att hon kunde ge sig ut på den för en ung kvinna högst riskabla resan för att besöka henne. Karl blev rasande när han hörde att Egard accepterat detta. Han skrev ett brev i vilket han hotade svågern med döden om han inte tänkte om, han anade nog att systern ville undgå att bli åttabarnsmamma som deras fromma mor och redan som ung få dela hennes frihet som änka. Nu ville det sig dock att brevet först hamnade i Katarinas händer, ty Egard var inte hemma, och hon var djärv nog att öppna och läsa det. Hon visade det för sin morbror Israel, ”en både mäktig, from och klok man”, som lovade henne att lugna Karl samt gav henne extra pengar med på resan. Hon skulle ge sig iväg snabbt, sa han. Katarina flydde – likt dovhjorten i anekdoten ovan - över hav och land, med ett passande följe. Det var jubelåret 1350 och de reste hela sommaren. I augusti var de framme i Den eviga staden. De hamnade där i ett myller av hundratusentals andra pilgrimer som trängdes på gatorna, i tavernor och på torgen, och som fyllda kyrkorna i sin strävan efter avlat.

Hemma i Sverige skulle Egard vakna upp varje morgon utan Katarina vid sin sida. ”Vi ses igen” var kanske de sista orden hon sa innan han såg henne stiga till häst och försvinna bakom träd och hus. Eller rymde hon brådstörtat, under natten? Vi vet inte. Egard hade kunnat välja att följa med sin unga brud, och därtill vunnit samma jubelårsavlat som hon. Så gjorde Heliga Birgittas man. Han brukade vara med på sin frus pilgrimsresor, men alltså inte Egard. Varför? Här saknas en förklaring. Rykten och teorier om det fromma paret måste ha florerat – och gjort ont. Och hur blev det nu mellan honom och Karl?

I Rom var Heliga Birgitta spårlöst försvunnen. ”Under hela åtta dagar sökte fru Katarina med sitt följe modern i Rom och var mycket orolig” skriver broder Ulf. Birgitta uppehöll sig just då i Bologna där hon ville tillrättavisa några bendiktinmunkar. Hennes biktfader och ledsagare genom livet, Petrus Olovsson, en helig man med ett stort engagemang för sjuka människor bakom sig, fick där i Bologna en ingivelse att han skulle fara till Rom. Han kunde varken äta eller sova förrän han lydde ingivelsen, sägs det. Han påträffade Katarina och hennes följe i Peterskyrkan (inte den Peterskyrka vi känner i dag utan den gamla versionen som kejsar Konstantin hade uppfört tusen år innan och som nu var i förfall – hela Rom var dessutom skadad av en jordbävning två år innan och måste ha sett sorglig ut). Så återförenades mor och dotter i jublande glädje i Bologna varefter de återvände till Rom. Guds språkrör, Birgitta, som fick utstå mycket för sina budskap till tidens mäktiga (inklusive påven), hade längtat efter någon som kunde bistå henne. Nu var hennes egen dotter helt överraskande här, ett klart bönesvar från Gud!

Men efter någon tid stod Katarina resklar igen, ty skulle man hinna hem till Sverige innan jul och därmed slippa besvärlig snö på vägen så gällde det att komma iväg innan hösten. Modern ville inte släppa sin dotter. Flickan drogs nu mellan sin kärlek till sin man ”som hon älskade mer än sin egen kropp”, och till sin mor som Herren talade genom. Hon valde att stanna. Men vardagen med mamman i Rom blev hård. Efter ett tag skrämdes Katarina av alltihop, det kändes ofritt. Hon ville hem igen. Då talade Kristus till Birgitta: ”Säg denna jungfru, din dotter, att hon nu har blivit änka. Och jag beslutar att hon skall stanna kvar hos dig, ty jag vill själv sörja för henne”. Och verkligen – Egard där hemma hade dött i en sjukdom.

