Den helige JUSTINUS föddes av hedniska romerska föräldrar men växte upp i Palestina, vid Nablus, nära det gamla Sikem, där Jesus ett par generationer innan hade samtalat med den samariska kvinnan (Joh 4:1-42) och Israels vagga stod i forntiden (Jos kap. 24).

Justinus sökte sanning, men blev besviken på filosoferna (han studerade stoikerna, Aristoteles och Pythagoras). De var ointresserade av frågan om Gud, ville bara ha pengar eller ställde orimliga krav på förkunskaper i t.ex. musik och geometri. Platons filosofi om idéernas värld, enligt vilken själen genom förnuftet kan nå fram till att ”skåda Gud” gav dock den unge tänkaren hopp. Han söker ensamheten vid havet. Här hans egna ord:

Då jag nu kom nära platsen där jag ville vara för mig själv, gick en gammal man med ett sympatiskt utseende och en mild, allvarlig karaktär på lite avstånd bakom mig. Jag vände mig om, stod stilla och såg skarpt på honom: ”Känner du mig?” frågade han. Jag sa nej. ”Varför” fortsatte han ”tittar du så på mig?” Jag svarade: ”Jag observerar att du råkar komma till samma plats som jag; jag väntade mig inte att se någon här”. Han sa: ”Jag oroar mig för släktingar i utlandet. Jag går och håller utkik efter dem. Kanske ser man dem någonstans”. ”Men varför” fortsatte han ”är du här?”

Justinus berättar nu för främlingen om sitt sökande efter Gud. Mannen lyssnar och ställer många vänliga men också kritiska frågor: Vad är filosofi? Blir man lycklig av filosofi?

Hur kan filosoferna tänka och tala rätt om Gud om de aldrig har sett honom eller har del av hans helige Ande? Är Platons lära om återfödelse (reinkarnation) verkligen rimlig?

Om själarna visste att de kunde återfödas såsom svin, hundar eller ormar som straff för sina synder, då skulle de väl låta bli att synda? Om de inte vet om det, då är det väl orättvist om de straffas så hårt? Och hur kan själarna, som Platon säger, ha funnits till sedan evighet – då vore de väl gudomliga och syndfria? Nej, en enda Gud, själv oskapad, måste ha skapat allt som finns.

Justinus inser att inte ens Platon kan ge bra svar och blir nu själv den frågande: ”Vem ska man ta till lärare?” Främlingen berättar nu om visa män som levde länge innan de så kallade filosoferna: profeterna som undervisades av den helige Ande och som utan rädsla predikade ord från Gud. De anförde inga teoretiska bevis. Allt blev som de sade. Det hände under från Gud genom dem. De förutsade Skaparens Sons – Kristi – ankomst.

Ännu mycket mer berättar åldringen. Han uppmanar sin unge lyssnare att be till Gud om insikt i alla dessa ting, och försvinner.

Det började genast brinna i min själ, jag greps av kärlek till profeterna och de män som är Kristi vänner. Jag övervägde mannens läror och hittade i dem den enda tillförlitliga och nyttiga filosofin. Detta är vägen och detta är orsakerna som gjorde mig till filosof. Jag skulle önska att alla var fyllda av samma iver som jag och att ingen vände sig bort från Frälsarens läror. Dessa har nämligen något mäktigt med sig, eftersom de förmår att skrämma dem som avviker från den rätta vägen; däremot är de underbar vila för dem som fördjupar sig i dem.

På 150-talet hittar vi Justinus i Rom, klädd i filosofmantel, i ständiga dispyter med hedniska, gnostiska och judiska lärde. Där levde han med kristna som ännu kände till apostlarnas lärjungar. Han bör ha känt den helige påven Pius I personligen och dennes efterträdare, den helige Anicetus, som förmodligen lät bygga det lilla monumentet över Petrusgraven som ännu kan ses i nekropolen under Peterskyrkans högaltare.

Som tänkare visar sig Justinus öppen för alla läror, men med klar kristen profil. Guds Ord (grek. Logos) finns främst inom kyrkan, säger han. Ordet går tillbaka till Mose och uppenbarades fullständigt i Kristus. Det firas i eukaristin (mässan beskrivs som en offermåltid där Jesus är verkligt närvarande). Men ”Ordets frön” (gr: logoi spermatikoi) kan också hittas hos icke-kristna diktare och filosofer som Sokrates och Herakleitos (”delvis kristna innan Kristus”). Ja varje människa bär detta utsäde i sitt förnuft. Justinus är samtidigt starkt samhällskritisk, som när han anklagar romarna för att hålla flickor och pojkar fångna som djur för att senare prostituera dem. Detta tjänar staten på. Han avslöjanden var modiga och inte ofarliga.

Justinos anklagades tillsammans med sex andra inför prefekten Rusticus i Rom 165. Förhörsprotokollet är bevarat. Justinus undviker att avslöja andra kristna adresser än sin egen. Prefekten vill veta av varje anklagad om de bekänner sig som kristna, från vem de har fått tron och var deras föräldrar bor. Han får dock ingen användbar information ur dem. De döms enligt lagen till prygel och halshuggning.

Den lärde Justinus är ett tidigt vittne om katolska kyrkans tradition, hur dopet och mässan går till, hur martyrerna anses komma direkt till himlen, och alla andra till en särskilt ort där goda är skilda från onda i väntan på domen (jfr läran om skärselden, se Katolska kyrkans katekes, nr 1030-1032). Jungfru Maria beskrivs som den nya Eva, liksom Kristus är den nye Adam (Rom 5:12-21) – en fundamental tanke i katolsk mariologi. ”Frälsningen skulle komma genom jungfru Maria” säger denne kyrkofader från 100-talets början. Hans teologi har ännu inte de klara definitionerna om Gud, Jesus och Maria som kyrkomötena och påvarna senare utarbetar, men de ger en levande bild av de bibelargument som framfördes i den tidiga kyrkans försvarskamp mot statshedendomen, mot judarna och mot de heretiska splittrargrupperna.

Justins egen vandring, från Jesu land till Roms kullar, från hedendom till kristendom, från omvändelse till martyrium, är urkyrkans historia i miniatyr. Han ställde sitt intellekt till förfogande för att också vi ska våga ställa kritiska frågor, ompröva det vi lärt, använda vårt förnuft, söka sanningen var den än finns, bli ödmjuka, lära känna Kristus och aldrig svika den apostoliska traditionen. Kyrkans förste filosof kommer aldrig att glömmas.

Justinus försvarsskrifter för den kristna tron, samt berättelsen om hans martyrium är översatta till svenska och utgivna på förlaget Artos.