Medierna trumpetar ut att nu har folket sagt sitt i Portugal, med "klar och tydlig röst": Man vill att aborter skall legaliseras. "Folket" var i detta fall 26,4 procent, en dryg fjärdedel, av befolkningen. Folkomröstningen är ogiltig då bara 44 procent deltog, men regeringen menar att 60 procent av 44 procent av befolkningen är samma sak som "folkets tydliga röst". Vad folkviljan hos de 56 procent som inte röstade är, får vi alltså aldrig veta. Men detta spelar kanske heller ingen roll i just denna fråga, vilket vi ska se nedan.

Huvudskälet till abortlegaliseringen sägs vara det höga antalet illegala aborter. Man kan nu vänta samma scenario i Portugal som i Sverige på 70-talet: Antalet aborter kommer att stiga dramatiskt, totalt sett, oaktat om de illegala kommer att försvinna. Det antal aborter som årligen utförs i Landstingets regi i Sverige (nu 35-40 000) kunde knappast några källarmottagningar utfört tidigare. Man vet att antalet aborter var kanske en tiondel av av vad de är idag, innan P-pillret och den påföljande liberala lagstiftningen kom i början på 1970-talet.

Märkligare än de minst sagt vårdslösa tolkningarna av demokratibegreppet är att man nu kan höra både kristdemokraternas ordförande i Sverige och ordföranden för Ja till livet mena att det bästa är lagliga, säkra och få aborter.

Men aborter kan aldrig vara lagliga, då de strider mot alla principer vi känner som vill skydda de mänskliga rättigheterna och dessutom mot ett av tio Guds bud. De kan aldrig vara säkra då de strider mot själva naturens ordning. Och det kommer inte att bli färre aborter i och med att de blir legaliserade civilrättsligt.

Finns det något område där så många offentliga lögner sprids samtidigt som detta? Finns det någonting som sårar kvinnan så mycket som denna desinformation? Så ideologiskt besatt är frågan att man är beredd att slå i unga kvinnor vilka lögner som helst för att bevisa att människan har full kontroll över sitt liv. En lögn är att det organmässigt ofta helt färdigutvecklade fostret inte handlar om ett liv, utan en möjlighet till liv. En annan att det handlar om "en del av kvinnans kropp". En tredje att själva avgörandet är ett beslut som varje kvinna själv är i stånd att fatta, utan ens rådgivning och upplysning.

Med lite högstadiebiologi kan vi omedelbart visa att de två första punkterna är lika sanna som påståendet att jorden är platt. Här är det alltså verkligen inte katolska kyrkan som står för det intellektuella mörkret, utan lobbyorganisationerna och - vad som är mest anmärkningsvärt - sjukvårdsapparaten, den som skall söka kunskap för att rädda liv.

Att sedan varje person skulle vara i stånd att förstå vad det innebär att avbryta en livsprocess, vars hemlighet ingen, inte ens världens samlade nobelpristagare i medicin, känner till sin natur, ursprung och mål, är ju också det en banalisering som inte kan kallas annat än en organiserad propagandalögn. Och målet för denna propaganda är - kvinnan "mitt i livet", hon som bär ännu en unik varelse, en person, inom sig. Efter en samhällelig dos av förtiganden, halvsanningar och rena lögner, får hon ensam fatta beslutet, medan sjukvården står mållös men redo att ingripa med sina noggrannt descinficerade instrument.

Hur man än vänder och vrider på argumenten så hamnar man alltså i en brutal praxis som inte kan försvaras med annat än lögn och lögn på lögn.

Att staterna och politikerna, från vänster till höger, kristna till ateister, ställer upp på dessa attacker mot uppenbara sanningar är en gåta. Hur löser de rent intellektuellt en sådan salto mortal? Hur kan de förena medvetet utsläckande av liv med något gott och nyttigt och betrakta det som ett tecken på utveckling och folkhälsa? Man kan till och med glatt säga (Lena Lennerhed, RFSU) att ett högt aborttal är bra, ty det visar på kvinnans större frigörelse.

Det är verkligen just idag på sin plats att citera påven Johannes Paulus II i några av hans starkaste ord:

Den unika och ojämförliga rätten till liv är ifrågasatt eller förnekad på grundval av parlamentariska omröstningar eller viljan hos folkmajoriteten. Detta är det cyniska resultatet av en relativism som regerar oemotsagd: Rätten upphör att vara en sådan, därför att den är inte längre grundad i människans okränkbarhet utan hos de starkares rätt.

På detta sätt emotsäger demokratin sina egna principer och närmar sig totalitarism. Staten är inte längre det "gemensamma hem" där alla kan leva tillsammans på lika villkor utan den transformeras till en tyrannstat, som tillskriver sig själv rätten att förfoga över de svagaste och helt skyddslösa, från det ofödda barnet till åldringen, i namn av samhällsintresset, men som bara är den ena partens intresse.

----

Sannerligen, har vi inte här en tragisk karikatyr av legalitet.

(Johannes Paulus II: Evangelium Vitæ, 1995)

20070212

Alla ledare