|
||||||
|
||||||
|
av Javier Arias
F-Vi går igenom svåra tider inom kyrkan. Hur skulle Ni definiera de tider som kyrkan upplever nu? S-Tiderna är extremt förvirrande. En av påvens huvuduppgifter är att skapa klarhet där det råder förvirring. Påven Franciskus är selektiv när det gäller att besvara frågor (vissa "dubia" besvaras aldrig, andra besvaras snabbt), och dessutom är hans svar ofta öppna för flera tolkningar, vilket leder till mer förvirring och splittring. Ta Amoris Laetitia: Är det tillåtet för någon som inte befinner sig i nådens tillstånd att ta emot den heliga kommunionen? Kyrkans entydiga svar har alltid varit ett rungande "nej". Amoris Laetitia innehåller många uttalanden vars vaghet eller tvetydighet möjliggör tolkningar som strider mot tro eller moral, eller som antyder ett uttalande som strider mot tro och moral utan att faktiskt säga det uttryckligen. Jag utesluter inte att påven Franciskus kommer att ta ytterligare steg i den riktning han har tagit.
F - I Er blogg har Ni uttalat Er mycket tydligt mot Fiducia supplians. Ser Ni möjligheten att kyrkan i framtiden skulle kunna ta ytterligare ett steg i den riktningen? S- Fiducia Supplicans är också problematisk. Kan en präst välsigna syndare? Uppenbarligen ja. Kan han välsigna synd? Uppenbarligen inte. Det är vid denna punkt som FS missar poängen. FS säger att homosexuella förbindelser kan välsignas. Detta är en lära som strider mot den katolska kyrkans lära. FS skapade en hel del kontroverser. Det hjälper inte att kardinal Fernandez gör en konstlad distinktion mellan "par" och "union" som svar på kritiken. En präst kan välsigna "paret" men inte "unionen", vilket inte är rimligt. När allt kommer omkring är det ett par eftersom det finns en union. Vad som inte heller hjälper är påven Franciskus påstående att präster i fängelser också kan välsigna de största brottslingarna. Ja, det kan de, men vi välsignar inte deras aktiviteter. Jag kan välsigna tjuvar, men inte deras verksamhet. Jag kan välsigna homosexuella, men inte deras samlevnad. Jag utesluter inte att påven Franciskus kommer att ta ytterligare steg i den riktning han har tagit. Men vi vet också att där det inte finns någon kontinuitet finns det en brytning med traditionen. Det har vi inte sett tidigare på 2 000 år. Att det finns en brytning med traditionen kan framgå av motståndet. Under 2.000 år har vi aldrig sett så många människor - inte ens en hel kontinent - motsätta sig en romersk deklaration. F-Ni talade också om avskedandet av biskop Strickland, varför tror Ni att Vatikanen är så hård mot biskopar som Strickland och ändå händer ingenting med tyskar som talar ut mot katolsk doktrin och moral? S-"Alla, alla, alla", säger påven Franciskus: alla är välkomna. Alla? Det verkar som om ett undantag görs för traditionalisterna. Tonen i Traditiones Custodes är hård. Och hur ofta kallas de inte för rigida och mer extravaganta termer? Begär den traditionella mässan och du kommer att bli avbokad. En lågmäld man som biskop Strickland är ett av många exempel. Tyska och belgiska biskopar som gång på gång förespråkar förändringar i kyrkans doktrin och moral behandlas vänligt. Det präglar det nuvarande pontifikatet. F - Synoden om synodalitet kommer att avslutas i oktober nästa år. Tror Ni att något gott kan komma ut av den? S - Synoden om synodalitet fortsätter. Den föregående sessionen, som varade i en hel månad, resulterade inte i något konkret. Det drygt 40-sidiga dokumentet innehåller en rad allmänna formuleringar, förvirrande språk och förvirrande beskrivningar om medföljning och människor som kämpar med sin sexuella läggning. Det kan inte vara annorlunda när det inte finns någon dagordning och allt är förhandlingsbart och vi bara får lyssna. Jag hoppas att nästa session kommer att få ett liknande resultat. Ortodoxi har vanligtvis varit det svar som har förebådat återhämtningen. F - Avkristning och sekularisering är på frammarsch i hela Europa. Vad tror Ni är