av Per Paul Ekström

Kaj Engelhart ger i Km #10 en översikt av Benedikt XVI:s apostoliska resa i sitt hemland Bayern och kommer då in på påvens föreläsning i Regensburgs universitet, i vilken han citerade några ord som – för att använda ett turkiskt låneord – vållat en sådan ”kalabalik”.

Engelhart påstår i sin artikel att ”påven bett om ursäkt … för de ord som muslimer upplevt som kränkande”. Men har påven bett om ursäkt och hade han någon anledning att göra det? Den som ber om ursäkt erkänner ju därmed att han begått det fel som han beskylls för.

Ämnet för påvens föreläsning var förhållandet mellan tro och förnuft i relation till universitetets uppgift. I detta sammanhang citerade han några ord ur en ”interreligiös” dialog från slutet av 1300-talet mellan en kristen kejsare och en lärd muslim. Kejsaren kommer in på ämnet jihad, ”det heliga kriget”. Påven säger i sin föreläsning att kejsaren vänder sig ”på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form (in erstaunlich schroffer, uns überraschend schroffer Form) till sin samtalspartner, direkt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld …” Kejsaren säger: ”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att den tro som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt.” Påven fortsätter: ”Kejsaren motiverar sedan ingående, efter att han så hade angripit (nachdem er so zugeschlagen hat) sin samtalspartner, varför det är ologiskt (oförnuftigt) att utbreda tron med våld. Redan här i föreläsningen, omedelbart före och efter det ödesdigra citatet, tar påven klart och tydligt avstånd från den kristne kejsarens sätt att attackera sin dialogpartner med sin bryska kritik av Muhammed, samtidigt som han delar kejsarens uppfattning som säger: ”att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen.” Det var denna kejsarens insikt som påven tog som utgångspunkt för sina reflexioner kring förhållandet mellan tro och förnuft. Vissa turkiska tidningar hade lagt citatet ur den bysantinske kejsarens text i påvens mun, i direkt anföring, vilket förorsakat den muslimska upprördheten. De som medvetet på detta sätt feltolkat påven är de som är skyldiga att be om ursäkt. Det gäller även dem som felaktigt påstår att påven har bett muslimerna om ursäkt.

I sitt tal inför Angelus-bönen den 17 september sade Benedikt XVI: ”Jag är djupt bedrövad över de reaktioner som ett litet avsnitt av mitt tal i Regensburgs universitet har framkallat, som för de muslimskt troendes sensibilitet har ansetts vara kränkande. Det handlar om en medeltida text, som på intet sätt uttrycker min personliga uppfattning.” Här, liksom i uttalandet dagen innan av den nytillträdde kardinalstatssekreteraren Bertone, finns heller ingen påvens bön om ursäkt.

I sin tillbakablick på Bayern-resan vid den allmänna audiensen den 20 september redogjorde påven för Regensburg-föreläsningen och dess omedelbara följder på följande sätt: ”Den dagen [den 12 september 2006] var det för mig en särskilt vacker upplevelse att hålla en föreläsning inför en stor åhörarskara av professorer och studenter vid universitetet i Regensburg, där jag under många år verkat som professor. Med glädje fick jag ännu en gång möta universitetets värld, som under en lång tid av mitt liv var min andliga hemvist. Som ämne hade jag valt förhållandet mellan tro och förnuft. För att introducera åhörarna i ämnets dramatik och aktualitet, citerade jag några ord ur en kristen-islamsk dialog från 1300-talet, med vilka den kristne samtalspartnern, den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos, i en för oss obegripligt brysk (brusco) form förelägger den islamske dialogpartnern problemet om förhållandet mellan religion och våld. Detta citat blev tyvärr missförstått. För den uppmärksamme läsaren av min text står det dock klart, att jag på intet sätt ville göra de av den medeltida kejsaren i denna dialog uttalade orden till mina egna, och att dess polemiska innehåll inte uttrycker min personliga övertygelse. Min avsikt var en helt annan. Med utgångspunkt från det som Manuel II i fortsättningen säger med ett mycket vackert ord och på ett positivt sätt om den förnuftighet, som måste vara ledande vid utbredandet av tron, ville jag förklara att det inte är religion och våld som hör samman, utan religion och förnuft. Ämnet för min föreläsning – ett svar på frågan om universitetets uppdrag – var alltså förhållandet mellan tro och förnuft. Jag ville inbjuda till en den kristna trons dialog med världen av idag och till en dialog mellan alla kulturer och religioner. Jag hoppas att vid olika tillfällen under mitt besök – till exempel då jag i München framhöll hur viktigt det är att respektera det som är heligt för andra – min djupa aktning för de stora religionerna, och i synnerhet för muslimerna, klart har framträtt; muslimerna som tillber den ”ende Guden” och tillsammans med vilka vi bemödar oss om att ”gemensamt gå in för att skydda och främja social rättvisa, de moraliska värdena och inte minst freden och alla människors frihet” (Nostra aetate, 3). Jag förlitar mig alltså på att mitt tal i universitetet i Regensburg, efter de första omedelbara reaktionerna, kan bli en impuls och uppmuntran till en positiv – men också självkritisk – dialog, både religionerna emellan, liksom även mellan den moderna uppfattningen av förnuftet och de kristnas tro.”

20061010

Hela texten till Benedikt XVI:s föreläsning i universitetet i Regensburg finns i svensk översättning i det senaste numret av Signum och på www.katobs.se.

Påvens tal till de muslimska ambassadörerna vid den Heliga Stolen den 25 september 2006, vilket är viktigt för förståelsen av hans inställning till den muslimska världen, finns i svensk översättning på www.katobs.se.

Påvens tal till muslimska församlingar, Köln den 20 augusti, finns i Benedikt XVI: Upptakt – början av Petrustjänsten. Catholica, Ängelholm 2006, sid. 135ff.