Det kristna, enhetliga Europa är en myt, en konstruktion. Detta får vi veta genom en understreckare i SvD den 3 januari, skriven av Jayne Svenungsson. Att heresier skulle vara resultat av import utifrån är en kristen fabel menar hon och frammanar istället en bild av ett Europa som alltid brottats med idéer och motstridiga tolkningar av det kristna budskapet. Katarerna var ingen sekt, utan ett folkigt inslag som vilket annat. Det var kyrkans fel att de drevs in i lönnkamrarna. Dessutom har det ju alltid funnits judar och muslimer sida vid sida med de kristna. Europas kristna kärna har alltså bara funnits som en "konstruktion".

Nå, vart vill författaren egentligen komma? Att civilisation uppkommer av sig självt och att man skall böja sig för varje vindpust för att inte störa mångfalden? För författaren existerar inget Europa förrän efter Clunyrörelsen på 1000-talet och "den gregorianska reformen" som naturligtvis innebär något otrevligt och intolerant. I samma anda framhålls Frankrikes president Sarkozy vars retorik "påminner blott om ett konstaterande som många historiker gjort genom tiderna: att Europa som idé, som en kulturellt och religiöst ­definierad geopolitisk enhet, blir till och existerar enbart i kraft av sin avgränsning mot ett tänkt icke-Europa." Märkligt att varken Konstantin eller Karl den Store nämns i artikeln, här finns väl den konkretion av den västerländska idéen om ett romersk-kristet samhällsbygge som författaren söker, i övermått dessutom.

För oss kristna är civilisationen inte något som uppstår alldeles av sig självt. Civilisation skapas av människor med en fri vilja, med tankar om vad som är gott, sant och rättfärdigt. Den västerländska civilisationen, som alla andra nu så hett åtrår, har inte växt fram tack vare toleransen av hedniska föreställningar eller kätterska sekter som såg självmord och barnadödande som sakrament, utan det är i strid med bland annat dessa idéer som civilisationen utmejslat sina lagar och sociala institutioner. Påvens Regensburgstal har också med tydlighet och djup accentuerat vikten av den kristna grundtanken för civilisationen, och detta i kontrast mot en annan uppfattning, där våld och tagande av territorium spelar en avgörande roll. "Att det bibliska budskapet och det grekiska tänkandet möttes var ingen tillfällighet", sade påven och utvecklade:

När man ser detta möte är det inte förvånande att kristendomen trots sitt ursprung och viktiga utveckling i Öst slutligen har fått sin historiskt avgörande prägel i Europa. Omvänt kan vi också säga att detta möte, till vilket sedan också arvet från Rom tillkommit, har skapat Europa och förblir grundvalen för det som man med full rätt kan kalla Europa.

Även de tekniska och naturvetenskapliga framstegen har således sin botten i detta möte, som formulerats av trehundratalets koncilier, där sanningen definierades. Dämed befästes också förvissningen om att människan kan nå sanning med hjälp av sina sinnen och med förnuftet. Utan denna insikt vore all forskning efter naturens lagar och hemligheter ett meningslöst spel. Sannerligen finns det ett kristet (eller ska vi kanske kalla det "post-kristet") Europa. Det är ett självbedrägeri i megaklass att försöka eliminera denna historiska sanning. Att förneka förintelsen av miljoner människor som dött på grund av en hednisk ideologi är mycket illa, på gränsen till sinnesförvirring. Att normalisera förnekelsen av sin egen civilisation - uppfattningen om världen och om människan, om själva vår tid och existens - kan vara långt mera ödesdigert. Ty det påvekar hela vår värld.

20080107

Alla ledare