Vid Linköpings universitet pågår just nu en märklig debatt. En fristående organisation hyrde lokal på universitetet och inbjöd Krister Renard, en känd förespråkare för den sk Intelligent Design-idén. I korthet går ID, detta samlande namn för ett djungelliknande idékomplex, ut på att kritik riktas mot evolutionsläran för att den vägrar se ändamålsenlighet i skapelsen. Det finns även extremriktningar som med hjälp av bibelcitat vill göra gällande att världen skapades exakt så som Bibeln beskriver det hela, sk kreationism. Men skalan är stor och i kartbilden av dem som pekar på Intelligent Design ingår även högst etablerade forskare som helt enkelt vill frigöra naturvetenskapen från ett tabu och föra en diskussion om förnuftets natur och våra gränser för detta.

I Linköping reagerade omedelbart två forskare, Per Milberg och Uno Wennergren, som menade att det svärtar ner universitetets ”varumärke” att ta in personer som företräder sådana skumma saker som vetenskap uppblandat med kristen tro. Detta har inget med vetenskap att göra. Vetenskap bygger nämligen på obestridliga fakta, som kan verifieras av flera oberoende personer. Man finner det ”mycket allvarligt att LiU upplåter sina lokaler, och därmed sitt varumärke, till pseudovetenskap!” menar forskarna.

Rektor Mille Millnert skrev en krönika och kallade, med en ganska slarvig hänvisning till ”våra vetenskapliga värderingar”, hela idéen om intelligent design för trams och tokerier. Samtidigt uppmanar han dock universiteten att inte sticka huvudet i sanden utan ta tjuren vid hornen ”genom vetenskapligt grundande argument”, såsom en gång Thomas Huxley slogs för Darwins teori.

Vetenskapen höjs upp på en oberörbar piedestal medan dess kritiker sänks till en avgrund av vidskepelse och okunskap. Liknande resonemang kan man höra från riksdagsledamöter som av samma skäl vill stänga konfessionella skolor och för inte så länge sedan förklarade filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö i radio att han ”föraktar människor med en gudstro”, då de ju måste ha en ”pappa” fast de är vuxna. Universitetets rektor meddelar att han inget har att invända - så länge hans lärare håller sig inom lagens råmärken kan de säga vad de vill.

Det är således helt i sin ordning att hysa förakt, både till idéer och de som framför dem, i universitetsvärlden, dvs om de inte faller universitetsetablissemanget i smaken.

Vi ska nu vända oss till den föreläsning som påven Benedikt XVI höll vid universitetet i Regensburg. Ty den tar just upp detta problem. Den forne universitetslektorn talar där om den goda anda som fanns på universitetet:

Inte heller stördes denna inre sammanhållning i förnuftets kosmos, när det en gång ryktades att en av kollegerna hade yttrat att det vid vårt universitet fanns något så märkvärdigt som två fakulteter som befattar sig med något som inte finns – med Gud. Att det också inför en så radikal skepsis förblir nödvändigt och förnuftigt att med hjälp av förnuftet fråga vem Gud är, och att göra det i sammanhang med den kristna trons tradition, det var obestritt i universitetet som helhet betraktat.
(1)

Påven betraktar sedan hur det skett en utveckling mot att förnuftet stryper sig självt med hänvisning till å ena sidan platonism och å andra sidan empirism. Man förutsätter en rationell värld och bekräftar den med experiment och modeller.

