Påvens besök i Österrike kan kanske uppfattas som ännu en liten artighetsutflykt för att hälsa på likasinnade i sitt språkområde. Tydligen har nyhetsmedia betraktat det just så, då de inte ägnat en endaste liten rad åt det. Så upptagen var man med ett statsråds avgång och en älskad operatenors jordande, att man glömde förmedla en världsledares allvarsord till Europas invånare.

Granskar man påvens få framträdanden i Österrike står det således klart att det finns stor anledning att lyssna till honom, oberoende av om man är kristen, katolik, muslim eller "ingenting särskilt". Ty mellan de mjuka orden om kärlek, försoning och tolerans finns också något helt annat; här seglar orosmolnen upp och det gäller nu inte muslimer eller judar eller avlägsna folk som aldrig hört talas om Gud, Kristus, eller kyrkan. Det gäller västvärlden, Europa - oss själva. Påven använder i predikan "vi" när han beskriver hur en hel civilisation utmanar sig själv genom att förkasta sanningen om människan och hennes plats i tillvaron.

"Allt gör vi för oss själva". Detta är ett tema som påven ständigt återkommer till sedan ett år tillbaka. Han gör det inte bara som en filosofisk betraktelse, utan som en verklighetsbeskrivning med konkreta bevis. Alienationen, avståndstagandet från de gemensamma värden som bestämmer vårt öde, visar sig överallt, i varje parlament, i den offentliga diskussionen och framförallt i medborgarens febriga jakt efter upplevelser som hjälpligt kan underhålla intresset för denna värld och samtidigt döva hennes samvete.

Envetet har Benedikt XVI återkommit till frågan om sanningen, detta ämne som vår tid brännmärkt såsom något omöjligt att tala om, än mindre leva efter. Även Johannes Paulus II försökte bana väg i relativismens urskogar, inte minst genom den ojämförliga encyklikan "Veritatis splendor" (I sanningens strålglans). Men hans ord drunknade liksom i auran av hans oemotståndliga kraft som karismatisk ledare.

Nu har vi att göra med en försynt och intelligent teolog, mjuk som en katt i rörelserna och nästan blyg i framtoningen. Men när han får ordet lyssnar de som är där. Ty de vet att de kommer att mottaga något som är "på riktigt", det kan vara stötande för en del men värdefullt för de flesta. Om detta har inte minst ungdomen vittnat, de tiotusentals som kommer varje onsdag till Petersplatsen för att höra de påvliga förklaringarna till Evangeliet.

Påven gjorde i Österrike inte mer än tre större framträdanden. Lyssnar vi till budskapen i dessa är det nästan som om en målning växer fram, en bild av en uppgiven civilisation, och mitt i den en kyrka som också kämpar med sin inspiration, där lampan flämtar i ödsliga kyrkor och kloster, men - och detta är det viktigaste - den brinner dock.

Påvens ord kan ställas jämte vilken ledares som helst. Just nu verkar de som sprungna ur en annan värld. Ändå känner vi igen dem. De talar inte till en annan värld, utan till oss.

Vad säger han? Vad talar han om? Om liturgin och prästens inre disposition, att prästen måste ställa sig själv direkt inför Gud i heliga mässan, han talar om lydnaden och överlåtelsen, om självuppoffrandet, om högmodet som orsak till all olydnad, om allas vårt beroende av Gud, och sanningen, att vi behöver sanningen, att det inte finns någon framtid utan Gud, om den moderna människans uppgivna inställning som leder henne in i en trist återvändsgränd där ont och gott blandas ihop. Han varnar Europa för att överge dess kristna historia och tro så att "endast stenarna kommer att vittna om den tro som byggde vår civilisation", också för att vi utarmar Europa på barn. Ty Gud vill barn och Gud vill människan som utger sig själv, som älskar, inte lika mycket som Gud - vilket är omöjligt - men likt Gud.

Ställd öga mot öga inför regering och diplomatkår vädjar påven "till politiska ledare att inte betrakta barn som ett slags sjukdom" och han säger att "i botten av allt finns Guds skapande förnuft som bestämde att Han själv skulle ge sig till känna för oss mänskliga varelser".

Vilka strålande ord och tankar rymde inte dessa framträdanden! Man kan inte vara opåverkad av denna vibrerande, och faktiskt mycket informella, lidelse för Guds ofattbara sanning, uttryckt i några få sammankomster! Hur många ledare har vi som kan uttrycka något i närheten av detta? Här finns både fruktan och hopp. Fruktan, då det tydligt utmålas en mörk och osäker framtid om vi fortsätter den anträdda vägen av relativism och självupptagenhet. Hopp, då det alltid, så länge det finns liv, finns ett "ja", som släpper in Gud och öppnar framtiden igen.

Människans framtid i Gud, Han som "bestämde att Han själv skulle ge sig till känna för oss mänskliga varelser".

20070911

Alla ledare