Katarina bestämde sig för att skjuta all sin hemlängtan ifrån sig. Birgitta (och Katarina själv) bad biktfadern slå henne med riset tills tankarna på Sverige hade drivits ut. Broder Ulf upplyser oss om att metoden hjälpte. Den unga änkan plågades dock resten av livet av skuldkänslor mot Egard. Hon hade inte gett honom vad en hustru är skyldig sin man, och han fick dö utan henne vid sin sida. Egard offrade mycket för Katarina. Tyst glider han ut bakom ridån. Söp han ihjäl sig?
Kaos och kriminella gäng härjade på Roms gator och kvinnor gick osäkra överallt. När Birgitta nu besökte Roms heliga s.k. stationskyrkor och andra platser där man kunde vinna avlat fick Katarina därför stanna hemma i säkerhet. Det gjorde henne bitter – då var väl livet hemma i Sverige bättre i alla fall, där syskon och släktingar i trygghet kunde tjäna Gud! I sin upprördhet blev hon likblek i ansiktet och ögonen var vända utåt. Hennes mor befallde henne att säga hur det var, men hon svarade att det kunde hon inte säga. ”Nästa natt drömde hon att hela världen brann och att hon själv stod på en liten plats mitt inne i elden”, heter det. Jungfru Maria visade sig och uppmanade Katarina till lydnad. Flickan föll på knä för sin mor, berättade allt och lovade lydnad. Hon lovade även biktfadern lydnad och följde sedan alla hans råd, späkte sig, iakttog tystnad och ”började leva som i ett kloster under uppsikt av sin moder”. Tillsammans med modern tog hon sig an fattiga och främlingar, inte minst pilgrimer som kom från Sverige.

Broder Ulf skriver: ”Jag kan som exempel berätta att hon flera gånger kallade en fattig pilgrim till sitt rum, gick igenom evangeliet och helgonlegenderna med honom, förklarade Guds bud och enträget uppmanade honom att undvika de sju dödssynderna. Han återvände sedan till hemlandet med henne, blev lekbroder i Vadstena kloster, kämpade Kristi goda kamp och brukade berätta många prisvärda ting om hennes helighet för bröderna” (man får intrycket att författaren känner denne broder som därmed är en av hans källor).

Ibland måste Katarina ha känt tvivel i hjärtat. Hur blev det med Kristi löfte till hennes mor om påvens återkomst till Rom? Dock – trägen vinner: profetian besannades efter 17 år: 1367 tågade Urban V in i kyrkans residensstad. Han lämnade dock staden redan 1370, men Birgitta fick kontakt med honom på vägen bort från Rom, och hon fick då en (i alla fall delvis) bekräftelse av sin klosterregel. Efter detta kan Katarina knappast ha tvivlat längre.

Den blonda, unga och vackra, jungfruliga änkan från det höga Nord var på mångas läppar. ”Många adelsmän önskade sålunda taga henne till äkta och friade än personligen, än genom andra till fru Katarina, i det att de lovade henne stora och dyrbara ting i bröllopsgåva”. Mor och dotter levde ofta under svåra ekonomiska förhållanden, så det var frestande erbjudanden, men alla friarna fick ta ett stålblankt nej. ”Förblindade i sin passion försökte de att med hotelser och övervåld framtvinga vad löften och smicker icke kunnat. De lade därför sig i försåt på gatorna och vid vägpassen för att taga henne till fånge” – de var tydligen den sortens knäppgökar som vi även ser i vår tid, som förväxlar uppvaktning med jakt och inte kan ta ett nej, som förpestar livet för mången god kvinna och som borde sitta bakom galler. Nu var det så att Katarina hade en särskild vördnad för det fornkristna helgonet Sebastian (se 20/1), martyren som genomborrades av pilar. Hon önskade att hans förbön skulle skydda hennes kyskhet. En dag var hon på väg till hans kyrka, som ligger utanför murarna, i sällskap av flera adliga romerska fruar. Bland vingårdarna i trakten låg en greve på lur med sina män. Den långa skönheten med det änglalikt ljusa håret skulle övermannas, till varje pris. När sällskapet passerade förbi rusade de upp, med spända pilbågar, för att röva bort grevens drömprinsessa. Men ”då kom en hjort hastigt springande emot dem, och medan de – det var ett ingrepp från Gud – var sysselsatta med att fånga hjorten, skyndade fru Katarina med de andra damerna tillbaka in i staden. Sålunda rycktes hon såsom en liten dovhjort ur deras händer”. Vi märker hur broder Ulf vill få oss minnas den första hjorten som Katarina skyddade (se ovan): hon räddades här av samma djur som hon en gång själv räddat. Katarinas egna tankar gick utan tvekan till den helige Sebastian, hennes himmelske beskyddare: nu regnade det pilar över det flyende djuret, liksom en gång över honom, för hennes skull.