Endast den form av visshet som ges av samspelet mellan matematik och empiri tillåter oss att tala om vetenskaplighet. Det som vill vara vetenskap måste underordna sig denna måttstock.
(1)

Frågan om hur kunskap överhuvudtaget är möjlig anses i de moderna vetenskaperna överflödig, inom de naturvetenskapliga utbildningarna finns knappast en enda kurspoäng i filosofi eller vetenskapsteori. Och teologi anses inte ha med verkligheten att göra, annat än som ett sociologiskt fenomen. Den naturvetenskapliga metoden togs över även av de andra humanistiska vetenskapsgrenarna. Påven tillägger:

Men viktigt för våra överväganden är även att denna metod som sådan utesluter frågan om Gud och låter den framstå som ovetenskaplig eller förvetenskaplig. Men därmed står vi inför en förminskning av vetenskapens och förnuftets omfång, som måste ifrågasättas.
(1)

Vi kan konstatera att lärdomens högsäte, universiteten, uppenbarligen har utvecklats till solitärer, öar i det idéhistoriska landskapet. Man klipper av alla band med den tanketradition ur vilken hela bildningsväsendet vuxit fram, och anser sig vara oavhängig allt utom metoden. Allt annat är oväsentligt eller ”pseudo” och det går för sig att bemöta med ord som ”trams”, ”tokerier” eller med skamlöst öppet förakt.

Vi har därmed hamnat i en märklig situation; de spekulationer som människan ägnade sig åt under medeltiden, och som var själva upphovet till universiteten med sina fakulteter, det metodiska sanningssökandet och prestigefria disputationer, de anses inte idag höra hemma inom universitetet, utan på en bakgård ibland subkulturerna. Avicennas diagnostikläror hade idag förklarats vara kvasivetenskap på grund av hans metafysik. En gudabenådad pedagog som Thomas ab Aquino hade slängts ut med hänvisning till hans ovetenskapliga referenser. (Utan honom hade vi dock heller inte haft någon objektiv vetenskaplig metod att avguda.) Och hur hade vår egen vetenskapstitan, Carl von Linné, bemötts av rektorn vid Linköpings universitet, denne Linné som bestämt upplevde sig ”se Gud i ryggen” när han tålmodigt beskrev den ofattbara mångformighet som idag torrt går under benämningen ”biodiversitet”?

Kan det verkligen vara så, som den kände genetikern Theodosius Dobzhansky förklarade i en kursbok på 1980-talet, att inget tänkande före 1859 egentligen kan tas på allvar? Hade den av paleoantropologi betagne jesuitpatern Teihard de Chardin rätt när han förkunnade:

"Är evolutionen en teori, ett system eller en hypotes? Den är mycket mera, den är ett allmängiltigt postulat till vilket alla teorier, alla hypoteser, alla system måste buga sig för och anpassa sig till för att vara trovärdiga och sanna. Evolutionen är ett ljus som belyser alla fakta, en stig som alla tankar måste följa: Detta är vad evolutionen är.” (2)

Visst finns det förklaringsmodeller inom evolutionsläran som är värdefulla för vår omvärldsförståelse. Den drar sitt strå till stacken. Men den kan knappast ge oss några överordnade och slutgiltiga svar på frågan om skapelsens väsen och dess själva orsak - inte ens dess ofattbart komplicerade förlopp! Ännu är något så centralt som artbildning ett fenomen som bara kan beskrivas med vaga hypoteser.

Evolutionsläran innehåller dessutom många spekulationer av filosofisk natur som omöjligt låter sig prövas empiriskt. Den utesluter alltså inte andra "hypoteser och system", såsom till exempel den heliocentriska världsbilden en gång uteslöt den geocentriska, och den kan inte immunisera sig själv mot kritik.

Detta är bara ett exempel som visar att universiteten inte kan avskärma sig från en kritisk diskussion, där också de som har andra värdegrunder än de rent naturvetenskapliga kan deltaga. Det skulle hämma en seriös reflektion över förnuftet och skapelsen, och beröva oss en möjlighet att utveckla denna förmåga som också är vårt unika öde att kämpa och växa med.

Det var detta som påven ville säga i Regensburg. Men omvärlden lyssnade uppenbarligen dåligt.

Red.

FOTNOTER:

(1) Tron, förnuftet och universitetet, föreläsning av påven Benedikt XVI vid universitetet i Regensburg den 12 september 2006

(2) Human Energy 1969, p.96

Se även: