Vi kommer i den närmaste framtiden att publicera en hel del material som handlar om Filippinernas nyligen avlidna expresident, Corazon Aquino. Hennes livsgärning är känd åtminstone ytligt. När hennes man, Ninoy, återkom efter dödsdom, sjuårigt fängelsestraff och exil, så sköts han innan han ens hunnit av flygplanet. Många minns säkert TV-bilderna från 1986 då änkan Aquino höll upp rosenkransen mot de grupperade pansarvagnarna, och ledde folket i bön när alla väntade sig politiska tal.

Men det är främst händelser i samband med hennes död och begravning som tilldrar sig vårt intresse.

Vad har nu en politikers död med katolsk tankeliv att skaffa? Frågan är retorisk. Filippinerna är världens tredje största katolska land. Händelserna kring Corazon Aquinos död visar hur starkt tron genomsyrar människornas vardag, och hur självklart man räknar med Gud som en norm. Inte som någon allmakt bortom all fattning, som ett "kanske", utan som en konkret orienteringspunkt i en komplicerad värld. För Corazon Aquino gällde det att tjäna Gud, folket och familjen, i den ordningen. Hennes beslut leddes av en sorts intuition, som ofta gick rakt emot omgivningens råd. Mot alla odds lyckades hon ena en nation och dessutom, om än långt ifrån genomföra, så åtminstone införa tron på den goda statsmakten.

Detta visade sig med bedövande tydlighet i förra veckan, då miljontals människor vakade för henne och följde hennes sista färd. Att se dessa människor, unga och gamla, fattiga och rika, hungriga och mätta, stå i hällregn i fem timmar för att kunna besöka hennes kista i katedralen några sekunder, var gripande. Eller att följa kortegen genom staden, när gul konfetti regnade från höghusen och alla kontorsanställda vällde ut på gatorna för att se den blomsterprydda lastbilen med den älskade folkledarens kista. Inget av detta var något planerat jippo, inga kravallstaket, militärer eller poliser var uppställda; detta var folkets spontana hyllning och det verkade som om nationen själv var omtumlad av att för en gångs skull kunna vara stolta över sin ledare.

Något som ytterligare underströk att detta var folkets hyllning var att den enda prominenta person som uteblev från vakan och begravningen var - sittande president Gloria Magapagal Arroyo.

De svenska medierna har ytterst knapphändigt rapporterat om hur denna nation, med sina nittio miljoner invånare, ett västerland i orienten, samfällt ställt sig bakom en ledare vars katolska tro var grunden i allt hon gjorde. Detta som våra politiker anser vara omöjligt, otidsenligt och inte höra demokratin till, var just det som införde demokratin - en övernaturlig tro på det goda, sanna och rätta. Vi anbefaller politiker, journalister och alla våra läsare att studera dessa tal och händelser kring denna jordnära men samtidigt så självklart troende person. Ty vi tror att här finns det något att lära av.