S:ta Rita (Margarita) föddes omkring 1381 i Roccaporena i Appenninerna nära Cascia och Spoleto i regionen Umbrien i Italien. Hon döptes två dagar senare i Santa Maria della Plebe-kyrkan i Cascia. Hon kom från en bondfamilj och hennes föräldrar Antonio och Amata Lotti var kända för sin välgörenhet, vilket gav dem smeknamnet "Jesu Kristi fredsmäklare". Deras dotter föddes när de redan var långt upp i åren, och hon var möjligen överbeskyddad. Från tidig barndom visade hon en extraordinär fromhet och kärlek till bönen, och i kapellet högst upp i hennes hemstad finns två gropar av hennes knän i klippgolvet. Hon ville bli augustinernunna, men hennes gamla föräldrar krävde att hon skulle gifta sig. De var rädda för att hon skulle bli ensam i världen om de dog.

Lydigt gifte hon sig vid tolv års ålder med Paolo di Ferdinando [en källa kallar honom Ferdinand Mancini, en annan Paolo Mancini]. I arton år levde hon med ett föredömligt tålamod med sin man, som var grov och levde ett utsvävande liv med fylleri, våld och äktenskapsbrott. Bara några dagar efter bröllopet misshandlade han sin unga hustru för första gången. De fick två söner (möjligen tvillingar), som båda ärvde sin fars hetsiga temperament. Paolo var stadens väktare och drogs in i de politiska stridigheterna mellan guelfer och ghibelliner.

Rita hölls uppe av bön och förblev en kärleksfull hustru och mor, och en version av berättelsen säger att Paolo kort före sin död ångrade vad han hade gjort mot henne. Men han dödades i en blodsfejd, och då svor båda sönerna hämnd. Rita bad till Gud att han skulle ta hand om hennes söner i stället för att låta dem bli mördare. Kort därefter insjuknade de båda i en epidemi innan de hade hunnit fullborda sin hämnd. Rita vårdade dem kärleksfullt och lyckades få dem på andra tankar, så när de dog med sin mor vid sin sida förlät de och blev förlåtna.

Nu när Rita var ensam fanns det inget som hindrade henne från att uppfylla sin barndoms önskan att bli nunna. Hon ansökte om inträde i klostret för augustinska eremitnunnor (Ordo Sororum Eremitarum Sancti Augustini - OESA; sedan 1969 Ordo Sancti Augustini - OSA) i Cascia i Umbrien. Men hon fick inte ta emot klädedräkten. Abbedissan vägrade tre gånger, eftersom klostret vanligtvis bara tog emot oskulder, och hon ansåg inte att den unga änkan var värdig ett klosterliv. En annan version säger att en eller flera av systrarna var släkt med mannens mördare, så hon nekades inträde av rädsla för att hon skulle orsaka splittring.

Enligt legenden såg Rita då i en nattlig vision Johannes Döparen, Augustinus och Nikolaus av Tolentino leda henne till klosterporten, som öppnades av sig själv. När nunnorna nästa morgon fann henne inne i klostret förstod de att det var Guds vilja och gav upp sitt motstånd. En annan version säger att hon lyckades försona mannens familj med mördarnas familj, inte helt, men tillräckligt för att skapa fred. Klostret lättade på sina regler för Ritas skull, och omkring 1413 fick hon klädedräkten. De följande 44 åren tillbringade hon i klostret Santa Maria Maddalena, som numera heter Sant'Agostiniane di Santa Rita.

Resten av sitt liv ägnade hon åt försoning och botgöring. Hon fastade och sov på golvet, och varje dag piskade hon sig själv för att sona världens synder. Genom ständig bön och meditation över Kristi lidande blev hon mystiker, och år 1441 fick hon ett sår i pannan som liknade en törnekrona. Det hände efter att hon hade hört en imponerande predikan om törnekronan av S:t Jakob av Marche. Detta pågick i 15 år och såret gav ifrån sig en så motbjudande lukt att hon var tvungen att leva helt isolerad. Såret kunde inte läkas, utom under en period så att hon kunde följa med de andra nunnorna på en pilgrimsfärd till Rom under det heliga året 1450, men det öppnade sig igen när hon återvände. I slutet av sitt liv vårdade hon sjuka nunnor.

