PROKLAMERAD AV PÅVEN PAULUS VI

Den Helige Faderns tal vid Trons Års högtidliga avslutning
på Petersplatsen i Rom söndagen den 30 juni 1968

Ärevördiga bröder och älskade söner!

Med denna högtidliga liturgi avslutar vi firandet av nittonhundraårsminnet av de heliga apostlarna Petri och Pauli martyrdöd och därmed också det år, som vi kallat Trons År, ett år, som vi tillägnat de heliga apostlarna för att betyga vår orubbliga föresats att oförvanskat bevara det trosarv (depositum fidei), som dessa har överlämnat till oss men också för att stärka samma tro i den tid som pilgrimskyrkan nu har att genomvandra.

Vi känner det vara vår plikt att nu tacka alla dem som besvarat vår inbjudan och bidrag till att Trons År fått en så glänsande omfattning, med en fördjupning av deras personliga anslutning till Guds Ord, med en förnyelse av trosbekännelsen i de olika samfunden och med vittnesbördet om ett sant kristet liv. Till våra Bröder i episkopatet och till alla troende i den heliga katolska Kyrkan uttrycker vi vår erkänsla och meddelar vår välsignelse.

Samtidigt syns det oss vara vår plikt att fullgöra det uppdrag som Kristus givit Petrus — vars efterträdare, ehuru av ringaste förtjänst, vi är — nämligen att styrka bröderna i tron. Vi är förvisso medvetna om vår mänskliga svaghet men med hela den kraft som detta uppdrag ger oss är det oss angeläget att nu bekänna vår tro, att uttala ett Credo som, utan att i egentlig mening vara en dogmatisk definition, dock väsentligen upprepar vårt niceanska Credo, den odödliga traditionens Credo i Guds heliga Kyrka.

När vi så gör, vet vi nogsamt vilka förvillelser rörande tron som i dessa dagar hos många skakar vissa inre övertygelser. Dessa har ju ej kunnat undandra sig inflytandet från en värld i snabb omvandling där så många sanningar bestrids eller ställs under diskussion. Vi ser också hur en del katoliker låter sig ryckas med i en slags passion för förändringar och nyheter. Kyrkan anser det med rätta vara sin plikt att ständigt fördjupa och för varje generations krav avpassa framställningen av Guds outrannsakliga mysterier som i sig innesluter alla frälsningens frukter. Men samtidigt är det av största vikt att tillse att, under bevarande av den nödvändiga plikten att pröva, inga av den kristna trons sanningar bringas att vackla. Om så sker — och vi ser tyvärr att det är vad som sker idag — så leder detta till förvirring och tvivel hos många troende.

Vidare måste framför allt beaktas att bortom det som kan observeras och av vetenskapen verifieras kan den intelligens som Gud har givit oss nå verkligheten (id quod est), icke endast det subjektiva uttrycket för några s.k. strukturer i ett eller annat utvecklingsstadium av det mänskliga medvetandet. Det bör dessutom erinras om att tolkandets eller hermenevtikens uppgift är att förstå och urskilja vad som i en observerad sats är uttalat eller innebörden av en text men alls icke att försöka konstruera fram någon slags ny mening utifrån några godtyckliga antaganden.

Men framför allt förlitar vi oss orubbligt på den Helige Ande, Kyrkans själ, ursprunget till och måttet för varje som helst framsteg i sanning, kärlek och på den teologala tro på vilken den mystiska kroppens liv vilar. Vi vet att själarna väntar på ett ord från Kristi vikarie, och vi skall tillmötesgå denna förväntan, såsom vi har för sed, med vederbörliga instruktioner. Men idag erbjudes oss ett tillfälle att deklarera vår lära på ett mera högtidligt sätt.

Vi vill således denna dag på vilken vi valt att avsluta Trons År och på denna de heliga apostlarna Petri och Pauli festdag till den Högste, Levande Guden frambära en bekännelse av vår tro. Och såsom en gång i Caesarea Philippi Simon Petrus höjde sig upp över alla mänskliga meningar och på sina och de övriga apostlarnas vägnar bekände Kristus såsom den levande Gudens Son, så skall idag hans ödmjuke efterträdare, den universella Kyrkans herde, höja sin röst för att ge ett fast vittnesbörd om den gudomliga sanningen, vilken har anförtrotts åt Kyrkan just för att hon skall förkunna den för alla folk.

