Redaktören har vistats en längre tid i Filippinerna - vilket kommer att avsätta sina spår i spalterna under hösten. Alla som varit i ett av dessa till synes överbefolkade och underutvecklade länder har sina bestående och stundtals besvärande intryck. Man kämpar först med obekvämligheten - tills man upptäcker den beror av den egna bekvämligheten; jaget. Då börjar man se sig om. Överallt människor, överallt barn. Trångbott, enkelt, bullrigt, stinkande intill outhärdlighet. Ändå; alla dessa barn med rena kläder och fylliga kinder. Myllrande, glada, lekande, friska barn.

I vårt land sätter man inte barn till världen hur som helst. Utbildningen skall vara avklarad, karriären påbörjad, den personliga utvecklingens smörgåsbord avsmakat, ekonomin ordnad. Försäkring, fast, och helst kärt, sällskap, bostaden lämpligt stor; barnkammare och tvättmaskin. Annars riskerar ju barnen växa upp som "oönskade".

Hur kan då detta folk sätta så många små till världen utan att ens komma i närheten av kraven ovan? Det är inte ovanligt att man vid 35 års ålder har sju barn. Och alla bor tätt, i ett eller två små rum utan varje bekvämlighet. Mannen kanske försörjer familjen genom att köra cykeltaxi för 50 kr om dagen, kvinnan pumpar vatten och handtvättar och pusslar med småpengarna. Från staten kommer inte ett öre, vare sig som barnbidrag, bostadsbidrag, skolavgifter eller sjukpenning.

Ändå klagar ingen. Ingen suckar över ännu ett barn som sätter käppar i hjulet för den personliga utvecklingen. Man kämpar på.

Ekvationen går inte ihop. Den går verkligen inte ihop.

Inte förrän man kryper in under skinnet. Det visar sig då att fastän det knappast finns medel till den dagliga risportionen så finns det kärlek - i överflöd. Barnen är älskade och de vet att de är älskade. De är alltid välkomna - när de än kommer och vid vilka umbäranden som än väntar.

Det finns inget eftersträvansvärt i fattigdom och trångboddhet. Men för de självuppfyllande ideal som så chauvinistiskt deklareras av våra politiker och organisationer, i synnerhet för den ideologiska exportmarknaden, så innebär de barnrika kulturerna i fattiga länder ett problem, en motsägelse och en läxa att lära av.

En gång utmålade Elise Ottesen-Jensen de barnrika familjerna som själva framstegstankens motpol. Äppelträd med många äpplen växer sig aldrig stora, sade hon. Därför kan man ta bort ett och annat - för trädets och de andra äpplenas skull. Så reste hon runt och missionerade mot barnsängens förbannelse och för preventivmedel och abort - just så som hennes organisation RFSU ännu gör.

Det verkar som om vårt samhälle, som byggt upp en så avundsvärd infrastruktur och gjort så många tekniska framsteg, aldrig förstått innebörden av agape. Handfallet konstaterar man att det är inte är den planerade graviditeten, pappaledigheten, det egna rummet med dator och TV och den harmoniska radhusmiljön som skapar glada och stolta barn och får dem att känna sig önskade. Lika oförstående som en tondöv inför virtuosen vägrar man inse att det är agape, den självutgivande och uppoffrande kärleken - den, som tjänar Guds skapelse - som formar människans sanna identitet och ger henne en självklar plats i tillvaron.

Guds gränslösa kärlek. Och bara den.

20070816

Alla ledare