Men under de sista fyra åren av sitt liv var Rita fastkedjad vid sin säng. Den 22 maj 1457 dog hon i Cascia av tuberkulos. Vissa säger att hon levde mellan 1360 och 1434 eller mellan 1377 och 1447. Mirakel rapporterades nästan omedelbart vid hennes grav. Den lokala biskopen godkände hennes kult tio år efter hennes död, och detta dokument har bevarats. Samtidigt överfördes hennes bevarade kropp till en magnifik grav som också fortfarande finns bevarad. Många hävdar att detta skedde 1457, vilket inte är hennes dödsår (det ska vara 1447). I Codex Miraculorum berättas om mirakel vid hennes grav under åren 1457-62.

Hon saligförklarades den 1 oktober 1627 av påven Urban VIII (1623-44), som 1637 gav tillstånd till hennes mässa och officium. Vid saligförklaringen undersöktes hennes kropp och befanns vara helt bevarad. Den sägs ha rört sig vid flera tillfällen under årens lopp. Hon helgonförklarades den 24 maj 1900 av påven Leo XIII (1878-1903). Hennes minnesdag är den 22 maj och hennes namn finns med i Martyrologium Romanum. Idag ligger hennes bevarade kropp i en glasmonter i ett rikt dekorerat kapell till vänster om huvudskeppet i en kyrka som byggdes 1946 tillsammans med ett sjukhus, en skola och ett barnhem. Kyrkan fick status som basilika 1955.

Liksom den helige aposteln Judas är Sankta Rita skyddshelgon för "hopplösa fall", la Santa degl'impossibili - i spansktalande länder La Abogada de Imposibles, och eftersom hennes föräldrar var högt upp i åren när de fick henne, åkallas hon ofta av kvinnor som vill ha barn och av infertila. Hon avbildas som en äldre eller yngre augustinernunna i dräkt, med ett kors eller en palmkvist i handen.

Hennes emblem i konsten är en ros. Det berättas att när hon låg på sin dödsbädd fick hon besök av en kvinna från sin hemstad som frågade om hon önskade sig något. Hennes enda önskan var en ros från familjens gård. Kvinnan åkte hem, men hade inget hopp om att hitta en ros, eftersom det var i januari. Men i trädgården till hennes barndomshem fanns en rosenbuske som blommade utanför säsongen med en enda blomma på den annars kala busken för att ge henne en blomma på hennes dödsbädd. I Italien välsignas på hennes minnesdag, den 22 maj, de så kallade Rita-rosorna till minne av detta mirakel.

Rita är idag Italiens mest populära helgon och hennes kult har spridit sig långt utanför landets gränser, framför allt till Spanien, Frankrike, Sydamerika, Filippinerna, USA och Irland. Tusentals människor flockas vid hennes grav. År 1904 grundades ett brödraskap i Ritas namn i Rom. Även välgörenhetsinstitutionen "Talleres de Santa Rita", som driver fattighus, är uppkallad efter henne.

Ett antal övernaturliga händelser från hennes liv återberättas. Den tidigaste kända biografin om Rita skrevs dock inte förrän nästan 150 år efter hennes död, och det måste erkännas att detaljerna i hennes berättelse inte är särskilt väl underbyggda. I samband med att hon saligförklarades 1627 skrev augustinern Jacob Carelicci en biografi som byggde på två äldre biografier.

Enligt legenden skulle Rita till exempel som nunna ha tagit hand om klostrets bin. De andra systrarna klagade över att de blev stuckna, och då bad Rita till Gud och blev hörd igen: Än i dag är alla bin i Cascia stinglösa.

Turister som besöker pilgrimskyrkan Santa Rita i Cascia får idag denna hälsning på vägen:

Här i kyrkan och i S:ta Ritas kloster möter du starka och stimulerande krafter (...) Livet självt öppnar vägen för oss till lyckan i Gud. Må du ha den heliga Ritas ögon, hoppets vidöppna blick. Hon var ung, en flicka i ett samhälle fullt av fällor. Hon blev hustru, men inte alltid lycklig; mor, men inte utan bekymmer; änka och ensam efter sina barns död. Som nunna led hon av dålig hälsa, men i sitt lidande såg hon en kärleksfull försyn som ville använda henne som ett instrument för mänsklighetens befrielse, i nära kontakt med Jesus. I centrum för hennes liv stod inte hon själv, utan andra. Livet är vackert, men inte för att det är lätt (...) Det är vackert om man lever det i godhet, och det är alltid möjligt. Detta är den heliga Ritas stora nådegåva. Hjälp henne att föra den vidare till dig. Ditt hus kommer att bli ett lyckligt hem.

Källa: https://www.katolsk.no/biografier/historisk/rcascia

20240522