Katarina höll sig härefter strikt hemma, förutom när hon kunde gå ut med solitt följe eller när modern genom sina uppenbarelser fick veta att ingen fara förelåg. En dag sa Birgitta att kusten var klar – Katarina kunde följa med henne till en kyrka vigt åt Sankt Laurentius (se 10/8). Katarina fruktade att den galne greven från vingårdarna skulle ligga på lur igen och det gjorde han också, men Gud förblindade hans syn så att han inte märkte att de gick förbi. Greven fick ledas vid handen till Laurentiuskyrkan där han och hans män hittade Katarina och Birgitta. Han föll gråtande ner framför dem, bad om förlåtelse, lovade bättring och återfick synen.

På en pilgrimsresa till Assisi fick mor och dotter söka tillflykt undan regn och snö i ett härbärge. Dit kom också ett rövargäng. De fick syn på den vackra jungfrun, men när de ville göra närmanden hördes utanför skrik som av en krigshär, och även klang av vapen och ropet: ”Tag fast rövarna!”. Rövarna tog genast till flykten. Nästa dag låg de på lur igen, men Gud gjorde så att de inte kunde se de två kvinnorna när dessa gick förbi.

Katarina bad ivrigt. ”Från sin barndom läste hon dagligen Jungfru Marie tidegärd, de sju botpsalmerna och många privata böner… före insomnandet knäböjde hon fyra timmar i sträck, under det att hon slog sig för sitt bröst och fällde många tårar vid tanken på Kristi bittra pina, och erbjöd sig så varje kväll som ett offer åt Herren”. Före gryningen började hon be igen och om ingen bad henne om något fortsatte hon tills middag. När hon en dag bad innerligt i Peterskyrkan såg hon en kvinnlig pilgrim, klädd i vit klänning, omgjordad med ett bälte, med vit slöja på huvudet och en svart kappa utanpå klänningen. Kvinnan bad henne be för den norska kvinnans själ (därmed menades hennes bror Karls hustru Gyda) och från denna kvinna, lovade främlingen, skulle det snart komma en gåva som skulle hjälpa dem med pengar. Katarinas tjänsteflickor som stod vid sidan om hörde att hon talade med någon men såg ingen.

Inom kort kom budet om Karls hustrus död och ett vackert norskt diadem som Gyda hade burit. När de sålde diademet fick de råd med mat för ett helt år.

Mor och dotter var livet igenom engagerade i karitativt arbete. Det heter: ”… allt ifrån sin barndom blev hon allt mera misskundsam mot de fattiga och sjuka, ju äldre hon blev. Hennes moder, den högtheliga Birgitta, brukade föra med sig sin lilla flicka till sjukhusen, där hon fromt och utan fruktan för smitta behandlade de sjukas sår och bölder med sina händer, bevisade dem många välgärningar och gav dem tröstande ord”. Antagligen gjorde de två helgonen likadant i Rom. Många beundrade där den sällsamma gumman från Nord men man fruktade henne också: Birgittas offentliga kritik av romarnas omoral var skoningslös. Gud skulle straffa staden, sa hon. Skvallret har florerat hos hög och låg.

