I den pågående, mycket brokiga debatten om avbildningarna av Mohammed blandas fragment av religiösa principer med känslor av oförrätt och hat och olika ideal tillskrivs olika grad av helighet eller oantastlighet. För många muslimer handlar det om ett rykte att väst vill "åt" deras profet Mohammed, efter att också ha dominerat dem ekonomiskt och politiskt. Den moderne västerlänningen gör upptäckten att man tydligen inte kan skoja om vad som helst, inte ens under skydd av den allraheligaste tryckfriheten. Det riskerar liv och egendom.

Få kristna upprördes av Monthy Pythonkomikernas "Life of Brian"-burlesk. Filmen "Kristi sista Frestelse" orsakade visserligen några gatudemonstrationer i Frankrike, men ingen myndighet skulle ha en tanke på att ingripa av hänsyn till de kristnas religiösa känslor. Detta trots att den ifrågasatte Kristi gudom och framställde Jesus som en svag människa med moraliska grubblerier. Och när fotografen Elisabeth Ohlsson skickligt marknadsförde sig själv genom att få till stånd en utställning i själva rikshelgedomen av bilder föreställande "Jesus" som homosexuell så var det snarare kritikerna som drog till sig de hånfulla kommentarerna. Trots att Kristus för de kristna inte bara är profet - han är "vår Herre och Gud".

Är muslimernas sak också vår? Av den Nordiska biskopskonferensens uttalande så verkar det så. Men vi måste komma ihåg att Mohammed är muslimernas profet, inte "profeten" som biskopskonferensen kanske lite vårdslöst uttrycker det. Det är deras tro, inte vår, inte "tron". Mohammed föddes år 570 i Mecca, där avgudadyrkan hade gjorts till en affärsidé. Han införde monoteismen i sin födelsestad, ständigt under hot från olika håll. Då var dock den kristna uppenbarelsen redan känd i stora delar av medelhavsområdet och Nordafrika. Också av Mohammed.

Men ängelns diktat till Mohammed innebar att den kristna uppenbarelsen underkändes, Kristus var inte Gud, utan en av profeterna. Därför kan vi aldrig titulera Mohammed som profet - ty ingen kristen kan godkänna en uppenbarelse som motsäger den heliga Uppenbarelsen enligt Skriften och traditionen.

Religioner har utövats sida vid sida i alla tider. Graden av respekt har varierat. Thomas av Aquino såg judar och muslimer som bröder, däremot var omdömet hårt mot dem som avfaller från tron, apostaterna. I Spanien levde de kristna under svåra förhållanden under en sk convivencian, och det var en lättnad när man till slut befriade sig från kalifatens dominans. Kulturutbyte skedde dock under dessa femhundra år och det var nog tack vare att judar, kristna och muslimer hade en så väldefinierad tro som detta faktiskt var större än vad man kan säga idag, när kontakterna hela tiden fastnar i yttre företeelser; slöja, kors, fotografier, homosexualitet eller - satiriska skämtteckningar. När har vi sett ett verkligt utbyte av kunskaper mellan muslimer och kristna? När har islam tagits upp på ett seriöst sätt i våra katolska media?

Ändå är det just här, i detta hörn av världen, som en genomlysning skulle vara möjlig på ett helt annat sätt än i de av seklers blodiga motsättningar härjade områdena. Vi har nog svårt att föreställa oss hur det är att vara maronit i Palestina eller Libanon eller armenier i Turkiet. Där gives inga stora utrymmen och hotet finns alltid närvarande.

När nu dessa hot riktas direkt mot våra trygga länder i Norden är det som om vi vaknade ur en dröm - föreställningen om att demokratins och humanismens principer är självklara för alla och goda och alltid segrar. Men plötsligt har yttrandefriheten fått en ny innebörd - nämligen friheten att avstå att yttra sig.

För våra styrande verkar den plötsligt påkomna pieteten för religion vara dominerad mera av fruktan än av respekt och tolerans. Det är oroväckande.

Men vi kristna har inget att frukta. Vi kan inte låta satirtecknare eller förslagna fotografer styra våra uttryck för vår tro och kärlek till Frälsaren, lika lite som bilbomber och stenkastande folkmassor. Såsom i alla tider måste de kristna vara beredda att försvara den heliga tron i ord och handling, och då måste man också kunna bemöta angrepp från andra religioner, och söka vederlägga felaktiga föreställningar och trossatser. Det är en del av den heliga striden, den som idag går under namnet "evangelisering".

Red.

2006-02-10