Vi har velat göra denna vår trosbekännelse tillräckligt fullständig och utförlig för att den på rätt sätt skall motsvara det behov av ljus som ett så stort antal troende känner, liksom det också känns av alla dem som ute i världen, av vilken andlig familj de än må vara, söker sanningen.

Till Guds, den Allraheligastes, och till Vår Herres Jesu Kristi ära, i förlitande på den heliga Jungfru Marias och de heliga apostlarna Petri och Pauli bistånd, den heliga Kyrkan till hjälp och uppbyggelse, i alla herdars och alla troendes namn, förkunnar vi nu denna trosbekännelse i fullkomlig andlig kommunion med Eder alla, älskade Bröder och Söner.

Trosbekännelsen

VI TROR på en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande, Skapare av allt synligt, såsom denna värld där vårt flyktiga liv fortlöper, av allt osynligt, såsom de rena andar som också kallas änglar, och Skapare av den andliga och odödliga själen i varje människa.

VI TROR att denne ende Gud är absolut en i sitt oändligt heliga väsen liksom i all sin fullkomlighet, i sin allmakt, i sitt allvetande, i sin försyn, i sin vilja och i sin kärlek. Han är Den som är såsom Han själv har uppenbarat för Moses; och han är Kärleken såsom aposteln Johannes lär oss; så att dessa två namn, Vara och Kärlek, på ett outsägligt sätt uttrycker själva Hans verklighet som har velat ge sig tillkänna för oss och som, "emedan han bor i ett oåtkomligt ljus", är höjd över alla namn, över alla ting och över varje skapad intelligens. Gud ensam kan ge oss rätt och full kunskap om Sig själv då Han uppenbarar sig såsom Fader, Son och Helig Ande i vars eviga liv vi av nåd är kallade att deltaga, här nere i trons dunkel, och bortom döden i det eviga ljuset. De ömsesidiga band som av evighet konstituerar de tre personerna, vilka var och en är ett och samma gudomliga väsen, är det inre saliga livet i Gud, trefalt helig, oändligt upphöjt över allt vad vi kan fatta med mänskligt mått. Vi tackar dock den gudomliga godheten för det faktum att ett stort antal troende tillsammans med oss inför människorna kan betyga Guds enhet, ehuru de icke känner den Allraheligaste Treenighetens mysterium.

VI TROR sålunda på Fadern, som av evighet föder Sonen; på Sonen, Guds Ord, som är av evighet född; på den Helige Ande, oskapad person som utgår av Fadern och Sonen såsom deras eviga kärlek. I de tre gudomspersonerna, coaeternae sibi et coaequales, överflödar och fullkomnas sålunda den fullkomlige, ene Gudens liv och salighet med den högsta upphöjdhet och härlighet som tillkommer Hans oskapade väsen så att alltid "enheten i trefalden och trefalden i enheten bör äras".

VI TROR på Vår Herre Jesus Kristus, som är Guds Son. Han är det eviga Ordet, född av Fadern före all tid och av samma väsen som Fadern, eller homoousios to Patri; och genom honom har allting skapats. Och han har antagit kött genom den Helige Ande av Jungfrun Maria och blivit människa: sålunda lik Fadern med hänsyn till guddomsnaturen men lägre än Fadern med hänsyn till människonaturen, själv en, dock ej genom någon sammanblandning av naturerna (vilken är omöjlig) utan genom personens enhet.

Han har bott ibland oss, full av nåd och sanning. Han har förkunnat och grundlagt Guds rike och lärt oss att i honom känna Fadern. Han har gett oss budet att älska varandra såsom han har älskat oss. Han har lärt oss de evangeliska saligheternas väg: fattigdom i anden, saktmod, tålamod i lidandet, törst efter rättfärdighet, barmhärtighet, hjärtats renhet, fridsamhet och uthärdande under förföljelse för rättfärdighetens skull.

Han - Guds lamm som tagit på sig världens synder - har lidit under Pontius Pilatus, och han har dött för oss på korset och med återlösningens blod har han bragt oss frälsning. Han har blivit begraven och har av egen makt återuppstått på tredje dagen, därmed upphöjande oss till delaktighet i det gudomliga liv som är nådens liv. Han har uppstigit till himmelen och skall därifrån igenkomma med härlighet för att döma levande och döda: de som har besvarat Guds kärlek och barmhärtighet skall gå till det eviga livet, de åter som intill slutet har tillbakavisat dem skall dömas till den eld som aldrig skall slockna. Och på hans rike skall icke vara någon ände.

VI TROR på den Helige Ande, Herren och Livgivaren, som tillsammans med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas och som har talat genom profeterna; han är sänd till oss av Kristus efter uppståndelsen och uppstigandet till Fadern; han upplyser, levandegör, skyddar och leder Kyrkan, vars lemmar han renar, om dessa ej vänder sig bort från nåden. Genom hans verkan, som når in i själens innersta, förmår människan, i den ödmjukhet som härrör från Kristus, bli fullkomlig såsom Fadern som är i himmelen är fullkomlig.

VI TROR att den Heliga Maria alltid blomstrar i jungfrulig ära, att hon var moder till det inkarnerade Ordet, vår Gud och Frälsare Jesus Kristus, att hon genom sin Sons förutsedda förtjänster har återlösts på ett än sublimare sätt, i det hon bevarats fri från varje arvskuldens fläck och att hon genom nådens gåva vida överträffar alla övriga skapade varelser.

Genom ett fast och oupplösligt band förenad med inkarnationens och återlösningens mysterier har den obefläckade, allraheligaste Jungfrun vid sitt jordelivs slut med kropp och själ upphöjts till den himmelska härligheten och omvandlats till likhet med sin Son som uppstått från de döda; sålunda har hon föregripit den lott som en gång skall tillfalla alla rättfärdiga; vi tror att den allraheligaste Gudsmodem, den nya Eva, Kyrkans moder, i himmelen fortsätter sitt moderliga uppdrag gentemot Kristi lemmar i det hon hos de återlösta själarna medverkar till det gudomliga livets födelse och utveckling.

VI TROR att i Adam alla har syndat; vilket innebär att det fel som Adam begått har bragt den för alla människor gemensamma mänskliga naturen på fall, till ett tillstånd där den bär följderna av detta felsteg och som icke är det tillstånd vari våra stamföräldrar befann sig såsom utrustade med helighet och rättfärdighet och där människan icke visste om vare sig det onda eller döden. Det är denna sålunda fallna mänskliga natur, berövad den nåd som var dess prydnad sårad i sina egna naturliga krafter och underkastad dödens herravälde, som fortplantas till alla människor; och det är i denna mening som varje människa är i synd född.

Vi håller således med det Tridentinska kyrkomötet före att arvsynden överföres med den mänskliga naturen "genom fortplantning, icke genom efterbildning" (propagatione, non imitatione) och därför är vars och ens egen (unicuique proprium).

Vi tror att Vår Herre Jesus Kristus genom korsets offer har återlöst oss från arvsynden och från alla personliga synder som var och en av oss har begått så att, såsom aposteln säger: "där synden blev större, där överflödar nåden mycket mer".

VI TROR på ett enda dop, instiftat av Vår Herre Jesus Kristus till syndernas förlåtelse. Detta skall meddelas även åt små barn som ännu ej kunnat göra sig skyldiga till någon personlig synd på det att de, som från begynnelsen är berövade den övernaturliga nåden, snarast må återfödas "av vatten och Helig Ande" till det gudomliga livet i Kristus Jesus.

VI TROR på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka, byggd av Jesus Kristus på den klippa som är Petrus. Hon är Kristi mystiska kropp, ett synligt samfund, utrustat med hierarkiska organ, den jordiska Kyrkan, Guds folk på pilgrimsfärd här nere och den med det himmelska goda överhopade Kyrkan, grodden till och begynnelsen av Guds rike; genom henne fortsattes under den mänskliga historiens gång återlösningens verk och lidanden i förväntan på den slutliga fullkomningen bortom tiden, i härligheten. Under tidernas lopp formar Herren Jesus sin Kyrka genom sakramenten som härrör sig ur hans fullhet. Det är med dessa som Kyrkan gör sina lemmar delaktiga av Kristi döds och uppståndelses mysterier genom den Helige Andes nåd som tillför henne liv och handlingsförmåga. Hon är sålunda helig ehuru hon även omfattar syndare, ty hon själv åtnjuter inget annat liv än nådens liv. i den mån de leva av hennes liv helgas hennes lemmar, i den mån de drar sig undan från hennes liv faller de i synder och oordningar som hindrar utstrålningen av hennes helighet. Det är därför hon lider och gör bot för dessa fel, alltmedan hon har makt att bota sina barn genom Kristi blod och den Helige Andes gåva.

Arvtagerska till Guds löften och dotter till Abraham efter Anden genom det Israel över vars heliga skrifter hon med kärlek vakar och vars patriarker och profeter hon vördar samt uppbyggd på apostlarnas grundval, överlämnar hon troget från århundrade till århundrade deras alltid levande ord och deras herdefullmakter i Petri efterträdare och i de i kommunion med honom tjänande biskoparna; hon har fått uppdraget att under den Helige Andes ständiga bistånd bevara, lära, förklara och utbreda den sanning som Gud har uppenbarat, hos profeterna ännu på ett beslöjat sätt och hos Herren Jesus i dess fullhet.

VI TROR på allt som innehålles i Guds ord, skrivet eller överlämnat, och som Kyrkan, antingen genom ett högtidligt lärouttalande eller genom det ordinarie och universella läroämbetet, framlägger till att omfattas av tron såsom gudomligt uppenbarat. Vi tror på den ofelbarhet som Petri efterträdare åtnjuter när han såsom alla kristnas herde och lärare talar ex cathedra, en ofelbarhet som också är tillförsäkrad biskoparna, när de tillsammans med honom utövar det högsta läroämbetet.

VI TROR att den Kyrka, som grundats av Jesus Kristus och för vilken han har bett, är utan inskränkning en i tron, kulten och den hierarkiska kommunionens band. Rikedomen på liturgiska riter, legitima särarter av nedärvda teologiska och andliga riktningar och samfund, långt ifrån att skada, framhäver tvärtom ytterligare denna Kyrkans enhet.

Medan vi erkänner att det även utanför Kristi Kyrkas organism finns många element av sanning och helgelse — element som egentligen tillhör henne själv och tendera mot den katolska enheten — och medan vi tror på den Helige Andes kraft att hos Kristi lärjungar väcka kärleken till denna enhet, hyser vi det hoppet, att de kristna som ännu icke har den fulla gemenskapen med den enda Kyrkan en gång skall förenas i en hjord under en herde.

VI TROR att Kyrkan är nödvändig för frälsningen, ty Kristus som är frälsningens ende förmedlare och väg blir närvarande för oss i sin kropp, det är Kyrkan. Men Guds frälsningsplan omfattar alla människor; de som utan egen skuld saknar kännedom om Kristi evangelium och hans Kyrka men med allvar söker Gud och under nådens inflytande strävar att fullgöra Hans vilja såsom de känner den genom samvetets ingivelse, även de — till ett antal som Gud allena känner — tillhör Hans folk, låt vara på ett osynligt sätt, och kan uppnå frälsningen.

VI TROR att mässan, firad av prästen såsom representant för Kristi person i kraft av den myndighet han erhållit genom prästvigningens sakrament och offrad av honom i Kristi namn och i namn av lemmarna i Kristi mystiska kropp, är Kalvariebergets offer, sakramentalt närvarandegjort på våra altaren. Vi tror att liksom brödet och vinet, konsekrerade av Herren vid den Heliga Nattvarden har förvandlats till hans lekamen och hans blod, vilka kort därefter på korset skulle offras för oss, så förvandlas på samma sätt det av prästen konsakrerade brödet och vinet till den förhärligade och i himmelen tronande Kristi lekamen och blod; och vi tror att Herrens hemlighetsfulla närvaro under dessa gestalter, som för våra sinnen förefaller vara vad de nyss var, är en sann, verklig och substantiell närvaro.