Äkta evangelisk enkelhet ger människor en särskild skönhet. En gång fick Katarina tillstånd att följa med några fromma adelsdamer på en avkopplingspromenad bland vingårdarna utanför Roms stadsmurar. Katarina var längre än de, väl ca 180 cm, och vid ett ställe bad de henne plocka ner druvor åt dem. ”På grund av sin frivilliga fattigdom hade hon trasiga och lappade ärmar, men hon blygdes inte att bland så förnäma fruar anses fattig och simpel. Hon sträckte alltså upp sina armar för att plocka vindruvorna, och då tyckte fruarna att hennes ärmar var beklädda på bästa sätt med purpur och ädelstenar”. De ville alla vidröra ärmarna ”som skimrade av kostbar purpur” och kunde inte förstå att hon hade en så fin dräkt. Tjänsteflickorna och biktfadern bevittnade detta mirakel.Men att bära anspråkslösa kläder är lätt nog, förklarar broder Ulf, svårare är det att tåla kränkande och nedsättande tal. Katarina smädades av sina egna tjänare och stod ödmjukt ut med det (de hade nog sina skäl: hushållet var hårt pressat av all välgörenhet – ofta nog saknades det mat, och det drabbade förstås allihop, inklusive tjänstefolket).

Mild förblev Katarina livet ut. Ulf skriver: ”En from nunna i Vadstena, Margareta Karlsdotter, berättade detta om hennes tålamod, att hon aldrig någonsin hörde något otåligt ord av henne eller kunde förnimma tecken på vrede emot dem som förolämpade henne”.

Katarina följde sin mor på resor till många heliga platser och helgongravar – ”under stora mödor och upptänd av innerlig kärlek till Gud” - även utanför Rom och i andra länder samt till den heligaste platsen på jorden: Herrens gravkyrka i Jerusalem. Men i Heliga landet insjuknade Birgitta i en feber som varade under hela resan tillbaka till Rom. Den heliga modern dog i huset på (nuvarande) Piazza Farnese, i ett rum som ännu kan beses. Kristus hade sagt till Birgitta att hennes kropp skulle föras tillbaka till Sverige och det ordnade Katarina och biktfadern omgående. Enligt dåtida skick skiljdes köttet genom kokning från benen. Dessa kunde då bevaras och transporteras problemfritt, vördas och kyssas av fromma människor som de mötte under resan. Så red de hemåt – Birgittas ben i en furukista, beklädd med skinn och järnbeslag, en halv meter bred och tre gånger så lång (kistan finns numera att se i nunneklostermuseet i Vadstena). Kistan bars troligen på en bår mellan två hästar, en häst framför, en bakom. Kring kistan red Katarina och de kyrkans män från Sverige som var med henne. Så lämnade resesällskapet det kaotiska Rom bakom sig.

Broder Ulf berättar att många mirakel skedde under hemtransporten – de största av dem var kanske att människor som vidrörde de heliga benen och fick lyssna till Katarinas allvarliga predikningar grät över sina synder och omvände sig. I Danzig i Preussen kritiserade Katarina med starka ord de sociala missförhållandena som orsakades av Tyska ordens regemente där, hon påminde om ”de fruktansvärda straffdomar som Gud uppenbarat för den heliga Birgitta, och hon fruktade inte för deras världsliga makt”. Med ett skepp från Danzig nådde de fram till en annan hamn i Sverige än de tänkt sig (Sikavarp vid Ölands ostkust). Att återkomma efter 24 år till ett grönskande svenskt sommarlandskap, med lust och fägring stor som vi sjunger i sångboken Cecilia (nr. 418), måste ha rört Katarina till tårar. Därifrån tog sig sällskapet till Söderköpinge i Östergötland, och nu kom ”en oräknelig mängd av män och kvinnor av adel och allmoge samt präster och munkar henne till mötes”. Från Söderköpinge till Vadstena strömmade folk samman i städer och byar som de passerade. Biktfadern Petrus som varit med på resan predikade om alla storverk som Gud utfört genom Birgitta. Mottagandet i Linköping var storslaget: den blivande biskopen Nils Hermansson (som själv känt Birgitta och varit privatlärare åt hennes barn, se ovan och 4/2) kom ut ur staden med munkar och klerker och allt folket, ”klockorna ringde, orgeln spelade, jubelsång skallade bland prästerskapet”. Vid domkyrkan hölls en lång predikan varefter Katarina kritiserade den helige biskopen för att bry sig för litet om själavården. Han tog starkt intryck av det och ändrade sitt liv. ”Till slut anlände hon till Vadstena inom apostlarna Petri och Paulus oktav” (= veckan efter 29 juni) ”och blev med våldsamt jubel mottagen av hela brödra- och systersamfundet” (= birgittinerna). Där var klosterbygget i full gång enligt Birgittas anvisningar. Katarina, nu stark och modig som sin mor, tog över ledningen av gemenskapen fast hon aldrig formellt blev nunna, och förblev den självklara ledargestalten till sin död. Själv satsade hon också sitt eget arv till förmån för projektet.

