Jultomtens arketyp, den helige biskopen NIKOLAUS AV MYRA (”Santa Claus”) hjälpte fattiga på ett taktfullt sätt – som när han diskret kastade in guld genom fönstret till en förtvivlad man som var nära att sälja sina tre döttrar. Sjömän i nöd ropade på hans hjälp och stormen la sig - därför uppkom så många Nikolajkyrkor i hamnstäder. Under åren innan kyrkans frihet (år 313) satt han i fängelse för sin tro (och predikade ivrigt där). Sista spåret av honom är hans namn på listan över biskopar vid konciliet i Nicea (år 325) – om man inte räknar de tusentals levande kopior av honom med lösskägg och biskopsskrud som just i dag dyker upp i daghem, skolor och kyrkor överallt i den katolska världen för att glädja barnen...

Här vill jag nämna en viktig pedagogisk fråga: Är det rätt att låta tre-fyraåringar tro att den förklädde farbrorn som ger dem godis är den verklige Nikolaus? Självklart inte. Lika roligt som det är att spela rollen för de jublande små, precis lika viktigt är det att de vet att det bara är en sorts teater vi spelar, för att det är kul. Ännu viktigare är detta med jultomten på julafton. En gång sa jag från prediktstolen till de små att den verklige Nikolaus ber för oss i himlen men att jultomten däremot inte finns. Vissa föräldrar blev sura på mig. Men varför lura våra egna barn? Vad är det vi lär dem om värdet av sanning ifall vi gör så? Hur ska de då veta vad de kan lita på? ”Är Gud kanske också bara en bluff?” tänker de små. Var alltså ärlig.

Kyrkans bön denna dag:

Herre, vi ber om din barmhärtighet och om skydd i alla faror. Hör den helige Nikolaus bön för oss och röj undan hindren på vår väg till dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

20231206