Den 10 maj offentliggjorde regeringen den lagrådsremiss om "Abort för utländska kvinnor och förebyggande av oönskade graviditeter" som det rasat en så het debatt om under våren. Flera ledande kristdemokrater och några moderater har öppet gått emot sitt eget parti och kristdemokraternas opinionstal har slagit i botten. Men socialminister Hägglund har utlovat att även de som anser att något måste göras åt aborttalen, skall få något att lugna sig med i detta lagförslag.

Granskar man lagrådsremissen finner man dock inget nytt. Den gamla abortlagen försvaras och rekommenderas nu gälla även utländska kvinnor på besök i Sverige. Motiveringen är att detta bättre skulle stämma överens med den fria rörligheten inom EU och med ett rättvist folkhälsoperspektiv.

Abortverksamheten anses således lyda under hälso- och sjukvård. Man stöder sig på en gammal praxis som införlivar även "barnsbörd" i sjukvårdslagen, trots att detta inte handlar om en sjukdom. Och om barnsbörd går in under paraplyet, då tar man med även abort. Att detta är två helt orelaterade verksamheter tycks inte bekymra förslagsställarna. "Abort utförs således inom ramen för hälso- och sjukvården och därmed är de allmänna reglerna om hälso- och sjukvård tillämpliga" slår man fast utan att blinka.

Principen om lika rätt till sjukvård inom EU kan dock knappast gälla sådana verksamheter som endast vissa länder har eller definierar som hörande till sjukvårdssektorn. En svensk kan knappast kräva att få "dödshjälp" i Nederländerna och en cypriot kommer inte bli bönhörd med att få sina pojkar omskurna under vistelse i Sverige. Rätten måste således grundas på de åtgärder som samtliga länder som ingår i fördraget anser höra till hälso- och sjukvård. Så är inte fallet med abort, och därmed faller hela argumentationskedjan.

Regeringen menar också, med sína remissinstanser som stöd, att lagändringen varken kommer att leda till fler aborter eller till större belastning på abortklinikerna. Överhuvudtaget kommer inte sjukvårdens skyldigheter att öka. Man lägger också in en brasklapp att om kvinnor åtalas i sina hemländer på grund av att dessa handlingar är lagbrott där, så ställer Sverige inte upp med rättshjälp.

Man undrar då: Varför så mycket väsen för - ingenting?

Det är också intressant att läsa de samstämmiga remissinstansernas definitioner; kammarrätt, åklagarmyndighet, socialstyrelse, folkhälsoinstitut, vetenskapsråd, läkarsällskap, barnmorskeförbund...(Svenska kyrkan lyser dock med sin frånvaro) - samtliga går de på linjen att detta handlar om "god hälsa på lika villkor", och "en trygg, säker, sexualitet och reproduktiv hälsa".

För många förknippas dock reproduktiv hälsa inte med avlivning av friska foster i tillväxt, utan med att befolkningstillväxten är säkrad och könssjukdomar hålls borta, och att barnadödligheten är låg. Men om detta handlar definitivt inte detta lagförslag.

Att Sverige dessutom är ökänt för att vägra "papperslösa" personer akut sjukvård, om de inte betalar tusentals kronor, gör inte förslaget mindre besynnerligt.

Mot slutet i remissen kommer så Göran Hägglunds heroiska tillägg; ett antal förslag hur man skall hålla aborttalen nere. Prioriteten av detta anges genom metoden: Tillsätta arbetsgrupp. En lam hänvisning till att Socialstyrelsen skall "kartlägga arbetet på ungdomsmottagningarna, studenthälsomottagningarna och liknande verksamheter", och ett pliktskyldigt omnämnande av sexualundervisningen - detta var vad Hägglund hade i rockärmen.

Det verkar som om socialministern inte har en aning om sakfrågan. Alla vet ju att ungdomsmottagningarna utgör de mest abortförespråkande instanser vi känner - de drivs ofta av lobbyorganisationen RFSU - en privat, affärsdrivande organisation, med stödpengar från landsting och kommun. Här finns inga andra lösningar att presentera ungdomarna än preventivmedel och abort. Det föreligger förmodligen mycket små incitament å dessa instanser att ändra ungdomars beteenden och sätt att se på det intima samlivet.

Det är också RFSU som fått insteg i skolornas sexualundervisning. Metodiken är hänsynslös: Man tvekar inte att genom detaljerade skildringar uppmuntra elvaåringar att göra sin sexuella debut.

Clamydiaepidemin är idag galopperande, ändå saknar vi knappast tillgång till "säkra och ofarliga" preventivmedel. Misslyckandet att hålla tonårsaborttalen nere är massivt och rekordartat, Sverige har aborttal som bara kan jämföras med vissa forna öststater. Från RFSU meddelas också, att höga aborttal är ett positivt tecken på kvinnans frigörelse. Här kan vi alltså knappast vänta oss något förebyggande arbete av betydelse. Det är vårt val av livsstil som avgör hur vi bestämmer att bygga upp vår "reproduktiva hälsa" - inte tekniska uppfinningar!

För en vanlig sunt tänkande människa ter sig denna lagremiss som en obegriplighet. För oss kristna borde den vara ett tecken på att samhällets mest inflytelserika kretsar fullständigt förlorat den inre kompassen, den insikt som utvisar vägen mot vad som är gott, rätt och sant.

20070605

Alla ledare