Birgitta blev allt mer känd ute i världen. Överallt ifrån kom det pilgrimer. Sveriges kung och samhällselit insåg att det här var en nationell angelägenhet med potential för mer. Katarina skulle återvända till Rom och utverka sin mors helgonförklaring av påven. Så återvände hon till Den eviga staden hon kände så väl och där hon tillbringat två decennier av sitt vuxenliv. I Rom sågs hon nu själv av många som ett levande helgon, sin mors avglans, man sökte hennes hjälp som tröstare och själasörjare. Från denna andra vistelse i Rom berättas olika mirakel, såsom att Katarina hejdade Tibernflodens hotande översvämning av staden – hotet tog slut när man med makt tvingade henne dit ner och lät hennes fötter beröra vattnet, som en annan Mose eller Josua. Därtill en spektakulär omvändelse, en exorcism, en lycklig födelse m.m.

Men kanonisationen dröjde, ty påven Gregorius XI, som var vänligt inställd till saken avled, och hans efterföljare Urban VI – också han välvillig – stod snart inför en opposition som valde en motpåve från Genève som antog namnet Clemens VII och bosatte sig i det franska Avignon efter att hans trupper hade besegrats av påven Urbans, vilket ledde till den fyrtioåriga krisen som brukar kallas för den västerländska schismen. Må Gud skydda kyrkan från att någonsin uppleva något liknande. Den enskilde troende visste inte vilken påve som var den rätte. Splittringen delade Europa: bakom motpåven Clemens i Frankrike ställde sig Frankrike, Spanien, Portugal, Savoyen, Skottland och kungariket Napoli, bakom den rättmätige Urban stod stora delar av Italien, hela det tysk-romerska riket samt England och Norden. Kardinalerna var som stormakterna splittrade i påvefrågan.

De höga herrarnas intriger måste ha väckt stark irritation i den lilla svenska kolonin. Katarina var på Urbans sida och förvarade honom offentligt, han var ju lagligt vald och bodde i Rom som en påve skulle. Även hennes heliga namne från Sienna (se 29/4) stödde Urban, dock i ett något högre tonläge. Urban beundrade Katarina. Han ska en gång, när hon talat inför honom och kardinalerna

ha sagt: ”O dotter, du har i sanning druckit din moders mjölk.” Men politiken krånglade till allt vad Katarina var ute efter. T.ex. stödde drottningen Johanna av Napoli motpåven, men var samtidigt en god främjare av Birgittas kanonisation. Når påven ville ha de två heliga katarinorna att påverka drottningen till att byta sida ställde Katarina av Sienna upp, men Katarina av Vadstena sa nej. Och nu verkade man inte ha tid för den svenska helgonfrågan längre. ”Den vördnadsvärda fru Katarina vistades sålunda fem år i Rom för detta ärendes skull och hade stora utgifter och besvär”, skriver broder Ulf. Katarina fick av vänner rådet att deponera alla sina högtidliga dokument om sin mor och hennes mirakel i Rom, resa hem och avvakta lugnare tider.

Moderns formella helgonförklaring fick Katarina aldrig uppleva, den skulle först bli verklighet år 1391, tio år efter hennes död. Men med sig tillbaka fick hon en komplett stadfästelse av klosterregeln för Vadstena såsom hennes mor hade önskat den – en stor triumf. Klosterstiftelsen fick även tillstånd att upprätta dotterkloster överallt och dessutom en rad enastående avlatsprivilegier som gjorde Vadstena till Nordens mest betydande pilgrimsmål och säkrade klostret en ekonomiskt oberoende framtid (och väckte avund på andra platser). Staden vid Vättern kunde därmed bli en pilgrimsmagnet och klostret bli välmående även om hälften av avlatsintäkterna i laga ordning tillföll Rom.