lösningen för att göra Europa till en katolsk kontinent igen? S- I The Everlasting Man beskriver Chesterton "trons fem dödsfall", de fem tidpunkter i historien då kristendomen var dömd att försvinna. Chesterton nämner: (1) Romarriket, (2) tiden då islamiska arméer erövrade Mellanöstern och Nordafrika, (3) medeltiden då feodalismen försvann och renässansen uppstod, (4) tiden då de gamla regimerna i Europa försvann och revolutionernas krampaktiga tid, och slutligen (5) 1800-talet, Marx, Darwin, Nietzsche och Freuds århundrade. Varje kris följdes av en tid av förnyelse, en tid av pånyttfödelse. Varje gång tycktes tron gå till hajarna, men varje gång var det hajarna som inte överlevde. Varje gång var väckelsen helt oväntad. Även nu verkar kyrkan närma sig sitt slut, men det skulle kunna bli annorlunda. Ortodoxin har vanligtvis varit den reaktion som har förebådat återhämtningen. Naturligtvis finns det alltid röster som kräver anpassning till tiden. Kyrkan bör verkligen göra det, så länge det inte innebär en anpassning av tron. I vilket fall som helst är lösningen inte att sänka ribban, utan att förenkla tron. Att tillfredsställa den sekulära världen slutar alltid med att tron förångas. Kyrkan har alltid överlevt där dess identitet funnits kvar, genom reformer, rening och revitalisering. Kanske hjälper den finansiella implosionen till att återvända till kärnan. Kanske är kyrkan inte i så dåligt skick. Kyrkan har inte längre en central position i det sociala maktspektrumet. Kyrkan har inte längre makt. Så även om det förr var så att en präst i en församling kunde prata sig varm för att få en plats på ett vårdhem åt en församlingsmedlem, så är den tiden sedan länge förbi. Makt är inte heller något vi borde vilja ha. Jesus själv var mycket tydlig: "Ni vet att världsliga ledare visar sin makt, men bland er får det inte vara så". Kyrkan har förpassats till samhällets marginaler. Jag tror att det är en bra sak. På sin tid orsakade S. Franciskus, som levde i evangelisk fattigdom fullt ut, mer blomstring i kyrkan än någon inflytelserik prelat. På samma sätt har Moder Teresas och hennes systrars ytterst servila och osjälviska arbete i vår tid skapat mer uppmärksamhet och goodwill för Kristus och hans kyrka än allt det sociala inflytande som kyrkan hade under den rika romerska katolicismens år. Kyrkan behöver inte längre tjäna regeringens eller majoritetens intressen. Så att den inte längre behöver tala för någon. Den kan, på sitt eget motsägelsefulla sätt, tala för de maktlösa, de marginaliserade, de funktionshindrade, de ofödda, alla dem som inte har någon röst. Kyrkan kan på nytt öppna sig för Jesu ord: "Ni skall inte härska, utan tjäna". Kyrkan bör inte spela rollen som härskare, utan snarare som hovnarr. Vi förlåter det oförlåtliga, vi vänder kinden till de makthungriga, vi håller fast vid ståndpunkter eftersom vi tror på dem, kosta vad det kosta vill. Kyrkan kommer återigen att kunna klargöra vad det handlar om i slutändan: själarnas frälsning. Inget annat. Det kommer att föra kyrkan närmare evangeliet. Och det är en seger. Då finns det möjligheter för tillväxt.
F - Vissa biskopar och kardinaler anklagar andra för att skapa splittring inom kyrkan eller för att attackera påven för att han försvarar grundläggande sanningar i tron eller för att han uttrycker åsikter som skiljer sig från påvens. Är det ett brott mot enigheten att informera påven om att han kanske måste begå ett misstag? S. Det är inte alla de som försvarar trons sanning eller uttrycker åsikter som skiljer sig från påvens som skapar splittring. Man bidrar inte till kyrkans enhet genom att tiga. Den tvetydighet som uttrycks i Vatikanens meddelanden skapar förvirring. Den äventyrar kyrkans trovärdighet, får människor att förlora tron och vissa att lämna kyrkan i förtvivlan. Det är dessa människor som vi måste uppmuntra och uppmana att aldrig lämna kyrkan. Se även följebrevet till deklarationen (svenska).
Övers. Red. 20240226 |
|||||