Kristus kan ej vara på detta sätt närvarande i detta sakrament annat än därigenom att brödets själva realitet förvandlats till hans lekamen och vinets realitet förvandlats till hans blod, alltmedan de brödets och vinets egenskaper som våra sinnen förnimmer förblir oförändrade. Denna hemlighetsfulla förvandling kallar Kyrkan med ett mycket passande namn transsubstantiation. Varje teologisk förklaring som åsyftar att på något sätt förstå detta mysterium måste, for att vara i överensstämmelse med den katolska tron, fasthålla vid att i själva verket, in ipsa rerum natura, oberoende av vår ande, brödet och vinet efter konsekrationen upphört att existera, så att det är Herrens Jesu tillbedjansvärda lekamen och blod som därefter är realiter närvarande inför oss under brödets och vinets sakramentala gestalter, såsom Herren har velat det, for att ge sig själv åt oss som näring och förena oss med hans mystiska kropps enhet.

Herrens Kristi ena och odelbara existens i vilken han lever förhärligad i himmelen mångfaldigas icke genom detta sakrament; den görs genom sakramentet närvarande Rå den mångfald orter där mässan firas. Och den förblir närvarande efter offret i det Heliga Sakramentet som, i tabernaklet, är det levande hjärtat i var och en av våra kyrkor. Därför är det för oss en mycket ljuv plikt att i den Heliga Hostian, som våra ögon ser, ära och tillbedja det inkarnerade Ordet som de icke kan se men som dock har blivit närvarande inför oss utan att lämna himmelen.

VI BEKÄNNER likaså att Guds rike som här nere har sin begynnelse i Kyrkan icke är av denna värld vars gestalt förgår och att Guds rikes tillväxt icke kan anses sammanfalla med den mänskliga civilisationens, vetenskapens eller teknikens framsteg utan består i att allt djupare lära känna Kristi outrannsakliga rikedomar, att allt starkare hoppas på det eviga goda, att allt ivrigare besvara Guds kärlek, att allt mer utbreda nåden och heligheten bland människorna.

Den omsorg med vilken Kyrkan, Kristi brud, omfattar människornas timliga behov, deras glädjeämnen och förväntningar, deras lidanden och mödor är ej något annat än hennes iver att vara närvarande för dem i den tanken att Kristi ljus må upplysa människorna och att alla må samlas och förenas kring honom som är deras ende Frälsare. Denna Kyrkans omsorg får dock aldrig uppfattas som om Kyrkan skulle anpassa sig till denna världens ävlan eller minska den iver med vilken hon väntar sin Herres och hans eviga rikes ankomst.

VI TROR på det eviga livet. Vi tror att alla deras själar som dör i Kristi nåd — antingen de behöver ytterligare renas i skärselden eller att Jesus i det ögonblick de lämnar sina kroppar strax tar dem upp till sig i paradiset såsom han gjorde med den botfärdige rövaren — utgör Guds folk hinsides den död som slutgiltigt skall besegras på uppståndelsens dag då dessa själar skall återförenas med sina kroppar.

VI TROR att mängden av de själar, som i paradiset är församlade kring Jesus och Maria, utgör den himmelska Kyrkan, att de där åtnjuter en evig salighet och ser Gud sådan han är samt även, visserligen i olika grad, tillsammans med de heliga änglarna har del i utövandet av den gudomliga makt som tillkommer den förhärligade Kristus när de lägger sig ut för oss och med sin broderliga omtanke hjälper vår svaghet.

VI TROR på ett alla kristtrognas samfund, nämligen deras som är pilgrimer på jorden, de dödas som genomgår sin rening och de saligas som är i himmelen, alla tillsammans bildande en enda Kyrka; vi tror likaledes att den barmhärtige Gudens och hans heligas kärlek alltid är lyhörd för våra böner, såsom Jesus har försäkrat oss: Bedjen och eder skall vara givet. Bekännande denna tro och uppfyllda av detta hopp förväntar vi de dödas uppståndelse och den tillkommande evighetens liv.

Välsignad vare Gud, trefalt Helig.

Amen

(Inofficiell översättning av Bertil Hermansson+, ursprungligen publicerad i KATOLSK OBSERVATÖR)