Katarina fick också påvliga skyddsbrev för hemresan till alla de slott och städer hon skulle passera, samt väpnad eskort upp genom Italiens furstendömen ända till alperna.

Under hemresan blev den nu 49-åriga kvinnan allt mer sjuk. Året skulle bli hennes sista på jorden. Väl hemma i Vadstena tillkom kräkningar som gjorde att hon inte vågade ta emot den heliga kommunionen fysiskt längre. Däremot biktade hon sina synder dagligen, ibland 2-3 gånger per dag. Till sist försvann talförmågan. Under fastan, 24 mars 1381, dog dottern till vårt lands mest kända kvinna. Hon begravdes få dagar senare av den helige biskopen Nikolaus från Linköping i närvaro av höga kyrkliga och världsliga ledare från in- och utlandet samt en väldig skara människor. ”Alla suckade och grät mycket” skriver broder Ulf, ”Det blev en väldig trängsel av folk, så att man knappt förmådde föra fram den heliga kroppen till graven; hela folkhopen ville nämligen vidröra denna dyrbara pärla”. En god vän till Katarina, biskop Tord från Strängnäs, grep hennes hand och kände sin handtryckning besvaras av henne, han tog det som en påminnelse om ett löfte han en gång givet henne. Även andra stora tecken och mirakel inträffade. Broder Ulf slutar sin berättelse med att försäkra om att mirakel fortsatt händer vid Katarinas grav för dem som fromt beder därom, genom Dens gåva som i all evighet är lovvärd och underbar i sina helgon. Amen.

Katarina satsade allt för att bevara sin mors andliga arv. Det finns många likheter mellan henne och en annan dotter till Birgitta, från vår egen tid: den heliga Moder Maria Elisabeth Hesselblad som skulle blåsa liv i rörelsen och återförvärva det hus i Rom vid Piazza Farnese som Birgitta hade fått, där mor och dotter bodde under nästan 20 år och där Birgitta dog. Där vilar i dag Elisabeth, vår nutida Birgitta, eller bättre: vår nutida Katarina (se 4/6).

De 68 mirakelberättelserna som lagts till katarinaberättelsen ger en intressant bild av människors liv och bekymmer i 1300-talets Sverige. Vi hör om små barn som kommer bort, faller i brunnar eller vattenströmmar men räddas på grund av Katarina. Svårt sjuka, förgiftade, förlamade, drunknade eller skadade från arbetsolyckor tillfrisknar efter att man bett om helgonets förbön och typiskt lovat att låta göra en vaxfigur som gåva till Katarinas grav, föreställande den kroppsdel som blivit frisk (huvud, tänder, handen, örat o.s.v.) eller en hel mans- eller kvinnofigur. Offer från överfall (sårade av pilar genom kinderna, nacken eller i bröstet) erfar hjälp, liksom plötsligt sinnessjuka eller döende. Köpmän på resa förföljdes på havet av pirater men ropade på Katarinas hjälp och klarade sig - i ett fall genom en storm (som också hindrade dem själva från att nå den hamn de avsett, men där låg andra pirater och väntade på dem så det vara bara bra). En orättvist fängslad man lyckades fly, ett nyfött barn dog men återfick livet, en häst återhämtade sig direkt efter en olycka, en maskdrabbad åkerjord befriades över en natt från skadedjuren o.s.v. Jag vill citera ett par längre smakprov från år 1371 (mirakel nr. 31 och 33). Det handlar dels om en mamma som inte kunde amma sina barn, dels om en transport med dyrbarheter som förlorades i Klarälven i Värmland. Undren skulle nog inte ha godkänts enligt katolska kyrkans stränga vetenskapliga krav i våra dagar – men de kan ju vara äkta i alla fall. Med dem avrundar jag min lilla katarinabiografi:

