Tidningen Dagen meddelar att en liten judisk tidskrift i Belgien, Joods Actuel, efter idogt letande hittat flera citat på hemsidor från det numera omskrivna prästbrödraskapet Sankt Pius X (förkortat SSPX eller i Frankrike FSSPX), som är antijudiska. Citaten återger ett antal ytterst schablonmässiga uppfattningar om judendomens roll i historien och i vår tid.
Hur ska man förhålla sig till detta? Exkommunicera, som redaktören för tidskriften uppmanar påven? Ignorera? Eller bortförklara?
Naturligtvis finns det liknande händelser att gå efter. Förhållanden mellan judendom och kristendom har alltid - alltsedan Kristi död på korset - präglats av spänningar och utmaningar. Det ligger i sakens natur. Å ena sidan en stor del av mänskligheten som menar att Messias har kommit och uppfyllt profetiorna, å andra sidan Guds eget utvalda folk som ännu väntar hans ankomst. Kyrkofäderna vände sig med kraft mot judisk tro - då den ju underkänner Kristus, Guds son. I spåren av detta har det skett övergrepp mot judar från kristna. Ibland rena förföljelser. Men också försvar av judar och av deras trosutövning, främst då genom påvarnas försorg. Calixtus II till exempel gick till bestämt försvar för judarnas liv och lem i bullan Sicut Judaeis, detta år 1120.
Man hittar i kyrkohistorien också kraftiga fördömanden av heretiker och avfällingar. Här kan man ju definitivt inte tala om rasism, utan det handlar om en besvikelse på dem som förnekar den sanning de fått. I media så sammanblandas dock allt. Rashat förväxlas med religionskritik, politik med trosfrågor.
Just detta hände i den så kallade befrielseteologin. Där infördes klasstänkandet i kyrkan, den hierarkiska strukturen sågs som en förtryckarmekanism. Kristus stod på de fattigas sida mot de rika, hävdades det. Troskongregationen svarade då med att först berömma teologerna för att betona och renodla det befriande budskapet som Kristus kom med. Men sedan tillbakavisa den politiska teorins övertag över läran. Ett par teologer belades med undervisningsförbud. Men någon uteslutning ur kyrkan var det aldrig fråga om, trots att många befrielseteologer gick mycket långt i sina påveattacker och teorier, så långt att de menade att befrielsen - Kristi befrielse - måste genomföras även genom praxis; med basgrupper och väpnad kamp mot förtryckarna. De förtryckare som man menade stöddes av påven och kurian och den kyrkliga strukturen.
Svaret här var således varken att exkommunicera, ignorera eller bortförklara. Utan att bemöta.
I de texter som grävts fram på SSPX hemsidor finns även dessa politiska undertoner. Konspirationstankar om frimurare, kommunister och judisk lobby som står bakom all världens elände är dock knappast svåra att uppbåda på andra håll, de hör så att säga till det ideologiska husapoteket, särskilt i de forna öststatskulturerna. Att det nu återfinns på ett katolskt prästbrödraskaps medlemssidor, det måste de själva svara för. En psykologisk förklaring behöver dock inte vara ursäktande: De har varit marginaliserade i det offentliga i tjugo år, framförallt beroende på liturgifrågan, och det är ju ett välkänt faktum att grupper i utkanten drar till sig personligheter i utkanten. Man kan studera vilket missnöjesparti som helst så bekräftar det saken: Där frodas vulgärpropagandan.
Men allt detta berör egentligen inte själva huvudfrågan: Huruvida man skall sträva efter att få femhundra giltigt vigda katolska präster att kunna tjäna kyrkan och utdela sakramenten lagligt eller om man ska göra raka motsatsen; lämna dem i en sorts kyrkorättslig karantän och därmed låta konspirationsteorierna frodas. Vad prästerna själva vill, det vet vi. De vill bli lagliga. Och om påvens vilja behöver vi inte tvivla: Ut unum sint.
20090224