Peter Petersson i Vadstena hade redan fått tretton barn med sin hustru, men modern kunde, på grund av mjölkbrist i sina bröst, inte själv amma något av dem. Fadern var därför jämt tvungen att låta lejda ammor och sköterskor ta hand om barnen; han kände stor förtrytelse mot hustrun och tillfogade henne smädande och skymfande ord. Hon var mycket bedrövad över detta, kom att tänka på fru Katarina, vars helighet är ryktbar i världen på grund av de mirakler, som Gud verkar genom henne, och sade vid sig själv: ”O saliga fru Katarina, om du verkligen är så helig, som du anses av alla kristtrogna, hjälp mig så att jag kan amma mitt barn med mjölk från mitt eget bröst och därigenom blidka min make”. När hon nu övervägde detta och liknande i sin själ, tillade hon följande löfte: ”Om jag i detta trångmål, kära fru, verksamt får röna din välvilja mot mig och du hjälper mig hos Gud, så skall jag till Guds och ditt namns ära offra två silverbröst till din grav. Och jag bönfaller dig ytterligare, att du beveker din käraste moder, den heliga Birgitta, att bedja för mig synderska till Herren, och jag lovar att jag ända till döden skall ägna er båda daglig tjänst.” Efter att ha bett detta med sitt hjärtas innersta fromhet, betäckte hon sina bröst med korsets tecken och gav dem därefter åt barnet, som genast började dia dem. Och modern både kände och såg att den flytande mjölken inte sinade. Vid denna oväntade händelse kom mannen tillstädes, och det som man länge önskat blev nu uppenbart, ty hustrun förklarade utförligt för honom vilken nåd som vederfarits henne tack vare fru Katarinas förtjänster och förböner. Och i sitt hjärtas omätliga jubel kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Jämte sin hustru, som också grät, föll han på knä och tackade Gud och fru Katarina för den barmhärtighet som vederfarits henne. Och löftet infriade hon med all vördnad och tacksägelse. Vittnen: Lars Siggesson, Mattias knivsmed och andra invånare i samma stad.
…
Samma år var några köpmän från Skänninge på handelsresa i Västergötland, och när de redan var på hemväg, ämnade de ta sig över en flod. En av dem förde sin häst jämte den stora penningförtjänsten över på en flotte men sjönk med häst och andra tillhörigheter. Kamraterna, som såg detta, räddade med yttersta möda mannen och hästen, men sakerna som varit sammanbundna enligt landets sed på det sätt som benämnes klövjning, kunde de inte finna. Emellertid fanns det en smed bland dem vid namn Torkel Simonsson, som gjorde verktyg av järn för att dragga efter det förlorade, och han arbetade med de andra i nästan två dygn – det var vid midsommartiden – men till ingen nytta.

De misströstade om att kunna uträtta någonting och slutade; de bad istället en gubbe att försöka, men när denne gått ner till älven för att söka, erinrade sig den ovannämnde smeden, att fru Katarina, den heliga Birgittas dotter, gjort många och stora mirakler i Vadstena. Han uppmanade sina kamrater att böja knä. De gjorde så och åkallade nämnda fru Katarinas beskydd samt lovade henne en vaxmassa, vilken så vitt möjligt skulle likna de förlorade sakerna, för att ge ett påtagligt vittnesbörd om underverket. Knappt hade de talat de bedjande orden, förrän den gamle mannen, som de skickat ned för att söka, ropade på dem; vid detta rop sprang de alla snabbt dit och fann de länge efterlängtade sakerna i hans händer, till stor förvåning och undran, ty när denne gubbe fäste sin blick på vattnet, där de nämnda sakerna sjunkit ned, flöt de upp till hans händer, sammanbundna så som de varit när de sjunkit. Lov och ära vare Gud allsmäktig, som gjort detta och otaliga andra underverk och som gör sådana varenda dag för sin älskade fru Katarinas böner och förtjänster. Vittnen är herr Harald, vicarius i Vadstena sockenkyrka, och herr Olov, kyrkoherde i Herrestads församling. De har bevittnat allt det ovannämnda och även infriandet av löftet.

Kyrkans bön denna dag:
Din kyrka gläder sig, Herre, över skönheten i den saliga Katarinas liv. Låt oss, som vill vara dina tjänare, betrakta hennes föredöme och växa i vårt inre liv i skydd av hennes förbön. Om detta ber vi genom din Son, Jesus Kristus, vår herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Särskilda läsningar på denna dag: Hos 2:14b, 15b, 19-20 samt Matt 25:1-13